För jag vill ju ha lika mycket lön som killarna. Jag vill ju ha lika stor chans att få ett jobb trots att mitt CV inte är spot on. Jag vill att min man ska få vara hemma med våra barn om han vill och att jag inte ska behöva vara det om jag inte vill. Jag vill inte göra sämre ifrån mig på tentorna för att jag blir påmind om att jag är tjej innan. Jag vill inte att kvinnor ska bli våldtagna. Jag vill inte att män ska bli våldtagna. Jag vill inte att någon ska bli våldtagen, och jag vill att alla som ändå blir det ska få lika lite skuld av samhället och bli tagna lika mycket på allvar. Jag vill att det aldrig ska bero direkt på vilket kön man har vilka möjligheter man får. Jag vill att det ska funka rättvist.

 

Liksom, tänk om vi inte hade några implicita fördommar. Det vore ju sweet.

 

Fast nu har vi ju det. Vi har såna och vi vet inte riktigt vart de kommer ifrån. Och de verkar vara väldigt svåra att motverka. Även fast man vet om att man har dem.

Sen finns det folk som har teorier om hur vi ska motverka det här. Mer eller mindre beprövade teorier och som vetenskapsfan så känner ju jag att de gärna får beprövas innan vi tycker att vi ska börja använda dem. Men teorier är alltid bra, man har inget att bepröva annars. Och jag är all for att pröva dem.

Problemet är att de här teorierna är väldigt spretiga, och många är svåra att faktiskt göra expiment om så än så länge kan de inte bli mer än teorier. De är faktiskt så spretiga att då de samlas under samlingsnamnet "feminism" gör de folk förvirrade. Det finns så många olika teorier, och så många olika röster. Och många av dessa röster är väldigt passionerade och inte helt bra på att vara tydliga och sakliga med vad det är de är ute efter, vad deras teori är. Folk gör ironiska poänger på forum där ironin inte går fram. Folk är arga och trötta. Folk är uppenbarligen såpass otydliga, som grupp, att Alf B Svensson (m.fl.) inte förstår vad grejen är och skriver en debattartikel som förespråkar genus och tror själv att han är just anti-genus.

 

Och jag vill inte bidra till den här förvirringen. Jag vill inte att folk ska tillskriva mig åsikter som jag inte har för att de inte har fattat vad det är en feminist står för. För i min värld betyder ord i praktiken det som majoriteten av människor tror att de betyder. Och jag är inte vad tillräckligt många människor verkar tro att en feminist är.

 

 

Har jag hittat lite varstans idag..

"vänta lite nu" känner jag.

"för att jobb" verkar vara grejen. Ja tack, jobb är bra. Men nu är grejen lite såhär att det finns inte fler jobb ifall fler går gymnasiet. Jag har gått gymnasiet och jag har sommarjobbat och jag känner folk som har gått gymnasiet och jobbat/sommarjobbat och de jobben har inte egentligen krävt gymnasie-"kompetens". Vi hade klarat dem galant utan allt det vi lärt oss i gymnasiet. Det som gör att vi får jobben framför de som inte har gått gymnasiet är inte att gymnasieutbildningen behövs, det är att det är en extra merit. Hade citymail inte fått några sökande med gymnasiekompetens så hade platsen blivit tillsatt ändå.

Skulle gymnasiet vara obligatoriskt skulle det ju vara lite som att faktiskt förbjuda tjejer att ha korta kjolar...

 

Nej men såhär: studievägledare, föräldrar, lärare, basicly alla vuxna i ens liv antar att man ska gå gymnasiet. "Det måste du ju göra, annars får du inget jobb!!!" (Och ja det har ju lite rätt i det allmänt så det kanske är bra att de pushar.. Men det är en annan sak att göra det faktiskt obligatoriskt)

För att inte falla för dessa påtryckningar tänker jag att man behöver känna jävligt starkt för det. "JAG VILL INTE TILLBAKA TILL DET DÄR HELVETET!!" Visst, de flesta skolungdommar är lite skoltrötta i nian. Men de drar vidare till gymnasiet ändå för att "man måste ju.. Så gott som"

Jag tror faktiskt att de som låter bli att läsa på gymnasiet är folk som skolmodellen inte funkar på. De kan säkert åstadkomma massa saker ändå, men de kommer behöva hitta en annan väg. Tre år till i skolbänken kommer inte att hjälpa dem, mer än att det ser snyggare ut på CV:t men om det är obligatoriskt betyder det ju ingenting.

