När jag gick upp för Örnsbacken idag så kändes det som så himla nyss jag var där sist. Men jag kan inte komma på något tillfälle jag skulle ha varit där utan att träffa Jens så det måste ha varit mer än tre månader sen (eller när nu Jens åkte tillbaka den här gången) (blir lite små-orolig att jag har varit där och nostalgipromenerat en gång i veckan hela terminen utan att jag har insett det själv eller något, känns som något jag skulle kunna göra.

Samma känsla var det igår när jag gick genom aspuddsparken för jag skulle till Albin. Där hade jag inte heller varit på tre månader vad jag kunde komma ihåg. Det borde ju kännas att det var ett tag sen. Åtminståne lite. Men nä!

Vissa platser tar lång tid att torka ur hemkänslan i.

 

På KPW-tiden var jag störtkär i Göteborg. Det verkade bo så himla goa människor där och mysigt och dant verkade det vara. Det verkade gladare och soligare, Stockholm var så grått och slaskigt.

Nu är Göteborg supertöntigt. Sådetså! Varför skulle man vilja bo där när man kan bo här. Alla som gillar någon annan stad än Stockholm bäst är lame. Sådetså!

 

 

Hah ^^ töntigt inlägg <3

Jag blir glad när folk jag tycker om kommer hem. Bajs på allt. Jag får vara töntig. Det är en grej som är bra med att vara jag

Hej nu har jag sett twittringar av folk som "verkligen inte förstår män som inte ger oralsex".

Det är väl inte ett dugg märkligt? Vissa saker gillar man inte. Punkt.

Det räcker.

 

Jag har väldigt svårt att tänka mig hur man kan vara så jävla sexuellt frigjord att man inte ens kan föreställa sig att inte gå igång på något.

Eller så kanske man är dålig på det :o det kanske finns pojkar där ute som har insett att de är fruktansvärt kassa på att slicka och helt enkelt gett upp.

 

Tycker allmänt synd om de här personernas sexpartners.... Jag skulle inte vilja ligga med någon som inte skulle förstå om jag inte ville ge oralsex. Punkt.

 

Cissi out!

Linda Skugge skriver:

http://debatt.svt.se/2012/12/20/instagramupploppet-handlar-inte-om-sexism-det-handlar-om-hat/

Om "de andra tjejerna". De som ingen vill ha.

 

Jag tycker inte att artikeln är speciellt bra, men jag tror jag fattar tanken.

 

När jag gick i mellanstadiet och folk kastade sig ur vägen i korridorerna för att att krocka med mig var värre än döden, då ville jag mest av allt i hela världen att killarna skulle snärta mig också med nyckelbanden på låren, som de gjorde mot alla andra tjejer. Jag fattade ju att det gjorde ont såklart, och egentligen tyckte jag att det var dumt att de överhuvudtaget snärtade tjejerna med nyckelband. Men när de nu gjorde det så ville jag ju att de skulle snärta mig också.

Jag vet att "det är bara pojkars sätt att visa att de tycker om dig" är bullshit och att killar som antastar kvinnor har pissig kvinnosyn. Men nu var ju faktiskt inte anledningen till att de lät bli att snärta just mig att de respekterade mig men inte de andra tjejerna. De respekterade inte mig ett spår mer, jag var bara inte ens värd ens den dynga som var deras uppmärksamhet. De där killarnas pissiga kvinnosyn gällde ju mig också. Den där förnedringen man känner, för att någon invaderat på ens space, den kände jag också, för de skulle ju lika gärna kunnat göra det mot mig, men sen lades det ju till ännu mer skam för att jag inte ens dög för det.

 

Nu för tiden har jag den självkänslan att bekräftelse från den sortens människor inte är värd något längre och då blir det ju jobbigare att bli antastad än inte. Men då var den bekräftelsen värd allt. Jag nu tycker så jävla synd om mig själv då för det, och alla andra med så dålig självkänsla. Och det är det jag känner att Skugge menar, hur fruktansvärt synd det är om folk som har så dålig självkänsla att trakasserier blir värda. Och hur det glöms bort för att de ju faktiskt slapp bli trackasserade.

 

Vem det är mer synd om är inte intressant och det är där Skugges artikel brister för det hadlar inte ens bara om hur mycket självkänsla man har vilken situation man hanterar bäst. Har man tillexempel en antastade förälder tänker jag mig att det skulle vara fruktansvärt jobbigt att inte slippa ifrån det i skolan heller. Har man istället en rätt hög toleransnivå för vad som är inkräktande på ens personliga sfvär, och allmänt inte var så brydd över ifall töntiga grabbar respekterade en eller inte, då var det nog inte lika jobbigt....

