Demokrati är lite en grej som vi hjärntvättas till att tycka är bra.

Visst finns det massor av saker som vi påverkas till från olika håll av samhället osv. Men demokrati är lite annorlunda. Det finns i läroplanen. Det är den enda värdering som lärs ut i skolan. Det är den enda värdering som direkt upprätthålls av staten.

 

Det är en värdering som det makes sense för staten att upprätthålla. Vårt samhälle är en demokrati. Självreklam typ.

Andra statsskick gör samma sak. I diktaturer propagerar man för diktatorn. I kommunistiska system propagerar man för kommunism. (Sen är väl inte kommunism egentligen ett statsskick, men det beror väl lite på hur bred man låter definitionen av kommunism vara. Historiskt har det ju inte direkt gått hand i hand med demokrati iaf.) Så varför skulle inte demokratier propagera för demokrati.

Men här blir det lite meta. För en av grundstenarna i demokrati är yttrandefrihet. Och motverkande av en viss uppsättning åsikter i skolan är inte yttrandefrihet.

"men demokratin är såpass viktig att det är okej att frångå demokratin lite för att bevara den"

Hur dumt låter inte det när man tänker efter?

"fighting for peace is like screwing for virginity"

Vilken demokrati är viktigast? Den vi har eller den vi propagerar för?

Som om det var olika demokratier.

"Demokrati är såpass viktigt att vi absolut inte får frångå den för något, ens för att bevara demokratin"

Det är ju lika dumt.

Eller "demokrati är inte såå viktigt så vi kan frångå den lite för att bevara den" för den delen.

 

Hur viktig är Demokratin?

Indoktrineringen i skolan funkar ju ändå någonstans. Jag är inte helt såld på demokrati helt och hållet. Men det känns väldigt konstigt att säga. Så kan man ju inte säga.

Jag upplever att folk är såpass inskolade i att demokrati är det enda giltiga alternativet att tom när de egentligen tycker att något annat är viktigare så inser de inte att de tycker det. För man måste ju tycka om demokrati.

Typ att man ibland hör folk säga att yttrandefriheten borde inskränkas för folk med vissa sorters fel åsikter, och när någon påpekar att det är odemokratiskt så försvarar man sig med något i stil med "men deras åsikter är odemokratiska. Det vore odemokratiskt att låta dem spridas".... istället för att erkänna att man tycker att det är viktigare att deras åsikter inte sprids än vad det är med demokrati.

För det kan man ju inte tycka. Inget är viktigare än demokrati!

 

Jag tycker man kan få tycka det. Det finns uppenbarligen folk som gör det. Kan man inte bara få säga det så att diskussionen handlar om relevanta saker.

Jag håller inte nödvändigtvis med om att det finns värderingar som är viktigare än demokrati, men jag tycker inte det är så märkligt att tycka.

Om man står inför valet mellan ett icke-demokratiskt samhälle med precis de värderingar jag tycker är bra, eller ett demokratiskt samhälle utan. Då är man ju tempted att välja det med bra värderingar. Om valet var så att man kunde garantera att det inte sen förändrades, då hade jag nog valt bra värderingar.

Men det kan inte garanteras, så då känner jag att risken är för stor.

(Sen är det väl egentligen minst lika fiktionellt att tänka sig att man kan välja mellan två olika samhällen på det viset, som att tänka sig att man kan välja och garantera att de håller sig så.)

Men jag tycker inte att det är konstigt att tycka det är värt risken.

 

Demokrati är liksom spelreglerna. Och i en (fungerande) demokrati är det inte riggat. Alla har samma chans. Man kan försöka fuska, men man kommer knappast undan med det.

Men om spelet är fair, då kanske man förlorar.

Om man däremot riggar spelet till sin fördel så har man bättre chanser. Det kanske är värt det om man tycker det är tillräckligt viktigt att vinna. Och man får tycka det är viktigt att vinna. Det är inte konstigt att tycka. Vi vill alla vinna.

 

Det jag känner är bara att det är för stor risk. Att om man riggar spelet öppnar man upp den möjligheten för andra. Då blir det en grej man kan göra. Och så kanske man hamnar i ett spel riggat Mot en istället.

Jag tycker inte en vinst är värt den risken. Jag tar hellre en andraplats än riskerar att hamna helt sist.

Men jag har som sagt förståelse för att vilja ta den risken. Det känns synd att det är en tabu grej att erkänna att man vill.

Vilgot stötte på något om en undersökning som kommit fram till att 60% av alla vegetarianer har ätit kött under de senaste 24 timmarna. "Vegetarianer" kanske man borde säga då. Men folk som räknar sig som vegetarianer iaf.

 

Och min första reaktion är "but why?". But why räkna sig som vegetarian då? Hur får man för sig att säga att man är vegetarian om man äter kött var och varannan dag?

"man vill väl vara det.." sa Vilgot.

Vegetarian är en identitet man vill ha.

Återkoppling till inlägget om identitet typ.

Jag kände fortfarande "but why?". But why vill man ha det? Jag kände snarare att jag kunde relatera till motsatsen: att i praktiken aldrig äta kött för att man undviker det, men inte så kategoriskt att man kallar sig vegetarian typ. För man skulle väl äta kött om man blev bjuden och det inte fanns något bra allternativ, men man blir inte bjuden för alla som någonsin bjuder en på mat är också vegetarianer eller whatnot.

"men du är väldigt individualistisk"

Det är väl det som är grejen kanske.

Och det här bekräftar någonstans en vag känsla jag haft angående identiteter, eller lables, att det finns två sorter. Det är dels den där teknikaliteten. Den där beskrivningen. Man uppfyller ett eller ett par kriterier och då Är man det ord som beskriver dessa kriterier. Har blå ögon -> är blåögd. Äter inte kött -> är vegetarian. Tycker att folk utan blå ögon och blont hår är mindre värda -> är nazist. Osv. Det är någonstans inte up for debate. Visst, man kan argumentera om vad de där kriterierna är/ska vara. Men hurvida någon egentligen uppfyller dem eller så, där har man liksom antingen rätt eller fel. Det är så ord fungerar.

