All I want for christmas
något att tänka på:
Om
- y = f(u) och u = g(x), så att y = f(g(x)),
- (från Wikipediga "kedjeregeln" för lat för att länka)
nu har jag inte gett det här så mycket betänketid... men finns det tillfällen då
- y = f(u) och u = g(x), utan att y = f(g(x))?
Annars! Problemet med x som variabel. Eller problemet med typ variabler över huvud taget: ibland motsvarar x: "precis vad fan som helst!!" och ibland motsvarar x: x.
f(x)=1+2x-3x^2
g(x)=1+x+x^2
så f(g(x))=1+2(1+x+x^2)-3(1+x+x^2)^2
Som vi kan förkorta till -4x-7x^2-6x^3-3x^4
men -4x-7x^2-6x^3-3x^4 är ju en funktion av x. men det är inte f(x). för f(x) är egentligen f(x: "precis vad fan som helst!!") medans -4x-7x^2-6x^3-3x^4 snarare är f(x: x).. eller bara typ h(x). Tur att alfabetet har så många bokstäver!
Men lite jobbigt är det när h(x) eller g(x) eller vafansomhelst(x) lika gärna kan vara f(x) eller vise versa. Hur vet man när h(x) är just h(x) och inget annat?
Vad är förresten
f(x)=1+2x-3x^2
g(x)=1+x+x^2
för funktioner att använda för att lära ut kedjeregeln? Värdelöst :o
Jag blir upprörd!
Klåfingerglädje
Den där känslan när någonting är helt jävla underbart och man bara känner att man måste berätta för alla i hela världen hur underbart det är. Och som gör en rastlös, och kliar tills att man får berätta om det. Sen fortsätter det att vara rastlöst och kliigt tills man glömmer bort det där helt jävla underbara för stunden. Och så kommer det tillbaka när man kommer att tänka på det igen.
Den känslan som får mig att vilja tatuera in ett Hallon i munnen. För det känns som att då slutar det klia.
Det skulle det antagligen inte alls göra. Men lilksom.. ett Hallon! I munnen!
"varför?" undrar folk.
Och då får jag berätta att universum smakar Hallon! Och vara sådär härligt entusiastisk som är jävligt mysigt att vara, även fast det kliar. "Är det inte fantastiskt!?!" det tycker dem inte, men det gör inget!
Å det är mycket svårare att blogga om saker som ger en den känslan, än vad det är att blogga om saker som gör en irriterad eller bara måttligt på bra humör. För man liksom vet inte sådär "sätta fingret på skiten"-igt riktigt var det är som gör det så mycket mer underbart än andra tuffa saker.
Det är som en förälskelse, en besatthet man inte nödvändigtvis kan förklara.
En av sakerna som får mig sådär kliigt upprymd är just skillnaden mellan Kärlek och Förälskelse som jag läste om i papperet om "kärlekens kemi" som vi fick av Daina. Så himla bra och fint och "jaa!! :D:D <3<3 ^^ wiiii!!!"
Och snygga matematiska bevis. Typ det för Phytagoras sats som vihart gjorde en video om och som jag doodlade lite hela tiden på matten i ettan :P
Och Hallon!
Nåt mer kommer jag inte på :o
"Vita heterosexuella män"
Den grupp människor som jag sympatiserar mest med.
Inte på samma sätt som grejen att när jag tänker på tjejer i allmänhet så tänker jag oftast DE och inte VI.. Eller att jag ibland tänker på Emelie som "enda tjejen här" när vi har filmkväll, eller att jag inte reagerade på att jag var ensam tjej väldigt mycket ett tag om inte mamma eller Joel eller någon annan påpekade det. (det är dock anledningen till att jag känner lite för att ta illa upp när Jens kallar mig "tjejigaste tjejen han känner"..)
Men det är inte som att jag tänker på killar som VI eller att jag ser mig själv som enda killen när jag bara umgås med tjejer, så det är inte därför jag sympatiserar med gruppen vita heterosexuella män.
Det har att göra med rätten att vita heterosexuella män är ungefär den enda kategorin människor som inte har rätt att klaga. Och jag känner inte att jag har genomlidit några av de problem som min "grupp", "kvinnor" ska ha genomlidit, utom kanske mensverk.. Som inte är såå jävla fruktansvärt som det ges sken av att vara, så jag kan inte riktigt se varför jag skulle sympatisera extra med någon som har gått igenom pissigheter bara för att de råkar vara av samma kön som jag. På samma sätt som jag inte riktigt känner att det är mer synd om någon som har det jobbigt bara för att hen är av samma art som jag.
Däremot kan jag ha lättare att sympatisera med någon som går igenom någonting som jag själv har gått igenom. Och jag har stött på en fair share av människor som tycker att de har mer rätt att klaga över sina liv än jag. Detta under tiden jag var mobbad mest.
Och jag kan tänka sig hur det skulle suga om man mådde riktigt jävla dåligt över sitt liv och fick höra att man inte hade någon anledning att klaga, "du är ju vit heterosexuell man , vad kan du ha för problem". Problem och pissigheter är inte jobbigare att utstå för att det är något som händer många, många av samma grupp människor.
Ibland går jag så långt som att känna mig lite kränkt när jag ser något kränkande mot vita heterosexuella män xD fast när jag blir kränkt är det mer "*murr*... Någon borde bli kränkt av det där! Fast jag orkar inte... Någon annan kan få bli det"
Jag menar finns det något töntigare än att hålla på och känna sig kränkt? Inte idag...
