Identitet
Har typ konsekvent en sidvisning om dagen. Är det en enträgen följare, eller är det en handfull med sjukt snygg tajming?
Det var inte alls det jag tänkte skriva om.
I tisdags (jag skriver blogginlägg över 6 dagar) fyllde jag i en survey av Sexplanations (YouTube-kanal med sexualundervisning och relaterat innehåll. De ville ha en bättre bild över sina tittare, hence survey) där en av frågorna var "how do you identify?".
Väldigt allmän fråga. Jag vet inte om det var implied "i sexualitets-väg" eller om de ville ställa den väldigt allmäna frågan.
Jag har klurat över det här förut, men lite extra nu när jag behövde formulera ett svar på den frågan så jag tänkte skriva ett inlägg om det. För jag känner inte att jag identifierar som bisexuell (som jag ändå aantar var svaret de var ute efter). Även om jag egentligen är det... Mest är det väl att jag inte identifierar mig som HBTQ+ person.
Det är, upplever jag, skillnad på grupper man identifierar sig med och grupper man teckniskt sett tillhör. Det finns väldigt mycket som jag Är, men som jag inte identifierar mig med. Ibland för att jag identifierar mig som inte <whatever>. Men allra oftast för att jag inte relaterar det till min identitet åt någondera hållet. Jag har inte en stark identitet i speciellt mycket alls. När jag tänker "vem är jag" så är de första svaren saker jag lärt mig att kategorisera mig som, inte saker jag identifierar mig med. "Tjej. 22år. Bor i Blackeberg. Pluggar matte." Av dem är "pluggar matte" den jag känner mest tillhörighet till. Och den är in a way den minst sanna.
Första gången jag reflekterade ordentligt över det här var efter att vihart släppt en video där hon berättar om hur hon tänkte kring transpersoner när hon först stötte på att det var en grej. Att hon inte förstod det, för hon såg på kön som något man har lärt sig att man har beroende på hur ens könsorgan ser ut. Hon kände igen sig i att känna sig begränsad i den könsroll som följde med. Och hon kände igen irritation över att antas vara ett annat kön, men bara då det kom ifrån sexistisk antaganden om att personer som gjorde det hon gjorde var män. Inte för att kön i sig spelade någon roll, för henne. Och det tog ett tag innan hon fattade att det spelade roll för andra.
Och det kände jag igen mig i. Hon förklarade det som att det var inte att hon identifierade sig som utan kön (eller något annat än man/kvinna, eller båda eller så), utan att hon inte identifierade sig. Hon har ingen könsidentitet. Och det är så jag känner också. Om kön och sexualitet, bla. Men egentligen i allmänhet.
Jag har tre grejer jag kan komma på över de 6 dagar jag spenderat på det här inlägget som jag verkligen känner att jag identifierar mig som.
"Blond" "Tonåring" och "Stockholmare". Av vilka två av dem sort of inte ens är sanna. Jag brukade vara blond. Men jag är inte blond längre. Och jag brukade vara tonåring.. x) Gamla idetiteter som av någon anledning stannat kvar.
Stockholmare är tvärtom en nyare identitet. Även fast jag har bott här hela livet så har jag inte identifierat mig som det förrän folk flyttade härifrån. I vissa sammanhang har jag nog tom identifierat mig som norrlänning.
Och det är nog en grej. Att en grupptillhörighet befäster sig starkare, blir en identitet, eller en starkare identitet om det redan var en, när den blir utmanad. När det finns out-group-folk som man kan inte hålla med. Därför saker lätt blir så polariserat.
Jag tänker att man känner en stark identitet i saker där andra tydligt är annorlunda? Kanske. För identitet är något som är jag, implicerat skiljt från andra. Sen kanske man gruppar ihop sig med folk baserat på den identiteten. Men att det fortfarande är väldigt medvetet om att det fins en in-group och e out-group. En punkare växt upp i ett sammanhang där folk inte är punkare blir Punkare med stort P och hittar sedan likasinnade som bondar över att de är just Punkare. Och de som växt upp i ett sammanhang där folk är punkare tänker inte så noga på att det är en grej vissa inte är, så de tänker inte så mycket på det. Visst, det finns whackos på internet som lyssnar på hårdrock och tycker punkare är dumma i huvet. Men liksom, det är ju inte dig de menar. Fast det kanske ibland kan vara precis tvärt om. Man identifierar sig vid de saker som skapar tillhörighet. Vad är jag som gör att jag hör hit bland de här människorna? Lite beroende på hur man allmänt förhåller sig till folk typ?
