Sökte jobb i en inredningsbutik här om dagen. För jag har bestämt mig för att söka jobb oftare och lägga mindre energi på varje så jag inte deppar ihop totalt när jag inte får ett.

läskigt att va vuxen...

 

Så jag uppdaterade mitt cv och sen skulle jag plinka ihop ett personligt brev. Hu. Och jag var beredd att behöva sitta hela kvällen och snyfta och slita mitt hår. Men så gick det ganska fort. What? För när jag skrev insåg jag att jag var genuint intresserad av jobbet. Så det räckte med att bara vara ärlig liksom.

(Nu vet jag ju inte om det räckte räckte, jag får säkert inte alls jobbet liksom. Men det räckte för att jag skulle vara nöjd med det jag skickade iväg.)

Så det är såna jobb man ska söka? Inte jobb som man borde kunna få för att de inte kräver så mycket, utan jobb som känns genuint intressanta? Eller borde man lära sig låtsas vara genuint intresserad på ett bra sätt?

 

Det är nog bra om jag bara kan söka jobb jag är genuint intresserad av på ett sätt också, för om jag väl får ett jobb så kommer jag aldrig att våga söka ett nytt igen. Min jobbsökarmotivation kommer till 100% av att jag blir pank och svälter (aka: måste flytta hem igen) annars. Har jag ett jobb kommer jag vara fast där forevs.

 

 

 

I helgen åkte jag och Vilgot in i landet för att vi ville se apor.

Jag insåg när vi väl var framme vid det första hotellet att vi inte valt att Göra den här Resan för att vi ville titta på apor. Vi hade valt att göra Den Här resan för att vi ville titta på apor.

När jag var här nere första varvet så var alla så besvikna efteråt när jag inte hade sett och gjort något kul, vilda djur och djungler och ocivilserade stammar med bongtrummor. Ni vet, Afrika. Jag hade inget sånt att berätta om. Trist :/ typ. Så kändes det iaf. Kanske inte faktiskt var någon alls som tänkte så, men det är skit samma.

Så den här gången kändes det ju som att nu måste vi ju göra en resa, och så kom vi på att apor är ju fina, finns det apor? Då kan vi ju se på apor på vår resa :D ungefär.

 

Sen så sitter man plötsligt på en tro-tro som det hänger ut ledningar ur taket på, och som tar lite lätt på det där med vilken sida av vägen man ska köra på och man har inget bilbälte. Föraren har ett men det finns ingen stans att fästa det så han har hängt det på handbromsen. Och man sitter och föreställer sig alla sätt vi kan krocka på och Vilgot kommer dö och hur jävla ledsen jag kommer bli och så börjar man gråta för att man har allmänt vivid fantasi och man gömmer sig bakom sin ryggsäck för man vill inte att pasagerarna som man sitter inklämd mellan ska fråga vad som är fel eller tycka man är konstig. Och så tänker man att neurotiska personer ska fan inte äventyra.

För jag uppskattar ju inte riktigt såna där "upplevelser". Inte på det sättet man ska. Visst är det kul att ha lite spännande historier, och det blev det ju av den här resan en del. Men det är mest kul att ha gjort liksom inte att faktiskt göra så mycket. När aporna hade ätit upp bananerna och sprungit upp i träden igen så var de visserligen fortfarande assöta, men då var det lite "okej nu har vi sett dem, kan vi gå nu". Jag är inte den som blir helt awe-fylld av naturen~~ och kan typ stå och titta på ett träd i en timme, för ett par år sen trodde/ville jag det. Och en del av mig har inte riktigt fattat att det inte är så än. En del av mig tror att jag fortfarande skulle vilja åka och titta på apor om jag visste att jag inte skulle komma ihåg det sen.

 

Vi var förbi ett vattenfall också. Vattenfall har jag visserligen en liten grej för.. Men största anledningen till att det kändes som att jag skulle kunna hänga där hela dagen var för att det var svalt och inga folk och en sjukt jobbig väg dit som jag inte var så pepp på att gå tillbaka. Liksom vattenfallet hade inte behövt vara ballt för att jag skulle känna det. Nu var vattenfallet ballt och det var amazong utsikt så det gjorde ju stället bättre..

