Okej så medvetandet är en kul grej (uhm.. ”ögonblick”? Jaja bare with me!) det där som gör att man vet vad man håller på med. Liksom ordagrant. Det där som gör att jag är jag och inte någon annan.

”Det är en själ av något slag” säger andliga människor.
”Det är massa impulser i hjärnan” säger vetenskapligt lagda människor.
(Ja jag vet... ohyggligt basic)

Jag är visserligen vetenskaps-fan generellt. Men i det här fallet tänker jag ibland att ”om det är massa impulser i hjärnan, hur kommer det sig att jag bara är mina impulser i min hjärna och inte någon annans?” och känner allmänt att någon sorts ”själ” som ansvarar för hela det där medvetandet känns... troligt?
För varför skulle en impuls i punkt A i min hjärna ha mer att göra med en impuls i punkt B i min hjärna än med en impuls i punkt A i min lågstadielärares hjärna?v Typ

”Om det inte finns en själ.. Hur kommer det sig då att vi är aldeles ensam i våra huvuden?” sa jag till Mario en gång när vi pratade om det här. Sen la jag till att jag ju egentligen inte visste om alla andra också kände sig så ensamma i sina huven som jag gjorde, men att jag liksom antog det för varför skulle jag råka vara annorlunda? Det låter konspirationsteoriigt. Då sa Mario att han inte kände sig ensam i sitt huvud. Fick en liten mini-existensiell kris där för en sekund. ”Vadå? Går alla andra runt i någon sorts stort gemensamt medvetande-moln och jag är inte inbjuden? :(”.. Nu tror jag visserigen egentligen att Mario antingen inte fattade vad jag menade eller bara sa så för att fucka med mig/skylta med hur empatisk han är, lite av hans stolthet och så.. men det fick mig att tänka ändå. Tänk ifall vi inte är ensamma i våra huvuden? Tänk om vi bara är väldigt ovana att besöka andra. För att vi inte försökt för att vi inte fattat att det går. Vissa individer kanske är lite vanare än andra. Typ medium och tankeläsare och såna hokus-pokus.
Det var en kul tanke.
Sen hade jag ju inga egna erfarenheter att stärka den med. Men jag ville gärna tro att medvetandet bara var impulser i hjärnan. Jag tycker om när de där mystiska sakerna i tillvaron visar sig vara väldigt omystiska (slump räknas inte... slump är fan mystiskt!) :) Så det hade varit kul med egna erfarenheter att backa upp det med tänkte jag, och var lite ledsen att jag inte hade några.

Och så hade jag ett sånt ögonblick! För en dryg en och en halv månad sen ungefär. Inget som bevisar något. Kan förklaras på massa sätt. Men det skulle kunna förklaras med att vi inte är ensamma i våra huvuden, och det var allmänt fint i övrigt.

Kom till saken!
Jaja!

Så det var *räknar på fingrarna* 9:e Februari.
”Du ska se Scott Pilgrim vs. The world!” Hade jag sagt till Vilgot i minst ett halvår. För liksom, den är awesome :o Och det är ltie någon sorts disgrace att inte ha sett den. I alla fall i Vilgots fall. Och jag hade sådär lämpligt fått den i Julklapp så nu kunde vi ju faktist se den.
Jag hade också inte velat se den som Pizza-film med familjen för att jag skulle kunna se den med Vilgot (jag vill inte se den mer än nödvändigt.. den får inte sluta vara awesome liksom :o vore massa synd).
Så 9e Februari. Egentligen behöver Vilgot plugga till en tenta. Men lite ledigt måste man få ha också, så han ska äntligen se film-fan som jag senaste veckorna har försökt tona ner hajpen kring så att det inte ska bli besvikelse på gund av för höga förväntningar.
Det blir det inte :D Såklart. Awesome film och så vidare.
Sen när Vilgot ska hem står vi i hallen och så får jag en hejdå-kram och mitt i kramen kommer Vilgot på något han vill prata om.
Sådär som Vilgot gör. :) För att Vilgot är dinosaurieungen ^^
Så Vilgot börjar prata om det han kom på att att prata om, men släpper mig bara sådär halvvägs ur kramen. Och när han står där med armarna runt mig och pratar om någonting jag inte kommer ihåg vad det var längre så dyker det upp en tanke.
Och där är ögonblicket! Ett ögonblick då det helt ärligt inte känns som att jag vet vem av oss det är som tänker den tanken.
Som om vi båda tänker samma tanke. Inte bara varsin likadan tanke. Och jag menar.. tankar är allmänt flummiga. Vet vi om det är impulserna i hjärnan som är tankarna eller om de bara resulterar i det där formlösa som tankar känns som. Och i så fall. Om två tankar är exakt likadana. Vad är det då som säger att det inte är samma tanke? Det är inte som att tankarna är på en specifik plats i rymden?
Det här är väldigt flum-filosofiskt, jag vet. Men det är ballt!
Tänk om det är en liknande känsla folk har när de känner på sig att deras syster har varit i en olycka. De tänker samma tankar en stund.

Jag vill tro att det funkar så. Det vore fint. Men egentligen tror jag väl att vi bara tänkte likadana tankar samtidigt. Kanske inte ens oberoende av varandra, kanske för att någon av oss omedvetet såg på den andras kroppsspråk vad hen tänkte.
Och som Jens påpekar när man leker med såna där mystiska tankar; man reagerar inte vid alla de där gånger då slumpen inte resulterar i något coolt.
Jag tycker det är ett fint och ögonblickigt ögonblick ändå!