Vi hade Seminarieredovisning idag.

 
 
 
Seminariegrupperna är små och personliga och består av folk jag aldrig hade pratat ett ord med innan vi hamnade i samma seminariegrupp, och fortfarande knappt har pratat ett ord med. Jag brukar sitta i ett eget hörn och inte säga någonting så mycket som möjligt.
Så när en av tjejerna -inte Anna och inte Josefine.. eller är det Josefine? Jag är dålig på namnen i min seminariegrupp... - sätter sig brevid mig så freakar jag ut totalt. En liten del blir ju glad.. men det liksom märks inte för att en betydligt större del har råpaniken orvar.
Vissa dagar, de flesta, typ alla, känns det som att jag gått bakåt med min sociala progress sen jag började universitetet.
 
Dave ska ha fest på fredag. Jag tyckte att Vilgot kan stå i hallen och vara där så att jag kan komma och få en kram och gråta lite var tionde minut. Vilgot var inte aspepp.
Jag klarar mig säkert helt okej utan honom... men läskigt juuuuu :(
Men det är klassfolk. Man kan sitta och lyssna på dem när de pratar. Och jag är klassfolk så ingen kommer att titta snett på mig och undra varför jag är där som det känns som de skulle göra om jag följde med Vilgot på något sånt där.
Jag klarar mig. Jag klarar mig. Jag klarar mig.
*kurar ihop i en boll och vaggar en stund*

Kommentarer
Postat av: Julian

Råpaniken Orvar. I approve.

2012-11-10 @ 18:42:19
URL: http://sympathyforthejulian.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0