Ett metaforkrocksskämt om korv
Så rocky var en vanlig serie idag. Början, mitt och punchline.
Inte den bästa punchline Martin har klämt ur sig men den dög. Ett metaforkrocksskämt om korv.
Annars gillar jag hur Rocky är all over the place med sitt upplägg. Ena dagen är det en ny punchline i varje ruta och andra dagar är det ingen punchline alls. Oftast är det ruta tre som har bästa punchlinen om det är någon.
Det blir inte så förutsägbart.
När jag var liten läste jag mycket Knasen. Där kan man snacka förutsägbarhet. Man vet redan i första rutan vad skämtet kommer vara. Kanske för att de har ungefär tre skämt i hela tidningen som de varierar mellan. Shassen är tjock, Nollan är dum, Knasen är lat. Personligheter är oftast inte så kul att driva med..
Det är också nice med Rocky. Karaktärerna känns som riktiga personer och inte karaktärer. Vilket de till stor del är vad jag förstår, bara det funkar.
Innan vi bytte från DN till SvD ett par månader i tvåan så trodde jag att Nemi var min favoritserie i DN. Men sen var det Rocky som jag saknade. Och sen när vi fick tillbaka DN igen så saknade jag Zlits och Mumin. Men jag kom ändå fram till att jag hellre hade DN. DN hade iaf fler serier även om de inte var lika bra.
Men nu har DN tagit bort alla sina serier utom Rocky och medelålders plus. Men medelålders plus läser man inte för den är på en annan sida än Rocky.
Men jag känner i alla fall att jag inte skulle vilja byta till SvD.
Genevadeclarationen
Okej så jag är lite förvirrad nu.
Lite konstigt omotiverat förvirrad också. Ännu mer förvirrande..
Såhär..
Den här länken hamnade på min twitterfeed för att Sofia retweetade Steven Pinker som länkade den tillsammans med orden "83% of homicide victimes are men".
Och när jag ser statistik på twitter blir jag genast skeptisk. Med rätt. Twittistiks är myket bullshit. myycket bullshit. Så jag klickar på länken för att se vad det här nu är för konspiration och jag möts av... *drumroll* "Roughly 66,000 women are vilently killed around the world each year, accounting for 17 percent of all intentional homicides." inte en konspirationsteori :o what?
Den här artikeln-thingyn är så bra på att presentera statistik att jag inte vet vad den vill ha sagt med den.
Why are you giving me these facts? I like it. But why?!
Sen är jag också förvirrad över vad Steven Pinker ville med sitt tweet. Sofia retweetade bara ett av dem, men senare gick jag in på hans twitter och han hade flera tweets där han "citerat" data från artikel-thingyn. "Citerat" innom citationstecken för att han inte citerar rakt av utan presenterar det på ett något annorlunda sätt än vad som står i artikel-thingyn, men utan att för den sakens skull förvränga det. 100%-17% är 83%.. se där liksom.
Sen kan man ju tänka att han då inte har räknat med de med oklar biologisk könstillhörighet (yeah, jag antar att vi talar biologiskt kön här. Annat än det kan inte riktigt mordutredare veta) men enligt wikipedia är de mindre än en procent så det känns ändå som validt räknat.
Och så till sist. Vad ville Sofia med sitt retweet? Tyckte hon att det var ett bra tweet? Ett dåligt? Var det länken som var bra? Dålig?
Jag vet inte. Alla bara uttrycker sig värsta opartiskt, jag fattar ingenting x)
Janne -"jag har skrivit det här på paddan och orkar inte skicka det till datorn så att jag kan lägga in en bild, kanske sen"-kakan
Av människorna som jag umgås med nu så var Janne den som kom in i mitt liv först. Han är anledningen till att KPW-perioden inte bara är en lite småpinsam fas, som jag visserligen står för fullt ut, men som ligger bakom mig och tillhör den allmänt lame unge jag var på den tiden. Utan istället något som fortfarande känns som en viktig period i mitt liv.
Och det var något som jag gjorde själv. Personerna jag lärde känna då lärde jag känna för att jag. Inte med någon annans hjälp.
Sen är Janne den enda av dem som jag fortfarande har kontakt med..
Vår relation har utväcklats en hel del sen back then. Kpw var för mig ett utloppsforum. Det var ett gäng folk som jag kunde berätta vad fan som helst för utan konsekvenser. Det var ett socialt experiment. Sen visade det sig vara asnice att prata sådär spärr-fritt. Även om det blev en hel jävla del awkward av det också x) och jag sparade alla mina msn-konversationer på den tiden, så mycket av det går faktiskt att gräva fram. Det låter vi bli :p det mesta awkward var nog över telefon ändå.