Och även fast folk verkar annorlunda så är det lätt att tänka att de egentligen är som jag. Det tar vihart upp också. Hur hon antog att folk som gillade öl egentligen inte alls gillade öl. Fast att de sa att de gillade öl. Men att de sa det av samma anledning som hon skulle sagt det om hon hade sagt det; för att verka cool. Så ala som hävdade att de gillade öl var i hennes ögon falska personer. Och jag inser att jag har tänkt så om kläder. Då jag tyckte att den där mainstream svart-grå-mörkblå stilen var det tråkigaste som fanns. Såklart alla andra också egentligen tycker det är supertråkiga kläder. De bara har dem för att de inte vill vara annorlunda. Men nu förtiden har jag upptäckt att det finns en del snygga mörkblåa kläder också. Och också att ibland har man inte kläder för att de är snygga. Ibland har man praktiska eller billiga kläder och det är också fine.
På samma sätt hade jag en teori om att alla egentligen är bisexuella. Man bara tänker att man är hetro för att det är normen och lättare. Eller att man är homo för att... jag vet inte ens. Man märker att man inte är hetero och då är homo en närmare till hands slutsats än bi? När jag nämnde det för Karathis (kpw-person) så sa han "lol, det trodde jag också när jag var ung och dum i huvet" ungefär x)
Men att det kanske är därför jag inte identifierar mig spec starkt som det, för att jag är van att tänka på det som en grej som inte egentligen skiljer mig från annat folk..
Grej jag behöver put out there:
Jag älskar hur många sjukt snygga dildos det finns <3
Markus
Sprang på en gammal kompis/bekant igår.
Kompis till Matilda som jag också umgicks med ganska mycket en period då dels de fortfarande umgicks mycket och dels jag fortfarande umgicks mycket med Matilda.
Markus heter han. Julle kanske träffade honom?
Han är trevlig iaf.
Tänkte på hur ofta det känns som när man träffar på någon så är det värsta sammanträffandet. "Men gud, jag tänkte ju på dig för första gången på tre år IGÅR, och så ses vi idag! WHAT ARE THE ODDS!!" typ.
Så jag ville lite uppmärksamma hur inte alls så det var den här gången. Jag trodde att han var utomlands, men jag har inte tänkt på honom på länge spec. Men han har kommit hem nu och så sågs vi i stan. Där det var typiskt okonstigt att mötas. Alla är i stan ibland liksom. Inte att vi typ sågs vid Stadion där Matilda bor när jag var där för att hälsa på Emil och han råkade vara där för någonting helt orelaterat till oss precis då. Så som det brukar kännas.
Så var det inte.
Inget konstigt alls.
Cissi out.
Kompis till Matilda som jag också umgicks med ganska mycket en period då dels de fortfarande umgicks mycket och dels jag fortfarande umgicks mycket med Matilda.
Markus heter han. Julle kanske träffade honom?
Han är trevlig iaf.
Tänkte på hur ofta det känns som när man träffar på någon så är det värsta sammanträffandet. "Men gud, jag tänkte ju på dig för första gången på tre år IGÅR, och så ses vi idag! WHAT ARE THE ODDS!!" typ.
Så jag ville lite uppmärksamma hur inte alls så det var den här gången. Jag trodde att han var utomlands, men jag har inte tänkt på honom på länge spec. Men han har kommit hem nu och så sågs vi i stan. Där det var typiskt okonstigt att mötas. Alla är i stan ibland liksom. Inte att vi typ sågs vid Stadion där Matilda bor när jag var där för att hälsa på Emil och han råkade vara där för någonting helt orelaterat till oss precis då. Så som det brukar kännas.
Så var det inte.
Inget konstigt alls.
Cissi out.
Inte jag
Tittade mig själv i spegeln nyss och kände inte igen mig..
Lite som när man säger ett ord för många gånger och efter ett tag känns det inte som att det är ett ord längre. Åt det hållet.
Det kändes som ifall någon hade visat upp en bild på mig så skulle jag inte insett att det var jag.
..det var weird
Intersektionalitet
Stötte på en diskussionstråd på Facebook och jag skrev en kommentar men jag orkar fan inte posta den, så jag postar den här för det känns slös att bara radera typ x)
Så som jag tolkar intersektionlitet är basicly vanlig interaktions analys.
