Idag var planen att cykla till jobbet.

To be fair så är planen nästan alltid att cykla till jobbet fram tills att man faktiskt behöver bege sig. Då brukar planen bli att inte cykla till jobbet. För att lathet.

Så jag gick upp vid 6, och var faktiskt egentligen inte alls lika ruppad utter som jag brukar vara på morgonen. Den här morgonen hade total-potential att bli rätt redig. Typ äta ordentlig frukost, komma iväg till jobbet tidigt, klippa tånaglarna, ni vet, sånt som hurtiga personer gör.

Istället spenderade jag typ 25 minuter ute i förrådet (som jag vanligtvis inte orkar gå ut till någonsin, så mycket slösad hurt-potential!) och letade efter mina dagböcker från gymnasiet. De hittades inte. Vilket är oroväckande. För att add to hela det här oroväckande fenomenet som var min morgon idag.

Så. Efter en 25minuters jakt i förrådet som resulterade i inga dagböcker (eller alltså jo, men inte rätt dagböck. Nästan alla dagböcker utom rätt dagböcker) men likväl en neccesär med världens sötaste lilla tandkrämstub som legat i garderoben i mitt rum i Årsta längre än jag mins redan innan jag flyttade. Men skit fucking samma. Tandkräm blir inte dålig bestämmer jag nu.

Hittades gjorde även en statistikbok jag trodde att jag hade glömt i Ghana och "vad gör du då mitt hjärta" som är uppföljaren alt. föregångaren till "vad säger du då mitt hjärta" som är legit typ de roligaste böckerna (förutom alla andra roliga böcker). Så jag är glad att de inte var borta. Ett fyrfalligt leve för det! Hurra! Hurra!.... Äh, två räcker.

 

Iallafall (ordet, myten, moroten) så i brist på dagböcker försökte jag leta upp min första blogg, som jag trodde att jag fortfarande hade när jag började gymnasiet. Den hittades inte heller. Den domänen verkar nu användas av en snubbe från Memphis? någonstans i USA på M iaf, som skrivit tre inlägg nu under natten och inget mer.

Men det var bara en red herring ändå för tydligen hade jag skaffat min andra blogg bara typ en vecka innan jag började gymnasiet (med det cringeigaste inlägget ever <3<3 2008-Cissi va så jävla söt) vilket ju är spännande :o förutom att det inte direkt är ett dugg spännande för att liksom, börja gymnasiet -> ny blogg. Ganska rimligt.

Så jag läste min blogg från början av gymnasiet.

I en och en halv timme.

Istället för frukost.

Istället för att komma iväg till jobbet tidigt så att jag kan sluta tidigt och åka hem och tvätta/packa för vi åker till London imorn/ikväll.

Istället för att klippa tånaglarna.

 

Läste hela augusti och september.

Så nu är jag dels fett inspirerad att blogga och också att vara cringe och töntig och patetisk :D

Och dels allmänt deppig (utöver det allmäna allmänt deppiga jag är nu för tiden (fast nej egentligen inte, jag var bara allmänt odeppig och pepp just imorse och sedan förstöre jag det)) för att gud vad det var fint att vara cringe och töntig och patetisk och lära känna massa nya människor som ville träffa en varje dag och vara cringe och töntig tillsammans med en och typ trodde att man var rätt cool tillochmed.

 

Det blir bra att åka till London. Sigge, jag hoppas du inser att du kommer behöva deala med en allmänt svimmig cissi. Cissi som ska på resa är svimmig-grad 7 och Cissi som är vaken mitt i natten har svimmig-grad 5. Vet inte hur svimmig-grader kombineras för jag uppfann de precis nu så det finns ingen bra forskning på dem än, men en uppskattning är at 7+5 blir 10 för 10 är max. En anna uppskattning skulle kunna vara att det blir 7 för 7 är störst. Men jag tror inte det funkar så. Svimmighet förstärker annan svimmighet.