Det som skulle behövas känner jag snarare är att arbetsgivare ska våga anställa personer som inte har så mycket meriter för att de egentligen lika gärna skulle kunna vara lika asbra på jobbet som någon med en massa meriter. Många jobb måste man ändå lära sig från jobbet. Att ha klarat skolan visar bara att man verkar klara av att lära sig saker.. Och det är ju bra. Men det är inte alls alla som klarar skolan som för den skull har lätt att lära. Och alla som hoppar av är inte hopplösa fall..

Meriter säger inte speciellt mycket, men de är det bästa/lättaste vi har att gå på och det är viktigt att anställa rätt så folk vågar inte chansa.

 

Min kusin hoppade av gymnasiet i tvåan. Nu har han blivit erbjuden att bli delägare i en tatueringsfirma. Och tatuera är precis vad han vill hålla på med. Hade han varit tvungen att gå i skolan ett och ett halvt år till kanske han inte hade fått den chansen, och han hade antagligen inte tagit till sig speciellt mycket av skolan. En waste är vad det hade varit.

 

Jag vet inte hur man ska lösa ungdomsarbetslösheten, men skolmodellen är ensidig nog som den är ändå. Jag ser ingen poäng med att göra det ännu svårare att göra på sitt eget sätt.

Nu gråter jag. Faan för hela världen!
http://nyheter24.se/nyheter/brott-straff/735145-polis-doms-for-dataintrang

Med jämna mellanrum tycker Julle att jag ska hjälpa honom handla kläder.

Klichéscenariot dyker upp i era huvuden.

Den helt modehandikappade hanen som behöver honans hjälp i djungeln till klädaffärer för att inte komma hem med khaki-knäshorts och en tvärrandig pikétröja (ni vet den där Charlie Sheen-looken som kvinnor skriver insändare i metro om hur gräsligt det ser ut bär karlar sportar) hu liksom. Ehm.

Det där scenariot när kvinnan har dragit med sig sin karl till affären och står och håller upp romb-mönstrade stickade tröjor mot honom och han står och suckar och tycker att "den där tar vi, kan vi inte gåååå nuuuu!!!"..

och det finns ju såna väldigt kläd-ointresserade killar. Har handlat med såna också ibland. Men Julle är ju inte en sån. Han har bara bestämt sig för att han behöver kvinligt smakråd. Mest sällskap egentligen, för inte han är inte väldigt benägen att ta de där smakråden eftersom han redan vet vad han gillar.

Men det är väl ett par tillfällen iaf som jag lyckligtvis har kunnat förvarna honom innan han köpt något som han skulle se ut som en total gitarrdouche i. Visserligen är gitarrdouche-stilen snygg. Men liksom.. Gitarrdouche :(

 

 

Jag började väga mig.. Så rutinmässigt som jag kan lyckas med.. För ett tag sen. För att jag var nyfiken på hur mycket det varierar, hur det påverkas av mina preventivmedel och sånt. Nu har jag inte fått in tillräcklig rutin på det för att egentligen få ut något av det. Typ tvånger har jag lyckats att faktiskt väga mig två dagar i rad. Annars blir det typ oftast ungefär varannan vecka. Men det hjälper mig ju öva på att hålla rutiner också så det är ju bra :)

 

När jag började med p-ring gick jag upp en del. Antar jag, det kändes så. Egentligen vet jag inte för senast jag vägde mig innan det var typ tvåan i gymnasiet, och då mins jag egentligen inte vad jag vägde.

Men jag började att inte riktigt trivas med mig själv i spegeln igen. Och det suger ju.

I hela grundskolan kände jag mig alltid ful. I högstadiet var jag väl mer eller mindre ganska okej med att inte vara snygg, oftast, men jag kände mig fortfarande ful. Sen i gymnasiet började jag efter ett tag kunna kolla på mig själv och tänka "jag ser ju faktiskt helt okej ut" och tillslut "jag är ju typ ganska snygg". Det tog mycket mycket mycket bekräftelse.