Ibland är den totala effekten av två separat uppmätta effekter inte bara summan, utan de samverkar och blir mer, eller tar ut varandra och blir mindre.
Den sexism vita kvinnor utstår är annorlunda mot den rasifierade kvinnor utstår. Den rasism rasifierade män utstår är annorlunda från rasifierade kvinnor. Snygga är generellt premierade mindre snygga, men om man också är kvinna i medelklass utsätts man troligt för en annorlunda typ av sexism. Män är generellt premierade kvinnor, men är man alkis och hemlös får man troligen mindre sympati och hjälp än en kvinna i samma sits.
Det handlar inte om vem som har det värst "allt annat lika", det handlar om att effekter som kombineras kan bli väldigt annorlunda.
Vilket betyder att man behöver vara försiktig när man analyserar individers privilegier, särskilt om man tänker sig att man ska hålla på och jämföra. Det är troligt att det finns någon effekt man inte tänkt på.
Det betyder dock inte att enskilda effekter blir totalt ointressanta att analysera. Att det blir helt irrelevant att diskutera könsskillnader någonsin. Det är ändå relevant att analysera maktstrukturerna i samhället för att göra sig av med dem.Men de är relevanta just på en samhälls-nivå.
Länk till Facebook-tråden om någon vill ha kontext: https://www.facebook.com/carljohanrehbinder/posts/10153108334413479
TW:TW (Alt. "Trigger-Warnings är inte censur!")
Det har skrivits mycket om trigger-warnings lately och jag känner att det verkar som de flesta har missat huvudpoängen med trigger-warnings:
Det är inte censur.
Jag tror de flesta har saker de inte vill höra/läsa/se, på internet eller i meat-space, av olika anledningar. Jag blir tillexempel sjukt irriterad när det kommer massa Game of Thrones -spoilers på 9gag innan avsnittet typ ens har sändts klart. Eller för att ta ett mindre löjligt exempel så mår jag rätt så allmänt shit av kink-shaming. Men jag vill inte att det inte ska få finnas GoT-spoilers på 9gag, och även om jag absolut önskar och vill att det inte ska finnas kink-shaming på nätet så är det inget jag vill ska upprätthållas av någon. Det jag vill i grund och botten är att själv slippa se det. Och det finns två sätt för mig att få det: Censur, eller möjligheten att tailor min egen internetupplevelse genom att tex blockera vissa tags från mina olika feeds. Censur är ganska typiskt det mindre party alternativet. Och det tror jag att majoriteten av de som förespråkar trigger-warnings håller med om, oavsätt om det de vill slippa se är relaterat till ett faktiskt trauma, typ vapen eller våldtäkt eller whatnot, eller om det är något som mest bara* rubs them the wrong way, typ bronie-porr eller spoilers.
(*vilket inte behöver vara så himla "bara" det heller, men for the purpous of formulering)
Och det gäller skolmiljöer också, vilket är vad diskussionen handlat om i dagarna(?). Att propagera för att kursinnehåll ska bli triggerwarnat är liksom istället för att propagera för att det ska tas bort. Universitetet är inte obligatoriskt, om en kurs innehåller teman man inte vill ta del av så behöver man inte gå kursen. Men om man inte har någon chans att veta vad för teman en kurs innehåller så är enda sättet att undvika dem att inte läsa några kurser alls, och då blir man plötsligt väldigt begränsad. Det går lätt att undvika med trigger-warnings. På expense av ingen alls (förutom läraren som behöver sitta och klura ut vad hens kurs har för triggers, men bu-hu. Det är mer eller mindre ett engångsjobb) så varför inte?!
Speciellt iom att det andra sättet att se till att folk med triggers inte är begränsade är just att ta bort allt meterial som kan vara triggande. Och jag fattar att folk är anti om de tror att trigger-warnings är censur, för censur är inte kul (även om det är debateble ifall att ta bort högskoleinnehåll är censur. Oavsätt så är det inte så party) och jag fattar egentligen också varför man förvirrar ihop dem, för innan man pratade om trigger-warnings (och för vissa fortfarande) så var lösningen för att slippa se/läsa/höra om saker just censur och de flesta ämnen som folk vill ha trigger-warnade är samma ämnen som folk ville/vill ha censurerade. Det är hur som helst synd. För det är inte censur. Det är liksom motsatsen; det är grejen vi har kommit på istället för censur för att lösa det här problemet. Och det är en lösning som är väldigt enkel och ger enorm valfrihet och jag fattar inte hur någon kan ha en issue med det om de alls förstår vad det innebär.
