Arbetsintervjuprepp

 

Jag har en jobbintervju imorn och jag googlade fram lite prepp-frågor som jag tänkte att bästa sättet att gå igenom var att skriva ner dem som en sån där blogglista... så here goes:
 

1. Berätta lite om dig själv

Just nu är jag i en lite rörig period men jag har pluggat matematik och programmering/datalogi på SU de senaste åren och jobbat parallellt på Ericsson med lite utveckling av interna "test automation"-ramverk, i Java främst.
På gymnasiet pluggade jag Natur med bild-inriktning. Kunde inte riktigt bestämma mig mellan mitt bild-/pyssel/-kreativt skapande-intresse och mitt matte-/problemlösnings-intresse så det blev en kombination.
Efter gymnasiet var jag i Ghana en period innan jag började på universitetet. Hjälpte till att starta upp ett vädertjänstföretag.
Uppväxt i stockholm. Har spelat spel med min bror under min uppväxt och nu spelar jag mycket med kompisar.
 
 

2. Hur är du som person?

Jag tycker inte om att beskriva mig själv. Speciellt inte i såna här sammanhang för jag brukar luta åt det mer self-depricating hållet när det kommer till självbeskrivningar för annars känner jag mig självgod och ojante. Men samtidigt vill jag ju inte framställa mig själv som världens vrak på en jobbintervju x)

Jag tycker om att diskutera saker, ideer, tankar och så. Jag vill gärna ha andras input, jag är ofta öppen för att ändra mina ideer, men jag vill ändra mina ideer pga att det kommit fram saker jag inte tänkt på tidigare i en diskussion. Jag kan ha svårt att hoppa på ett tåg om jag inte förstår varför det är bättre liksom, ifall det gäller något där jag bryr mig om resultatet. Jag oroar mig en del att det framstår som att jag tror att jag vet bättre än andra, men så är det inte, det handlar mer om att jag vill förstå.
 
Jag är också väldigt töntig. Glad-töntig. Tycker om att umgås med folk, men inte att stå i centrum så mycket.
 
Jag är mer kvällsmänniska än morgonmännsika.
 
 

3. Vilka positiva egenskaper har du?

Jag är bra på problemlösning. I alla möjliga situationer egentligen. Jag är en världefull medlem i vårt T.I.M.E-Stories-Team.
Jag är också bra på att komma in i nya miljöer. Inte socialt kanske, men jag lär mig snabbt nya system. På ericsson har jag bytt arbetsuppgifter många gånger och ofta fått lära mig nya miljöer och det har jag kunnat göra väldigt självständigt. Tex så hade jag inte suttit mycket alls med Unreal innan jag gjorde arbetsprovet hit. Jag kan ofta lära mig medan jag gör liksom.
Sen så är jag också väldigt töntig. Vilket är den positivaste egenskapen av alla egenskaper. :D
 

4. Vilka negativa egenskaper har du?

Jag kan ha lite bekräftelsebehov ibland. As in att jag lätt kan bli osäker kring vad jag gör och vad folk tycker. Det hjälper med mycket feedback. Behöver inte bara vara bra feedback, ärlig feedback, men så att jag vet och inte spiralar iväg i tankarna om att jag gör allt fel.
Jag har också lite svårt att be om hjälp, för jag tar lite för mycket pride i att vara självständig. Jag hoppas att det kommer bli lättare att komma in som ny för då är det lite lättare att känna att det inte är kostigt att behöva ställa frågor.
 

5. Arbetar du helst i grupp eller ensam?

Drömscenariot är att arbeta mycket i grupp. Men det beror på gruppen såklart.
Jag trivdes väldigt bra med strukturen på ericsson för ett par år sedan. Då var vi ett gäng på 4 st interns som mob-programmerade 3-4 timmar efter lunch varje dag och så jobbade vi enskilt eller lite i par på förmiddagen och senare på eftermiddagen. Men så att man gick frammåt tillsammans, men också hade lite tid att sitta och klura själv och liksom sjunka in i the zone och testa massa olika grejer som man inte riktigt kan argumentera för i en grupp. Men att man har diskussioner kring upplägg och mycket rum att bolla saker.
Men det krävs att alla i gruppen vill ha det så. Att jobba i grupp med folk som hellre vill gå iväg och sitta själva är ingen höjdare, då sitter jag också hellre själv.
 

6. Vilken roll har du i en grupp?

Det beror på vilka andra roller som är upptagna. Jag har som sagt lite svårt att bara hoppa på någons tåg och lita på att de vet vad de pratar om ifall jag inte förstår själv. Det är ofta svårt att hitta bästa sättet att implementera något på om man inte förstår varför det ska implementeras.
Jag kan ta ledarkommando om det behövs, men jag trivs nog bäst i någon sorts bollplanks-roll.
 

7. Hur reagerar du på kritik?

Jag vet faktiskt inte riktigt. Det är väl aldrig kul med kritik och jag kan nog bli lite deffensiv om det läggs fram på fel sätt. Jag vill ju göra ett bra jobb och komma överens med folk så jag vill ju höra vad jag kan göra bättre, men det är alltid lättare om det är i ett tydligt feedback-kontext. 
 

8. Kan du definiera framgång?

Jag är ute efter att må bra och ha en vardag som jag trivs med. Jag vill inte ha ett "mål med livet" som jag kan sträva efter att uppnå. Jag vill lära mig nya saker och skapa stuff jag är stolt över för att det är kul att göra. Framgång är kollegor som jag tycker om och trivs att både jobba och lunch-hänga med, intressanta arbetsuppgifter och tid att umgås med folk jag tycker om.
 

