Jag började väga mig.. Så rutinmässigt som jag kan lyckas med.. För ett tag sen. För att jag var nyfiken på hur mycket det varierar, hur det påverkas av mina preventivmedel och sånt. Nu har jag inte fått in tillräcklig rutin på det för att egentligen få ut något av det. Typ tvånger har jag lyckats att faktiskt väga mig två dagar i rad. Annars blir det typ oftast ungefär varannan vecka. Men det hjälper mig ju öva på att hålla rutiner också så det är ju bra :)

 

När jag började med p-ring gick jag upp en del. Antar jag, det kändes så. Egentligen vet jag inte för senast jag vägde mig innan det var typ tvåan i gymnasiet, och då mins jag egentligen inte vad jag vägde.

Men jag började att inte riktigt trivas med mig själv i spegeln igen. Och det suger ju.

I hela grundskolan kände jag mig alltid ful. I högstadiet var jag väl mer eller mindre ganska okej med att inte vara snygg, oftast, men jag kände mig fortfarande ful. Sen i gymnasiet började jag efter ett tag kunna kolla på mig själv och tänka "jag ser ju faktiskt helt okej ut" och tillslut "jag är ju typ ganska snygg". Det tog mycket mycket mycket bekräftelse.

Så då känns det ju jävligt störigt att börja känna sig ful igen :( jag som hade kommit så långt typ.

Men så ett par veckor senare så kändes det bra igen. "Det var väl bara ovant. Jag kände mig inte som vanligt. Nu har det gått över :)" tänkte jag. Men nej. Det kom tillbaka igen. Och det har hållit på och pendlat av och till sen dess. Jag började undra om det är en psykologisk grej och att jag vissa dagar är på"må-dåligt-över-min-kropp-humör" och då känns det som att den ser annorlunda ut. Eller om jag faktiskt pendlar upp och ner så mycket så att min kropp faktiskt ser olika ut de olika dagarna. (Eller om jag går upp lite, och sen vänjer mig, och sen går upp lite till och sen vänjer mig, osv. Sen jag började väga mig har jag kunnat utesluta det). Så därför började jag väga mig, för att se om jag väger mer de där dagarna jag känner mig ful.

Och sen då?

Jag vet inte, men om man ska kunna göra något åt det behöver man väl veta vad det beror på tänker jag. Och utifrån så är det genuint jävligt intressant. Hur man funkar. Sen är jag lite tveksam över vad man skulle göra åt det om det faktiskt är en fysisk skillnad. Om man ska ge sig på att lära sig trivas med sitt lite större jag (alltså skillnaden är jävligt marginell om det nu är någon) eller om man ska ge efter för motivationen att leva lite hälsosammare för att hålla sig med den kropp som man redan trivs i. För jag skulle må bra av att träna mer och äta bättre. Jag har en kass livsstil egentligen. Men man blir ju lite orolig att det skulle slå slint så att jag blev helt obsessed och började räkna kalorier och sånt. Jag tror visserligen att jag antagligen skulle typ börja ta trapporna lite oftare och att det skulle räcka för att hålla mig från att må dålig och då skulle jag stanna där. Men jag kan inte hjälpa att oroa mig och känna mig dum och hjärntvättad som bryr mig, men jag antar att det är därför jag skriver det här inlägget, för att ni ska stoppa mig om jag någonsin "bara ska ha en sallad".

 

Och nu vill jag inte ha några bekräftelsekomentarer på det här inlägget. Det var inte därför jag skrev det så det kommer bara få mig att känna mig patetisk. Jag vet att jag duger som jag är. Att jag inte är ett dugg nära att vara överviktig, snarare tvärtom. Det handlar inte om hur det är egentligen, det handlar om hur jag mår.