Men sen finns den andra sorten. Grupptillhörigheten. Den där festen som kriterierna ger en rätt att gå på. Men man måste inte gå på festen. Det är skillnaden. Har man uppfyllt kriterierna så har man. Ingen debatt. Men man kan skita i att gå på festen. Och då blir det krångligt. För då betyder liksom ordet vegetarian ibland "uppfyller vegetarian-kriterierna" och ibland "går på vegetarian-festen".

 

Och man kan sort of mygla sig in på festen genom den här förvirringen. Genom att säga "jag går på festen", som dörrvakterna tolkar som "jag uppfyller kriterierna"... Det blir lite hönan och ägget av den här metaforen nu men whatever.

Och det stör egentligen inte mig. Men det brukar störa de på festen som är på festen för att de bara vill umgås med de som uppfyller kriterierna. Och det stör de som vill gå på festen men är ärliga om att de inte har kriterie-biljetten.

 

Och ibland säger folk saker som "har du biljett??" och man säger "nääh" för man vill inte gå på festen. Då rotar de igenom ens fickor och hittar en biljett och säger "det har du ju visst! Nu måste du gå på festen".. och så släpar de med en in. För de vill gå på alla fester de kan så de förstår inte riktigt att det ens går att låta bli att gå på en fest.

Och jag vill inte gå på fester allmänt så jag har inte förstått fenomenet att mygla sig in på fester man inte har biljett till. Jag har knappt förstått att gå på fester överhuvudtaget, men iom att man blir meddragen ibland så har det alltså känts som det varit inte helt frivilligt, och därför har jag occationally gömt mina biljetter för att slippa gå.

 

Det här gäller alltså fortfarande metaforiska fester.

 

Och ibland finns det väl flera fester för samma biljett. Vissa är lite mer "häng" än full on fest. Den här metaforen kan utvecklas... *klurklur*

Internet är en spännande plats.

 

Det är liksom privat och offentligt samtidigt.

Och det kan vara väldigt svårt att veta vad något är menar att vara.

Tänk om hela internet bara är ett enda stort missförstånd?

 

När Julian är alcoholpåverkad kan han bli rolig.

Han kan bli sådär att om man säger något i stil med "Foppa-tofflor är fula, vad är det för fel på folk som har Foppa-tofflor?" så tar han det som att man genuint har ett problem med folk i Foppa-tofflor och börjar förklara för en att folk har olika smak och det kanske finns massa praktiskt med Foppa-tofflor som vi inte har insett och man är faktiskt lika mycket värd även om man gillar Foppa-tofflor.

Medan nyktra Julian skulle plockat upp på att jag uppenbarligen inte har ett genuint problem med folk i Foppa-tofflor för han känner mig och fattar att den formuleringen är överdriven för komisk effekt.. typ? Jag är inte helt säker på vad grejen egentligen är, men nyktra Julian förstår den iaf.

 

Men internet är lite som alcoholpåverkade Julian.

Det här Foppa-tofflor-exemplet tror jag är från ett riktigt tweet som Metro-Cissi skrev en gång. Och folk blev väldigt upprörda över hur judgemental hon var. För Metro-Cissi är en offentlig person som ibland använder sin sociala media som om hon inte var det och det hänger inte riktigt internet med på. (Nu var det flera år sedan jag följde Metro-Cissi någonstans så jag reserverar mig för ev förändringar sedan då)

Och det är väl rimligt tänker man, för på internet har man inte den där kontexten som Julian har när han är nykter, att han känner mig och kan extrapolera ifall det är rimligt att jag tycker något på riktigt eller om det är troligare att det är ett skämt eller annat missförstånd. Och det finns ju massa idioter på internet så folk man inte känner och vet inte är idioter kan ju mycket väl vara idioter.

Och det är det jag menar. Tänk om det bara är missförstånd. Alltså, tänk om det BARA är missförstånd. Tänk om det inte finns några idioter utan bara någon sorts self-perpetuating brist på kontext? Vore inte det fab?

 

Alltså jag förstår ju att det inte är så. Inte bara. Men antagligen oftare än det känns.

 

Typ som den här som jag såg och min första reaktion var "men jesus bara för att du själv inte tänker på ngn..." innan jag kom på att "i hate" antagligen inte betyder "i passionately think these are the worst and destroying the world".

För liksom jag är ju en del av internet så när jag säger "internet" så menar jag ju mig själv också i någon mån.

För det är ju lätt att tänka att allt man ser på internet är saker som postats med syftet att spridas så mycket som möjligt. Att folk måste ju mena det jag tror att de menar för de har ju postat det på internet där jag kan läsa det utan kontext. Då måste det vara menat att inte ha kontext.

På något vis blir det den som postars ansvar att se till att alla som läser har rätt kontext. Funkar det så utanför internet? Jag vet inte. Jag vet inte vad som är en jämförbar situation där...

Det finns ingenstans utanför internet där man har sin egen turf, som är väldigt mycket ens egen men samtidigt så totalt öppen för vem som helst. Lite som att se någons tavla genom deras fönster. Utan att egentligen ha blivit insläppt i lägenheten, men tavlan hänger ju där så den syns...

Ens kläder kanske.... Det är nog det närmaste...

 

Det finns ingen internet-etikett.

Det är obviously rude att klampa in objuden i någons lägenhet..

Men det är inte rude att läsa texten på någons T-shirt på tunnelbanan. Små-rude att titta in genom folks fönster när man går förbi på gatan. Absolut rude att stanna och gå fram till fönstret och titta ordentligt.

Små-rude att läsa vad någon skriver på telefonen när man sitter brevid. Mer rude om den som har telefonen försöker dölja det.

Hur rude är det att gå in på folks Facebook-profil? Det är inte helt oproblematiskt iaf för det kallas ju "stalking" om än inte så seriöst. Det är inte helt fritt fram, nemas problemas, men är det rude? Eller är det bara lite sad och awkward?

Real life stalking är väl rude?

Är det olika rude att va inne på folks instagram/Twitter/tumblr/blogg/Spotify? Det känns olika...

