Det är rätt skönt hur tomt det har blivit med läsare här förövrigt...

Är lite inne på att göra en ångestblogg. Bara en blogg full med ångestrants.

Och eftersom jag är lame så vill jag ju göra en ny blogg dedikerad till detta för att var sak har sin plats och jag vet inte ens (ni skulle bara veta hur många hemliga urls jag sitter och hog-ar och inte alls använder :p) sååå det är på tapeten...

 

Vet inte ens varför jag känner att en blogg skulle tillföra något utöver min dagbok. Typ det att jag inte vill att det ska kännas som en hemlighet, men samtdigt inte så pepp på att ta upp det med folk. Iduno.

 

Den är ingen thing yet iaf.

Ens liv blir ganska occupied av jobb när man jobbar.

 

Det där fenomenet att föräldrar bara pratar om sitt barn, och folk som inte är föräldrar är bored out of their minds av att lyssna på det..

Det fenomenet är en grej för att man allmänt pratar om shit that happened today.. Eller lately eller så. Och har man barn så är allt som hänt en lately att man har barn.

Och det är lite så med att ha jobb också. Allt som hänt mig lately är att jag har jobb.

 

När jag flyttade hemifrån jobbade jag rätt aktivt för att inte bli en person som pratar om att wow de kan laga mat. För att omg gaah! (Blev ganska mycket en person som pratade om köksstorlekar dock... Men det är fan lite mer spännande iaf)

Men jag har inte riktigt orkat jobba för att inte bli en person som pratar om sitt jobb. Jag tänker att det får jag väl vara ett par månader och så går det över sen.

Men nu kanske jag ska fortsätta jobba nästan heltid i typ 2 månader till så då får jag nog försöka skärpa mig lite.

Inled ångestrant:

 

Så jag jobbar.

På mammas jobb.

Och jag har haft henne som handledare och inte haft jättemycket med någon annan att göra egentligen.

Jag brukar gå och luncha med henne och hennes team. Det har varit sommar så många har varit på semester, men de senare dagarna har typ hela teamet varit här.

Och vi har fikat ibland med CITA-teamet som vi jobbar ganska nära.. (de är de som kan programmering och eclipse och git och sånt så vi behöver deras hjälp då och då)

 

Men nu ifall jag ska jobba kvar i höst så har jag fått en ny arbetsuppgift med Anna som jobbar i CITA-teamet som handledare istället för att annars krockar jag med folk i Mammas team som kommit tillbaka från semestern. Vilket är läskigt för jag vågar inte fråga Anna saker jag inte förstår lika mycket som jag vågar fråga mamma. Det känns som hon antar att jag kan mer än jag gör och jag vågar inte avslöja att jag egentligen är värdelös ungefär.

Men idag kom hon förbi och frågade och jag ville hänga med på lunch. Och det hade varit värsta bra tillfället att passa på att undra lite saker casually innan jag har kommit igång med det nya jobbet ordentligt och saker... Och bli bekvämare så jag vågar fråga saker sen.

Men jag hade matlåda. Så jag sa att jag hade matlåda.

Och sen gick hon. Och jag ångrade mig direkt.

Och nu sitter jag och ältar att jag kanske aldrig kommer bli tillfrågad igen för att de gick säkert på lunch ovanligt tidigt idag och annars kommer alltid mammas team att gå på lunch först och då kommer jag följa med dem för jag vågar ju inte inte följa med dem med anledningen "CITA kanske frågar om jag vill med dem och då vill jag hellre det". (Inte för att jag direkt hade vågat att inte följa med Mammas team även om jag hade följt med CITA idag inser jag nu när jag tänker efter...)

Och jag vågar ju inte alls förklara det här för mamma för hon kommer ju bara att totalt inte förstå och föreslå något mammigt i stil med: du kan ju gå och fråga CITA om du kan hänga med när de äter lunch nästa gång isåfall... Vilket.. Nej. Nej det kan jag verkligen inte.

 

Ångestrant over.

Att få sova, kanske också drömma...

 

Att jobba är segt.

 

Det går bra i en vecka. Men 40-timmars veckor resten av livet? Vet inte om jag är så pepp på det fellows.

Jag har ändå kul med det jag gör nu. Men just det där att oavsätt hur mycket jag jobbar idag så kommer jag ändå behöva gå upp lika tidigt imorn och i övermorn osv. Det gör ingen skillnad om man blir klar. Det märks inte. Det är segt :/

När jag var mindre ville jag bli författare för att få ha vilka arbetstider jag vill.

Nu har jag insett att jag inte har självdiciplinen för det, men något lite mitt emellan...

Jobba en 40h-vecka en eller två veckor i månaden och sen virka Finn:s eller programmera appar resten.. Och vara lite fattig, men inte känna att man bara jobbar. För just nu känns det som jag inte hinner med något annat...

 

Man hade mer fritid när man inte var i en relation :/