Janne -"jag har skrivit det här på paddan och orkar inte skicka det till datorn så att jag kan lägga in en bild, kanske sen"-kakan

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Av människorna som jag umgås med nu så var Janne den som kom in i mitt liv först. Han är anledningen till att KPW-perioden inte bara är en lite småpinsam fas, som jag visserligen står för fullt ut, men som ligger bakom mig och tillhör den allmänt lame unge jag var på den tiden. Utan istället något som fortfarande känns som en viktig period i mitt liv.
Och det var något som jag gjorde själv. Personerna jag lärde känna då lärde jag känna för att jag. Inte med någon annans hjälp.
Sen är Janne den enda av dem som jag fortfarande har kontakt med..
 
Vår relation har utväcklats en hel del sen back then. Kpw var för mig ett utloppsforum. Det var ett gäng folk som jag kunde berätta vad fan som helst för utan konsekvenser. Det var ett socialt experiment. Sen visade det sig vara asnice att prata sådär spärr-fritt. Även om det blev en hel jävla del awkward av det också x) och jag sparade alla mina msn-konversationer på den tiden, så mycket av det går faktiskt att gräva fram. Det låter vi bli :p det mesta awkward var nog över telefon ändå.
 
Sen gick Janne och blev en del av mitt "riktiga" liv. Liksom någon som kunde prata med Andra personer som också existerade, och inte bara någon som man kunde spy ur sig diverse sexfantasier och onaneringsvanor till på telefon mitt i natten (vill göra ett inflik om hur nostaligiskt det är att vi pratade över vanlig vägg-telefon. Jag satt i klädkammaren för att inte väcka folk och Janne drog typ telefonsladden över halva tomten ^^) Janne var lite som en dagbok (en dagbok som faktiskt gav respons. win) tidigare, det spelade ingen roll vad man sa, ingen annan skulle få reda på det och jag skulle aldrig behöva konfronteras med alla pinsamheter i "verkligheten"... Och nu plötsligt så skulle han kunna berätta allt möjligt läskigt för folk. Jag var skräckslagen x)
 
De fina sakerna med att ha Janne i sitt "riktiga" liv tho, (utöver sånt där som att hey, man får träffa och hänga med honom :D) som har sjunkit in nu när jag har vant mig (det gick fort, ingen fara) är att nu vet han mer om folk man berättar om än bara det jag har berättat, och då kan han faktiskt göra mer åt ens kriser än att bara lyssna. Och kan liksom Faktiskt lugna ner mig n' shit, whaat?! :ooo
Och den där spärrlösheten finns ju kvar ändå. Det går liksom inte att sätta upp en spärr igen när man väl har fått ner den, vad vore poängen med det liksom? Han känner mig så jävla bra också (jag kan ändå räkna gångerna jag faktiskt har träffat honom på fingrarna liksom), han fattar Varför saker är jobbigt och vad jag har för spärrar kring eventuella åtgärder, och vad jag kan ta till mig för pepp.. Finns inget som blir fel att komma till honom med.

Jens - Digestivekexet



Efter att jag publicerat Vilgot-kakan så lovade jag Jens att han inte skulle behöva vara med i det här. Antar att jag ljög där. (jag drog ju iaf ut på det ett jävla tag, vi låtsas att det är en tröst)
Du kan ju låta bli att läsa då om det är så fruktansvärt töntigt!









Fine.. skyll dig själv..

Jag borde egentligen passat på att låta bli att skriva om Jens nu när han faktiskt sa åt mig att inte gör det, så att jag inte behöver känna att han kommer känna sig utelämnad om jag låter bli (lär vara så att jag bryr mig mer om att känna honom utelämnad än vad han gör, men ändå!), för det är lite jobbigare att skriva om Jens än många andra kakor. Andra kakor har jag kunnat skriva om hur mycket jag tycker om er och så blir ni glada och så är allt yay. Jens vet redan om hur mycket jag tycker om honom och har den lilla ovanan att droppa självgoda kommentarer på det temat lite då och då. Det gör att jag inte gärna går in på hur mycket jag tycker om honom, för även om jag gör det, massor, så blir Janteminionen jävligt irriterad när han tar sig friheten att tro att jag tycker om honom så mycket som jag gör.