Jag är tillexempel svimmig nu. Yeeey....

 

Sigge lär ju inte läsa min blogg längre.

Vem läser min blogg längre?

Kan ni jag känner inte kommentera att ni läser bara? Det är kul att veta ju...

Vilgot köpte en bok till mig igår.
"So you've been publicly shamed" av Jon Ronson.
Jon Ronson måste vara bland de muppigare namnen out there.

Ville bara få det sagt.
Det är inte det jag vill skriva inlägget om.

Jag läser också "I am a strage loop" av Douglas Hofstadter.
De är inte direkt relaterade. Eller ja.. det mesta är relaterat till "I am a strage loop" om man anstränger sig lite.

Jag läser inte så mycket non-fiction. Det är en grej.
Jag har också lite svårt för dokumentärer. Jag tror att det är samma grej. Jag vet inte vad grejen är riktigt dock.

 

Oavsett vad grejen är så har jag fastnat för Jons bok. Den är en samling små historier från folk han har intervjuat om public shaming och deras relation till det på olika sätt. Så den är ganska fiction-lik i det att den har ett narativ. Sort of. Egentligen flera kortare narativ.

Jag såg hans TED-talk för någon vecka sedan, därför köpte Vilgot boken till mig; jag tyckte så mycket om det. Jag tyckte om honom. När man läser fiction får man relationer till karaktärerna, då hjälper det om de är likable. När man läser non-fiction finns det inga karaktärer, men ibland får man istället en relation till författaren, då hjälper det om hen är likable.

Både Jon och Douggie (som han har refererat till sig själv som ♥) är likable. Har nog egentligen fastnat mer för Dough. Eller alltså, man gillar folk på olika sätt. Jag skulle vilja träffa Dough. Men Jon verkar mindre pretentiös :p

Man får vara pretentiös.. men jag tror att jag hade tyckt bättre om "I am a strange loop" om den varit lite mindre pretentiös. Nu tycker jag om den ändå, men det finns room for improvement typ.

Men mest är det nog att "I am a strange loop" inte har något narativ. Det har mycket intressanta tankar och ideer, men den har sort of ingen progression.

"So you've been publicly shamed" har historier. Man vill veta vad som händer sen. Det är på ett sätt jobbigt att det är riktiga historier, för det är jävligt deppigt.

 

Public Shaming är en läskig grej :o Om tillräckligt många männsikor bestämmer sig för att förstöra någons liv så kan de göra det. Alltså inte bara typ "vara en bother" ett litet tag, utan verkligen förstöra. Effekterna sitter kvar länge efter någon som drev på shamingen fortfarande bryr sig. Och man behöver inte leva på samma plats på jorden eller någonting sådant. Vem som helst vart som helst.

Det är också intressant hur den som blir shamead är den enda som går att sympatisera med i sådana historier. För den "andra sidan" i konflikten är inte en person. Det är en massa. Det är svårt att sympatisera med en massa. Massan har ingen personlig historia. Det finns inget narativ att följa.

Men man kan följa den shameades historia. Och då tenderar man att sympatisera. Även i de fall då det kanske är någon som verkligen förtjänade det. Någon som har gjort något riktigt shitty. Massklumpen känns ändå väldigt orättvis och läskig när man sätter sig in i historien.

Och oftast är det inte ens förtjänat. Visst har väl alla det har hänt för gjort Något. Men oftast inte något proportionerligt illa.

Samtidigt har varje enskild individ som deltagit i shamingen inte gjort så mycket heller. Varje enskild individs shameande kan vara rättfärdigat. Men som grupp. Alla samtidigt. Men man känner sig inte lika samtidigt och tillsammans på internet som man skulle göra i en lync-mob med högafflar.

 

Jag har inte läst så mycket än. Jag ska läsa klart den innan jag bloggar för mycket om saker som jag inte läst :p Men den verkar bra.