9. Kan du definiera motgång?

 Uhm... När det inte går som man vill :<

10. Hur hanterar du stress?

Jag jobbar ofta bra under tidspress. Det kan hjälpa att motivera. Stress är väl dock steget längre än tidspress någonstans. Jag brukar föreställa mig att livet är som dance dance revolution. Om det börjar komma för många pilar för snabbt och man märker att man börjar missa saker och hamnar ur fas så kommer man inte kunna hamna i fas igen genom att fokusera på nästa pil hela tiden, för den pilen har man redan missat. Man kommer i fas genom att stanna upp och hitta en pil längre fram att fokusera på och naila den och fortsätta därifrån.
Sen i verkligheten så är vissa pilar viktigare än andra så man får anpassa sig lite efter det. Men själva konceptet att fokusera på något längre fram i tiden och justera efter för att komma i fas istället för att bara fortsätta plocka det översta i högen.
 

11. Vad känner du till om oss?

 Inte jättemycket. Moa har berättat att ni gjort Goat Simulator expansioner och att ni är snälla :D och att ni startade företaget kring ert spelprojekt på södertörn. Jag har spelat en del av A Story About My Uncle, inte färdigt dock. Jag har kommit till star heaven.
Jag är nyfiken på vad ni jobbar på just nu och hur ni jobbar och så.
 

12. Varför söker du det här jobbet?

 Jag har länge tyckt att spelutveckling verkat som lite av ett drömjobb, men iom att jag inte har pluggat det specifikt har jag alltid tänkt på det som "kanske i framtiden" men när jag pratade med Moa i somras fick hon mig att känna att jag nog kan tillföra saker ändå med det jag har läst och lärt mig när jag jobbat. Programmering kräver ändå likvärdiga problemlösningsskills och logiskt tänkande och så oavsätt vad det appliceras på. Och jag är ju intresserad av spel så det vore jättekul att sitta och bygga fram något som man faktiskt tycker är kul inte bara att bygga utan när det är klart också. Det jag gör nu på ericsson är delvis system för att få en överblick över arbetet på avdelningen. Hur mycket som blir gjort och vad som tar tid och liknande. Lite övervakande. Och även om det är kul att bygga så kan man inte riktigt undkomma känslan att det man bygger är något som gör livet lite stressigare för många andra på avdelningen :\

13. Vad kan du tillföra organisationen?

 Jag tänker mig att jag har lite extra mattekunskaper i tex linjär algebra som kan komma till använding om diverse fysik-aspekter behöver mixtras med. Jag tänker att jag också kan ha lite kompletterande tankar kring diverse design eftersom min programmeringserfarenhet kommer lite mer från utanför spelvärlden.
 

14. Varför ska vi anställa just dig?

Alltså är inte det här samma fråga som förra frågan??
 

15. Varför valde du den utbildningen?

 När jag sökte matteprogrammet velade jag mellan matematik och meteorologi. Jag valde matematik för att det kändes bredare. Jag skulle få ut mer av matten om jag ändrade mig och bytte till meteorolgi än tvärt om.
Jag hade ingen specifik plan med att läsa matte. Vad det skulle leda till för yrken eller så. Jag ville läsa det för att det är kul och intressant. Sen var inte alla kurser jättekul så därför började jag jobba deltid. Jag har inte haft jättemycket planer på framtiden i mina beslut utan mest gjort det som har kännts kul och intressant. Till den grad det har varit ekonomiskt hållbart typ.
 

Okej det är en shitton fler frågor men jag ska sova nu tänkte jag. Känner mig lite förberedd iaf....
PUSS OCH KRAM!!!

"13 reasons why" eller "jag är så goddamn topical!"

 
 
 
 
 
(Jag är ganska vag om serien i det här inlägget, men ifall man är väldigt spoiler-känslig så vill jag spoiler-varna. Spoil spoil spoil.)
 
 
 
 
 
Klockan är snart 05 och jag sover inte. Börjar få ont i magen för att jag inte har ätit på typ 10 timmar i guess?
Jup.
Adulting!
 
Jag skrev en kommentar på en youtubevideo om 13 reasons why. Därför jag är vaken fortfarande.
Jag är väldigt splittrad om 13 reasons why.
Jag blev väldigt irriterad typ första halvan. För att folk var vaga på ett väldigt störigt "keep the audience intrigued"-sätt och vägrade berätta saker för Clay (som i sin tur vägrade lyssna på banden och lista ut det han undrade över). "Bete er som normala jävla människor!!!". Lite som Woman in black också var. Folk som vägrar berätta vad som är up och sen lackar på en för att man rotar efter svar?? Fucking hell...
Också för att, inte så att jag är expert på självmord, men jag tänker mig att den första halvan av serien är en dålig representation av varför folk tar livet av sig. Å andra sidan så är det inte nödvändigtvis en dålig representation av varför folk upplever att de tar livet av sig... det behöver inte vara samma sak. Men allmänt.. hämndlystet.. :/
Tror att jag någonstans vid avsnitt 6 sa att jag ville se vidare mest för att "få det överstökat" för serien fick mig att må dåligt. Fick mig att inte kunna sova för att jag ältade varför folk betedde sig som de gjorde, men samtidigt var det väldigt tydligt att jag inte hade all information.. så det gick inte att komma fram till något. Så jag ville få den överstökad för att kunna klura på den Med all info.
Och den blev bättre. När man fick reda på allt som hade hänt ordentligt så la sig förvirringen och frustrationen och allt konstigt beteende blev klart. (Även om det fortfarande kändes som anledningen till att det hade varit så otroligt otydligt var för att få till en Hook, snarare än för att det behövde vara så.) Och jag tror att all in all så tycker jag att serien har ett bra tema..
 