Sen gick Janne och blev en del av mitt "riktiga" liv. Liksom någon som kunde prata med Andra personer som också existerade, och inte bara någon som man kunde spy ur sig diverse sexfantasier och onaneringsvanor till på telefon mitt i natten (vill göra ett inflik om hur nostaligiskt det är att vi pratade över vanlig vägg-telefon. Jag satt i klädkammaren för att inte väcka folk och Janne drog typ telefonsladden över halva tomten ^^) Janne var lite som en dagbok (en dagbok som faktiskt gav respons. win) tidigare, det spelade ingen roll vad man sa, ingen annan skulle få reda på det och jag skulle aldrig behöva konfronteras med alla pinsamheter i "verkligheten"... Och nu plötsligt så skulle han kunna berätta allt möjligt läskigt för folk. Jag var skräckslagen x)
De fina sakerna med att ha Janne i sitt "riktiga" liv tho, (utöver sånt där som att hey, man får träffa och hänga med honom :D) som har sjunkit in nu när jag har vant mig (det gick fort, ingen fara) är att nu vet han mer om folk man berättar om än bara det jag har berättat, och då kan han faktiskt göra mer åt ens kriser än att bara lyssna. Och kan liksom Faktiskt lugna ner mig n' shit, whaat?! :ooo
Och den där spärrlösheten finns ju kvar ändå. Det går liksom inte att sätta upp en spärr igen när man väl har fått ner den, vad vore poängen med det liksom? Han känner mig så jävla bra också (jag kan ändå räkna gångerna jag faktiskt har träffat honom på fingrarna liksom), han fattar Varför saker är jobbigt och vad jag har för spärrar kring eventuella åtgärder, och vad jag kan ta till mig för pepp.. Finns inget som blir fel att komma till honom med.
#8mars
Kvinnodagen känns som en sån där dag som mest bara bidrar till att folk inte fattar.
"vadå ojämnställt? Ni har ju en kvinnodag. Det finns ingen mansdag minsann. DET är orättvist. Hurr."
Som att den här dagen är där för att kompensera orättvisorna "Det var lite ojämnställt, så vi la till en kvinnodag så att det blev rättvist" och att det liksom räcker att uppmärksamma på den officiella dagen.
Som Sofia (@vinagerchips) twittrade så fint: "Skulle man t ex kunna införa internationella svältdagen på samma sätt? I think not."
Eller som Morgan Freeman säger om Black History Month, det kan ni googla själva. Get off your asses!
Så på det viset känns den här dagen onödig. På det viset. Inte på "men äh, sverige är ju jämnställt nu"-viset. På "det känns som att det var någon lite avlegad gubbe som kom på dagen av anledning "då håller väl kärringarna tyst, om de får en egen dag" och vi kanske inte ska faktiskt köra på det då"-viset. På det viset att det ger folk möjligheter att göra dumheter i stil med att ge alla tjejer semlor med inte killarna. På det viset.
Men det kanske faktiskt finns folk som behöver den för att våga och orka kämpa för riktiga viktiga saker. Så det är bra n' dat :)
Vet hut
Angående barnfria caféer. Jag tänker mig att det här är en fråga som liknar den om böneutropen.
Liksom tål man inte ljud och stoj och stök så kan man flytta ut i skogen och bo bland myrorna. Myror är tysta.
Att resten av världen ska anpassa sig efter vad som stör Dig är störtlöjligt. Du stör dig, Du anpassar dig. Rent sådär "vem har Rätt i att göra vad". "Förargelseväckande beteende"-grejen känner jag spontant är lite konstig.
Barnfamiljer borde Få vara överallt med sina barn. 100%
Men! Barnfamiljer borde inte faktiskt vara överallt med sina barn. Jag tycker absolut att det räknas som dåligt beteende av vuxna att utsätta andra för deras barn om deras barn beter sig dåligt (och barn beter sig alltid sämre än vad deras föräldrar tror). Sen säger föräldrar att "barn låter, det måste de få göra" och att det inte är så "bara" att fostra en 2 åring och det må vara sant, jag är inte förälder (även om jag just nu är fett pepp på att skaffa en unge att inte gå till caféer med) men de flesta ungar jag ser på bibliotek verkar förstå heligheten med tystnaden där (jag minns absolut att jag gjorde det väldigt tidigt) och kan man lyckas förmedla den till sina barn kan man säkert förmedla liknande heliga tystnad om man går på café eller resturang. Och kan man inte det så ja, då kan man stanna hemma, det går faktiskt. Såg tillexempel någon på twitter som inte tyckte det var rimligt att dömma ut alla mödrar till socialt utanförskap (trodde det var Lady Dahmer, men kollar igenom hennes tweets nu och kan inte hitta det så antingen var det någon annan eller så har hon tagit bort det) men det tycker jag absolut att man kan göra för hör och häpna; de behöver inte skaffa den där ungen från första början (och också så kan man träffa folk man känner i icke-offentliga rum). Att skaffa barn inkluderar en jävla massa uppoffringar som man ju faktiskt får se till att väga in i beräkningen om det är värt det. Tycker man att det är så otroligt jävla viktigt att gå på café oftare än man kan få tag i en barnvakt så kanske man inte ska skaffa ett barn. Det är inte en rättighet att ha barn.