 

Jag känner mig cynisk men nej det var inte en värd resa att göra, men jag är totally glad att jag gjorde den såhär i efterhand för den känns kul att ha gjort nu. Past me får suck it up för att nutids me ska få ha gjort en cool resa och ha sett apor och fina vattenfall och Afrika n'shit. Och nej det ovärda var inte hur obekväm tro-tron var eller hur varma hotellrummen var och hur obekväma sängar de hade, eller hur varmt det var att gå mellan ställen där det inte körde taxi i terräng som var snårig och hal och brand och allmänt jävlig i 30 grader och sol. Den delen av Afrika hade jag räknat med och ja det var jobbigt, men det var värt det för att se coola vattenfall och apor och afrika. Det ovärda var att jag var rädd nästan hela tiden. Från det att vi satte oss på tro-tron till det att vi gick av tro-tron hem så slappnade jag bara av då vi åt och när vi var vid just vattenfallet. Annars var det hela tiden en tro-tro som kunde krocka eller köra av vägen,en motorcykeltaxi som körde 110 km/h på en kurvig grusväg, en taxi som är på väg att bryta ihop mitt i natten mitt i ingenstans mellan två små orter, pengar som håller på att ta slut för att vi blivit lurade och saker var dyrare än för ett par år sen när andreas var här, ormar, spindlar, kanskerabies-apor, galna ghaneser med machete som skulle stab:a oss i sömnen.. Tillslut skenade fantasin iväg och så gick det inte att sluta tänka på hämskare och hämskare saker som skulle kunna hända.

 

Anledningen till att jag inte kom iväg på någon resa förra gången var aldrig för att jag var rädd. Jag var inte rädd fören vi kom iväg. Jag hade inte tänkt på allt som kunde vara läskigt. Anledningen förra gången var för att det är tråkigt att åka ensam. Jag kanske var rädd också fast inte insåg det. Jag kommer iaf vara för rädd för att göra det igen...

 

Okej så jag är lite förvirrad nu.

Lite konstigt omotiverat förvirrad också. Ännu mer förvirrande..

 

Såhär.. 

 

 

Den här länken hamnade på min twitterfeed för att Sofia retweetade Steven Pinker som länkade den tillsammans med orden "83% of homicide victimes are men".

Och när jag ser statistik på twitter blir jag genast skeptisk. Med rätt. Twittistiks är myket bullshit. myycket bullshit. Så jag klickar på länken för att se vad det här nu är för konspiration och jag möts av... *drumroll* "Roughly 66,000 women are vilently killed around the world each year, accounting for 17 percent of all intentional homicides." inte en konspirationsteori :o what?

Den här artikeln-thingyn är så bra på att presentera statistik att jag inte vet vad den vill ha sagt med den.

Why are you giving me these facts? I like it. But why?!

Sen är jag också förvirrad över vad Steven Pinker ville med sitt tweet. Sofia retweetade bara ett av dem, men senare gick jag in på hans twitter och han hade flera tweets där han "citerat" data från artikel-thingyn. "Citerat" innom citationstecken för att han inte citerar rakt av utan presenterar det på ett något annorlunda sätt än vad som står i artikel-thingyn, men utan att för den sakens skull förvränga det. 100%-17% är 83%.. se där liksom.

Sen kan man ju tänka att han då inte har räknat med de med oklar biologisk könstillhörighet (yeah, jag antar att vi talar biologiskt kön här. Annat än det kan inte riktigt mordutredare veta) men enligt wikipedia är de mindre än en procent så det känns ändå som validt räknat.

Och så till sist. Vad ville Sofia med sitt retweet? Tyckte hon att det var ett bra tweet? Ett dåligt? Var det länken som var bra? Dålig?

Jag vet inte. Alla bara uttrycker sig värsta opartiskt, jag fattar ingenting x)

Jag bloggade typ nästan regelbundet där innan jul. Wats öp with dat?

 

Vilgot är sjuklig och behöver skriva uppstas massa. Jag behöver egentligen plugga också men jag har mått piss den senaste veckan lite drygt. Går dåligt med plugg då. "Imorn ska jag plugga" nääää

Ungefär.

Jag har hamnat i en dålig sprial där jag allmänt känner mig socialt fail och därför vill jag inte träffa folk för hur kul är man när man är ledsen, och då känner jag mig ännu mer socialt fail för att jag undviker att träffa folk. Jag försökte faktiskt fixa tid hos kurator på ungdomsmottagningen i slutet av november, men de lyckades liksom glömma bort mig när jag satt där i väntrummet och det kändes allmänt jobbigt, jag hade suttit där i tre timmar utan att få hjälp när jag antagligen bara hade behövt vänta en halvtimme om jag hade vågat fråga i receptionen varför det tog sån tid. Sen fick jag inte tid då utan de skulle diskutera vilken kurator jag skulle få och sen återkomma "i slutet av veckan" med en tid. Sen återkom de inte i slutet av veckan utan efter drygt två veckor. Men då missar jag samtalet och vågar inte ringa upp och de ringde aldrig igen så det bara... Blev inte. Så det känns allmänt bara jobbigt nu men mina föräldrar vill att jag ska fixa en ny tid och försöker hjälpa mig med det så då blir det väl så.