”Jag förstår mig inte på er relation” sa Julle i London kort innan jag fick knäpp och började puckla på Jens lite allt vad jag hade, för att han... tyckte att jag skulle vara med och spela SWTOR i alla fall? Var det därför? Jag mins inte exakt vad det var han sa som triggade pucklet.
Jag är med Julle där. Jag förstår mig inte heller på vår relation xD
Men Jens förstår sig på den tillräckligt för att veta precis hur man driver mig till vansinne..




”Jens ser dig som en lillasyster” har Julle också sagt någon gång. Det var länge sen. Vet inte hur mycket Julle vet om hur Jens ser mig, men lite Storebror-Lillasyster-relation har vi nog.
Inte på det viset att Jens är den där kliché Friend zone-trygghets-storebrorsan, nej nej nej. Jens är idol-storebrorsan som försöker uppfostra en och som man gör allt för att vara som och få godkännande från. Så när han sitter och försöker lära mig hur jag ska slåss ordentligt i SWTOR och jag sitter och panikar för det är svårt och han säger att ”du behöver ju inte prestera för någon” så är ju det bara helt åt helvete, för det är precis vad jag känner att jag måste... "måste". Jens skulle kunna få mig att göra nästan vad som helst. Också något som han inte riktigt behöver få mer bekräftat heller.. men äh!
Det är på det sättet jag är rädd för honom också. Inte för att han på något sätt skulle vara en hämsk och elak person, utan för att jag verkligen inte vill göra något fel.
Även om det i och för sig är jävligt läskigt när han är arg..
Men jag är jävligt konflikträdd så det är läskigt när vem fan som helst är arg egentligen, men det är liksom bara Jens som blir arg på mig, eller iaf visar att han är arg på mig.

Jens brukar gnälla på att jag bryr mig för mycket när jag gör sånt som att komma ihåg vilken veckodag han fyller år, eller vad det första han sa till mig var. Och han gör det ganska mycket sin buissness att ”uppfostra” mig ifrån såna töntigheter.
Och jag är jättetöntig och jag bryr mig aldeles för mycket, det ligger något i det, men sen så har jag lite svårt att låta bli att retas med just Jens så jag breder gärna på lite extra med töntigheten när det kommer till honom. ^^

Emelie - Chokladchipkakan



Sigge hade varit på den där festen som jag inte gick på, dels för att jag allmänt inte attraheras av fester, men i huvudsak för att Jens eller Julle inte skulle vara där. Och efteråt berättar han om den där tjejen han träffade som han tyckte var intressant. Det lät ju fint :)
Sen åker jag iväg till farmors begravning (tror jag att det var? det var uppe hos pappas släkt iaf) och när jag kommer tillbaka berättar Sigge, på en prommenad längs trekantssjön, att de är tillsammans! :D:D

Sen skulle vi få träffa Emelie. Det var någon filmkväll och jag var typ hur psyked som helst.. jag skulle få träffa Emelie :D Se jag tänkte såhär; att om Sigge, som är hur cool som helst har hittat en tjej som han tycker är intressant, då måste ju hon vara übermegacool!!
Så vi träffades utanför videobutiken. Jag, hur typ starstruck som helst, sa ett lite för entusiastiskt hej och sen skulle Emelie hem (eller nåt annat..) :( Spenderade hela den kvällen i ångest över vad för intryck jag hade gjort (Det är nästan enda gången jag har känt så) xD

Men Emelie verkar ju tycka om mig också (ehee..) för väl det ^^ hon är iaf precis så übermegacool som jag förutspådde och det är massa trevligt när hon är med på filmkvällar osv. + att hon bloggar Asbra!

GRATTIS EMELIE :D:D:D

Mario - Glasyrkakan



Mario är den jag är i flest bilder tillsammans med på facebook... råkade jag upptäcka någon gång.

För att kort beskriva min och marios relation, och på samma gång passa på att irritera honom ^^ så skulle jag beskriva honom som ”min bästa tjejkompis”. Det stämmer faktiskt mer än det irriterar honom xD

Och när jag säger ”tjejkompis” menar jag det på fördomsfullaste sättet möjligt :) Mario är kakan som man kan få för sig att sätta sig på ett fik med och prata killar och skor med i flera timmar.

