När man var liten och blev ledsen så grät man. Tills man inte kunde andas ofta. Jag har ett sånt där miniminne från när jag var ingen aning om hur liten. Jag var i min hall, och jag kan inte sluta gråta. Jag minns inte vad jag var ledsen över. Jag tror att vid det laget visste jag inte ens då vad jag var ledsen över längre. Jag var iaf inte egentligen ledsen längre, men jag kunde inte sluta gråta. För jag hade börjat gråta och så hade jag fått svårt att andas och då grät man över hur jobbigt det var att inte kunna andas. För det gör fan ont typ. Inte så att jag minns det som att jag var rädd att kvävas till döds eller så. Det va. Bara obehagligt och liksom läskigt i sig, tillräckligt för att gråta. För man var en lite klen skitunge x)

 

Jag hade glömt att det var så när man var liten. Sen hände det i Ghana när vi var ute och reste och det var pissläskigt för våra pengar var halvslut och det fanns en liten risk att om saker trasslade så skulle de inte räcka för att ta oss hem och vi hade ingen mobiltelefon... jag har skrivit om det här right?

Iaf, jag minns inte hur det började men plötsligt grät jag sådär mycket och kunde inte andas, och whatever det var som fick mig att börja gråta var borta men det gick inte att sluta gråta ändå. Som när man var liten.

Sen läste jag om panikångest, av andra anledningar egentligen, och insåg att det var det här som hände. Alltså nej jag har inte paniksyndrom, men det var en ångestattack. Och då undrar jag om alla barn (mer eller mindre) basicly lever med panikångest de första 3-6 åren av sitt liv? Hur fan hanterade man det?