Man kan blogga om man vill..

 

Mitt poeter.se -medlemsskap har gått ut och min bujo är snart slut så vill inte belasta den för mycket. Men blogga kan man göra.

 

Jenny och Adam gifte sig igår. (Eller ja, nu är klockan 00.08 så i förrgår) Det var asfint. Jag grät. No shame.

Blev väldigt tydligt hur mycket jag älskar Jenny. Jag älskar Jenny så jälva mycket!

Jag förväntade mig att ha lite halvtråkigt. Såg fram emot att träffa fina vänner som jag inte bor i samma stad som längre, men antog liksom att den här bröllops-komponenten av det hela mest skulle vara något som kom i vägen för att hänga med de där fina vännerna ordentligt. Och det gjorde det ju :p Men jag förväntade mig inte hur mycket jag skulle bry mig om bröllops-komponenten.

Jenny och Adam älskar varandra. Det visste jag ju redan. Iom att jag inte relaterar till att vilja gifta mig så antog jag att hela det spektaklet skulle vara allmänt lost på mig. Men det är inte lost på Jenny. Jenny var så himla lycklig, och det gjorde mig så himla lycklig. Dels över att hon ville ha mig där, men mest bara för att hon var så lycklig. Finaste finaste Jenny <3 Vill att hon ska ha det bäst! Alla romantiska klichér om att göra varandra hela och alltid finnas där för varandra och aldrig sluta falla för varandra och skit, hon har det, och det gör henne lycklig och jag vill att hon ska ha det och vara det.

 

Samtidigt som jag inte en enda gång kände "jag vill ha det där". På ett sätt har Jenny och Adam fått mig att "Tro på kärlek" för det är ändå mycket på grund av dem jag inte tvekar på att det är en grej på riktigt (det hade jag ju ändå bestämt mig för att det inte var innan gymnasiet, cyniska tönt). Men det känns lite implicerat när man pratar om saker som får en att "tro på kärlek" att man därför tror och hoppas att det är något man själv kommer uppleva, och det är inte så jag känner. Den här helgen har gjort mig mer confident i att det är inte det jag vill ha. Jag vill inte ha en livspartner att dela allt med, i nöd och lust, vi mot världen. Jag vill inte vara ett "vi".

 

Om man vill göra ett case för romantiken så är det lätt att bygga upp någon sorts cirkellogik kring att om man inte vill dela sitt liv med någon så är det ju för att man inte har hittat personen man vill dela sitt liv med...
Jag vill ju vara sådär lycklig som jag ser att Jenny är. Så om det fanns någon Adam för mig.. då skulle jag ju känna annorlunda. Då skulle jag vilja vara "vi mot världen".

Men det lägger liksom cred hos fel part på något vis.
Jenny är inte lycklig med Adam för att Adam är personen som gör henne lycklig. Jenny är lycklig med Adam för att Hon är en person som blir lycklig av att vara ett "vi" med Adam.

 

Det finns folk som får ut asmycket av att spela något instrument. Men man säger inte till folk som känner att de inte får ut så mycket av att spela intrument att de "bara inte har hittat det rätta instrumentet än".

 

Jag tror tvåsamhet gör mig lycklig på många sätt, men jag tror inte att tvåsamhet gör mig lika lycklig som det gör Jenny.

 

 

 

Den andra tangenten jag var på väg in på var hur jag kännt att jag blivit bättre på att vara glad över att folk jag tycker om mår bra. Vilket låter konstigt... det är klart man blir glad över?? Men liksom mer oberoende av vad det innebär för mig.
När Jenny flyttade till Hälsingborg var jag putt. Jag ville att hon skulle komma hem för jag saknade henne. Jag ville inte att hon skulle trivas för då kanske hon inte skulle komma hem. Samma när Jens flyttade till Göteborg och blev ihop med Karin. Min relation till dem var viktigare än deras individuella lycka. Jag ville inte förlora dem ur mitt liv eller att den relation vi hade skulle förändras.

Vill jag fortfarande inte, såklart, men det slog mig på bröllopet att det blivit sekundärt. Jag fick knappt tillfälle att prata med Jenny alls under bröllopet, jag ville prata med henne. Jag ville att hon skulle komma och hänga med oss i det hörn vi stod i. Men varje gång jag såg henne på andra sidan rummet och såg hur glad hon var så var jag bara så himla glad att hon var så glad.

Ett annat exempel är Julles japanplaner. När han började prata om det var jag anti. Japan är långt bort och tidsförskjutningen är whack och vi kommer inte kunna prata nästan någonting :c hoppades att han inte skulle komma iväg. Nu hoppas jag att han gör det, för jag vet att han vill. Och han kommer tycka det är så himla coolt även fast det inte alls kommer vara lika bra som han tänker sig så kommer han iaf att tycka att det är BÄST för det är så Julle funkar. Jag vill att han ska få bo i Japan och känna sig cool och vara glad. Även fast det gör att jag inte kommer kunna träffa honom eller ens prata så mycket med honom :'(

 

Det jag försöker säga är att jag är en fantastiskt bra och ädel person :P

Det jag faktiskt försöker säga är att jag tror att jag kanske är en lite bättre person nu än jag brukade vara.. fast mest tror jag det får mig att Må bättre. Mer tillfällen att vara glad över att folk jag bryr mig om är glada och mindre tillfällen att vara ledsen och orolig över att saker kommer förändras.. typ?