Sen är Mario lite mer nere på jorden med det hela än tjejerna i min högstadieklass var, så det hela får precis lagom distans.

 

För ibland behöver man sitta på ett fik (eller donken.. däri distansen xD) och prata killar och skor (okej.. vi pratar faktiskt aldrig skor XD men typ disney.. faller i samma fack) hur äckligt det än är :) Och då är det skitbra att ha någon som man skiter i om hen tycker man är en patetisk nolla ibland. Han får helt enkelt skylla sig själv om han inte trivs med den chargången.

 

 

Även om Mario är ett jävla pain in the ass stor del av tiden (sagt med all kärlek <3) så får man stå ut med det för de gånger han har räddat mig från att hulka mig själv till döds av lite olika anledningar. För även om Mario egentligen inte bryr sig om ifall man är ledsen, så låtsas han jävligt bra och ibland är det fan inte tanken som är det som räknas xD

Sen kan man behöva ett ”du är ju dum i huvet” när man är ledsen över något riktigt puckat.. iaf jag :o Sånt kan hjälpa om det framförs på ett tillräckligt plumpt sätt :) Distraktionsmoment mm ^^

 

Mario är rar, feg, dum i huvet och gullig när han faktiskt lyssnar på mig när jag påpekar (aka slår honom i huvet) när han går för långt :)

Och han saknar mig så jävla mycket!

 

Puss å knull ^^

Jenny - Nippletwisten


Nej det här är inte riktiga nippletwists.. men det är så nära jag kunde komma.. funkar inte riktigt att googla 'nippletwist' när det är kakor man är ute efter (ja jag provade).. Jenny vet hur en riktig nippletwist ser ut iaf


Jag tycker om Jenny.

Även om jag har lite svårt för att hon är kortare än mig XD jag vet seriöst inte vart jag ska göra av mig själv riktigt när jag pratar med folk som är kortare än jag xD

 

Jenny vet saker...

En hel jävla massa saker.

Fair enough att jag brukat träffa Jenny varje dag i skolan, och även om jag kanske inte träffar henne massivt mycket på fritiden så är hon iaf en av dem som jag träffar mest. Sen att vi hade setts mer om inte alla runt omkring oss var så jävla lata och vi hade så väldigt kasst med autoritet.. det är nåt annat xD Fast det är synd :( Vi borde ha mer auktoritet!! *girlpowah!*

Även om vi inte träffas lite så är det nästan aldrig som vi träffas själva, och även då är det inte som att vi sitter och har en massa girly-talks och sånt om allt.

 

Så när Jenny vet saker, då är det inte för att jag har berättat saker för henne. Och jag tror inte att det är för att andra har berättat saker för hendne heller. Hon är bara stört uppmärksam. Hon observerar.. och sen bara vet hon. ALLT! Jag blir rädd xD

 

Jenny säger inte när hon vet saker. Hon slänger in lite kommantarer och menande blickar eller andra finurligheter väldigt subtilt mitt i saker och ting, och så känner man sig massa med busted.

Det skulle kunna vara så att hon bara slänger ur sig random-heter och har tur och råkar få mig att känna mig väldigt träffad. Det är nog inte så svårt att få mig att känna mig träffad xD
Men jag tror att hon vet, för hon är löjligt uppmärksam. Som hon bevisar genom att höra om jag är okej när det har varit skottlossning i Åkersberga.. det är uppmärksamt på så många nivåer att jag inte riktigt vet vad :o

 

Annars dyker det mest upp när vi gör saker som är i Berlin eller sover hos Julle eller whatnot.. att hon vet. Det är skönt ibland när folk vet utan att man behöver bokstavera det för dem. När de kan lägga ihop 2 och 2 själva. Ibland. Ibland är det jävligt jobbigt också xD Om det är nåt man försöker hålla hemligt, men det finns inget som jag skulle ogilla att Jenny visste. För Jenny är smidig i sitt vetande, och låter det stanna där det hör hemma :)

Jag gillar det med Jenny! ^^


Sigge - Pepparkakan


Sigge är den där långa mörka mystiska kakan. (Jaa.. pepparkakor är långa och mystiska! Ifrågasätt inte mina kak-val!)