Så då känns det ju jävligt störigt att börja känna sig ful igen :( jag som hade kommit så långt typ.

Men så ett par veckor senare så kändes det bra igen. "Det var väl bara ovant. Jag kände mig inte som vanligt. Nu har det gått över :)" tänkte jag. Men nej. Det kom tillbaka igen. Och det har hållit på och pendlat av och till sen dess. Jag började undra om det är en psykologisk grej och att jag vissa dagar är på"må-dåligt-över-min-kropp-humör" och då känns det som att den ser annorlunda ut. Eller om jag faktiskt pendlar upp och ner så mycket så att min kropp faktiskt ser olika ut de olika dagarna. (Eller om jag går upp lite, och sen vänjer mig, och sen går upp lite till och sen vänjer mig, osv. Sen jag började väga mig har jag kunnat utesluta det). Så därför började jag väga mig, för att se om jag väger mer de där dagarna jag känner mig ful.

Och sen då?

Jag vet inte, men om man ska kunna göra något åt det behöver man väl veta vad det beror på tänker jag. Och utifrån så är det genuint jävligt intressant. Hur man funkar. Sen är jag lite tveksam över vad man skulle göra åt det om det faktiskt är en fysisk skillnad. Om man ska ge sig på att lära sig trivas med sitt lite större jag (alltså skillnaden är jävligt marginell om det nu är någon) eller om man ska ge efter för motivationen att leva lite hälsosammare för att hålla sig med den kropp som man redan trivs i. För jag skulle må bra av att träna mer och äta bättre. Jag har en kass livsstil egentligen. Men man blir ju lite orolig att det skulle slå slint så att jag blev helt obsessed och började räkna kalorier och sånt. Jag tror visserligen att jag antagligen skulle typ börja ta trapporna lite oftare och att det skulle räcka för att hålla mig från att må dålig och då skulle jag stanna där. Men jag kan inte hjälpa att oroa mig och känna mig dum och hjärntvättad som bryr mig, men jag antar att det är därför jag skriver det här inlägget, för att ni ska stoppa mig om jag någonsin "bara ska ha en sallad".

 

Och nu vill jag inte ha några bekräftelsekomentarer på det här inlägget. Det var inte därför jag skrev det så det kommer bara få mig att känna mig patetisk. Jag vet att jag duger som jag är. Att jag inte är ett dugg nära att vara överviktig, snarare tvärtom. Det handlar inte om hur det är egentligen, det handlar om hur jag mår.

Jag började läsa Lady Dahmers blogg för att jag tänkte att det är bra att utsätta sig för folk som tycker annorlunda. Vidga sin världsbild. Inte bli ett ass som inte kan ta motgångar för att hen alltid bara fått bekräftelse. Typ så.

Och det har funkat som planerat. I början satt jag och grymtade och tyckte automatiskt att allt hon skrev var bullshit. Men nu kan jag se när hon skriver bra saker. Och jag respekterar henne även om jag inte håller med henne om många saker och även när jag gör det så kan jag tycka att det var lite kontraproduktivt framfört.

Men jag menar, hon är en människa. Jag ser människan nu som gör misstag. Misstag som vem som helst kan göra, misstag som inte är en bekräftelse av att hon är den dåliga människa jag hade bestämt mig för att hon var.

Jag tror fortfarande inte att jag skulle tycka om henne. Att umgås med liksom. Hon verkar ha en personlighet som jag har svårt för. Men allt hon säger och alla hennes värderingar blir inte dåliga för det.

 

Anyways så skrev hon det här inlägget för ett par dagar sen:

http://ladydahmer.alltforforaldrar.se/2013/january/vad-ar-frihet.html#comment

 

Och jag reagerade.

Det här "buhu -jag passar inte in i samhällets normer" kan göra mig så arg ibland.

Att inte vilja följa en viss gren av samhällsnormen, som man absolut får välja att inte följa. Ingen lag stoppar en. Och gnälla för att man ändå följer den där samhällsnormen eftersom det är så jobbigt för en att inte göra det, och att det finns folk som skulle se ner på en för det.

