Linda Skugge skriver:

http://debatt.svt.se/2012/12/20/instagramupploppet-handlar-inte-om-sexism-det-handlar-om-hat/

Om "de andra tjejerna". De som ingen vill ha.

 

Jag tycker inte att artikeln är speciellt bra, men jag tror jag fattar tanken.

 

När jag gick i mellanstadiet och folk kastade sig ur vägen i korridorerna för att att krocka med mig var värre än döden, då ville jag mest av allt i hela världen att killarna skulle snärta mig också med nyckelbanden på låren, som de gjorde mot alla andra tjejer. Jag fattade ju att det gjorde ont såklart, och egentligen tyckte jag att det var dumt att de överhuvudtaget snärtade tjejerna med nyckelband. Men när de nu gjorde det så ville jag ju att de skulle snärta mig också.

Jag vet att "det är bara pojkars sätt att visa att de tycker om dig" är bullshit och att killar som antastar kvinnor har pissig kvinnosyn. Men nu var ju faktiskt inte anledningen till att de lät bli att snärta just mig att de respekterade mig men inte de andra tjejerna. De respekterade inte mig ett spår mer, jag var bara inte ens värd ens den dynga som var deras uppmärksamhet. De där killarnas pissiga kvinnosyn gällde ju mig också. Den där förnedringen man känner, för att någon invaderat på ens space, den kände jag också, för de skulle ju lika gärna kunnat göra det mot mig, men sen lades det ju till ännu mer skam för att jag inte ens dög för det.

 

Nu för tiden har jag den självkänslan att bekräftelse från den sortens människor inte är värd något längre och då blir det ju jobbigare att bli antastad än inte. Men då var den bekräftelsen värd allt. Jag nu tycker så jävla synd om mig själv då för det, och alla andra med så dålig självkänsla. Och det är det jag känner att Skugge menar, hur fruktansvärt synd det är om folk som har så dålig självkänsla att trakasserier blir värda. Och hur det glöms bort för att de ju faktiskt slapp bli trackasserade.

 

Vem det är mer synd om är inte intressant och det är där Skugges artikel brister för det hadlar inte ens bara om hur mycket självkänsla man har vilken situation man hanterar bäst. Har man tillexempel en antastade förälder tänker jag mig att det skulle vara fruktansvärt jobbigt att inte slippa ifrån det i skolan heller. Har man istället en rätt hög toleransnivå för vad som är inkräktande på ens personliga sfvär, och allmänt inte var så brydd över ifall töntiga grabbar respekterade en eller inte, då var det nog inte lika jobbigt....

 

 

Jag vet inte, jag kände igen mig. Det var lite dumt skrivet här och var, men ibland skriver man dumt när man känner sig arg fast att man egentligen är ledsen. Se Jonas Gardell typ.