Lady Dahmers blogg igen.

För att jag blir faschinerad över hur jag reagerar när jag läser den.
Jag följer den ganska regelbundet nu.

Det är Emmelies blogg, Saras blogg, Saras Tumblr och Lady Dahmers blogg i den ordningen som kollas in när jag drar en blogg-runda. Ifall jag inte lyckas gå vilse på internetet innan jag är klar.
Sen händer det att jag ibland kommer ihåg att kika på de där andra bloggarna jag har i min lista till höger, brukar oftast inte ha hänt något.

Men det blir lite så med bloggar. Har jag väl knuffat ut dem ur min mentala lista över bloggar som är värda att kolla varje dag (vilket händer om de inte uppdaterats på tillräckligt många besök) så är det svårt att stoppa tillbaka dem. Som med Julle tillexempel. Det är svårt att läsa hans blogg, för när han tar upp bloggandet igen så tar det ungefär lika lång tid för mig att lägga tillbaka hans blogg i min mentala lista, som det tar för honom att sluta blogga igen :\

Jag är inte världens bästa på att blogga regelbundet jag heller, fullt medveten om det. Jag ställer inga krav (ett och annat önskemål kanske.. men det är annorlunda. Och är det inte annorlunda så är det ditt problem och inte mitt... här har vi ett annat tema som jag fick lust att blogga om nu xD En annan gång. Påminn mig!), och jag låter inte er ställa krav.

Fast jag blir ändå lite irriterad när Julle inte vill läsa min blogg. "Det är inte personligt", att han får prestationsångest och sånt, jag fattar den grejen och såklart vill jag inte att han ska gå runt och ha prestationsångest och känna att han måste blogga och vara jätterolig. Nejnejnej. Men jag vill inte att han ska läsa min blogg för att jag vill visa upp allt jättebästigt som jag skriver (okej lite därför. Lite bekräftelsehorerier tar jag ut över Julle, lite. Men det är inte main-anledningen). Jag vill att han ska läsa för att här skriver jag allt sånt som jag egentligen vill prata om, men som jag aldrig vet hur jag ska säga irl. (Sen har jag väl senare kommit fram till att det inte är så mycket poäng att diskutera nästan någonting med Julle för han tycker inte att det är kul så han vill bara få det överstökat. Och om vi inte håller med varandra så slutar det bara i allmänt dålig stämning :\)

Jag gillar inte att prata. Om jag ska psykoanalysera mig själv gissar jag att jag har fått för många sincere: "jaha, och?" och "Cissi.. jag bryr mig inte." (Innan Jens och Marios tid. Jag tar inte illa upp när de ger mig skit för att jag öppnar munnen, men ibland påminner de mig om sånt jag faktiskt har tagit illa upp av.) att jag tillslut tänkt "fine, jag skiter väl i det då!"

Väldigt amatörmässig psykoanalys ^^
Jag pratar ju (Hafen och Timo skulle väl ha en lite annan åsikt där kanske..) men jag tycker inte om det. Jag föredrar att skriva..
Jag minns när jag började använda msn ordentligt. Va mycket lättare det gick att prata. När man kunde fundera över vad man skulle säga innan man sa det. Och göra om om det blev fel. Och när jag inte behöver fokusera all min kraft på att hålla samtalet igång, för det gör inget om en msn konversation dör, då kan jag istället fokusera på vad samtalet handlar om.

Pratade med, mins inte alls vem, någon gång om hur folk är annorlunda på internet. Han sa att man vill ju träffa folk på riktigt för att kunna lära känna deras rikitiga jag. Jag försökte att säga att ens riktiga jag kan vara den man är på internet också, han köpte det inte, det gjorde mig ledsen. Jag ville inte att mitt irl-jag skulle vara mitt riktiga jag.
Det var väl 5-6 år sen, nu för tiden är mitt irl-jag och det jag ser som mitt "riktiga jag", (hur jag är när jag känner mig trygg typ (ja det är väl den generella uppfattningen av folks "riktiga jag"?)) mycket mer lika varandra än de var då.

Men jag har ändå grejer som jag inte får sagt men som jag vill prata om. Inte för att jag vill att folk ska veta vad jag tycker. Utan för att jag är nyfiken på vad andra tycker. Blogg är inte bästa sättet att åstadkomma det på, men vafan. Jag jobbar på det där med att prata på riktigt också.
Sen fylls bloggen med sånt där trams som snarare är uttdragna facebook-statusar. (Skulle kunna dra en hel radda om skillnaden på Blogg och Facebook (och dagboken med) också.. men vi har redan hamnat waay off topic) Och annat som jag egentligen itne bryr mig en lort om ifall ni läser eller inte, men som jag skriver på grund av ovan nämnda fenomen att ifall en blogg inte uppdateras på tillräckligt länge så försvinner den från folks mentala blogg-listor.
Så vitt jag vet så kanske jag är den enda som fungerar så att man slutar kolla bloggar som inte uppdateras, men jag tar inte den risken, för jag vill att folk ska läsa när det väl kommer ett sånt där inlägg med något jag är nyfiken över hur folk ser på (kategorin:*klur* först och främst..) så att de funderar över whatever det nu är jag rantar om så att de kanske skriver en kommentar om vad de tycker, eller eventuellt tar upp det irl någon gång (jag känner mig som världens wannabe världsvan internetare när jag säger irl, men jag orkar inte komma på ett bättre sätt att formulera det på). Så jag fyller tomrummen mellan såna inlägg med utdragna facebookstatusar så att ni håller er kvar.