YouTube-videon jag såg var av en psykolog som tyckte hela serien är skit. Till viss del av samma anledningar som jag tyckte den var störig. Men också för att den har självmord som tema men inte tar upp vad det finns för hjälp. Det är inte en serie som hjälper.
Och det håller jag med om. Det är verkligen inte en serie För personer med självmordtankar, eller depression eller har varit med om mobbing eller trauma. Det är en allmänt väldigt triggande serie på många sätt. Grafiskt och tematiskt.
Och det är synd. För det hade varit behövt på många sätt med en serie som hjälper om man själv har de här problemen.
Men nej.
Dock så är det istället en serie som hjälper andra som inte själva har erfarenhet med såna saker att förstå mer av det. Att det är på riktigt. Att personer som beter sig "normalt" och som man upplever att de är bra på att prata med folk och har "vänner" kan må helt annorlunda på insidan. Man kan inte veta vad som händer i andras liv, i andras huvuden. Och det är också därför den kan vara väldigt triggande. För den visar väldigt jobbiga situationer som väldigt jobbiga. Stannar i en scen tills den blir obekväm, och sen ännu lite till. För det är obekväma saker som händer. Istället för att smakfullt klippa bort när publiken listat ut vad som kommer att hända.
 
Jag tror det är ett val man måste göra. Om man vill göra en serie om självmord för personerna som är i Hannas sits, eller om man vill göra den för de runt om henne.
Och 13 reasons why är för de runt om. De som kanske har någon självmordsbenägen person i sitt liv men som inte vet hur tecknen ser ut. De som inte själva upplevt de här jobbiga sakerna, för att de ska få mer insikt i vad det är.
Jag vet inte om den är bra som sådan eller inte. På vissa sätt absolut bra. Som helhet. Jag vet ärligt talat inte.
Var det rätt val? Borde de ha gjort en serie riktad till de som mår dåligt för att hjälpa mer direkt istället? Jag vet inte det heller.
Det kanske var helt fel val. Men det var det valet de gjorde, och det är den serien det är.. och jag tänker att det blir effektivast att kritisera den utifrån vad den är, istället för något den hade kunnat vara istället.
 
 
 
Det skulle kunna vara ett helt eget blogginlägg... vad för saker med en film/serie/bok/grej som kan kritiseras som dåliga val för att få fram det verket ska få fram och vad som bara är dåliga val kring vad man ville att verket skulle få fram.... *klur*
 
 
YouTube-videon slutade med att hon inte rekommenderade att se serien. Och jag håller med.. jag rekommenderar inte hennes publik att se den, för hennes pubik är ganska mycket folk som mår dåligt. Men om man inte är en person som riskerar att bli triggad av den (vilka triggers det handlar om är nog lättgooglade, men lite spoileriffic så jag hoppar över det) så är det kanske inte "best show of the year" men ändå intressant att se.
Lite Veronica Mars fast deppigare och utan Kristen Bell.

Nördentusiasm och icke-nörd-pride ~~~

Jag var ingen dinosaurie-unge.
Jag var ingen annan -unge heller egentligen. Ingen annan sån sorts unge iaf.
När Tommy var typ 3-5 eller så så hade han en fordons-bok som han läste om och om igen. Med bilder på grävskopor och lastbilar och traktorer och sånt. "Den stora fordonsboken" :D
Och sen började han med schack och var massa schack-nördig ett tag och läste schackböcker om öppningar och knep och stormästare och hej och hå typ. Sen nördade han ner sig i att odla växter ett litet tag och läste massa om det och skaffade en hel ställning med växtlampor och hela konkarongen. Sen slutade jag umgås med honom så mycket så jag vet inte hur nördig han är om tex starcraft nu...
Det är lite skillnad på nördande i typ schack och starcraft som ändå är någon sorts förmåga eller vad man ska kalla det och nördande i fordon och växter som är fakta som man liksom inte använder till så mycket mer än att veta den. Växt-nördande är väl kanske lite mittemellan. Växtnördande har applications. Fordonsnördande har också applications iof.. inte när man är 5 bara.
 
Pappa var också traktor-nörd. Länge. Från han var typ 3 till han var typ 13. För honom hade det mer applications. Perks av att bo på landet. Han blev typ legit bra på att plöja åkrar. Parallellt med det var han rymdnörd ett tag. Det hade mindre applications. Sen datornörd i 15års åldern. Köpte en tidig begagnad dator för några hundra och beställde en instruktionsbok från bokbussen och satt och programmerade på den. Ganska steriotypa nördigheter.
 
Mamma var kortspelsnörd. Säger hon. Det är ju inte så steriotypt. Men jag vet inte om hon lägger något annat i ordet "nörd" än jag gör och egentligen menar att hon var kortspels-entusiast. Eller om hon faktiskt typ läste på om olika spel och patienser och så. Eller ja, det kan väl vara ett nördande utan att man läser på om det, man har ju inte nödvändigtvis lätt att få tag på böcker eller info om det man vill nörda sig i. Att liksom vilja att folk man känner ska lära en alla kortspel de kan kan ju vara nördande också.
 