Mitt första intryck av Sigge, ganska djupt grundade första intryck, var ”Jesus.. han är ju så jävla skitcool!!”. I min dagbok har jag skrivit, efter första gången jag träffade Sigge evah! (vilket jag inte minns.. det är jag lite ledsen över) "Han är lite som Antons Thor" vilket är en referens som ingen av er fattar.. UTOM SARA!! ballt. Iaf så är Antons Thor cool så det bevisar altså att jag tyckte Sigge var cool efter första gången jag träffade honom och where am I going with this? xD
Iaf... efter det hade jag så galet mycket respekt för allt som hade med Sigge att göra att det var mest löjligt xD

Julle sa i början att Sigge inte var lika rolig när jag var med som i vanliga fall ”för Sigge är lite blyg”.. jag blev lite ledsen över det då. Även om jag inte tog det massa personligt.
Jag minns inte när det var, måste ha vart i slutet av höstterminen i ettan typ, jag gick runt och pokade allt och alla alltid (nu får jag det att låta som att det har förändrats en massa xD) allt och alla utom Sigge, för Sigge var gud, han fick inte störas i sin awesomeness av mina små petitess-pokear. Men sen pratade jag och Julle om mina pokeing tendenser.. och han anmärkte på att jag inte pokade Sigge ”Sigge är skitkul att pokea :o” Så jag provade.. och Sigge var skitkul att pokea! :D

Många jag lär känna blir jag lite förälskade i i början.. inte Sigge. Inte fören Julen i tvåan (då min mobil blev påkörd av snöplogen och vi såg "number 23" hos Robert). Men jag blev ändå genuint jätteglad när jag fick reda på att han var tsm med Emelie. Lite För glad typ xD
Fast lite övergiven kände jag mig XD... Det var då vi gick prommenader tillsammans, runt trekanten och västberga och omkring åhå, för att leta GB-glass-gubbe åt mig. Och han berättade om Moa och skrev dikter på Poeter.se (och typ bloggade överhuvudtaget ;)), som var skitbra!

Och sen slutade det när han blev tillsammans med Emelie. Happ.. lix. Men det är inte som att jag är bitter över det på något vis. Sigge är fortfarande skitcool :) nu har han bara ett skitcoolt förhållande också ^^


Tommy-brysselkexet

Nu heter det ju faktiskt kex och inte kaka.. men nog är brysselkex ändå en kaka tycker jag. Finns ingen definition, det är jag som bestämmer helt enkelt.


Jag googlade småkakor och så kom det upp en bild på såna här. Jag hade glömt att de fanns, men min lillebror älskade dem när han var liten. Varje gång det var fika från konditoriet hemma så fick han såna. Sen växte han ifrån dem.. jag tror han kom på att det var lite töntigt att de var rosa xD
(första gången jag förklarar kakan? xD) Jag visste faktikt aldrig vad de hette så jag ver tvungen att leta upp det... jag tror vi bara kallade dem för 'socker kakor' eller 'de där råsa' xD

När Tommy var liten så klädde jag ut honom i kjolar och tofsar och grejer. Jag säger "jag" för jag var ju helt klart the master mind bakom det hela, men han satte på sig kjolarna själv när han hittade dem.. så vitt jag mins (A)
Sen upptäckte han väl typ när han började dagis/skolan eller så att hoppsan.. så skulle man inte göra, och poff så skulle han klä sig som killigaste killen evah! tyckte jag.. tråkigt! xD


Tommy var med när jag och Matilda och Fredrika lekte.. ganska mycket. Han fortsatte vara med när jag och Matilda slutade vara med Fredrika. Fast då slutade vi leka.. då spelade vi mer spel. Age of Empires och monopol. Det spelade vi hur mycket som helst ett tag.
Men då var Tommy ändå en jobbig lillebror en hel del. Och vi kunde bli skitsura på varandra och bråka över skitlame saker där ingen av oss egentligen brydde sig om det vi bråkade om utan vi bråkade för att Tommy var tjurig och envis, "rätt ska va rätt!", och jag sur på att han var tjurig och envis.