Iaf (Ordet, myten, räddningen i nöden). Det här inlägget påbörjades inte för att prata om mina bloggvanor. Det skulle handla om Lady Dahmers blogg.
Jag försöker utsätta mig för åsikter jag inte håller med om så mycket som möjligt. Åsikter jag håller med om kommer jag att utsättas för ändå tänker jag mig och jag vill ha en så "riktig" bild som möjligt av saker och då behöver man "faktan" som presenteras av båda sidor av en diskussion. För "faktan" som presenteras i samband med debattfrågor blir lätt sådär trevligt selektiv (därav "").

Jag har inte så ofta starka åsikter om saker. För det är ofta båda sidor av en fråga har argument som jag håller med om, och att sitta och försöka komma fram till vilket argument som jag håller med om MEST är lågprioriterar. För oftast behöver jag inte ta ställning till hela frågan. Oftast dyker frågorna bara upp runt omkring en, och så kan man välja att ta ställning till den ena sidan eller den andra, eller ingen alls. Att inte välja är inte alls ett val. Ibland får det samma konsekvenser som ett val, men inte ens det alla gånger. Jag brukar inte ta ställning, så länge jag inte behöver. Jag tar bara ställning till en delfråga i taget.

Och så dyker Lady Dahmer upp. Aylin länkar till hennes blogg. Jag gillar Aylin. Hon är trevlig och rolig och jävligt party på massor med vis, men det är väldigt många av hennes åsikter som jag inte delar riktigt. Och Lady Dahmers beskrivning av sin blogg syns i thumbnailen i Aylins länk på facebook, så redan innan jag klickar på länken är jag ganska övertygad om att jag kommer ha svårt för den här bloggen. Visserligen är den där beskrivningen fortfarande det jag har mest svårt för på hennes blogg. Jag är en jante-minion. Säger du att din blogg är skitbra, och att du är en fantastisk människa som alla borde träffa, så är risken stor att jag inte kommer att gilla dig.

Och mycket riktigt. Hela bloggen är helt full med precis den där sortens feminism som gör mig så jälva trött och irriterad. Som länge har gjort mig trött och irriterad. Blä blä blä!
Jag kommenterade om någonting. Inte om något av hennes inlägg i sig, utan angående debatten som startat i kommentarerna. Tror att det var angånde MILFs men jag är inte säker. (13 September var detta ifall ni vill kolla upp hennes inlägg då) Och sen var jag tvungen att komma tillbaka och se ifall jag hade fått någon respons, och då passade jag ju på att läsa nya inlägg och så. Fortfarande lika provocerad, ville skriva långa irriterade rants till nästan varje inlägg.
Men jag gjorde inte det. För såna leder ingen vart. Och sen började jag fundera över hur irrationell min irritation var.

Feminism är en jävligt klurig grej. Har diskuterat den här irrationella megairritationen hos mig som dyker upp i såna sammanhang, med Jenny, Julle och Vilgot på Donken i somras. Jag mins att jag kände det som att jag fick klarhet i det, men jag har glömt det igen. Jag är splittrad. All feelings aside så är feminism en bra grej. Men sen så kopplar jag ordet till idiotier som 'Fru Gårman' och sån skit.

Men jag har ansträngt mig med Lady Dahmers blogg. Jag har ansträngt mig att inte i förväg anta att det nya inlägget kommer vara sån där frustrerande 'Fru Gårman'-skit. Ibland är det frustrerande 'Fru Gårman'-skit iaf, men ibland upptäcker jag inlägg där hon har en bra poäng (ibland som då motsäger något av de inlägg som varit frustrerande 'Fru Gårman'-skit.. men ja.. det är alltid något).. (och lite inlägg som bara handlar om att hennes barn har eller inte har kissat i pottan, som inte är intressanta ett dugg (andra människors barn är inte intressanta! precis som andra människors hundar inte är intressanta.. (skulle kunna dra ett helt inlägg om det också känner jag)). Men hon försöker väl också hålla kvar sina läsare antar jag ;) )
Och jag har börjat kunna hitta detaljer som jag kan hålla med om även i 'Fru Gårman'-skit-inläggen, för att jag anstränger mig att inte avfärda något innan jag har tänkt på det ordentligt.
Det är jävligt spännande. Lär mig en hel del om mig själv av att läsa den där bloggen. Jag tycker fortfarande inte om henne, men jag kan respektera henne för att hon tror på det hon gör, även om inte Jag tror på det hon gör.

Något jag inte gillar dock är att hon ibland editar sina inlägg ett bra tag efter att en diskussion i kommentarerna tagit form. Jag har sett ett exempel på där hon skrev ett kort inlägg.. folk började stöka i kommentarerna och sen la hon till dubbelt så mycket till i inlägget vilket idiotförklarade hälften av de kommentarer som inte hållit med om det hon skrev.
Men jag har även sett att andra inlägg har ändrats efter att jag har läst dem, men jag kan inte säga ifall det fått några liknande konsekvenser.