Men det finns ingen norm för detta. För vissa kanske det är som att någon klampar in i deras hus. De har nog dolda profiler oftast.

Är det ens eget ansvar att dölja sin profil om man inte vill att vem som helst ska gå in på den? Bara för att det går.

Då känns det som det inte vore rude att titta in genom folks fönster så länge de inte stängt sina gardiner heller.

 

Hur upprättar man en internet-etikett? Vad borde den vara?

Diskuterade Trigger Warnings med Carl Johan Rehbinder i förrgår.

Alltså vem är han? Det känns som att alla vet vem det är.

För mig är han Caspians pappa bara. Caspian vet också många vem det är. För mig är Caspian en kompis kompis som jag träffat via henne en knapp handfull gånger.

Det är konstigt det där. Hade jag känt till Calle (som han verkar kallas, för vem i h-e orkar säga Carl Johan? Han kanske bara heter Carl men har sitt mellannamn på Facebook?) om jag inte känt Caspian?

Han är inblandad i Piratpartiet right? Typ en av grundarna?

Mest känns han bara som en sån där glorifierad Facebook-tyckare. Det är en weird kategori personer, folk som är kända för att de tycker om saker utan något specifikt forum kopplade till dem.

Man känner till såna personer. Fast jag vet inte om jag har så mycket uppfattning om hur välkända de är. Eller varför.

Ibland känner jag mig konstigt mitt emellan i något wacky internet-skol-gäng-bråk.

För liksom vissa personer känner man till för att de är någon nivå av kända. Inte mycket kända nödvändigtvis, men liksom Lady Dahmer eller xkcd-guy eller ngn person som man typ följer på tumblr, som kanske har en 1000 följare så liksom inte värsta kändis kändis, men man känner till hen för att hen är på tumblr, inte som en person i verkligheten. Man känner till de här personerna i egenskap av "kändis" eller iaf "person folk i någon mån känner till". Och det är ett väldigt ytligt sätt att relatera till andra.

Sen finns det personer som man känner till för att man har en koppling till. Inte nödvändigtvis en nära koppling. Men en kusins kompis eller en kompis kompis pappa eller liknande, som man känner till namnet på och vet saker om, kanske har träffats eller chattat med, men inte nödvändigtvis. Som man får kanske indirekta uppdateringar om på Facebook för att man har gemensamma vänner som kommenterar deras saker. Som Saras kompisar som jag hade sett massa bilder på på hennes blogg och sen såg på söderkällaren en gång, eller min kusins bästis Linda som var med och firade jul en gång och som min kusin pratar ganska mycket om. Folk man på något vis vet ca lika mycket om som "kändisar" men samtidigt egentligen känner ungefär lika lite. Men någonstans ser som mer människor i verkligheten. Personer man lyckas mer med att imagine complexly.

Caspian och Carl Johan, de är människor för mig, de är sort of distant bekanta. Och sen ser man helt andra personer prata om dem, personer som också är sort of distant bekanta. Och de känner till varandra. Men inte via mig. Och inte som personer i verkligheten. Utan som någon sorts åsikts-spöken från andra sidan. Inte complexly.

Och det är weird.

Som om någon helt annan man kände skulle visa sig vara subscribead till Julle på youtube och ha massa åsikter om honom. Men som inte känner honom. Bara på youtube. Jättekonstigt. Eller som när jag såg en stream med Tommy när han spelade starcraft och det var folk i kommentarerna som hejade på honom för att de kände till fighting Frog, inte för att de kände Tommy.

Oändligt mycket mer weird måste det ju vara om man är personen själv.

Fan va konstigt att vara känd? :S

Är en grej jag är obekväm med.
Jag säger inte att det är dåligt. Det finns tillfällen då det behövs och det finns tillfällen då det bara är circle-jerking. Det kan gå åt båda håll. Men Jag är alltid (ish) obekväm med det.

Grej jag tror är en grej:
Jag upplever mig som mer delaktig i diskussioner än vad andra i diskussionen upplever mig. Många gånger när folk pratar runt omkring mig och jag lyssnar säger jag nog mindre än jag inser. Speciellt om jag håller med om det som sägs.
För om jag håller med om det som sägs känner jag att jag inte har något värdefullt att bidra med. "Vem bryr sig om att jag också tycker såhär?"

Jag har tidigare tänkt ibland på att folk nog inte ser mig som lika mycket del av konversationer som jag själv gör. Men det är ganska lately jag har kommit att tänka på hur jag då uppfattas när jag väl säger saker.
För när jag gör det är det oftast att jag har ett motargument om något, för att jag inte håller med, eller bara för att jag vill flika in att "det här perspektivet finns också" även om jag inte själv hållet med om det i stort. Och det jag har insett är att det lär ge intrycket att jag oftast inte håller med om saker. För att det är det jag oftast säger.
Medans det egentligen är så att jag håller med om det mesta som sägs i de flesta av mina umgängen, och eftersom jag vet att jag gör det så tänker jag att när jag säger emot kommer det att tolkas utifrån just det, att jag i allmänhet håller med, men bara la fram det här andra perspektivet också den här gången. När det i själva verket för många inte har den kontexten för att de inte känner mig så bra som jag själv gör (rimligt...)
Även med Vilgot, som jag brukar känna mig bekväm att prata mer och säga sånt som känns som överflödigt och "folk bryr sig inte" i andra sammanhang, händer det ibland att vi sitter och pratar om något och jag upplever att vi håller med varandra och så plötsligt blir han väldigt defensiv och upplever att jag har sagt emot honom, när det inte alls var det jag menade. Och om vi kan prata förbi varandra så mycket så borde jag göra det ännu mer med folk som känner mig sämre.