Det enda som stoppar Lady Dahmer från att åka och bygga en lerhydda i Bolivia är hennes egen bekvämlighet.

 

Dels förringar det de som är i situationer där de inte kan välja, för att de är födda med dyslexin eller homosexualiteten, eller de som kan välja men där alternativet är fängelse för att ha laddat ner barnporr eller ägt skelettbitar som man haft sex med.

 

Är man missnöjd med sitt 9-5 jobb så kan man säga upp sig. Det är inte svårt att säga upp sig.

Det som är jobbigt är att leva utan inkomst. Man måste oftast bero på andra, det är inte så party. Men anledningen till att det är jobbigt att leva utan inkomst, att inte allt är gratis helt enkelt, är för att annars skulle ingen jobba! för *shocker!* de flesta tycker inte att det är såå jävla kul att jobba. Om alla kunde resa vart de ville och äta vad de ville och göra vad de ville hela tiden, om allting var gratis, då skulle folk resa och äta och sova och måla och ta promenader i skogen och se på tv och INTE JOBBA! Och folk måste jobba annars har vi inget samhälle.

Men det är ingen som tvingar er att jobba.

 

Det är inte för att det är norm med ett 9-5 jobb som ni inte vågar satsa på konstnärs-karriären istället. Det är för att ni vill ha pengar för att kunna äta och göra saker.

För nej. Det är inte mindre jobb att vara självförsörjande. Det är hur jävla slitsamt som helst att vara egenförsörjande bonde. Varför tror ni vi la av med den skiten liksom? Hur tror man ens att det skulle vara mindre jobb? G-sus -.-

Sure, man tillbringar inte tid i "ekorrhjulet". Men jobb är det likförbannat.

 

Det är inte heller för att norm som folk frownar upon slackers som bor hos sina föräldrar när de är 35 och lever på socialbidrag. Det är för att vi bor i ett samhälle tillsammans där vi kör på vägarna och går i skolorna och får sjukvård om vi är sjuka, och vi betalar för de där sakerna tillsammans. Är man inte med och betalar men fortfarande använder förmånderna är det inte konstigt att vissa folk blir lite sura.

(okej det handlar visst om norm rent ordagrannt, men det handlar inte om att vi egentligen inte skulle vara fria)

Och sure det finns folk som älskar sitt jobb. Men det är fan inte medelsvensson. Att inte göra det är inte särskillt normbrytande. Och det är andra anledningen till att det här gör mig arg. Att folk tror att de för att de inte trivs med någon liten del av samhället är såna unika jävla snöflingor.

"Alltså alla bara jobbar, det är bara jag som tycker att det är oinspirerande och själdödande, jag måste vara född i fel tidsålder"

"Alltså jag kan bara inte förmå mig till att bry mig om skolan, jag är alldeles för kreativ. Skolan är uppbyggd för att passa alla andra som inte kan tänka själva utan bara rättar sig efter ledet"

I DN idag (http://www.dn.se/nyheter/sverige/fler-forgiftas-nar-tillgangligheten-okar) står det att antalet förgiftningar av paracetamol hat ökat sen Apoteken privatiserades.

För egen del känns det otroligt märkligt att man skulle använda mer verktabletter för att de är lättare att få tag i. Finns det så många personer som tidigare hållit tillbaka och tänkt "ska jag ta en alvedon idag? Näää då tar de slut och det är så jobbigt att åka till apoteket"? Att det finns folk som tänker "nää då tar de slut och det är så dyrt att köpa nya" kan jag tänka mig men vanligast måste väl ändå vara "nää jag behöver inte, det är inte bra för mig att äta i onödan"

Det tillfälle då jag kan tänka mig att tillgängligheten spelar roll är ifall man klockan halv ett på natten får spontant för sig att ta självmord genom att överdosera Alvedon men inte har några hemma. För tre år sen så fick man vänta tills imorgon då apoteket öppnade och då hade man kanske inte lika mycket lust att ta självmord längre för så funkar det tydligen (staketen vis slussen osv) men nu kan man kanske få tag på ett paket på macken. Då borde det finnas ett samband mellan ökningen i antal paracetamolförgiftningar och ökningen i självmord sedan privatiseringen. Shit, nu vill jag undersöka om det gör det... Är det superhemskt okänsligt av mig?