Jag är inte en nörd.
Jag kan absolut vara entusiastisk och geeky om saker. Men jag har inte den där nörd-tendensen att jag vill Veta saker om whatever det nu skulle vara om. "Tåg är coola, jag vill veta vilka tåg som finns" nej.. om tåg är coola så vill jag titta på dem. Men information om tåget är inte en del av hur jag dealar med att tåg är coola.
Speciellt inte när jag var liten.
Nu för tiden kanske jag har moments när jag vill göra listor över vad för sorts olika Doctor Who -avsnitt det finns och vilka som hör till vilken kategori. Och det kan ju räknas som nördigt antar jag.. men jag ser det nog själv mer som geekigt med en liksom, kategorisering/list-making flair.
Men sånt gjorde jag inte när jag var liten. Jag hade inte ens saker som jag geekade över speciellt.
Jag var en fantasi-unge. Jag lekte lekar. Med mig själv eller med leksaker och godsedjur. Byggde narativ och fantasi-världar.
Det gör jag inte längre.
Jag tror jag idealiserar nördande lite.
Jag brukar inte hävda att jag är en nörd.
Jag hävdar att jag är en tönt. Vilket vissa tycker är samma sak, men det är det inte. Och jag kan vara en geek om saker. Men jag är sällan en nörd.
Men jag försöker vara nördig. För jag tänker att det är en bra grej att vara. För nördar har massa nerd-pride och är på internet med den och får mig att känna att jag borde vara en nörd. Eller iaf se upp till nördar. För det är fint att vara nörd.
Och det Är fint att vara nörd, och jag älskar nördar.
Men det kanske också kan vara fint att vara en 'något annat än en nörd'. Och jag kanske kan få vara en inte nörd och ändå tycka om nördar väldigt mycket?
En icke-nörd nördentusiast.

Vine <3

Är genuint ledsen över att vine försvinner.
Sitter och skrollar igenom allas hejdå och gråter x)
Varför är mina känslokaliberingar så jävla out of tune??
Oklart

Update?

Idag har jag sökt kurser till våren.
Produktivt.
Känner mig ganska pepp på dem nu. Neurovetenskap, Databasteknik, Algoritmer och Komplexitet, och Datorarkitektur och maskinnära programmering. (Oxfordkomma ftw)
Sen sökte jag lite matematik/statistik för lärare -kurser. Inte lika pepp på dem. Men kommer antagligen inte läsa dem. Kommer troligtvis inte läsa alla de andra heller. De krockar lite, och jag kommer antagligen inte vara lika pepp på dem när våren väl kommer.
Man har inte hunnit börja ha ågren om saker som "shit jag kommer behöva sitta i ett klassrum med folk som säkert tycker jag verkar dum i huvet och inte hör hemma där" och labbar och redovsiningar och att han vad han nu heter, som jag är rädd för dels för att han är smådryg, dels för att jag råkade förolämpa hans examensarbete, kanske är lärare eller labbhandledare eller så. Vi får se.
Det är bra att man har ansökt iaf. The little things.
 
Och det är bara två veckor kvar tills vi åker till Göteborg ^^
Det blir bra.

Trump och lite huvet i sanden

 
 
 
 
Hinner jag skriva ett blogginlägg innan mina mobilbatterier tar slut (varför batterier i plural??) vi får se.
Idag tittade jag på Dan and Phil på Youtube hela dagen. Sen gick jag hem till Vilgots föräldrar och han lagade middag och lyssnade på en statistik-podcast-grej om amerikanska valet som han följer. Och jag var liksom redan inte på amazing humör för att jag hade gjort fuck all hela dagen men att lyssna på folk som diskuterar Trump gjorde inte saken bättre.
Min reaktion på Trump är lite "antingen kan vi skratta åt hur dumma saker han säger eller så vill jag inte höra om det" för liksom, om man tänker seriöst på det är det jävligt deprimerande. Men det är också en grej som är så himla mycket out of my control. Jag kan inte rösta. Jag känner inte en enda person som kan rösta. Jag känner lite personer som känner personer som kan rösta, men de kommer ju redan inte rösta på Trump. Hur ska jag påverka deras smårasistiska fasters röst?
Det går inte.
Och då vill jag inte veta för jag mår bara dåligt.
Jag förstår ju att man blir sådär ingen-självbevarelsedrift-intrigued. Jag blir det om vissa saker. Men inte om det här.
 
Jag har börjat känna så mer och mer om politik över huvud taget. "Kan vi inte bara inte prata om det här".
Det är väl lite mindre rimligt. Mycket politik är ju ändå saker som jag kan påverka.. ish...
Men fan vad deppig man blir.
 
Kan vi inte bara inte prata om det....... :(

Poeter-själar

En lite derp men samtidigt fin grej med poeter.se är att det är fullt med poeter.
Poeter as in poet-själar.
Personer som formulerar sig målande och vagt på samma gång på det där "det låter som detta betyder något men det gör det inte"-sättet.
Man får vara poet-själ såklart. Jag är ju också en person på poeter.se ändå.
Men jag pratar inte om folks dikter. Jag pratar om poet-kommentarer.
Det är en speciell sorts miljö där folk visar upp sina stenar för varandra svepta i various lager av gardiner och dyl (whatup diktreferens (såhär kan man ju inte göra?? Fucking diktrefefenser. Askonstigt, lägg av)) eller ja.. Folk som delar med sig av sina tankar och känslor, ofta väldigt humble. Där sitter deras dikt i cyberrymden. Kanske blir den läst. Kanske driver den bara runt där tills.. ja, något.
Oftast blir den läst dock. Amazingly. Ingen aning om hur poeter.se har så himla mycket folk som bryr sig om andras texter så mycket. Men så är det. Och så interagerar folk men den här lilla scrap:en av någons själ som de hittar. Och hur gör de det? Jo! Genom de mest generiska, intetsägande, missing the point totalt -kommentarerna man kan föreställa sig :D
På det där vagt målande sättet. Och ofta med någon sorts kontenta om att ens världsbild är fel. Men på det där kärleksfulla floskelsättet.
"Den som söker med hjärtat hittar alltid det hon verkligen behöver" ungefär.
Gärna på ett sätt som väver in kommentars-författaren och hur hen gör eller känner någonting helt annat än vad som tas upp i dikten.
Typ "jag har motsatta problemet, jag somnar överallt hela tiden" på en dikt om ångest som nämner "lyckas inte somna" som en detalj.
 