Ibland har jag känt det som att för att jag har en del liberala views på vissa saker och brukar identifiera mig som liberal om någon frågar så blir jag tillskriven hela det steriotypt liberala åsiktspaketet. Och jag har sett det som lite fördomsfullt, men kanske är det ganska mycket jag som uttrycker mig mycket mer ensidigt än jag egentligen tycker, och inte fattar det. För majoriteten av alla jag känner och umgås med är vänsteriga, så när jag pratar med dem känner jag inte att jag har så mycket att tillföra i form av vänsteråsikter. "det här håller jag med om". Jag känner mig awkward och ointressant när jag håller med. Jag har inget att säga om det..
(Det här sker främst undermedvetet. Mest upplever jag att det helt enkelt inte "blir av" att jag säger så mycket om saker jag håller med om. Sen är det bara hobby-analys om varför)
Jag tänker på när jag pratade med Jens och Karin om medborgarlön. Jag är väldigt för medborgarlön. Det känns som en viktig lösning på att fler arbeten kan göras av maskiner. Ett bättre system än ett administrations-kaosat bidragssystem. Poängen med tillväxt i allmänhet. Sen vet jag inte hur det skulle kunna fungera i praktiken, varför jag tänker mycket på vad som skulle kunna orsaka problem beroende på hur man lägger upp det. Så när Jens och Karin pratade om det var det såna här problem jag tänkt på som jag tog upp (typ att det skulle kunna bli konstigt med en ostabilt bostadsmarknad, som var det jag tänkt på senast). För att ta upp fördelarna upplevde jag skulle varit att preach to the choir. Och jag insåg inte att de inte visste att jag var på tåget och kanske inte skulle tolka mina kommentarer som "är inte de här problemen en bummer dock, om det bara fanns något bra sätt runt dem.. låt oss brain-storma lösningar.. typ" som var vad jag menade utan kanske istället som "fast nu är ni fett orealistiska, det där kommer ju aldrig funka, och därför är det en dålig idé helt och hållet" vilket det ju är många som tycker så inte en konstig grej att tolka det som...
Jag vet inte hur de tolkade mig. Jag bara minns att jag upplevde det som att jag satt och höll med dem om att medborgarlön vore nice och sen blev förvirrad när Karin sa att "jo jag menar ju inte att medborgarlön kommer magiskt lösa alla problem ever" och sen har jag insett i efterhand att jag antagligen inte deltog så mycket som jag upplevde tidigare i diskussionen, och att de antagligen inte hade möjlighet att inse att jag höll med, för att jag antagligen aldrig sa det, och inte har sagt det till dem någon gång tidigare.

Jag gör det här på sociala medier också. Om hela min feed pratar om en sak så känner jag mig obekväm med att ta upp den. Om jag inte har någon ny vinkel att ta upp så känner jag mig inte bekväm. "Alla har redan sett det här".
Jag vet inte varför det spelar någon roll egentligen...
Jag ser mig som en spets på ett socialt nät. Jag är ingen bro mellan vän-grupper. Jag känner några hörn av en cirkel och om något sprids i den cirkeln kommer det till mig sist. Jag kan inte hjälpa till att sprida det till någon ny cirkel. Folk kommer skratta. "Hah! Hon tror att någon ser. Hon tror att hon bidrar. Lol"
Jag vet att det inte är sant. Man måste ironiskt nog bry sig rätt mycket för att skratta åt folk bakom ryggen på dem...
Men det är en spärr där hur som helst.

På sociala medier brukar jag inte komma med så mycket "å andra sidan"-perspektiv heller dock. Det är mer en meat-space grej. Nu för tiden iaf. Men det är fortfarande mer sånt än medhåll...
Det blev väl tydligare här att folk missförstod. Och lättare att kontrollera noggrannare vad man säger innan man postar. Se hur det ser ut tillsammans med allt annat man postar. Lite iaf.
Svårare att inse vad man sagt i en riktig konversation och vad man bara tänkte. Finns inget manus man kan gå tillbax och läsa om man blir osäker på ifall man formulerat sig otydligt...

Nu läser ju inte jag nyheter för jag är lat och brukar uppleva att det mesta viktigt dyker upp i sociala medier ändå. (Lol lätt att säga när jag inte vet vad jag missar)

Iaf. Något om skatteökning för höginkomsttagare (50000+)?

 

Idag har jag sett två olika statusar på facebook. Den ena var om hur bilden av höginkomstagare som snubbe i kostym (som ärvt firman av pappa) är missvisande och att man som vanlig person kan komma upp i 50000/mån om man verkligen sliiter. Den andra var om hur jobbigt det är att leva så man behöver vända på varenda krona och hur det är tur som avgör hur mycket man tjänar och därför förtjänar inte höginkomsttagarna de där pengarna mer än någon annan.

Och jag känner lite varför måste det vara så antingen eller?

Det finns de som tjänar 15000/mån som sliter precis lika mycket/lite som vissa som tjänar 50000/mån. Helt pga tur/otur. För att hen som tjänar mycket tagit över en framgångsrik firma, som inte kräver lika mycket jobb att maintain som att starta. För att hen som tjänar lite tagit hand om en sjuk mamma istället för att läsa på universitetet. För att massa anledningar.

Sen finns det de som tjänar 15000/mån och jobbar häcken av sig, men för att de valt en karriär som inte är så högavlönad, trots att de egentligen hade alla möjligheter att utbilda sig till något annat. För att de ville ha ett roligare/mer givande jobb hellre än en hög lön. Och sen insåg de inte hur mycket ett barn kostar innan de skaffade ett. Så nu jobbar de häcken av sig. Men kanske bara delvis på jobbet. Att få vardagen att gå ihop med barnen och lite pengar är också jobb.

Eller de som tjänar 50000/mån för att de satsade allt på en galen start-up-idé, som om den gått åt skogen hade lämnat dem helt panka. Som kanske la ner asmycket tid och jobb och mod för att se till att det inte gick åt skogen, men nu är det stabilt och kräver fortfarande jobb, visst, men inte mer än ett normalt jobb. Och ja, någonstans var det säkert tur inblandat i ifall start-up-en lyckades eller inte.

Men utan att vara alltför deterministisk så är det ju alltid både och.

Både tur/omständigheter och egna beslut.

Hade du kunnat tjäna 50000/mån för samma ansträngning om omständigheter varit annorlunda? Antagligen.