Rättvist. Det är en grej han har kört stenhårt på. Det ska vara rättvist.
När vi pratade om att dela på en DS för.. 2 år sen? Då var det det som själpte den dealen. Tommy ville göra upp regler för hur vi skulle samsas om den. Jag ville inte ha några regler. men jag visste att om vi inte hade några regler så skulle Tommy bli sur på mig hela tiden.. så bajs på det. Jag köpte en DS själv. Som Tommy fick låna.. så mycket han ville (så länge inte jag skulle ha den) men sen ville han ha en egen iaf :P

Sen började jag gymnasiet och slutade umgås med Matilda lika mycket. och då jag umgick med Matilda så var vi med Aspuddenfolket och då var ju inte Tommy med. Och hemma var det plugg och grejer så då var det inte heller någon tid. Så jag slutade väl egentligen väldigt tvärt att umgås med honom över huvud taget. Jag tänkte inte på det... han var ju fortfarande en jobbig lillebror..
Men så plötsligt så fungerar det asbra att dela en speldator ihop. EN gång blev han sur för att jag ville ha datorn för att vi skulle köra en dungeon på kvällen, fast att han inte hade spelat på hela dagen. Det var EN gång.. inget mer.
Och nu kommer han och ger mig 50 kr för att han använder mitt minecraft-acc, utan att kräva några rättigheter. Och jag blir helt "ey, vem är du och vad har du gjort av min jobbiga lillebror?" :)

Han är cool :) och världens bästa lillebror. Och i gold-leauge på starcraft fast han "spelar inte så seriöst" -.- för han kan inga builds eller knep eller någonting som han inte har kommit på själv (eller möjligtvis sett motståndare köra) och han kan kläcka saker som "Asså Cissi, vad betyder 'gg'?" när jag sitter och kollar på när han spelar xD Det har jag ju lite kul åt faktiskt... :)

Emil - Tigerkakan


Första gången jag träffade Emil vad på medis, då träffade jag Emil hela dagen och fick tillslut låna hans tröja för att jag inte skulle frysa på vägen hem efter att ha följt med en bit när alla skulle traska hem till Aspudden från Årsta. Sen träffade jag Emil igen nästa dag och såg The Dark Knight. Det blev så mycket Emil på en helg att jag på måndagen var helt förvirrad över att Emil inte var med i skolan.

Det känns som jag fick ett bra.. eller kanske snarare rätt första intryck av Emil. De flästa man känner kan man tänka tillbaka på när man precis lärde känna dem och inse hur annorlunda man såg på dem. Inte för att de var annorlunda (lite kanske, man är väl lite annorlunda innan man lärt känna folk, men inte därför först och främst), utan för att man inte hade fattat hela grejen med dem än.
Oftast är det inget så konkret som att jag trodde att Julle var massa erfaren när jag lärde känna honom ^^.. oftast är det bara en känsla, som Jens när han berättade om Julles blogg. Inget konkret, jag bara minns det som en helt annan människa.
Men jag hann liksom inte med det med Emil. Det blev så mycket Emil på en gång att vi avverkade en hel massa tidiga stadier av vänskap i ett kör xD

Emil är en sån som man fortsätter att kramas med fast man har lärt känna ordentligt.
De flesta kramas man hej och hejdå med i början. Sen slutar man för kramas hej och hejdå är en sån där grej som man gör fast att man är lite obekväm med det för att man inte vågar säga att man är obekväm med det för tänk om någon tar jätteilla upp för att man inte vill krama den? Och när man lärt känna någon bra nog så vågar man sluta kramas utan att man tar illa upp.
Sen finns det de som man inte slutar krama.. som man istället börjar krama närhelst man har lust, och inte exklusivt vid hej och hejdå-tillfällen. En sån är Emil. Och sån har Emil varit sen första dagen vi träffades.
(Kan tilläggas att jag är väldigt neutral när det kommer till kramar. Jag uppskattar en kram för en kram (hej-hejdå-grejen med folk man inte känner känns lite konstigt..) det är mysigt. Men jag klarar mig lika bra utan kramar om det skulle vara så. Därför tar jag väldigt sällan initiativ till kramar..)
Jag känner inte massvis med såna alls. Men jag känner en Emil :)