Nu låter det här nog som mer av en bash än det var menat. Jag tycker mest det är ett intressant fenomen.
Det är en spännande clash mellan så genuina och utelämnande texter och så fullkomligt opersonliga kommentarer...

Bojack Horseman

Okej så jag har bloggat om Bojack förut. Jag slutade titta för det blev jobbigt.
Sedan visade det sig att det bara var ett svsnitt kvar av första säsongen så jag såg på det ensam.
Sen när andra säsongen kom så ville jag först inte titta vidare så Vilgot såg den själv. Sedan såg jag den också ändå.
Och nu när tredje säsongen kom så tittade vi på första avsnittet tillsammans.
Men det funkade inte. Jag kan se på Bojack. Men jag kan inte se på Bojack med någon annan.
Bojack får mig att vilja vara ifred...
 
 
Jag tyckte om den här säsongen.
Jag tyckte om hur de fördjupade sig i Bojack och Princess Carolyns relation.
Jag tyckte om Todd och Emily och hela den subploten.
 
Jag vet inte vart jag vill att den här serien ska ta vägen. Jag har svårt att tänka mig ett bra slut, och det känns inte som en serie som är begränsad i hur länge den kan komma med någorlunda nya grejer.
Vilgot och Albin tyckte redan den här säsongen var lite same old. Och jag förstår vart det kommer ifrån.
Att det händer nya saker gör inte nödvändigtvis att det inte blir same old. Men jag tycker ändå att utveckla karaktärer och relationer funkar. Sen känns det som att de har slut på karaktärer att utveckla snart, om de inte gör mindre karaktärer större. Men jag vet inte hur många karaktärer det får plats med.
Jag tror att antingen blir nästa säsong sista och Bojack lyckas figure somethitng out när han får veta att han har ett barn. Eller så kommer det drag on och bli dåligt. Men vi får se.
 
 
Jag vet också inte vad det är med Bojack som gör att jag mår som jag gör.
Känner mig sjukt ensam. Som om jag tittar på det fel.
Jag vet inte vad det är meningen att man ska känna, eller vad andra känner. Men det känns som att det är tänkt att det ska vara roligare än jag tycker att det är.
Eller iaf att folk tycker att det är roligare än jag tycker att det är.
Jag menar inte att det är tråkigt, Det är sorgligt. Allting är ledset och jobbigt och deppigt.
Jag känner mig ensam för att Bojack känner sig ensam.
 
Samtidigt som jag inte egentligen känner igen mig i Bojack. Det känns som jag gör det när jag tittar på det. Men om jag tänker efter så är det inte som när man tittar på typ Louie och känner att "sådär hade jag ju också gjort", och det är kul för att det är så dumt, men det är också okej för man skrattar inte åt Louie. Man skrattar åt sig själv. Som man skrattar när man förklarar för Vilgot att man inte tänker läsa en kurs man egentligen ville läsa för att det är en föreläsare vars ex-jobb man råkade kalla för glorifierad timer när man hade honom i en annan kurs för ett år sedan. Som folk skrattar när de bestämmer sig för att göra en socially awkward penguin.
Så man dealar med awkward shit man gör. Man uppmärksammar hur dumt och awkward det är. Hur jävla knäppt det verkar utifrån. Jag vet inte. Hur funkar humor.
Man skrattar åt Louie för att Louie är en själv, och man skrattar själv åt awkward shit man gör, så då vet man att man inte skrattar Åt Louie för Louie skrattar också, eftersom Louie är en själv och man själv skrattar?? Det låter knäppt.
 
Men Bojack skrattar inte. Bojack vill inte att hela världen ska läsa en bok om hur trasig han är. Han skrattar inte för han vill inte göra memes av sin trasighet. Och då kan ju inte jag skratta. För då handlar det inte om den trasigheten man har självdistans till. Då handlar det om den där To Real -trasigheten.
Och jag kanske inte egentligen relaterar till att vara en narcissist som saboterar alla mina relationer... men jag kanske kan föreställa mig att vara en narcissist som saboterar alla mina relationer tillräckligt bra för att känna att om jag var Bojack så hade inte jag heller varit bekväm med att visa upp min trasighet.
Louie handlar om hur Louie är trasig.
Bojack handlar om hur Bojack hanterar (inte hanterar) att han är trasig....?

Stuff n stuff

Imorn är sista dagen på jobbet.
Jag har varit dålig på att jobba i Augusti. Morgon-jag har lyckats övertala mig att det är okej att stanna hemma lite för många gånger.
Imorse för att jag hade ont i halsen. Vilket jag tror beror på en blåsa och inte egentligen för att jag är förkyld, men jag har inte kollat efter.
 
Vi har haft kul arbetsuppgifter under sommarn. Och det känns som att handledarteamet har tyckt det har varit kul att ha oss där. Så det är kul.
Lite deppigt att sluta då. Men plugga blir kul också säkert. Fast jag är inte så himla pepp på det.
Jag behöver lägga upp en plan.
Jag är mer pepp på andra projekt.
Jeb Bush campaign simulator.
Sy en klänning.
Köpa krukor och odla shit... fast det är lite sent på året. Till våren.
Pysselpyssel.
Rita mer.
Massa kul saker man kan göra.
 