Förutom det att det inte hjälper folk med trauman/PTSD. Vilket också är debateble (det hjälper för stunden men det hjälper dem inte att bli av med sitt trauma, kan man summera det som) och egentligen är det ju det som debatten varit fokuserad kring. Men ändå med missförståndet att det skulle vara censur.
Anledningen till att jag tar upp det här är just att jag igår läste en artikel med just titeln "trigger warnings hjälper inte mot PTSD" (ellr liknande) som hade en bra huvudpoäng, men var allmänt drygt och översittigt skriven (rätt subtilt visserligen) och sen imorse läste jag en artikel från andra sidan som bemötte många olika anti-TW-artiklar som alla verkat ha samma generella poäng: det hjälper inte (och därför är det inte värt iom att det är censur). Och den gerella poängen i den artikeln var motsatsen: det hjälper visst (och därför är det ändå värt för att hjälpa är viktigare än censur). Och jag kände "gah! Det spelar ingen roll om det hjälper!" För även om det inte gör det så är det inte upp till skolor att lura på folk KBT mot deras vilja. Det är oavsätt bra med valfriheten att själv kunna välja vad man vill utsätta sig för. Och framförallt: Det spelar ingen roll om det hjälper för det är inte censur!
Vill inte
vill verkligen inte idag.
I allmänhet liksom.
Vill bara gå hem och lägga mig i sängen och gråta/sova tills det blir imorgon. Inte för att jag kommer vilja imorgon heller ifall jag bara hoppar över idag visserligen.
Anxious finns inte på svenska på ett bra sätt. Visst man skulle väl översätta det till orolig, och det duger ju en bit. Men man skulle oftast översätta orolig till worried, och det är ju inte samma sak som anxious. Jag behöver det ordet :( Det där inte riktigt Ångest, men egentligen betydligt mindre konkret än orolig.
Liksom, jag vet vad jag mår dåligt över. Jag vet bara inte varför jag mår dåligt över det.
Spola tillbax
Ibland sitter jag och i guess dagdrömmer om ifall jag skulle kunna resa tillbaka och leva om mitt liv. Och jag får liksom riktiga dilemman över att jag dels sjukt gärna skulle vilja leva om vissa delar, men att jag också verkligen inte skulle vilja råka fucka upp så att jag i slutändan hamnar någon annan stans än jag är nu. Och vad är då ens poängen med att leva om saker om jag ändå vill att slutresultatet ska bli det samma kan man känna? Fast jag vill ha det andra slutresultatet också.
Mao är problemet egentligen att jag bara får en chans at life. Jag vill ha minst två. Men iom att jag någonstans har accepterat att det inte går så har jag skiftat mitt dilemma till vilken chans jag vill ha, vilket slutresultat. Vilket också egentligen är ett sånt jävla icke-problem iom att jag inte faktiskt skulle kunna välja, såhär i efterhand...
Men det har jag inte riktigt tagit till mig :P
Tänker att när det dyker upp en magisk ande och frågar ifall man vill bli tillbakaspolad så borde man vara beredd med ett svar iom att jag är en allmänt beslutsångestig person. Behöver liksom vara klar med velandet när jag får frågan för jag tänker mig att "får jag fundera på det i tre år" won't swing...
Men ja.... yolo :(
Red Carpet
såg en upworthy-artikel idag. Med en video som jag visserligen inte kunde se för att ljudet inte funkade. Men poängen var "titta vad mycket reportrar frågar tjejer om kläderna de har på sig, men inte killar" och så var det en liten text om det som i förbifarten nämnde att kläddesigners ger skådespelerskor kläder för "the mutual exposure" och jag kände att vänta nu...
Om kläddesigners ger bort kläder för att få exposure, då är det ju väldigt rimligt av reportrar att fråga om kläderna... Då är ju det en del av dealen när man som skådespelare får en klänning. Att man ska prata om den på röda mattan, så att designern får exposure...