Hade visserligen en allmänt bra kväll igår när jag träffade klassfolk. Mer för att de faktiskt hörde av sig till mig än för att jag hade kul. Fast jag hade kul också. De är mattenördiga :) de blir genuint intresserade av att på riktigt  räkna ut hur man ska blanda blå och röd mjölk för att få grön. Sånt blir jag glad av. Sen sågs vi lite för länge så jag var i alla fall massa depp när jag kom hem, men nu i efterhand så insåg jag att jag hade kul.

Och ikväll var också jävligt nice. Egentligen. Även om det också sket sig när jag väl kom hem.

 

Jag tycker om folk. Man har dåliga dagar ibland. Duh.

De brukar inte vara såhär länge för mig bara, så det är jobbigt. Det har blivit mycket på en gång efter varandra. Dålig timeing. Nåt sånt.

 

 

 KVINNA SKA HA HAFT SEX MED SKELETT- står det på förstasidan i en liten notis.

 

Så man öppnar tidningen och läser den där fetstilta sammanfattningen av artikeln och det är en kvinna som polisen har hittat massvis med skelettdelar hos. Som hon bland annat ska ha haft sex med.
Hon riskerar 2 års fängelse. För brott mot griftefriden, vilket tydligen är maxstraffet, jag wikipediade det. Min reaktion: There must be more to this!

Så jag lusläser artikeln och nej. Det är inget mer to it.

Tjejen har skelett hemma. För att hon går igång på dem vilket måste vara en jävligt jobbig grej att gå igång på och helt fruktansvärt besides the fucking point!!

Okej att hon har brutit mot griftesfriden (vilket måste vara den dummaste jävla lag vi har, allvarligt talat get over yourselves -så känner jag) ganska grovt. Ganska. Det är inte som att hon har gjort marionetter av folk och sutitt och dinglat med dem utanför deras efterlevandes panoramafönster mitt under mysfilm-kvällen så liksom -maxstraffet? Jag vet inte. Men jag tänker inte argue with that för det är en lag vi har och även om jag tycker den är dum så tycker väl inte de som faktiskt har fått sina släktingars gravar skändade det och det finns en poäng med att det inte ska vara okej att bara typ gräva upp gravar for a laugh om folk faktiskt mår dåligt av att det händer.

Nej det som är hemskt med det här är hur mycket vikt artikeln lägger vid anledningen till att hon hade de här skeletten: att hon går igång på dem.

"-Att ha kroppsdelar hemma och ett sådant intresse för döden och bårhus är bisarrt, säger åklagare Kristina Ehrenborg-Staffas" . . . . . jag vill gråta. Sen har de också med ett helt stycke om hur vittnet "Anna" fått kontakt med henne på en klubb och hur kvinnan visat upp sina skelett för "Anna" och frågat "Anna" om hon kunde få ha sex med henne när "Anna" spelade död.
Jag tänker på hur dåligt jag mår över mina sexuella preferenser ibland när jag har en dålig dag, och det är fan inte så jävla kul att bli called out on, hur jävla dåligt måste inte hon må då? Och så skriver de en jävla artikel som basickly bara är "Ey guys, kolla vilken otroligt jävla störd person den här tjejen är".

Bussigt!

 

 

 

Seminariegrupperna är små och personliga och består av folk jag aldrig hade pratat ett ord med innan vi hamnade i samma seminariegrupp, och fortfarande knappt har pratat ett ord med. Jag brukar sitta i ett eget hörn och inte säga någonting så mycket som möjligt.

Så när en av tjejerna -inte Anna och inte Josefine.. eller är det Josefine? Jag är dålig på namnen i min seminariegrupp... - sätter sig brevid mig så freakar jag ut totalt. En liten del blir ju glad.. men det liksom märks inte för att en betydligt större del har råpaniken orvar.

Vissa dagar, de flesta, typ alla, känns det som att jag gått bakåt med min sociala progress sen jag började universitetet.

 

Dave ska ha fest på fredag. Jag tyckte att Vilgot kan stå i hallen och vara där så att jag kan komma och få en kram och gråta lite var tionde minut. Vilgot var inte aspepp.

Jag klarar mig säkert helt okej utan honom... men läskigt juuuuu :(

Men det är klassfolk. Man kan sitta och lyssna på dem när de pratar. Och jag är klassfolk så ingen kommer att titta snett på mig och undra varför jag är där som det känns som de skulle göra om jag följde med Vilgot på något sånt där.

Jag klarar mig. Jag klarar mig. Jag klarar mig.

*kurar ihop i en boll och vaggar en stund*