Jaja

Burkinis och the amazingness som är idioter på internet

 
 
 
 
Frankrike har förbjudit burkinis. Vilket är den dummaste jävla skiten sedan Frankrike förbjöd burka.
Vilket antagligen inte är sant för det händer SÅ JÄVLA MYCKET DUM SKIT!
Men dum jävla skit är det ju iaf.
Som tur är så är det en hel massa folk som fattar hur otroligt dum skit detta är. Faith in humanity somewhat restored osv.
Men.
Jag vill prata om personerna som tycker, eller snarare föreställningen i sig, att det här iaf är en lösning.
De som när man påpekar hur dum jävla skit det är säger "men kom på en bättre lösning själv då". För att på något sätt är det iaf en lösning. Man kan erkänna att det inte är en så bra lösning. Men i brist på andra lösningar.
Lösning.
Vad tycker man egentligen att problemet är om burkini-förbud är en lösning?
Att folk har på sig burkini??
Jag tycker liksom att problemet är att kvinnor blir tvingade/pressade att ha/inte ha vissa kläder.
Då är burkini-förbud liksom motsatsen till en lösning. Burkini-förbun är liksom mer av det problemet.
En "bättre lösning" är bokstavligen att inte förbjuda burkini!
Gah!

Rämönissing

Idag var planen att cykla till jobbet.
To be fair så är planen nästan alltid att cykla till jobbet fram tills att man faktiskt behöver bege sig. Då brukar planen bli att inte cykla till jobbet. För att lathet.
Så jag gick upp vid 6, och var faktiskt egentligen inte alls lika ruppad utter som jag brukar vara på morgonen. Den här morgonen hade total-potential att bli rätt redig. Typ äta ordentlig frukost, komma iväg till jobbet tidigt, klippa tånaglarna, ni vet, sånt som hurtiga personer gör.
Istället spenderade jag typ 25 minuter ute i förrådet (som jag vanligtvis inte orkar gå ut till någonsin, så mycket slösad hurt-potential!) och letade efter mina dagböcker från gymnasiet. De hittades inte. Vilket är oroväckande. För att add to hela det här oroväckande fenomenet som var min morgon idag.
Så. Efter en 25minuters jakt i förrådet som resulterade i inga dagböcker (eller alltså jo, men inte rätt dagböck. Nästan alla dagböcker utom rätt dagböcker) men likväl en neccesär med världens sötaste lilla tandkrämstub som legat i garderoben i mitt rum i Årsta längre än jag mins redan innan jag flyttade. Men skit fucking samma. Tandkräm blir inte dålig bestämmer jag nu.
Hittades gjorde även en statistikbok jag trodde att jag hade glömt i Ghana och "vad gör du då mitt hjärta" som är uppföljaren alt. föregångaren till "vad säger du då mitt hjärta" som är legit typ de roligaste böckerna (förutom alla andra roliga böcker). Så jag är glad att de inte var borta. Ett fyrfalligt leve för det! Hurra! Hurra!.... Äh, två räcker.
 
Iallafall (ordet, myten, moroten) så i brist på dagböcker försökte jag leta upp min första blogg, som jag trodde att jag fortfarande hade när jag började gymnasiet. Den hittades inte heller. Den domänen verkar nu användas av en snubbe från Memphis? någonstans i USA på M iaf, som skrivit tre inlägg nu under natten och inget mer.
Men det var bara en red herring ändå för tydligen hade jag skaffat min andra blogg bara typ en vecka innan jag började gymnasiet (med det cringeigaste inlägget ever <3<3 2008-Cissi va så jävla söt) vilket ju är spännande :o förutom att det inte direkt är ett dugg spännande för att liksom, börja gymnasiet -> ny blogg. Ganska rimligt.
Så jag läste min blogg från början av gymnasiet.
I en och en halv timme.
Istället för frukost.
Istället för att komma iväg till jobbet tidigt så att jag kan sluta tidigt och åka hem och tvätta/packa för vi åker till London imorn/ikväll.
Istället för att klippa tånaglarna.
 
Läste hela augusti och september.
Så nu är jag dels fett inspirerad att blogga och också att vara cringe och töntig och patetisk :D
Och dels allmänt deppig (utöver det allmäna allmänt deppiga jag är nu för tiden (fast nej egentligen inte, jag var bara allmänt odeppig och pepp just imorse och sedan förstöre jag det)) för att gud vad det var fint att vara cringe och töntig och patetisk och lära känna massa nya människor som ville träffa en varje dag och vara cringe och töntig tillsammans med en och typ trodde att man var rätt cool tillochmed.
 
Det blir bra att åka till London. Sigge, jag hoppas du inser att du kommer behöva deala med en allmänt svimmig cissi. Cissi som ska på resa är svimmig-grad 7 och Cissi som är vaken mitt i natten har svimmig-grad 5. Vet inte hur svimmig-grader kombineras för jag uppfann de precis nu så det finns ingen bra forskning på dem än, men en uppskattning är at 7+5 blir 10 för 10 är max. En anna uppskattning skulle kunna vara att det blir 7 för 7 är störst. Men jag tror inte det funkar så. Svimmighet förstärker annan svimmighet.
Jag är tillexempel svimmig nu. Yeeey....
 
Sigge lär ju inte läsa min blogg längre.
Vem läser min blogg längre?
Kan ni jag känner inte kommentera att ni läser bara? Det är kul att veta ju...

I am strangely shamed

Vilgot köpte en bok till mig igår.
"So you've been publicly shamed" av Jon Ronson.
Jon Ronson måste vara bland de muppigare namnen out there.

Ville bara få det sagt.
Det är inte det jag vill skriva inlägget om.