 

 

Jag vet inte, jag kände igen mig. Det var lite dumt skrivet här och var, men ibland skriver man dumt när man känner sig arg fast att man egentligen är ledsen. Se Jonas Gardell typ.

Det är nästan så att jag känner mig kränkt över uppmärksamheten kring skelettkvinnan. Nästan. (hallå, någon måtta liksom) jävligt upprörd i alla fall. ("tänk om någon tror att jag går igång på skelett nu för att jag won't shut up about it" tänker jag nu men fuck that! Om det är någon som i så fall skulle bry sig om jag gjorde det så kan ni fuck off!)

Och när man är sådär jävligt upprörd och sitter och hatar alla på twitter så inser man någonstans att hata och ta åt sig lite för fort är jävligt lätt. Av de där inläggen som egentligen inte sa något illa men som var precis brevid "skelettkvinnan måste väl ändå vara den sjukaste människa vi har i sverige" och därför hamnar i korselden eller vad man ska säga. Det är lätt att överreagera när det är mycket skit runt omkring en.

Så man kanske ska ha lite mer överseende med överreaktioner hos folk som man vet får mycket skit. Men det är trots allt övverreaktioner...

 

"nu skiter jag i internet"

"hejdå"

Sa Vilgot för en timme sen. Och jag har också kännt så de senaste dagarna. Suttit på twitter och slitit mitt hår och undrat: Varför. Läser. Jag. Det. Här? Folk. Är. Så. Jävla. Lättkränkta!

Jo jag får bestämma vad som är lättkränkt. Vad jag tycker är lättkränkt. När jag tycker att folk är för jävla löjliga som känner sig dåligt behandlade av något. Det är inte tolkningsföreträde, det är min persoliga fjanteri-tröskel.

Man får överreagera ibland. Man får hamna över den där fjanteri-tröskeln och det är okej, om man har en dålig dag eller allmänt dealar med mycket som faktiskt är skit.

Men det är trots allt överreaktioner. Droppar som fått bägaren att rinna över. Om bägaren är full så är det absolut ett problem (om det inte beror på att man har en löjligt liten bägare eller helt enkelt tar åt sig av minsta lilla droppe man kommer åt så att den är full utav bara droppar) men det är inte droppen som är problemet.

 

 

Jag har mycket tankar om sexism och feminism, rasism, hbtq- och andra såna där känsliga frågor...

Jag tycker det är intressant som fan men det är svårt att prata om för det är så förbannat jävla känsligt. Det är kontraproduktivt hur känsligt det är. För man kan inte genuint inte förstå någonting utan att bli stämplad som dålig människa. För att jag inte förstår vad som är offensive med just Lilla Hjärtat så följer det tydligen att jag tror att "medlemmar i en ras delar en uppsättning av karakteristiska egenskaper, förmågor, eller färdigheter; att drag av personlighet, intellekt, moral och andra kulturella beteenden ärvs och att detta arv innebär att raser kan rankas som medfött överlägsna eller underlägsna andra." (wikipedia om "rasism")...

Och när folk som inte har fattat allt sånt till 100% än inte får det förklarat för sig utan istället blir attackerade så slutar man våga fråga och röstar på SD istället. Alternativt låtsas att man fattar och slutar fundera över ifall någonting verkligen är rasistiskt på riktigt och börjar ställa till en scen så fort det finns minsta antydan till att det skulle kunna vara det, för att vara på den säkra sidan.. Vilket leder till att ännu fler blir förvirrade och röstar på SD. Trevlig ond spiral vi har going.

Det är lätt att se människor på internet som "rasister/sexister/assholes" rakt igenom och att det inte finns någonting mer to them, men det gör det. Jag respekterade Lady Dahmer för tweetet att hon sett många statusar om att folk rensat sina bekantskapskretsar på de som visat sig vara rasister den här veckan, men att hon inte tyckte att det var något att helt avsluta en vänskap över för att det kan finnas massa andra värda grejer i folk trots att de har ett par unkna åsikter...

Jag har sett folk jag känner hata människor, över uttalanden som jag absolut håller med om, den här veckan. Det skulle kunnat vara jag bakom dem. Och jag hoppas att om de visste det så skulle de tänka att folk som uttrycker enligt dem dåliga åsikter på internet kan vara fina människor ändå på andra sätt, snarare än att de skulle säga upp kontakten med mig.