 

Artikeln ger en lite raw data för att understryka sin poäng. Datan visar att samtalen till giftinformationscentralen om paracetamolförgiftning ökat från 2583 till 3296 mellan 2010 och 2012 (medan den gick ner mellan 2008 och 2010 med 105 pers), och det är visserligen en ökning på mer än en sjättedel, men som lika gärna kan bero på att folk blivit mer hypokondriska. Och det är alltså giftinformationscentralen som är de som har kommit med larmet om att folk blir mer paracetamolförgiftade.

 

Nu tror jag inte att det inte alls är så att paracetamolförgiftningarna har ökat. Det har de säkert. Jag får bara inte alls reda på med hur mycket, av artikeln. Och tre år är inte särskilt länge. Då behöver man ha en rätt stor ökning för att kunna gissa att man har en trend. Sen att påstå att man vet anledningen till den trenden, som artikeln redan gjort ett dåligt jobb med att övertyga om att den skulle existera, då känner jag att då har man ganska mycket mage.

 

visst är det bra att uppmärksamma om att paracetamol och andra läkemedel inte är godis. Att anvisningarna på paketet finns där av en anledning: för att det kan vara farligt, livsfarligt, att äta för mycket. Det behöver folk veta, även om det skulle vara så att förgiftningarna inte ökat på senare tid.

tyckte bara att det var ett kasst fokus på artikeln. Eller ja, dåligt fokus av giftinformationscentralen kanske. Lite beroende på hur statestiken som vi inte fick se faktiskt ser ut...

 

 

 

Jag hittade en söt bild med en töntig caption ^^ nawsnaws osv.

 

 

Jag gråter lätt. När jag blir rädd, arg, ledsen (glad, nostalgisk, osv. men det hör inte hit).

Jag gråter av konflikter. För att de är jobbiga och läskiga och folk lyssnar inte på en när man försöker säga att man inte menade så och man blir frustrerad och rädd att den andre inte kommer vilja umgås mer.

Jag är redan konflikträdd som det är ändå. Men att jag börjar gråta gör det hela så himla mycket mer krångligt. För då kan man ännu mindre tänka och formulera saker bra och försöka få fram dem sansat.

 

Jag brukar bli irriterad på mig själv ibland för att jag inte står upp för mig själv. Om någon säger något lite elakt så försvarar jag mig inte. Jag blir bara ledsen och lite passiv-aggressiv. Och så sitter jag och morrar över hur efterklok jag är. Hur feg jag är. För det där och det där och det där kunde jag ha sagt, men jag kom på det lite sent.

Jag tänker att den där gången i mellanstadiet vågade jag ju, den där en gången, varför vågar jag inte nu? Varför vågar jag inte säga ifrån, sätta på plats?

Och så sitter jag och formulerar försvarstal i huvet.
"det här och det här sa du, det var elakt"

Ifall att det skulle hända igen, ifall det skulle komma upp.

Då kan jag säga alla de där sakerna.

"du har fel om det här och det här"

 

Men så händer det inte igen. I alla fall inte på jättelänge och jag får aldrig chansen att använda det där jag funderade ihop, och så glömmer jag.

Och det är ju bra. Det var en engångs-grej. Personen var kanske trött eller något jobbigt hade hänt som råkade tas ut lite på mig. Det har man ju gjort. Inget konstigt. Synd. Men mest otur bara.

 

Men jag kan fortsätta ganska länge med att vara bitter på mig själv. Inte på den andre, den förlåts relativt snabbt. Jag är inte långsint alls. Men mig själv. Jag är irriterad på mig själv för att jag var feg. För att jag inte vågade konfrontera och nu är det försent. Och jag bygger upp ett litet lager av tillfällen då jag "skulle ha sagt något" istället för att bara bli ledsen.

 

Så häromdagen.. så funderar jag på varför jag egentligen känner att jag vill konfrontera folk.

För att jag vet hur skönt det kan vara att bara stå och skrika åt någon. Att sätta dit någon.