Julian - Drömmen

Yeah, rubriken är alltså fortfarande en kaka xD

Jenny brukar envisas med att tala om mig och Julle som ett par.
Från början var det för att vi inte berättade för Jenny att vi gjort slut. Sen berättade vi för Jenny.. men hon fortsatte ändå. xD
Hon säger aldrig "ni är ihop" rent ut. Men hon kan säga saker i stil med "på tal om par som ..." och så nämner hon något som vi precis gjort.. eller något i den stilen. Som om hon oficiellt uppmärksammar att vi oficiellt inte är tillsammans längre. Men inoficiellt tycker hon att vi ska sluta tramsa, och försöker förklara för oss att "ingen går på det där". Jenny är allmänt väldigt antydig av sig..
Jens gör något liknande.. han förklarade för Vivvi i berlin att jag och Julle "gillar varandra, men har inte riktigt klurat ut hur de ska ha det"

Julle är den kakan (utöver min familj) som jag träffar mest.. (tror jag, jag har inga siffror.. Jens ligger antagligen ganska nära, det är ju trots allt en del som Julle inte är med på filmkvällar och sånt) just nu.
han är inte heller bara den personen som ligger högst upp på min "folk som är minst jobbiga att umgås med ensam-lista" utan också den enda person som klockrent placerar sig över den linje i listan då det alltid, helt och hållet slutat vara jobbigt att umgås ensam. Och då har jag faktiskt inkluderat min familj.

Fast att Julle förmodligen ska till London till hösten, och därmed blir den som ska längst bort (Att åka till Göteborg är faktiskt lite av en spottstyver jämfört med london :\) och trots att han är den sista jag skulle vilja tappa kontakten med, så är han ändå den som jag oroar mig minst för att det ska hända med. För vi måste inte ses för att hålla kontakt. När vi ses så gör vi ändå inte så mycket tillsammans. Julle spelar gitarr och jag ligger i hans säng och sover. Eller så visar han youtube-klipp som jag egentligen inte är så intresserad av att se. Ibland gör vi något tamt litet försök att hitta på någon aktivitet och så spelar vi typ schack eller magic.. eller ser en film. Och visst finns det vissa youtubeklipp som jag visst tycker är jättretrevliga. Yogscast tillexempel. Men det är liksom inte det som är grejen.

Julles och min relation går liksom inte att beskriva utan att det låter riktigt cheesy. Inte för att vår relation är särskillt cheesy.. det är den faktiskt inte alls egentligen. Det är jag som blir så fruktansvär lame så fort jag ska till att skriva om den (jag garvar läppen av mig åt mina dagböcker båda jämt och ständigt ska ni veta).. för jag tycker att sen vi ”gjorde slut” (ja det får vara innom citattecken..) så har vi coolaste relationen evaaahh *gangsta!!* och ja, jag vet att jag mest bara har våran relation innan vi gjorde slut att gämföra med (och Mauritz i lågstadiet som nu för tiden gömmer sig bakom pelar på donken i skanstull oc kastar papper (yeah.. det var typ 4 år sen.. men jag tycker det är en fin historia) han känner tydligen igen min mamma också och hejjade på hennenågon gång då de sågs på ICA :S), men jag kan låtasas att jag vet allt om alla sorters relationer! Och jag kan låtsas att jag vet att jag blir lite ”*vrida på mig*-obehagig” av dem. (Jenny och Adam i all ära, de måste ju vara det puttinuttigaste som skådats, och jag tycker också att de är jättesöta :) men jag skulle bli nipprig om jag var i en sån relation själv :o)

För visst har både Jens och Jenny rätt in a way. Det är som om vi var ihop, och vi gillar varandra.. och jag vet inte om vi har klurat ut hur vi ska ha det, eller om vi inte gjort det, men inte behöver.. (och nej jag försöker inte hitta på att vi har någon sorst alternativ, jätteunik relation.. det finns massor av ”öppna relationer” och varianter på sånt... blablabla) Jag kan iaf dra hem till ett krogragg och sen få reaktionen ”oj det var lite otippat” av Julle dagen efter, vilket är precis den kravlösheten jag tycker är trevlig.