Jag läser också "I am a strage loop" av Douglas Hofstadter.
De är inte direkt relaterade. Eller ja.. det mesta är relaterat till "I am a strage loop" om man anstränger sig lite.

Jag läser inte så mycket non-fiction. Det är en grej.
Jag har också lite svårt för dokumentärer. Jag tror att det är samma grej. Jag vet inte vad grejen är riktigt dock.
 
Oavsett vad grejen är så har jag fastnat för Jons bok. Den är en samling små historier från folk han har intervjuat om public shaming och deras relation till det på olika sätt. Så den är ganska fiction-lik i det att den har ett narativ. Sort of. Egentligen flera kortare narativ.
Jag såg hans TED-talk för någon vecka sedan, därför köpte Vilgot boken till mig; jag tyckte så mycket om det. Jag tyckte om honom. När man läser fiction får man relationer till karaktärerna, då hjälper det om de är likable. När man läser non-fiction finns det inga karaktärer, men ibland får man istället en relation till författaren, då hjälper det om hen är likable.
Både Jon och Douggie (som han har refererat till sig själv som ♥) är likable. Har nog egentligen fastnat mer för Dough. Eller alltså, man gillar folk på olika sätt. Jag skulle vilja träffa Dough. Men Jon verkar mindre pretentiös :p
Man får vara pretentiös.. men jag tror att jag hade tyckt bättre om "I am a strange loop" om den varit lite mindre pretentiös. Nu tycker jag om den ändå, men det finns room for improvement typ.
Men mest är det nog att "I am a strange loop" inte har något narativ. Det har mycket intressanta tankar och ideer, men den har sort of ingen progression.
"So you've been publicly shamed" har historier. Man vill veta vad som händer sen. Det är på ett sätt jobbigt att det är riktiga historier, för det är jävligt deppigt.
 
Public Shaming är en läskig grej :o Om tillräckligt många männsikor bestämmer sig för att förstöra någons liv så kan de göra det. Alltså inte bara typ "vara en bother" ett litet tag, utan verkligen förstöra. Effekterna sitter kvar länge efter någon som drev på shamingen fortfarande bryr sig. Och man behöver inte leva på samma plats på jorden eller någonting sådant. Vem som helst vart som helst.
Det är också intressant hur den som blir shamead är den enda som går att sympatisera med i sådana historier. För den "andra sidan" i konflikten är inte en person. Det är en massa. Det är svårt att sympatisera med en massa. Massan har ingen personlig historia. Det finns inget narativ att följa.
Men man kan följa den shameades historia. Och då tenderar man att sympatisera. Även i de fall då det kanske är någon som verkligen förtjänade det. Någon som har gjort något riktigt shitty. Massklumpen känns ändå väldigt orättvis och läskig när man sätter sig in i historien.
Och oftast är det inte ens förtjänat. Visst har väl alla det har hänt för gjort Något. Men oftast inte något proportionerligt illa.
Samtidigt har varje enskild individ som deltagit i shamingen inte gjort så mycket heller. Varje enskild individs shameande kan vara rättfärdigat. Men som grupp. Alla samtidigt. Men man känner sig inte lika samtidigt och tillsammans på internet som man skulle göra i en lync-mob med högafflar.
 
Jag har inte läst så mycket än. Jag ska läsa klart den innan jag bloggar för mycket om saker som jag inte läst :p Men den verkar bra.

RIP Root Beer Guy

Jag har btw börjat greja med lite web-design.
FreeCodeCamp.com har massa små challenges som man kan göra för att lära sig, och sen lite större projekt när man har fått lite kött på benen.
 
Så istället för att göra klart min labb i nummen så gjorde jag klart en tribute-page till Root Beer Guy från Adventure Time, bc I take things seriously!

Identitet igen, bl.a.

 
Alltså fucking fuck.
 
Så det där med att jag inte skulle identifiera mig som HBTQ-person var nog inte helt sant.
Jag oroar mig ibland lite för att jag är empatistörd. Jag försökte förklara det för Vilgot någon gång och han tyckte jag var helt dum i huvet. För liksom, jag gråter när vi ser film hela tiden. Fucking jämnt.
Men terrorist-attacker och krig... jag har så jävla svårt att hitta delen av mig som mår dåligt över det. Det suger. Obviously. Jag tycker att det suger, och jag vet att det suger. Så sjukt jävla fucking stenhårt. Men jag känner inte att det suger.
Det är som om min empati-kurva är asbrant.
Svartvitt. Av eller på.
 
 

För kanske två veckor sedan pratade jag med min mamma om ett pysselprojekt jag hade hemma. En liten mini-byrå med fem lådor som jag tänkt måla en låda av varje färg som en regnbåge. Inte tänkt som ett statement alls. Regnbågsfärgat är snyggt liksom.
Nämnde att den stod i fönstret och min mammas reaktion (innan jag hann nämna att den stod med baksidan utåt (såklart annars kan jag ju inte öpnna lådorna)) var ungefär "men du kan ju inte ha regnbågsfärger i fönstret! Folk kommer ju tro att det är en pride-grej. Folk blir misshandlade över sånt."
Och min reaktion var ungefär "ffs jag kommer inte bli misshandlad för att jag har en regnbågsfärgad byrå i mitt fönster. Det är inte en grej"
Och jag menar, det är ju inte som att det inte är sant egentligen. Jag kommer aldrig bli misshandlad över en regnbågsfärgad byrå. Men det har kanske främst att göra med att folk inte kommer tro att det är en "pride-grej", och mindre med att göra att folk inte misshandlar folk över deras eventuella relation till pride.
 