Hade du kunnat tjäna 50000/mån med de omständigheter du haft om du tagit andra beslut? Också antagligen....

 

Och säg att de står för precis 50% av variansen i inkomst var. Tur/Omständigheter och Beslut/Ansträngning. Ja då blir det så att höginkomsttagare kommer i snitt anstränga sig mer/ta bättre beslut än låginkomsttagare.

Men de kommer också ha i snitt mer tur/bättre omständigheter.

Det är inte antingen jobbar höginkomsttagare hårdare eller så har de mer tur. Rent statistiskt är det båda. Punkt.

Ibland sitter jag och i guess dagdrömmer om ifall jag skulle kunna resa tillbaka och leva om mitt liv. Och jag får liksom riktiga dilemman över att jag dels sjukt gärna skulle vilja leva om vissa delar, men att jag också verkligen inte skulle vilja råka fucka upp så att jag i slutändan hamnar någon annan stans än jag är nu. Och vad är då ens poängen med att leva om saker om jag ändå vill att slutresultatet ska bli det samma kan man känna? Fast jag vill ha det andra slutresultatet också.

Mao är problemet egentligen att jag bara får en chans at life. Jag vill ha minst två. Men iom att jag någonstans har accepterat att det inte går så har jag skiftat mitt dilemma till vilken chans jag vill ha, vilket slutresultat. Vilket också egentligen är ett sånt jävla icke-problem iom att jag inte faktiskt skulle kunna välja, såhär i efterhand...

Men det har jag inte riktigt tagit till mig :P

 

Tänker att när det dyker upp en magisk ande och frågar ifall man vill bli tillbakaspolad så borde man vara beredd med ett svar iom att jag är en allmänt beslutsångestig person. Behöver liksom vara klar med velandet när jag får frågan för jag tänker mig att "får jag fundera på det i tre år" won't swing...

 

Men ja.... yolo :(

Jag var på föreläsning om studieteknik idag hos studybuddy. Visa framfötterna osv.

 

Jag har sugig studieteknik. Jag tog mig igenom grundskolan utan att behöva tänka på hur jag pluggade, och sen i gymnasiet så sket jag i de ämnena som jag inte klarade ändå. Och nu kan jag inte plugga.

 

En av de första grejerna föreläsaren tog upp var prokrastinering ("det är ett ord som dykt upp de senaste tre åren" implied: för att folk inte lär sig hur man undviker det längre, och smartphones och distraktioner mm. Nej, för att innan dess sa vi "skjuta upp" -.- anyway) hur man (tex) inte vet vart man ska börja med en uppgift och därför facebook istället. Och det var jag medveten om att jag höll på med. Det var liksom därför jag ville gå på dek här föreläsningen sort of. Vad jag däremot insåg mot slutet av föreläsningen som jag inte insett innan, var att jag prokrastinerade att ta tag i min prokrastinering av samma anledning: att jag inte visste vart jag skulle börja. Men nu vet jag :D

 

Jag har tex börjat med att flytta mina prokrastineringsappar från första appsidan och lagt dem i en folder på andra sidan istället :3 tänker att jag tex också ska ha paddan inte vid sängen så att jag måste gå upp ur sängen först och inte ligger i sängen och facebookar hela dagen.

Också. Äta frukost direkt så man vet hur mycket tid man har kvar till lunch. 

 

Det är kul att planera.

Det är inte lika kul att genomföra det man har planerat :/ det är synd. Men det är iaf lättare att göra det man borde när man har planerat att göra det, och det är kul att planera så det borde inte vara lika svårt att få att bli av.

 

Föreläsarens tips var att acceptera att man suger på självdiciplin och inte försöka bli bättre på det (han formulerade det snällare "ni duger som ni är"), utan ändra på annat som kommer göra det jobbigare för en att göra de dåliga sakerna och lättare att göra de bra. Uttnyttja den dåliga själdiciplinen till ens fördel :D

När man var liten och blev ledsen så grät man. Tills man inte kunde andas ofta. Jag har ett sånt där miniminne från när jag var ingen aning om hur liten. Jag var i min hall, och jag kan inte sluta gråta. Jag minns inte vad jag var ledsen över. Jag tror att vid det laget visste jag inte ens då vad jag var ledsen över längre. Jag var iaf inte egentligen ledsen längre, men jag kunde inte sluta gråta. För jag hade börjat gråta och så hade jag fått svårt att andas och då grät man över hur jobbigt det var att inte kunna andas. För det gör fan ont typ. Inte så att jag minns det som att jag var rädd att kvävas till döds eller så. Det va. Bara obehagligt och liksom läskigt i sig, tillräckligt för att gråta. För man var en lite klen skitunge x)

 

Jag hade glömt att det var så när man var liten. Sen hände det i Ghana när vi var ute och reste och det var pissläskigt för våra pengar var halvslut och det fanns en liten risk att om saker trasslade så skulle de inte räcka för att ta oss hem och vi hade ingen mobiltelefon... jag har skrivit om det här right?

Iaf, jag minns inte hur det började men plötsligt grät jag sådär mycket och kunde inte andas, och whatever det var som fick mig att börja gråta var borta men det gick inte att sluta gråta ändå. Som när man var liten.

Sen läste jag om panikångest, av andra anledningar egentligen, och insåg att det var det här som hände. Alltså nej jag har inte paniksyndrom, men det var en ångestattack. Och då undrar jag om alla barn (mer eller mindre) basicly lever med panikångest de första 3-6 åren av sitt liv? Hur fan hanterade man det?

Dilemmat om jag ska edita föregående inlägg eller göra ett nytt. Det blev ett nytt.

Men jag tänkte bara nämna Lady Dahmer som kontrast till metro-Cissi. För det Cissi är dålig på brukar LD vara himla bra på och vise versa. Så tillsammans är de ju swell. Eller en katastrof, beroende på vilket man fokuserar på, det bra eller det dåliga :p

Och det fina är att de kan vara kompisar och ändå öppet kritisera varandra på twitter när de inte håller med varandra.

Min respekt för Metro-Cissi ser ut som en sinuskurva ungefär.