Men jag har rosa fluffenutt-sidor jag också, även om Julle brukar säga att jag är ungefär så oromantisk man kan bli, (jag tar ju det som en komplimang, så jag kan inte riktigt ta åt mig utav det utan att känna mig självgod och äcklig. Jag är nog romantisk på ett lite off sätt.. eller kanske snarare mer åt det sentimenala hållet.. yeah yeah.. vi lämnar det..) och att han tror att jag aldrig har varit förälskad (pysh..). Och då är det ändå bara Julle som ser de där rosa fluffenutt-sidorna..

Men det är därför jag trivs så bra med Julle, för på papperet är vi ganska off. Vi har inte mycket gemensam filmsmak, eller musiksmak, eller så mycket annan smak heller (det är mindre än inte som den ena av oss blir högentusiastisk över något som den andra inte bryr sig ett skit om).. och Julle är dessutom ganska högrankig musiknazist. Julle blir sur när jag inte håller med honom (inte för att jag inte håller med honom, utan för att jag vill diskutera det vi är oense om medan han tycker att det är jobbigt och inte leder någon vart.) och jag blir irriterad för att han blir sur och inte vill diskutera med mig xD Och hela den grejen lurar iaf mig att vi inte är sådär klassiskt puttinuttiga som vi var i början och som jag blir stirrig och nervös av att känna att vi är. (Även om jag blir lite orolig efteråt när jag upptäcker hur genomglad jag blev över att han döck upp oanonserat bara för att ge mig en påse godis och sen dra igen :S)

Jag är löjligt trygg med honom för han vet redan alla mina brister. Trots det, och trots att jag varit en dryg och oresonlig flickvän, ett riktigt jävla ägg!, så vill han fortfarande umgås med mig. Och jag antar att jag har sett ungefär det värsta han har att komma med också.

(Dessutom har han loads av självironi, vilket är typ den sexigaste egenskapen som finns!)


Albin - Ballerinakakan


Eftersom Albin är ett väldigt hängivet fan av saker Albin är ett fan av, men det inte är riktigt lika roligt att vara hängivet fan själv. Så Albin ringer Cissi när hon dyker upp på skype vid halv 6? Efter att ha degat en timme framför tv:n, efter att ha kommit hem efter att ha fikat en timme efter skolan med Julian Ekstrand i liljeholmen. Ahh! hur många svenskalärare skulle inte vrida sig i plågor efter den meningen! Muhahahaha!
Så Albin undrar om Cissi har lust och följa med och lyssna på Loke, som är cool, för han har blivit övergiven av alla sina andra vänner (Nej inte Loke, Albin). Albin har värdelösa vänner :o :)
Cissi tycker att det låter trevligt och åker in till stan efter maten och möter Albin på.. en pub! Som hon inte mins namnet på ett dugg :D

Jag har lärt känna Albin under samma period som jag har lärt mig prata med folk i telefon. Inget sammanträffande, ganska direkt relaterat faktiskt. Och då har Albin ändå varit den som uppmärksammat att jag tyckte det var jobbigt att prata i telefon, när jag tyckte det var jobbigt att prata i telefon, och sett till att smsa istället för att jag ska slippa och sånt. Barmhärtigt! jupp jupp..
Jag funderade för ett tag sen över ifall jag skulle göra en lista över de personer som jag tycker det är minst jobbigt att vara ensam med. Albin är nog högst upp på den listan i relation till hur mycket/länge jag faktiskt har pratat/träffat/umgåtts med honom.. och i och med det blir han den som har tagit sig upp för den listan snabbast, för det är egentligen bara sen typ i Julas som vi har börjat prata med varandra ordentligt. Innan dess var jag livrädd för att träffa Albin ensam. :o
Nog är det fortfarande liiite jobbigt. Visst jag träffar jättegärna Albin, hellre ensam än inte alls. men de allra flesta jag känner tycker jag att det är jobbigt att träffa ensam.
Inget personligt.. inget jag har emot någon.. tvärt om nästan. Hur nu det går ihop..
Därför jag har döpt listan (listan finns inte.. men i mina funderingar xD) till "folk som det är minst jobbigt att vara ensam med".. för det är jobbigt med så gott som alla. Även om det med de flesta är värt det för att få ses.