Visste det är en trend som bygger på könsnormer iom att killar inte får gratis kostymer som de förväntas prata om. Men det behöver för den sakens skull inte vara en trend som upprätthålls av könsnormer. Det låter mer som att den bara upprätthåller sig själv. Och de som har makten att bryta den här trenden är isåfall främst skådespelarna själva. Genom att inte ta emot gratiskläder? Inte genom att ta emot gratiskläderna och sen inte vilja svara på frågor om dem för att "hey, frågar ni killarna om det här också?" det känns inte som en helt juste grej att göra.
Visst, reportrarna och kläddesignersarna har också möjlighet att stoppa trenden. Men det är ju inte så konstigt att de inte gör det, de har inget incentive. Och reportrarna har ju ev någon deal med desinersarna som skulle vara ojuste att bryta.
Sen så är det väl så att de flesta skådespelare som inte vill svara på frågor om sina kläder inte heller har tagit emot gratiskläder från desiners, och jag tror att reportrar kommer att lära sig det här efter ett tag och sluta fråga vissa skådespelare. It'll work out. Typ.
Snowpiercer
Igår såg vi "snowpiercer" jag och Vilgot.
Han hade fått den beskriven för sig som "hunger games utan tålamod" och det var så acurate på så många nivåer att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Den var nice. Att se. Samtidigt som den var sjukt dum och väldigt konstig. Man skulle kunna tänka sig att jag har blandade känslor om den. Fast det har jag inte, jag har bara bra känslor om den. Och typ bara dåliga saker att säga om den x)
Klurigt det där att det inte är samma sak. Hur den kändes och hur man vill beskriva den.
Jag tyckte om den. Och det var inte på det sättet man tycker om Knowing; FÖR att den var dum. Nicholas Cage var inte ens med ju. Ne jag tyckte om den Fast att den var dum. Men samtidigt gjorde att den var dum den inte direkt sämre. Eller ja... Jo. Den var kul när den var dum, men den hade kunnat vara riktigt ordentligt bra om den inte hade varit så dum. Den hade mer potential. Det är konstigt att den var bra överhuvudtaget egentligen. "Bra"
Men det var den.
Top notch recenssion det här, jag vet. Men klockan är 6 på morgonen och jag kan inte sova för jag sov halva dagen igår, så jag får blogga dumt om en dum film och ingen kan stoppa mig. Mohahaha.
På ett sätt var den mer värd att se för att den var såhär ish-bra. Liksom, den hade kunnat vara bra-bra. Men den hade varit en 6a, 7a max. Ganska forgettable film. Nu är den en 5a (kanske tom en 6a på pure klur) men sjukt memorable, för jag kan inte sluta tänka på den och hur dum den var och varför den var bra ändå och det är wierd och klurigt. Den är Den Unge Werthers Lidanden, eller Miman Renai, nu...
Varför var den Hunger Games utan tålamod då?
Mest var det väl bara att den hade en Hunger-Game-ig feel. Utan serious spoilers (att prata om en film är alltid lite spoilers egentligen) så handlar den om en revolution. Liknande i Hunger Games så var det crazy stora klasskillnader, där underklassen utsattes för onödig bullshit (liksom utöver att vara fattiga) av överklasssen, som de fått nog av.
Men den utspelar sig också på ett tåg. För att hela mänskligheten håller till på ett tåg nu, för att global-warming goes The Day After Tomorrow -sort of, fast det är ännu mer vårt fel. (Som sagt, dum. Fast också coolt :3)
Så allt är liksom contained på ett sätt som gör att det blir lite speedat. Det finns bara en väg att gå och det är fram i tåget, liksom. Och det finns inget utrymme för mer än det.
I början är det kanske en eller två dagar som utspelar sig på 20 min då de typ planerar revolutionen lite, sen är resten av filmen basicly realtid.
Sen just Att den var dum. Den var dum på ett sätt som ofta kändes onödigt. Vilket fick den att kännas förhastat producerad. Som om någon satt sig ner och slängt ihop storyn i ett svep, inte direkt bollplankat det med någon och sen hade man bara gjort filmen. Inget tålamod för att se till att den blev bra. Bara "nu gör vi den här filmen, chopchop"
Sen så var det en sån där film som borde ha starrat Keanu Reeves men inte gjorde det. Ni vet såna filmer. Säger nog mer om filmen än resten av det här inlägget nästan :p
moneys
Jag blir lite irriterad när folk är rädda för att låna pengar.