 

Hon känns väldigt dömande. Hon går lös på allt och alla möjliga. Och det är allmänt befriande, även om det är jag som blir träffad ibland. Hon är som personerna som skriver insändare till metro varje vår om hur otroligt fula karlar är i khaki-shorts. Som man skrattar åt för att det är en så otroligt löjlig grej att uppröras över, men det är ändå fint för man vet ju att man själv har såna där pet peevs som man visserligen inte skriver insändare till metro om, men steget dit är inte såå jävla långt. Och man vet ju att man liksom inte menar det när man säger att folk som inte kan hålla tempot i komunaltrafiken utan typ stannar direkt utanför en spärr och blockerar vägen borde deporteras ut i skogen. Man är irriterad på dem, men ja att faktiskt deportera dem är ju sinnessjukt, det vet man ju. Så man inser att antagligen så menar insändar-skribenterna inte att man faktiskt borde förbjuda khaki-shorts heller.

Så även om jag tycker att det är larvigt av metro-Cissi att gå lös sådär på folk ibland, lite larvigare än om jag gjorde det samma på min twitter eftersom hon vet hur offentlig person hon är, så fattar jag. Och det känns allmänt mänskligt av henne att inte bry sig om att vara klanderfri bara för att hon har många följare. Det är egentligen någonting som mest bygger på min respekt.

 

Det är sen. När folk som inte inser att det här är saker som hon inte menar really really (sådär som Julle kan bli när han är packad), eller av andra anledningar tycker att det var dåligt av henne att säga, dyker upp och säger att "nu var du dum cissi", då reagerar hon som om hon inte alls är medveten om hur egentligen larvigt det är av henne att känna sådär. Som om hon menade det really really.

Då slaknar min respekt rätt grovt. Brist på självdistans och sådär.

 

Det är helt enkelt skillnad mellan att säga något larvigt eller "problematiskt" och sen erkänna att det var larvigt/problematiskt, men ändå stå för det, och att säga något larvigt/problematiskt utan att tycka/erkänna att det var larvigt/problematiskt..

 

Känns allmänt som att metro-Cissi har en bild av sig själv som en person som inte gör fel som hon klamrar sig fast vid. Och det är synd för hon är inte felfri, men det är så himla helt okej att inte vara det.

 

 

Och jag vet det här är inte speciellt konstruktivt och sort of trash-talk-igt och allmänt rätt onödigt, men äsh! :)

IKEA:r är då motsvarigheten till att Googla på IKEAs produktsida.

Folk som gör fåtöljer är dåliga. Också så är det någon sorts disgrace att det stavat fåtöljer och inte fotöljer. Blää :(

Jag vill ha en fåtölj där ett av armstöden är i ryggstödshöjd, eller iaf högre än det andra. Typ såhär:

 

 

 

I helgen åkte jag och Vilgot in i landet för att vi ville se apor.

Jag insåg när vi väl var framme vid det första hotellet att vi inte valt att Göra den här Resan för att vi ville titta på apor. Vi hade valt att göra Den Här resan för att vi ville titta på apor.

När jag var här nere första varvet så var alla så besvikna efteråt när jag inte hade sett och gjort något kul, vilda djur och djungler och ocivilserade stammar med bongtrummor. Ni vet, Afrika. Jag hade inget sånt att berätta om. Trist :/ typ. Så kändes det iaf. Kanske inte faktiskt var någon alls som tänkte så, men det är skit samma.

Så den här gången kändes det ju som att nu måste vi ju göra en resa, och så kom vi på att apor är ju fina, finns det apor? Då kan vi ju se på apor på vår resa :D ungefär.

 

Sen så sitter man plötsligt på en tro-tro som det hänger ut ledningar ur taket på, och som tar lite lätt på det där med vilken sida av vägen man ska köra på och man har inget bilbälte. Föraren har ett men det finns ingen stans att fästa det så han har hängt det på handbromsen. Och man sitter och föreställer sig alla sätt vi kan krocka på och Vilgot kommer dö och hur jävla ledsen jag kommer bli och så börjar man gråta för att man har allmänt vivid fantasi och man gömmer sig bakom sin ryggsäck för man vill inte att pasagerarna som man sitter inklämd mellan ska fråga vad som är fel eller tycka man är konstig. Och så tänker man att neurotiska personer ska fan inte äventyra.

För jag uppskattar ju inte riktigt såna där "upplevelser". Inte på det sättet man ska. Visst är det kul att ha lite spännande historier, och det blev det ju av den här resan en del. Men det är mest kul att ha gjort liksom inte att faktiskt göra så mycket. När aporna hade ätit upp bananerna och sprungit upp i träden igen så var de visserligen fortfarande assöta, men då var det lite "okej nu har vi sett dem, kan vi gå nu". Jag är inte den som blir helt awe-fylld av naturen~~ och kan typ stå och titta på ett träd i en timme, för ett par år sen trodde/ville jag det. Och en del av mig har inte riktigt fattat att det inte är så än. En del av mig tror att jag fortfarande skulle vilja åka och titta på apor om jag visste att jag inte skulle komma ihåg det sen.

 

Vi var förbi ett vattenfall också. Vattenfall har jag visserligen en liten grej för.. Men största anledningen till att det kändes som att jag skulle kunna hänga där hela dagen var för att det var svalt och inga folk och en sjukt jobbig väg dit som jag inte var så pepp på att gå tillbaka. Liksom vattenfallet hade inte behövt vara ballt för att jag skulle känna det. Nu var vattenfallet ballt och det var amazong utsikt så det gjorde ju stället bättre..

