Woman in black

Igår satt jag, Vilgot, Sigge och Jakob och såg Woman in Black. Och med viss risk att outa alla som mesar så vill jag ta upp en intressant grej: vi var alla livrädda. Sådär "titta på filmen genom i springor mellan fingrarna/spegelbilder i tavlor/över kanten på knäna/en stol"-rädda.
Och det som är intressant är att det aldrig händer. Det är aldrig alla som är så rädda när man ser på skräckfilm för det är liksom alltid någon som har föreslagit att man ska se den där jävla filmen och den personen är alltid en sån där fantasilös tönt som inte blir rädd och det är precis därför hen vill se skräckfilmer för att kunna show off hur jävla tuff hen är :P jag är alltså inte bitter eller så :p heheheh
Men nu tänkte vi oss av någon anledning att "Woman in Black ska väl inte vara sådär väldigt läskig väl?" "Det blir säkert lagom" "den är nog som horns ungefär... Det är ju Daniel Radcliffe?" Ööhhh? Och så såg vi på den och sen kan man ju inte stänga av mitt i riktigt.
 
Woman in Black var den cleanaste skräckfilmen.
Jag och Vilgot har pratat en del lately om hur det finns liksom olika subkategorier av skräckfilmer. Skräck-slasher, skräck-thriller, skräck-"det här är en verklig historia, men det är totally inte det", trapped-skräck och hur filmer sällan känns som bara ren skräck-skräck (eller är det bara för att vi inte ser på skräckfilmer?)
Men Woman in Black var en skräckfilm. Ingenting annat. Cleant spök-mysterium, med ett creepy gammalt hus och massa "shit nu står hon där! Nej nu är hon borta!"-moments.
 
Sen vet jag liksom inte hur man bedömmer skräckfilmer. Vi blev ju alla pissrädda, så liksom.. Success.. I guess? Men liksom, det var ju inte en enjoyable experience. Och det är det ju aldrig. Men man blir ju alltid rädd. Och det är ju därför det inte är enjoyable. Så liksom om det vore nice så vore det fail för det vore inte läskigt? Så när är filmen bra? När den är nice eller när den är successful med att ge en mardrömmar?
Den kändes inte direkt cheap. Lite i efterhand. Men inte alltför mycket lamea jump-scares som man hade blivit rädd för oavsett stämning för fucking jumpscares liksom. Men samtidigt lite torr historia någonstans. Det där typiska när ngn kommer till en stad och folk beter sig weird men vägrar berätta för hen vad som pågår. Det känns ju alltid.. Dumt.. Liksom.
Men ja, det känns konstigt att säga om den var bra. Om man gillar skräckfilmer så är det väl för att man gillar att det är läskigt då då var den väl bra. Å andra sidan om man gillar skräckfilmer så kanske denna skulle vara rätt förutsägbar... så kanske inte så bra.
Och ja gillar man inte skräck så var den ju asläskig, så det är ju jobbigt
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0