Ibland får jag små identitetskriser när delar av mig går av.

Än så länge inga major grejer jag har skiljts ifrån, mest naglar och hår och liksom, sånt. Men jag kan ibland sitta och titta på en nagel jag rivit av och tänka: "det där är jag, det där är en del av mig" och så får jag inpulsen att äta upp den så att vi ska sitta ihop igen. Och jag tänker att den där identitetskris-känslan blir starkare ju större del av mig som "gått av" och att därmed skulle också inpulsen att äta den bli starkare och ibland blir jag orolig över att jag någon gång kommer behöva amputera mitt ben och så kommer jag bryta ihop ifall jag inte får käka upp det, vilket antagligen vore en riktigt dålig ide att göra.