 

Jag känner mig cynisk men nej det var inte en värd resa att göra, men jag är totally glad att jag gjorde den såhär i efterhand för den känns kul att ha gjort nu. Past me får suck it up för att nutids me ska få ha gjort en cool resa och ha sett apor och fina vattenfall och Afrika n'shit. Och nej det ovärda var inte hur obekväm tro-tron var eller hur varma hotellrummen var och hur obekväma sängar de hade, eller hur varmt det var att gå mellan ställen där det inte körde taxi i terräng som var snårig och hal och brand och allmänt jävlig i 30 grader och sol. Den delen av Afrika hade jag räknat med och ja det var jobbigt, men det var värt det för att se coola vattenfall och apor och afrika. Det ovärda var att jag var rädd nästan hela tiden. Från det att vi satte oss på tro-tron till det att vi gick av tro-tron hem så slappnade jag bara av då vi åt och när vi var vid just vattenfallet. Annars var det hela tiden en tro-tro som kunde krocka eller köra av vägen,en motorcykeltaxi som körde 110 km/h på en kurvig grusväg, en taxi som är på väg att bryta ihop mitt i natten mitt i ingenstans mellan två små orter, pengar som håller på att ta slut för att vi blivit lurade och saker var dyrare än för ett par år sen när andreas var här, ormar, spindlar, kanskerabies-apor, galna ghaneser med machete som skulle stab:a oss i sömnen.. Tillslut skenade fantasin iväg och så gick det inte att sluta tänka på hämskare och hämskare saker som skulle kunna hända.

 

Anledningen till att jag inte kom iväg på någon resa förra gången var aldrig för att jag var rädd. Jag var inte rädd fören vi kom iväg. Jag hade inte tänkt på allt som kunde vara läskigt. Anledningen förra gången var för att det är tråkigt att åka ensam. Jag kanske var rädd också fast inte insåg det. Jag kommer iaf vara för rädd för att göra det igen...

 

 

Det tycker jag är lite klurigt..

Visst alla är inte högerhänta, men de flesta och när det kommer till handskakning kan man inte riktigt swing it. Den ena hälsar med höger och den andra med vänster blir ju superwierd.

Men vi gör det mesta med höger hand. "Då är det ju jättenaturligt att vi hälsar med höger också" fast asså njaa..
 eftersom vi gör allt annat med höger hand så är den handen oftar upptagen med att hålla i något eller vara skitig eller så än den vänstra handen. Då vore det väl naturligare att använda den vänstra handen till att hälsa på folk med? Det skulle säkert sprida mindre sjukdommar... kanske inte märkbart mindre. Fast kanske :o Nu är jag fett nyfiken på ifall det skulle bli märkbart.. fördömt att jag inte har några bra vetenskapsmäns-kontakter :(

 

 

Idag är Cissi Wallin och Lady Dahmer oense på twitter om vad som är jobigast; att vara den i förhållandet som vill ha sex oftare än den andra eller att vara den som kanske egentligen inte har lust så mycket men som "put out" för att ens partner vill.

 

Hur det kommer sig? Det kommer sig av att Aftonbladet gjort en sexualvaneundersökning:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/sverigeligger/article16787291.ab

Min plan med det här bloginlägget var att skriva mina fem öre kring Cissis och LDs diskussion men när jag fixade länken till undersökningen så läste jag artikeln och nu fick jag mer lust att tillägna inlägget till varför undersökningen och slutsatserna media dragit kring den är dåliga.

Nä okej, undersökningen är inte speciellt dålig. Men alla slutsatser dragna av den är.

Vi börjar från början.

Aftonbladet har tillsammans med United Minds gjort en undersökning om svenskarnas sexvanor. DN har slagit upp detta med rubriken "Svensken har rekordlite sex" och aftonbladet själva med "Bottenrekordet: nu har vi mindre sex än någonsin". Problemet här är att undersökningarna man jämför med när man drar den här slutsatsen är Två stycken, dvs skitfå, en från 1967 och en från 1996. Och skillnaden är inte stor heller. I siffror så är vi knappt ett och ett halvt ligg i månaden från att ligga "REKORDMYCKET!!!" istället.

Det tycker jag egentligen räcker för att förkasta alla slutsatser kring den här undersökningen.

• Men sen visar det sig att undersökningarna är gjorda på ganska olika sätt.1967 var åldersgruppen 18-60 medan den 1996 och 2013 var 18-74.
  Visserligen är vi kanske likvärdigt pigga vid 74 års ålder idag som vi var vid 60 för nästan 50 år sedan? Men det är väl i så fall något vi vill ska synas i statistiken? Om man ska ändra förutsättningarna i undersökningarna för att få liknande resultat så är det inte värst mycket poäng med undersökningen.. Om det är så att vi har blivit piggare så kommer den ökningen inte att synas vilket gör att det ser ut som att de hade förhållandevis mer sex 1967 än vad det borde göra.

• Frågan 1967 och 1996 var ställd: ”Hur många gånger har du haft vaginalt samlag de senaste 30 dagarna?”, medan den 2013 var ställd: ”Hur många gånger har du haft sex med en partner de senaste 30 dagarna?”
  Det är svårt att säga vilket håll den här ändringen tippar siffrorna åt. Det är mer "generöst" angående vad som räknas som sex vilket borde öka siffran sedan 1996, men det är också upplagt för missförstånd kring vad som menas med "en partner", ska det vara någon man är tillsammans med i övrigt? Räknas inte ett one night stand? Jag vet inte ifall detta framgick mer tydligt då undersökningen gjordes än vad det gör här

Den här sidan har jag haft öppen bland mina flikar i typen vecka för att jag tänkt blogga om det men det har inte blivit av: http://www.dagensjuridik.se/2013/04/onani-uppges-vara-besvarande-klada-55-aring-som-gatt-naken-i-sin-bostad-frias

Sen såg jag den här artikeln i metro och tänkte att jaja, det får väl bli av idag

 

Det andra jag känner är att den här kvinnan måste tro att hon är universums mitt. Vilket jag vid lite mer eftertanke inser inte måste vara enda möjligheten, men spontant känns det ju väldigt mycket så. Troligare är dock att hon helt enkelt är väldigt nervös och lättskrämd av sig.

Det tredje jag känner är därför irritation över denna både överdrivna och missriktade rädsla.

 

Tillåt mig att statistik:

 

Det är ungefär lika troligt att du blir våldtagen av din nudistgranne som att du dör i en bilolycka. Inte "är med om" en bilolycka, DÖR.

