Den här sidan har jag haft öppen bland mina flikar i typen vecka för att jag tänkt blogga om det men det har inte blivit av: http://www.dagensjuridik.se/2013/04/onani-uppges-vara-besvarande-klada-55-aring-som-gatt-naken-i-sin-bostad-frias

Sen såg jag den här artikeln i metro och tänkte att jaja, det får väl bli av idag

 

Det andra jag känner är att den här kvinnan måste tro att hon är universums mitt. Vilket jag vid lite mer eftertanke inser inte måste vara enda möjligheten, men spontant känns det ju väldigt mycket så. Troligare är dock att hon helt enkelt är väldigt nervös och lättskrämd av sig.

Det tredje jag känner är därför irritation över denna både överdrivna och missriktade rädsla.

 

Tillåt mig att statistik:

 

Det är ungefär lika troligt att du blir våldtagen av din nudistgranne som att du dör i en bilolycka. Inte "är med om" en bilolycka, DÖR.

Det är ungefär lika troligt att du blir våldtagen av din nudistgranne som att du dör i influensan. Inte "får" influensan, DÖR.

Det är mer än 50 gånger troligare att du dör i cancer. Igen: DÖR, inte "får".

Och tillsist så är det runt 4 gånger troligare att du blir våldtagen av den där pojkvännen som filmade nudistgrannen, och 10 gånger troligare att det är någon annan du känner.

 

Nu finns det visserligen riskgrupper och sån shit och det sista är en väldigt egen uppskattning som jag gjorde utifrån det totala antalet våldtäckter och andelen av dem som skedde i offrets alt. Förövarens eget hem. Det är ändå sjukt hur mycket reellare folk upplever risken för att bli överfallsvåldtagen, motför alla dessa andra risker.

Vems fel är det då..

media som hypear?

våldtäcktsmännen?

Individerna själva som inte "bara" fattar att deras rädsla är av orealistiska proportioner i förhållande till deras andra rädslor och slutar vara rädda?

Statistikundervisningen i de svenska skolorna?

 

jag vet inte...

Läser om sambolagar och undrar varför de är en thing egentligen.

Sambolagen säger att om man left i samboförhållande så har båda parter rätt till bostaden även om den ena har köpt och betalat för den.

Är det inte därför man gifter sig liksom? För att dela på saker n shit...

 

Och när man är sambos är asluddigt.. Inget man registrerar eller så. Om man lever ihop, sammarbetar med någon del av ekonomin och har sex med varandra (det står faktiskt att för att det ska vara en samborelation krävs det normalt att parterna har sex). Och även om man skriver samboavtal om saker och lägenhet så kan det bli ogilltigt om det visar sig att den ena parten Behöver lägenheten mer (ifall man har ett barn ihop oftast) ...what?

 

Det är faktiskt jättemärkligt att den här lagen finns känner jag.

Är det så vanligt att folk har levt som Sambos i massvis med år så att när de gör slut så har den ena inga pengar och ingenstans att bo och hamnar i en så himla bullshit ekonomisk situation för att hen har räknat med att relationen inte ska ta slut? Och så vanligt att man slutar på så bad terms att man inte kan komma överens om en lösning tillsammans? (Det är den ledsamma delen)

Oavsätt hur vanligt det är så känner jag ändå att har man inte gift sig får man väl skylla sig själv? Gifta sig är en grej.. Man kan göra det. Gör man inte det borde man ha en backup-plan.

Shut up, Du kan va cynisk..

 

Att det typ inte finns ett sätt att bo och ha sex tillsammans med någon utan att riskera att förlora halva lägenheten man har köpt är asmystiskt...

Nästan så att det verkar enklare att faktiskt gifta sig och skriva äktenskapsförord istället....

 

 

 

Någon som läser juridik som kan förklara för mig?

 

Hej. Jag tycker att man får hata folk.

Jag tycker att man får hata folk jättemycket.

Så mycket att man vill att de ska dö.

 

Jag tycker inte att man får döda folk, såklart. Även fast man hatar dem.

Jag förstår att hat ibland leder till att man gör saker som inte är okej.

Men jag tycker ändå att det är viktigt att skilja på hatet och saker vissa gör på grund av hat.

 

Jag tycker inte att det är osmakligt att vara glad för att någon som man tycker att världen vore en bättre plats utan har dött. Sin egen värld eller världen i stort, sak samma.

Det kan vara osmakligt hur man uttrycker sitt hat och sin glädje. Men hatet och glädjen i sig? Nej det tycker jag faktiskt inte. Och så länge man inte gnuggar det i anhörigas ansikte så tycker jag inte att uttrycka det är speciellt smaklöst heller.

 

Om jag hade varit ett Thatcher-fan hade jag nog tyckt att det var synd och eventuellt jobbigt att det finns de som verkligen inte höll med mig. Men inte fel.

 

Mest tycker jag att det är lite orättvist att tycka kring hur människor som påverkats av Thatchers liv ska känna inför hennes död när man själv inte levt i hennes England.

 

 

(sen hurvida hon förtjänar hatet eller inte är en annan diskussion (som jag inte har något intresse av för jag är minimalt insatt i allt som har med Thatcher att göra))