Jag funderar. Över människor. Som gör bra saker, och dåliga saker.

Hurvida de ska hyllas för de saker de gör bra trots att de gör annat dåligt.

 

Jag tänkte först på det när folk missunnade Mo Yan nobelpris för att han inte var kritisk mot den kinesiska regimen. Man skriver inte sämre för att man har vissa ståndpunkter, men borde en nobelpristagare också vara en förebild i annat än det hen får nobelpriset för?

Sen tänkte jag på det igen när H&M sålde en hoodie med 2pac på och Lady Dahmer med flera skrev "hur tänkte ni nu H&M-statusar" på deras facebooksida. Vi ska uppenbarligen inte hylla våldtäckter. Men 2pac är inte på den där tröjan i egenskap av våldtäcktsman utan i egenskap av artist. Måste vi sluta se upp till honom som artist för att han har våldtagit någon?

Det finns hur många exempel som helst. "Strindberg var sexist" "Disney var antisemit" "Dawkins sa något dumt om en tjej som blev flirtad med i en hiss"

Visst är det relevant i respektive diskussion, men är det relevant i diskussioner om personernas verk? Hör "men Disney hade ett foto på hitler på sitt skrivbord" hemma i diskussionen om "Snövit" är en bra film eller inte?

De som tycker att det är intressant att veta bordsplaceringen vid honörsbordet under nobelmiddagen?

Att man kollar på nobelfesten på tv kan jag gå med på, det är ändå himla intressanta inslag.. Liksom, de kan prata om folk som gjort asballa saker. Men vem som sitter vart... Hur är det så intressant att det överhuvudtaget är värt att nämnas i metro? För att inte tala om att få ett helt uppslag....

"mo yan får sin fru som bordsdam!"

Vilka är människorna som tycker att det är intressant? Är det samma personer som köper kronprinspar-serviser på riktigt? (de är förövrigt #2) (också: jag vill ha en sån servis så jävla mycket! Skiter fullständigt i om jag blir bombarderad med hipsterknappar)

Nu lackat jag på uppmärksamheten kring skelettkvinnan igen. Har lust att göra plakat och demonstrera på plattan..
Känns som det inte skulle bli någon vidare uppslutning dock för att världen är helt jävla värdelös!!
Undrar om jag någonsin har varit såhär passionerad om någonting i hela mitt liv!

 

 

 

Jag vill att de här människorna ska dö. Nu, tack.

 

http://www.dn.se/nyheter/sverige/manliga-p-piller-stoppas-av-lakemedelsbolagen

 

 

Det finns hormoniella preventivmedel för män. Som är klara. Liksom. De funkar. Lika bra som p-piller för tjejer.

Så vad är problemet? Varför finns de inte att köpa? :o

-jo, det är just det. De funkar lika bra som p-piller för tjejer. And we can't have that ju! P-piller för tjejer har ju biverkningar! Fucking hell...

 

Jag vet inte om jag skulle vilja att Vilgot skaffade p-stav även om det fanns tillgängligt. Jag trivs rätt bra med mina p-ringar. Sure lite störigt att behöva komma ihåg stuffs.. Men jävligt nice att ha kontroll över och koll på när mensen kommer.

 

Så varför inte? Vad är grejen? Läkemedelsföretagen tror inte att det finns pengar att tjäna?

Jag tror inte att det här är en massiv patrialkal konspiration. Det är jävligt konstigt bara. Och unfortunate som fan....

 

Jag och Vilgot kom till tunnelbanestationen i Ängby 20 över nio imorse. Nu är jag hemma igen, sedan tio i ett.

Då har jag hunnit vara i skolan i en halvtimme. (jag började 10:50... Jag kom dit fem minuter innan, det var tur att jag valde att följa med Vilgot när han började klockan 10)

Det är tre timmar i komunaltrafiken. Dubbelt så mycket som i vanliga fall.

Inte jättekul, men så jävla illa är det faktiskt inte.

 

 

Visst om man har suttit fem timmar i en bilkö som inte rör sig och antagligen aldrig kommer att göra det för att folk helt sonika har dragit ifrån sina bilar och börjat bajsa på vägen. Aftonbladet är ju gulligt...

Men liksom, tanten som hade väntat i 20 minuter på tvärbanan och FLIPPAR när de säger att tvärbanan mot Alvik nu är i Mårtensdal och 16 minuter sen. "16 minuter!?!?!? Jag har väntat här i TJUGO!!! Det här är skandal! Inte nog med att de inte kan hantera lite snö, de ljuger om hur länge vi har väntat!!" och någon försöker förjäves förklara för henne att hon kunde ha behövt vänta i upp till tio minuter även om den inte varit sen....