Alltså inte typ 200kr av en kompis. Riktiga pengar. Från en bank. Att det inte är ett alternativ som finns, för att man på något vis garanterar att man kommer bli ekonomiskt rökt.
Jag förstår egentligen grejen. Jag tänker tex inte på att åka taxi som ett alternativ som finns. För jag har liksom lärt mig att man inte behöver åka taxi, man är bara lat. Men ibland, om man har lyckats missa bussen till flygplatsen eller något i den stilen, så är taxi ett fett valid alternativ. Men det alternativet skulle inte slå mig i det läget för jag är så indoktrinerad att det inte är valid.
Och det är ju dumt, men vad ska man göra.
Så det är ju dumt av mig att bli irriterad på folk som har antagligen samma relation till banklån som jag har till taxis, men jag blir det :(
Nu vet jag visserligen inte alls så mycket om ekonomi som jag skulle vilja. Och det finns banklån som är dumma att ta. Tänk lån för att köpa en ny tv.
Men lån är generellt fan inte farligt. Inte för oss. Inte för sensible personer som fattar vad det innebär.
Man pratar om lån som klumpsummor. Tror det är där det läskiga ligger. Pluggat i 3 år? Grattis! 200 000 i studieskuld :D Myycket pengar. Ja :/ Men även om klumpsumman är stor behöver det inte vara speciellt mycket att betala av per månad.
Ja man kan bli arbetslös, men det är ju ett problem ändå. Hur mycket värre blir det egentligen av att ha ett lån?
Som sagt. Vet att det här är en himla dum grej att störa sig på...
ComHem
Jag har student-bredband. Och i och med att jag inte har studerat på ett halvår så fick jag ett mail från ComHem om att de skulle höja priset på det efter nyår. Inget studentbredband om man inte är student. Är ju rätt fair.
Fast nu ska jag ju börja plugga igen efter nyår...
Så jag ringde och skulle säga upp mitt nuvarande abonnemang, och sen tänkte jag teckna ett nytt studentabonnemang istället. För de har studenterbjudandet kvar, men jag antog att det skulle strula att få dem att förstå att jag skulle börja plugga igen och därmed inte höja priset på mitt nuvarande abonnemang. Lite cyniskt kanske. Men är saker ever smidigt?
Ja, den här gången tydligen. Killen jag fick prata med frågade ifall jag bara sa upp abonnemanget pga prishöjningen, inte för att jag var missnöjd, så jag förklarade att jag tänkt skaffa ett nytt studentabonnemang för att jag skulle börja plugga igen. "Jaha, men då kan du vi ju bara förlänga ditt abonnemang till samma pris som du haft istället" föreslog han då. Smidigt :)
Man blir så himla glad när sälj-stuffs funkar o-jobbigt x)
party
Varje år när jag fyller år står jag inför dilemmat: ska man hitta på något?
Ska man dra ihop folk? Ska man ha kalas/fest/grej?
Jag hatar att bjuda in folk till mig. Inte att jag hatar att folk kommer till mig. Jag har gärna folk över, och jag hittar gärna på något. Jag kan bara inte hantera att vara värd. För tänk om folk inte vill komma? Tänk om bara en person dyker upp och sen inte har kul för vilka av mina kompisar vill egentligen träffa Mig, de står väl mest bara ut med mig för att jag är där.
Den sortens grej.
Mina klasskompisar har inte varit här en enda gång sen jag flyttade. För jag har inte bjudit in dem, "för de vill väl inte komma hit ändå".
Det tog mer än ett halvår innan jag hade gäster här när jag flyttade överhuvudtaget tror jag. Nästan iaf.
Sen är det himla mysigt att fira födelsedag själv också.
En av mina absoluta favorit-födelsedagar var för tre år sedan då jag nyss kommit hem från Ghana.. eller om det var året efter det och Albin precis kommit hem från Göteborg. Iaf så kom Albin hem till mig och somnade i min säng medan jag såg på Polarexpressen.
Jag tycker ju om att umgås med folk jag tycker om att umgås med. Och det är extra kul när man fyller år.
Men iom att jag är såhär dum om att bjuda in folk till saker så blir det också himla skönt att bara inte göra någonting. Fuck it liksom.
Det är klurigt.
PST
Jag har lite post-serious-talk ont i magen.
Det är lite frustrerande förlamande :/ särskillt då jag ska vara så omständig att jag ältar det i flera dagar.
