Utbytte just en blick med en tjej över en full kille som raglade förbi och liksom pratade som om det var någon som lyssnade. Och sen var det bra, vi utbytte en lite förvirrad/medlidande blick och sen kände hon sig inte tvungen att prata om det. För det händer ofta. Man sitter i en fyra med någon och så kommer det förbi någon och beter sig allmänt fullt och när hen har gått så kommer kommentaren "ojdå, ja ibland blir det ju lite för mycket.." och jag tänker varje gång att ja, anledningen till att man tycker att hen är jobbig som kommer och är full är ju att hen försöker prata med en, och man är svensk och vill för gudsskull inte bli pratad med.. Och så kommer den här jeppen som har "delat den traumatiska upplevelsen" och gör SAMMA SAK SJÄLV! "hehe, jaaa...." svarar man och plockar demonstrativt upp en bok eller hörlurar ur fickan. Vill. Inte. Prata. Och så undrar man varför den här personen tyckte att fullo-upplevelsen var så traumatisk att den behövde diskuteras om personen nu inte skyr konversationer med främlingar på tunnelbanan som oss vanliga dödliga...