Det är ungefär lika troligt att du blir våldtagen av din nudistgranne som att du dör i influensan. Inte "får" influensan, DÖR.

Det är mer än 50 gånger troligare att du dör i cancer. Igen: DÖR, inte "får".

Och tillsist så är det runt 4 gånger troligare att du blir våldtagen av den där pojkvännen som filmade nudistgrannen, och 10 gånger troligare att det är någon annan du känner.

 

Nu finns det visserligen riskgrupper och sån shit och det sista är en väldigt egen uppskattning som jag gjorde utifrån det totala antalet våldtäckter och andelen av dem som skedde i offrets alt. Förövarens eget hem. Det är ändå sjukt hur mycket reellare folk upplever risken för att bli överfallsvåldtagen, motför alla dessa andra risker.

Vems fel är det då..

media som hypear?

våldtäcktsmännen?

Individerna själva som inte "bara" fattar att deras rädsla är av orealistiska proportioner i förhållande till deras andra rädslor och slutar vara rädda?

Statistikundervisningen i de svenska skolorna?

 

jag vet inte...

Läser om sambolagar och undrar varför de är en thing egentligen.

Sambolagen säger att om man left i samboförhållande så har båda parter rätt till bostaden även om den ena har köpt och betalat för den.

Är det inte därför man gifter sig liksom? För att dela på saker n shit...

 

Och när man är sambos är asluddigt.. Inget man registrerar eller så. Om man lever ihop, sammarbetar med någon del av ekonomin och har sex med varandra (det står faktiskt att för att det ska vara en samborelation krävs det normalt att parterna har sex). Och även om man skriver samboavtal om saker och lägenhet så kan det bli ogilltigt om det visar sig att den ena parten Behöver lägenheten mer (ifall man har ett barn ihop oftast) ...what?

 

Det är faktiskt jättemärkligt att den här lagen finns känner jag.

Är det så vanligt att folk har levt som Sambos i massvis med år så att när de gör slut så har den ena inga pengar och ingenstans att bo och hamnar i en så himla bullshit ekonomisk situation för att hen har räknat med att relationen inte ska ta slut? Och så vanligt att man slutar på så bad terms att man inte kan komma överens om en lösning tillsammans? (Det är den ledsamma delen)

Oavsätt hur vanligt det är så känner jag ändå att har man inte gift sig får man väl skylla sig själv? Gifta sig är en grej.. Man kan göra det. Gör man inte det borde man ha en backup-plan.

Shut up, Du kan va cynisk..

 

Att det typ inte finns ett sätt att bo och ha sex tillsammans med någon utan att riskera att förlora halva lägenheten man har köpt är asmystiskt...

Nästan så att det verkar enklare att faktiskt gifta sig och skriva äktenskapsförord istället....

 

 

 

Någon som läser juridik som kan förklara för mig?

 

Hej. Jag tycker att man får hata folk.

Jag tycker att man får hata folk jättemycket.

Så mycket att man vill att de ska dö.

 

Jag tycker inte att man får döda folk, såklart. Även fast man hatar dem.

Jag förstår att hat ibland leder till att man gör saker som inte är okej.

Men jag tycker ändå att det är viktigt att skilja på hatet och saker vissa gör på grund av hat.

 

Jag tycker inte att det är osmakligt att vara glad för att någon som man tycker att världen vore en bättre plats utan har dött. Sin egen värld eller världen i stort, sak samma.

Det kan vara osmakligt hur man uttrycker sitt hat och sin glädje. Men hatet och glädjen i sig? Nej det tycker jag faktiskt inte. Och så länge man inte gnuggar det i anhörigas ansikte så tycker jag inte att uttrycka det är speciellt smaklöst heller.

 

Om jag hade varit ett Thatcher-fan hade jag nog tyckt att det var synd och eventuellt jobbigt att det finns de som verkligen inte höll med mig. Men inte fel.

 

Mest tycker jag att det är lite orättvist att tycka kring hur människor som påverkats av Thatchers liv ska känna inför hennes död när man själv inte levt i hennes England.

 

 

(sen hurvida hon förtjänar hatet eller inte är en annan diskussion (som jag inte har något intresse av för jag är minimalt insatt i allt som har med Thatcher att göra))

 

Okej så jag är lite förvirrad nu.

Lite konstigt omotiverat förvirrad också. Ännu mer förvirrande..

 

Såhär.. 

 

 

Den här länken hamnade på min twitterfeed för att Sofia retweetade Steven Pinker som länkade den tillsammans med orden "83% of homicide victimes are men".

Och när jag ser statistik på twitter blir jag genast skeptisk. Med rätt. Twittistiks är myket bullshit. myycket bullshit. Så jag klickar på länken för att se vad det här nu är för konspiration och jag möts av... *drumroll* "Roughly 66,000 women are vilently killed around the world each year, accounting for 17 percent of all intentional homicides." inte en konspirationsteori :o what?

Den här artikeln-thingyn är så bra på att presentera statistik att jag inte vet vad den vill ha sagt med den.

Why are you giving me these facts? I like it. But why?!

Sen är jag också förvirrad över vad Steven Pinker ville med sitt tweet. Sofia retweetade bara ett av dem, men senare gick jag in på hans twitter och han hade flera tweets där han "citerat" data från artikel-thingyn. "Citerat" innom citationstecken för att han inte citerar rakt av utan presenterar det på ett något annorlunda sätt än vad som står i artikel-thingyn, men utan att för den sakens skull förvränga det. 100%-17% är 83%.. se där liksom.

Sen kan man ju tänka att han då inte har räknat med de med oklar biologisk könstillhörighet (yeah, jag antar att vi talar biologiskt kön här. Annat än det kan inte riktigt mordutredare veta) men enligt wikipedia är de mindre än en procent så det känns ändå som validt räknat.

Och så till sist. Vad ville Sofia med sitt retweet? Tyckte hon att det var ett bra tweet? Ett dåligt? Var det länken som var bra? Dålig?

Jag vet inte. Alla bara uttrycker sig värsta opartiskt, jag fattar ingenting x)