Det är å andra sidan inte en rättighet med tysta/lugna/barnfria caféer heller. Men här kommer det vinnande argumentet: Driver man ett café borde man få göra det hur man vill. Om lagen ser ut så att det faktiskt är diskriminering mot barn att ha det barnfritt så är lagen dum och borde ändras (faktiskt, om gruppen "barn" är möjlig att diskriminera så måste vi ju ge dem rösträtt). Vill man erbjuda varan/tjänsten "fika i lugn miljö" så ska man få erbjuda det, och man kan inte göra det om man släpper in barn.
Komplimanger
Jag har alltid (så vitt jag mins) skiljt på mitt utseende som är det som jag är stuck with, iaf ansiktet, kroppen kan jag förändra, delvis, grunden -skelettet- är jag ju fast med, men muskler och fett utanpå det har jag lite say om, i praktiken men sen orkar man ju inte, och det är ju absolut inte en dag till dag förändring i så fall. Och sen är det det andra utseendet som är det jag kan ändra på; kläder smink, smycken, håruppsättningar och färger, nagellack. You name it. Och får jag en komplimang för mitt utseende (jag har läst ikapp på lady dahmers blogg idag, därav det här temat) så är det oftast väldigt tydligt vilket av dessa det är riktat till, och de betyder väldigt olika saker.
En komplimang för mitt naturliga "stuck with" -utseende som kommer från en heterosexuell tjej, eller en homosexuell man, betyder niet. Jag skiter helt totalt i vad människor i dessa grupper tycker om min kropp för de kommer aldrig att ha med den att göra. De flesta individer ur grupperna hetero-/bisexuella män och homo-/bisexuella kvinnor komenterar mitt utseende kommer inte heller att ha någonting med min kropp att göra, men varje person av dem som ger mig en komentar ger mig en statistisk hint om hur gruppen som stort tycker. Och det är relevant vad gruppen som stort tycker för att det är roligare att ligga med folk vars utseende man attraheras av. Punkt. Och därför är den enda person vars åsikt spelar någon direkt roll Vilgot, för att han är den enda person jag i nuläget planerar att ligga med.
Vad jag själv tycker om min kropp/naturliga utseende spelar på det viset ingen roll och anledningen till att jag bryr mig på den fronten är lite knepig. Dels är jag ju faktiskt en statistisk hint om vad bi-kvinnor tycker, och jag förstår ju på vilket sätt jag tycker om mitt naturliga utseende mycket bättre än vad jag förstår folk som bara ger mig en komplimang. När jag tycker att jag är snygg så vet jag ju att jag verkligen tycker det. Dels handlar det om vad jag är van vid, vad som känns bekvämt och inte ovant och konstigt.
En komplimang för mina kläder, hår, whatever tar jag som en extended komplimang för min personlighet (/skills in the art of att sätta upp håret/måla naglarna/whatnot) och då spelar det ingen roll vem den kommer ifrån. Mitt så att säga "fixade" utseende är någonting jag själv har valt och gjort. Som om jag hade målat en tavla.. Jo men lite. På ett sätt är det konst att "fixa sig". Jag lägger i alla fall ner bra mycket tid på det och det är kul om någon skulle uppmärksamma min effort. Och jag tror inte att såna komplimanger har någonting att göra alls med hur attraherad någon är av mitt naturliga utseende, för det skulle det inte ha om jag gav en sån komplimang. Om jag ser någon som har "fixat sig" på ett sätt som jag gillar/uppskattar så dras jag till den personens personlighet.
Sen är det väl enklare för mig att veta vad det är jag får komplimang för eftersom allt mitt "fixande" är väldigt uppenbart just fixande. Det finns ingenting av det som går att missta för mitt naturliga utseende.
Människor som tillexempel sminkar sig på sånt vis att det inte syns att de är sminkade om man inte har träffat dem då de inte varit det, kan jag tänka mig har svårt att veta vart komplimangerna är riktade. Och jag kan tänka mig att det kan skapa förvirring och osäkerhet hos såna personer att få komplimanger för sitt utseende, så jag kan absolut skriva under på att komplimanger för utseenden ibland kan göra skada även fast att de är genuina komplimanger och inte alls illa menade. Det jag försöker säga med det här inlägget är dock att de inte är enbart och alltid dåliga som Lady Dahmer tänker sig (nu handlade det inlägg som fick mig att skriva det här om utseende-komplimanger till barn och det är absolut skillnad för där finns inte attraktivitets-aspekten och det är också svårare för barn att förstå skillnaden mellan de här sorternas utseende och vilken av dem de får en komplimang för, men även där tror jag inte att det är enbart av ondo)
Indentitet
Ibland får jag små identitetskriser när delar av mig går av.
Än så länge inga major grejer jag har skiljts ifrån, mest naglar och hår och liksom, sånt. Men jag kan ibland sitta och titta på en nagel jag rivit av och tänka: "det där är jag, det där är en del av mig" och så får jag inpulsen att äta upp den så att vi ska sitta ihop igen. Och jag tänker att den där identitetskris-känslan blir starkare ju större del av mig som "gått av" och att därmed skulle också inpulsen att äta den bli starkare och ibland blir jag orolig över att jag någon gång kommer behöva amputera mitt ben och så kommer jag bryta ihop ifall jag inte får käka upp det, vilket antagligen vore en riktigt dålig ide att göra.