Då behöver man ett chill-pill, som kidzenzorz säger.

Alla med attityden att sl "inte kan hantera lite snö" behöver back the fuck off.. Snön gick mig till knäna när jag gick från tvärbanan. Det är inte "lite snö" det är asmycket snö. Och kaoset är inte i närheten av vad det var för två år sen..

 

Dessutom gjorde att jag satt fast en kvart i skanstull att jag slapp stå ute och vänta på tvärbanan... Så sånt händer också. Lite väntetider är inte så farligt.

Så jag insåg en intressant grej igårkväll:

Jag klarar inte av kroppskontakt när jag är inne i matte. Sitter jag med ett intressant tal eller om jag förklarar saker; dont fucking touch me! Jag blir jävligt irriterad. Plötsligt.

Jag är inte världens största fan av kroppskontakt i allmänhet heller. Spontant känns det som att jag har blivit kinkigare med det sen jag blev ihop med Vilgot.. Men när jag tänker efter så tror jag att det är en indirekt grej. Att jag är och alltid har varit okej med kroppskontakt om det är någon jag har en crush på, och att det som har ändrats sen jag blev tillsammans med Vilgot är att jag inte går runt och har små crushes på majoriteten av alla jag känner längre. Och vipps, kroppskontakt: jobbig grej.

Och så Matten då. Då får jag bita mig själv i tungan för att inte ryta till om någon lägger handen på min axel bara. Yeah, även om det är Vilgot. Och jag har inte gjort den här kopplingen tidigare, även om jag har märkt att jag blir irriterad. Jag har tänkt att det är väl att jag är trött just nu som jag projicerar på någon oförtjänt. Jag har inte insett att det är just kroppskontakten som alltid triggar det.

Det behöver inte vara matte... Är jag tillräckligt inne i något annat blir det samma effekt.. Men det är mest matte som jag någonsin är såpass inne i.

 

Jag hade en tjej i min klass i högstadiet som uttryckte det som att hon hade ett behov av kroppskontakt. Att hon blev frustrerad och kom av sig av att inte röra vid den hon pratade med. Det kom upp på en NO-lektion, jag minns inte riktigt i vilket sammanhang. Jag tyckte inte om henna, och det slog mig när hon sa det där att det kanske var därför. Att hon totalt sket i alla andras personal space...

Hon och ett par andra i min klass kändes som att de var av uppfattningen att "alla vill ju bli kramade jämt egentligen, de kanske bara inte vågade erkänna det". Och visst, det kanske var så de kände, att de egentligen ville ha mer kroppskontakt med folk men inte hade vågat visa det för att det är lite minitabu typ. Inte riktigt enligt de svenska konventionerna. Och nu hade de plötsligt vågat för att vår klass var så jävla tillåtande och accepterande och woopdifuckingdoo, och då hade de fått för sig att det måste ju gälla alla, och eftersom de mår så mycket bättre nu när de vågar ta för sig den kroppskontakt de behöver så måste ju alla andra också göra det och nu ska vi hjälpa dem att komma ut ur sina skal och AAAAAAAAHHHH!!!!! SLUTA!!! RÖR. MIG. INTE!

Jag var med och lekte fotleken, sure. Fotleken var ju kul. Lite i att det var så kul att man liksom sket i att man rörde vid folk och folk rörde vid en. Men det var bara kul För att man rörde vid folk och folk rörde vid en om man körde med någon man hade en crush på. Jag har aldrig haft det så att det verkligen inte går. Jag kan klämma ner mig i en fullsatt soffa med bara en brief tanke på det för att sen glömma det helt när en film sätter igång, och jag kramas och leker fotlekar utan problem. Det bara.. Neh.. Helst inte. Aldrig för sakens skull.

Så jag har full respekt för folk som faktiskt inte vill kramas, som hellre sitter på golvet eller en stol på sidan av än i en full soffa, som inte vill leka fotleken och trädgårdsmästaren. Och jag har svårt för folk som kör över dessa människor till förmån för sina egna "kroppskontaktsbehov". Kroppskontakt är ingen rättighet, det är något man måste förtjäna.

Sen är det ju inte deras fel om de inte vet bättre... Om de faktiskt tror att alla deep down vill slingra ihop sig i en stor orgie-hög precis som de. Men vad gör man åt det då?