Jag är inte rädd nu egentligen. För att fortsätta referera till tidigare blogginlägg: jag går inte på HBTQ-festen. Metaforiska eller riktiga. Jag är straight-appearing. Det är inte mig sånt här händer.
Vi har också inte helt jävla aspuckade vapenlagar i sverige. Och jag bor i sverige. Så det är ju också en.. bra grej.
Men jag mår så sjukt crap. Vilket man borde göra när folk dör. Jag bara brukar inte..
FUCK!
 
FUCK!
FUCK!
FUCK!
 
Jag såg en video Hanna Hart gjorde för tre dagar sedan.
Hanna, förutom att vara en av de personer jag typ ser upp till mest i hela världen (från magen liksom), så har hon väldigt mycket integritet. För att vara YouTubare speciellt. Och hon gjorde en video där hon pratar om att våga göra skillnad. Se till att ens känslor blir till handling osv. Och hon var så upprörd, och sjukt sårbar. It freaked me out.
 
Jag vet inte. Det känns konstigt att prata om. Jag är liksom lite för illa berörd för att skriva något vettigt egentligen. Men samtidigt så känns det som att jag ju bara är så illa berörd som jag alltid borde vara, men inte är för att jag vet inte. Jag är trasig. Jag vet inte hur empati funkar.

Angående Demokrati

Demokrati är lite en grej som vi hjärntvättas till att tycka är bra.
Visst finns det massor av saker som vi påverkas till från olika håll av samhället osv. Men demokrati är lite annorlunda. Det finns i läroplanen. Det är den enda värdering som lärs ut i skolan. Det är den enda värdering som direkt upprätthålls av staten.
 
Det är en värdering som det makes sense för staten att upprätthålla. Vårt samhälle är en demokrati. Självreklam typ.
Andra statsskick gör samma sak. I diktaturer propagerar man för diktatorn. I kommunistiska system propagerar man för kommunism. (Sen är väl inte kommunism egentligen ett statsskick, men det beror väl lite på hur bred man låter definitionen av kommunism vara. Historiskt har det ju inte direkt gått hand i hand med demokrati iaf.) Så varför skulle inte demokratier propagera för demokrati.
Men här blir det lite meta. För en av grundstenarna i demokrati är yttrandefrihet. Och motverkande av en viss uppsättning åsikter i skolan är inte yttrandefrihet.
"men demokratin är såpass viktig att det är okej att frångå demokratin lite för att bevara den"
Hur dumt låter inte det när man tänker efter?
"fighting for peace is like screwing for virginity"
Vilken demokrati är viktigast? Den vi har eller den vi propagerar för?
Som om det var olika demokratier.
"Demokrati är såpass viktigt att vi absolut inte får frångå den för något, ens för att bevara demokratin"
Det är ju lika dumt.
Eller "demokrati är inte såå viktigt så vi kan frångå den lite för att bevara den" för den delen.
 
Hur viktig är Demokratin?
Indoktrineringen i skolan funkar ju ändå någonstans. Jag är inte helt såld på demokrati helt och hållet. Men det känns väldigt konstigt att säga. Så kan man ju inte säga.
Jag upplever att folk är såpass inskolade i att demokrati är det enda giltiga alternativet att tom när de egentligen tycker att något annat är viktigare så inser de inte att de tycker det. För man måste ju tycka om demokrati.
Typ att man ibland hör folk säga att yttrandefriheten borde inskränkas för folk med vissa sorters fel åsikter, och när någon påpekar att det är odemokratiskt så försvarar man sig med något i stil med "men deras åsikter är odemokratiska. Det vore odemokratiskt att låta dem spridas".... istället för att erkänna att man tycker att det är viktigare att deras åsikter inte sprids än vad det är med demokrati.
För det kan man ju inte tycka. Inget är viktigare än demokrati!
 
Jag tycker man kan få tycka det. Det finns uppenbarligen folk som gör det. Kan man inte bara få säga det så att diskussionen handlar om relevanta saker.
Jag håller inte nödvändigtvis med om att det finns värderingar som är viktigare än demokrati, men jag tycker inte det är så märkligt att tycka.
Om man står inför valet mellan ett icke-demokratiskt samhälle med precis de värderingar jag tycker är bra, eller ett demokratiskt samhälle utan. Då är man ju tempted att välja det med bra värderingar. Om valet var så att man kunde garantera att det inte sen förändrades, då hade jag nog valt bra värderingar.
Men det kan inte garanteras, så då känner jag att risken är för stor.
(Sen är det väl egentligen minst lika fiktionellt att tänka sig att man kan välja mellan två olika samhällen på det viset, som att tänka sig att man kan välja och garantera att de håller sig så.)
Men jag tycker inte att det är konstigt att tycka det är värt risken.
 
Demokrati är liksom spelreglerna. Och i en (fungerande) demokrati är det inte riggat. Alla har samma chans. Man kan försöka fuska, men man kommer knappast undan med det.
Men om spelet är fair, då kanske man förlorar.
Om man däremot riggar spelet till sin fördel så har man bättre chanser. Det kanske är värt det om man tycker det är tillräckligt viktigt att vinna. Och man får tycka det är viktigt att vinna. Det är inte konstigt att tycka. Vi vill alla vinna.
 
Det jag känner är bara att det är för stor risk. Att om man riggar spelet öppnar man upp den möjligheten för andra. Då blir det en grej man kan göra. Och så kanske man hamnar i ett spel riggat Mot en istället.
Jag tycker inte en vinst är värt den risken. Jag tar hellre en andraplats än riskerar att hamna helt sist.
Men jag har som sagt förståelse för att vilja ta den risken. Det känns synd att det är en tabu grej att erkänna att man vill.

RSS 2.0