Det är som om jag behöver gråta för att bli av med magontet, men jag har inte gråtit för jag är inte ledsen. Bara liksom.. uppvarvad.
När Vilgot och jag bråkar blir jag så rädd. Då får jag också såhär ont i magen. Och sen när vi rett ut varför vi var sura och sagt förlåt, då kan jag gråta, och då försvinner magontet. Innan är jag för rädd och orolig för att gråta.
Lättnads-gråta känns som en typiskt astöntig grej att ha för sig.
När jag bråkar med Vilgot så är jag ju ledsen, även om jag inte kan gråta förän efteråt. Så då känns det inte helt olidligt töntigt att gråta efteråt för man var ju ledsen.
Nu är jag inte ledsen. Så då har jag inget bra sätt att bli av med den här stressklumpen och så kommer jag vara off i flera dagar istället -.- jaja. Stabilt detta.
Karin Westerberg
För kanske 6-10 år sedan var jag på skulefestivalen. En lokal tjej som hette Karin Westerberg spelade och jag tyckte så himla mycket om hennes musik.
Den finns delvis på spotify nu, och jag hittade ett par av låtarna på youtube inte allt för länge efter. Men det är en av låtarna, "kittlig", som jag inte kan hitta någonstans. En av de låtarna jag mindes bäst efteråt dessutom. Jag har den lilla snutt jag minns på huvet ibland fortfarande.
Kan inte sova
Tog en nap både i förmiddags och sen på kvällen innan middagen och nu kan jag inte sova och ligger bara och tänker på att folk suger ibland och det gör mig ledsen.
Lately har jag börjat bli ledsen över ganska abstrakta saker. Typ krig och global warming och fattigdom och sånt.
Antar att jag inte direkt har några egna problem atm.
Eller så är det för att jag umgås med Vilgot och han är ledsen över sånt ibland.
Inte så att mina problem någonsin inte har varit i-landsproblem, men jag har oftast haft något att vara ledsen över ibland. Och nu har jag inte det, men jag behöver ändå vara ledsen ibland för idunno, men så funkar det iaf. (Vilgot hade lärt sig idag att det korrelerar med att vara hälsosam? Att växla mellan olika känslor mycket, inte alltid må likadant liksom. Så det lät ju bra...?)
Eller så är det något mer specifikt som jag är ledsen över som jag inte riktigt fattat.
Vi började titta på Bojack Horseman på Netflix jag och Vilgot. Någon hade rekommenderat det för honom?
det började rätt bra. Lite Louis CK -humor, typ. Men sen någonstans så kändes det som programmet slutade skratta Med Bojack åt hans misery och började att bara rakt av skratta Åt honom istället.
Jag tror det var det som blev jobbigt iaf.
Jag blev iaf bara ledsen och slutade titta. Och jag vet inte riktigt vad det var som got to me, men det got to me hard, för det känns som om jag iaf delvis fortfarande är ledsen över det.
Och jag har läst artiklar som folk har delat på typ facebook och twitter om folk som blivit illa bemötta i psyk-vården och folk som blivit illa bemötta på internet och folk som blivit illa bemötta wherever. Och jag blir så himla mycket ledsnare än jag brukade bli. Jag brukade bli lite pissed. Ibland tillräckligt för att typ blogga om det eller skriva en kommentar i kommentarsfältet under artikeln. Mest bara lite "gaaah!" och sen gå visare till nästa grej, men reaktionen var alltid ilska/irritation iaf, även om det inte var väldigt mycket eller länge.
Nu blir jag bara ledsen. Sådär uppgivet ledsen. Inte "det här måste göras något åt! :<" utan "det här är shit, fan att saker är shit :("
Som om jag slutat tro att någonting kan fixas längre. Det suger.
Jag vet inte. Kanske har tappat respekten för och därmed tron på de som försöker fixa. Alla är bara assholes på internet, good cause or not.
Tomt
Det är rätt skönt hur tomt det har blivit med läsare här förövrigt...
Är lite inne på att göra en ångestblogg. Bara en blogg full med ångestrants.
Och eftersom jag är lame så vill jag ju göra en ny blogg dedikerad till detta för att var sak har sin plats och jag vet inte ens (ni skulle bara veta hur många hemliga urls jag sitter och hog-ar och inte alls använder :p) sååå det är på tapeten...
Vet inte ens varför jag känner att en blogg skulle tillföra något utöver min dagbok. Typ det att jag inte vill att det ska kännas som en hemlighet, men samtdigt inte så pepp på att ta upp det med folk. Iduno.