Inte egentligen för att jag behöver reda ut anledningen till att jag blev ledsen. Höra att personen hade en dålig dag, kände sig osäker, inte tänkter efter, inte menade det. För det är det jag egentligen vet när jag väl har kommit över min grudge mot personen. Att hen inte är ett ass egentligen. För ingen jag umgås med är ett ass egentligen. Utan bara inte lyckades hålla en god ton den här gången för att omständigheter. Jag behöver inte höra precis vilka omständigheterna var, jag vet att det var därför, att personen inte hatar mig egentligen. We are good.

Sen kan man vara nyfiken på omständigheterna. Om det är något som är kvar kanske man kan hjälpa till att fixa det.
Men ja.. det jag insåg var att det egentligen inte finns någon bra anledning för mig att konfrontera folk. Det skulle vara om det är någon som fortsätter vara ett ass, eller att min grudge av annan anledning inte går över efter ett par dagar. Men det has yet to happen eller hur man nu säger.

När man har spenderat halva kvällen med att fnula på hur man bäst ska bygga en vattenhiss ner till sin källare. Som man öppnar genom att dra i en spak. Och sen stänger med en annan spak i källaren som man sen kan öppna med när man ska upp igen utan fuzz. Men man kommer inte på något bra sätt och det är dessutom allmänt trångt bakom ens väggar för det ligger en restaurang och en fucking sjö på andra sidan som man inte får bygga in i för att hallå.
Och sen precis när Sigge stänger servern, då kommer man på ett bra sätt... sucksuck

Läste det här inlägget:

och reagerade på idén om att skräddarsy avtal. "reagerade" som i: "OMFG! DET ÄR JU HELT JÄVLA UPPENBART! HUR HAR JAG ALDRIG TÄNKT DEN TANKEN!?"

För hallå, det är ju klart man ska få bestämma själv (tillsammans med den/de det gäller) vad man vill ha för deal. Kan man inte komma överens om det tillsammans kanske man inte ska gifta sig liksom..

och sen kan man ha vilken jävla religös cermoni man vill (och får för religioner är stuck up och är inte okej med allt och det ska de inte behöva vara häller även om det är töntigt, för är uteblivnaden av en specifik cermoni så otroligt katastofal så är man själv ganska töntig) för det är ändå inget substansielt egentligen... Typ så. Party. (Uteblivnaden förresten? Är det ett ord? uteblivandet?)

 

Skrota äktenskapsbalken och sambo-whateverdenheter och låt folk välja själva, eller om de är lata och juridiskt ointresserade: ha kvar äktenskapsbalken som ett färdig-paket.

Och så kan kyrkan ha sitt äktenskap som är så jävla viktigt för dem (får man förövrigt ha en kristen cermoni om man inte gifter sig juridiskt nu för tiden?)

Plötslig egentligen asuppenbar epiphany: Om man har många rutiner då är det liksom större chans att man kommer ihåg en av dem. Och kommer man ihåg en så kommer man förmodligen ihåg resten :D

Som att jag kommer ihåg att borsta tänderna mycket bättre om min lampa är tänd så att jag måste släcka den innan jag lägger mig. Rad.

Jag vill göra en studie på korelationen mellan tandhygien och antal morgon/kvällsrutiner :3 sen behöver inte riktigt det vara anledningen till att de korelerar om det skulle vara så. Folk med många rutiner kanske är folk som prioriterar tandhygien allmänt. Men det kan vi ta sen! Nu sova!

Det är nu man måste skärpa till sig för det är nu man har den där enda lilla tentan på fredag nästa vecka och sen är kursen klar. Och så har man haft tenta idag så man tänker att ääääh, idag får jag vila och inte göra något vettigt för jag har varit duktig.

Men man måste akta sig. För man får inte slacka hela veckan och sen plötsligt är det den där tentan imorn och så kan man ingenting. Ingenting!

Och så failar man den och då vet jag inte riktigt hur saker och ting fungerar... kan jag göra omtenta på den i slutet av nästa termin typ? Borde jag ju kunna. Jag borde kolla upp hur saker funkar. Typ ifall man skulle vilja åka till Ghana nästa höst om man isåfall bara gör det och låter bli att anmäla sig till nästa termins kurser och anmäler först till nästa vår. Eller om man måste prata med någon som har koll på saker så att det kan kruxas och has sig för att det ska bli rätt. Det känns som det inte ska behöva vara så svårt. hum.