Det var när vi hade zombiemaraton hos moa senaste nyårsaftonen och jag och Albin var uppe hela natten och diskade som jag (först senare) upptäckte hur inte livrädd jag hade vart. Jämfört med hur livrädd jag hade vart nyået innan när jag sov hos honom och sen satt och spelade Mario party i ateljén medan han städade..
Och då var det inte alls länge sen vi börjat skypea i och med Wow och så heller..
Albin är annars lite.. intressant.. för min självkänsla. Det märks väldigt tydligt om han blir irriterad på någon, eller om det är någon han inte vill träffa.. jag har aldrig varit med om att han har varit så mot mig. Jag antar att jag inte skulle missa det. Men det räcker att han är irriterad på någon annan för att jag ska känna mig lite olustig, och ifall han skulle vara det mot mig skulle det knäcka mig väldigt xD Å andra sidan är det ju lite av en boost så länge han inte är det :)

Men det är kul för Albin har varit den där personen som jag har tänkt "fan! honom kommer jag aldrig mer träffa efter studenten om jag tappar kontakten med Jens" om. Och de är alltid störigt med kontakter som man vet att man bara täffar via andra. Som man inte har någon kontroll över hur mycket man träffar...
Men nu är det iaf ganska ofta, även om Jens i huvudsak alltid är med när jag träffar Albin, som det är Albin som har hört av sig till mig först. ^^ Det är kul :D Och jag hade jättetevligt på Lokes spelning :)


Vilgot - Gaffelkakan


Annars är det väldigt fint att läsa gamla konversationer med Vilgot. Apropå gårdagens inlägg (Apropå är ett fit ord) Jag har under hela gymnasiet haft random KPW-folk som jag har kunnat prata av mig med om sånt som rör folk jag umgås med för mycket för att jag ska kunna prata med någon av dem.. er. Men med KPW-folk vet inte vilka människor jag pratar om, de har ingen koll alls så jag måste när jag ska prata om något, börja från basics. Dessutom så har flera av dessa KPW-folk haft riktigt allvarliga problem själva. Typ grava ätstörningar och grejer, och då är det dem som behöver prata av sig och jag som får lyssna och.
Men Vilgot har koll på basics, han vet vilka alla jag pratar om är och han vet hur dem är och han vet hur jag är. Så jag behöver inte förklara massa saker utan kan bara berätta det jag vill berätta. Och Vilgot har inga ätstörningar han behöver prata ut om som är mycket viktigare än mina "tonårsbekymmer" (tänk om han har det :S det är ju inte säkert att han skulle sagt det till mig isåfall :S jag har noll koll på symptom och sånt, hur en "typisk" person med ätstörningar är :S Vilgot ger inte sken av att lida av ätstörningar mer än någon annan jag känner iaf :o Och om han nu gör det så pratar han inte med mig om dem..) istället har han egna "tonårsbekymmer" som precis som mina är sådär trevligt globalt oviktiga, men som man ibland har lust att jämra sig över ändå, och det får man! Så det så! Vilket gör att jag känner mig lite mindre gnällig när jag jämrar mig också ^^ För om man jämrar sig själv och sen blir irriterad när andra gör det, då är man inte värd hänsynen att slippa höra folks jämmer!
Iaf, det som är praktiskt med Vilgot är att han är precis lagom för att jag ska kunna med att vara helt och hållet ärlig med mina "tonårsbekymmer". Medans jag med alla andra jag pratar med måste altra lite för att jag inte vill ta upp hela sanningen, eller inte orkar ta upp hela sanningen för att det skulle innebära att jag måste förklara aldeles för mycket.
Så förutom att Vilgot har massa intressant att säga så är han den som jag är mest ärlig med, vilket är jävligt skönt att vara ibland.

RSS 2.0