Den är ingen thing yet iaf.
En sån..
Ens liv blir ganska occupied av jobb när man jobbar.
Det där fenomenet att föräldrar bara pratar om sitt barn, och folk som inte är föräldrar är bored out of their minds av att lyssna på det..
Det fenomenet är en grej för att man allmänt pratar om shit that happened today.. Eller lately eller så. Och har man barn så är allt som hänt en lately att man har barn.
Och det är lite så med att ha jobb också. Allt som hänt mig lately är att jag har jobb.
När jag flyttade hemifrån jobbade jag rätt aktivt för att inte bli en person som pratar om att wow de kan laga mat. För att omg gaah! (Blev ganska mycket en person som pratade om köksstorlekar dock... Men det är fan lite mer spännande iaf)
Men jag har inte riktigt orkat jobba för att inte bli en person som pratar om sitt jobb. Jag tänker att det får jag väl vara ett par månader och så går det över sen.
Men nu kanske jag ska fortsätta jobba nästan heltid i typ 2 månader till så då får jag nog försöka skärpa mig lite.
Arbetsmiljö
Inled ångestrant:
Så jag jobbar.
På mammas jobb.
Och jag har haft henne som handledare och inte haft jättemycket med någon annan att göra egentligen.
Jag brukar gå och luncha med henne och hennes team. Det har varit sommar så många har varit på semester, men de senare dagarna har typ hela teamet varit här.
Och vi har fikat ibland med CITA-teamet som vi jobbar ganska nära.. (de är de som kan programmering och eclipse och git och sånt så vi behöver deras hjälp då och då)
Men nu ifall jag ska jobba kvar i höst så har jag fått en ny arbetsuppgift med Anna som jobbar i CITA-teamet som handledare istället för att annars krockar jag med folk i Mammas team som kommit tillbaka från semestern. Vilket är läskigt för jag vågar inte fråga Anna saker jag inte förstår lika mycket som jag vågar fråga mamma. Det känns som hon antar att jag kan mer än jag gör och jag vågar inte avslöja att jag egentligen är värdelös ungefär.
Men idag kom hon förbi och frågade och jag ville hänga med på lunch. Och det hade varit värsta bra tillfället att passa på att undra lite saker casually innan jag har kommit igång med det nya jobbet ordentligt och saker... Och bli bekvämare så jag vågar fråga saker sen.
Men jag hade matlåda. Så jag sa att jag hade matlåda.
Och sen gick hon. Och jag ångrade mig direkt.
Och nu sitter jag och ältar att jag kanske aldrig kommer bli tillfrågad igen för att de gick säkert på lunch ovanligt tidigt idag och annars kommer alltid mammas team att gå på lunch först och då kommer jag följa med dem för jag vågar ju inte inte följa med dem med anledningen "CITA kanske frågar om jag vill med dem och då vill jag hellre det". (Inte för att jag direkt hade vågat att inte följa med Mammas team även om jag hade följt med CITA idag inser jag nu när jag tänker efter...)
Och jag vågar ju inte alls förklara det här för mamma för hon kommer ju bara att totalt inte förstå och föreslå något mammigt i stil med: du kan ju gå och fråga CITA om du kan hänga med när de äter lunch nästa gång isåfall... Vilket.. Nej. Nej det kan jag verkligen inte.
Ångestrant over.
Att jobba eller inte jobba?
Att få sova, kanske också drömma...
Att jobba är segt.
Det går bra i en vecka. Men 40-timmars veckor resten av livet? Vet inte om jag är så pepp på det fellows.
Jag har ändå kul med det jag gör nu. Men just det där att oavsätt hur mycket jag jobbar idag så kommer jag ändå behöva gå upp lika tidigt imorn och i övermorn osv. Det gör ingen skillnad om man blir klar. Det märks inte. Det är segt :/
När jag var mindre ville jag bli författare för att få ha vilka arbetstider jag vill.
Nu har jag insett att jag inte har självdiciplinen för det, men något lite mitt emellan...
Jobba en 40h-vecka en eller två veckor i månaden och sen virka Finn:s eller programmera appar resten.. Och vara lite fattig, men inte känna att man bara jobbar. För just nu känns det som jag inte hinner med något annat...
Man hade mer fritid när man inte var i en relation :/