Tänker att kan man bara plötsligt byta och ta nästa delkurs på distans istället? Inte för att det är överhuvudtaget aktuellt, jag kommer ändå inte klara den i så fall så varför bother. Men intressant i fall man Kan. Typ.

 

Erik och Magnus ska inte fortsätta nästa termin :( Erik ska iof läsa ekonomi i huset brevid. Eller om det var statestik. Statestik för ekonomer. Så han kan komma och hänga med oss i datasalen, om han inte inser att ekonomerna är mycket ballare :p

Ekonomer är ett intressant breed....

Ekonomi är ju stört intressant. Men man vill inte läsa ekonomi, för man vill inte plugga tillsammans med ekonomer. Läskigt. Men Erik är ju fin. De är säkert inte så läskiga som man tror. Man bara känner ju inga....

Om jag får massa pengar plötsligt frrån någonstans ifrån som jag inte behöver spendera massa tid på så skulle jag när jag är klar med Matteutbildningen först utbilda mig till Meteorolog och sen Ekonom :) Kanske klämma in en Statistik-master därimellan. Kewl.

Gu va kul det vore att ha pengar :3 Att kunna göra saker för att kul bara.

Jag har hittat en svensk internetpersonlighet som jag gillar och allmänt håller med. Det är lite rare.

typ.

Johanna Sjödin heter hon. Supposedly, men jag gissar att det stämmer :p

Mest följer jag henne på twitter. Läser hennes blogg lite ibland också. Den uppdateras semi-ofta. Det räcker. Det är bara semi-ofta som jag har lust att läsa den.

Orkar inte riktigt läsa bloggar lika dagligen längre som jag brukade.

Emelies är den enda som jag fortfarande försöker kolla varje dag.

 

Här är iaf ett inlägg jag tyckte om som hon (inte Emelie, Johanna) skrev i julas. Jag tyckte om det:

Jag bloggade typ nästan regelbundet där innan jul. Wats öp with dat?

 

Vilgot är sjuklig och behöver skriva uppstas massa. Jag behöver egentligen plugga också men jag har mått piss den senaste veckan lite drygt. Går dåligt med plugg då. "Imorn ska jag plugga" nääää

Ungefär.

Jag har hamnat i en dålig sprial där jag allmänt känner mig socialt fail och därför vill jag inte träffa folk för hur kul är man när man är ledsen, och då känner jag mig ännu mer socialt fail för att jag undviker att träffa folk. Jag försökte faktiskt fixa tid hos kurator på ungdomsmottagningen i slutet av november, men de lyckades liksom glömma bort mig när jag satt där i väntrummet och det kändes allmänt jobbigt, jag hade suttit där i tre timmar utan att få hjälp när jag antagligen bara hade behövt vänta en halvtimme om jag hade vågat fråga i receptionen varför det tog sån tid. Sen fick jag inte tid då utan de skulle diskutera vilken kurator jag skulle få och sen återkomma "i slutet av veckan" med en tid. Sen återkom de inte i slutet av veckan utan efter drygt två veckor. Men då missar jag samtalet och vågar inte ringa upp och de ringde aldrig igen så det bara... Blev inte. Så det känns allmänt bara jobbigt nu men mina föräldrar vill att jag ska fixa en ny tid och försöker hjälpa mig med det så då blir det väl så.

Hade visserligen en allmänt bra kväll igår när jag träffade klassfolk. Mer för att de faktiskt hörde av sig till mig än för att jag hade kul. Fast jag hade kul också. De är mattenördiga :) de blir genuint intresserade av att på riktigt  räkna ut hur man ska blanda blå och röd mjölk för att få grön. Sånt blir jag glad av. Sen sågs vi lite för länge så jag var i alla fall massa depp när jag kom hem, men nu i efterhand så insåg jag att jag hade kul.

Och ikväll var också jävligt nice. Egentligen. Även om det också sket sig när jag väl kom hem.

 

Jag tycker om folk. Man har dåliga dagar ibland. Duh.

De brukar inte vara såhär länge för mig bara, så det är jobbigt. Det har blivit mycket på en gång efter varandra. Dålig timeing. Nåt sånt.