I sexårs pussade jag killen jag gillade på kinden.
Det var lite av en våldtäktspuss. Han var fasthållen av några andra tjejer som ville leka Mamma-Pappa barn med honom. Jag och min kompis, som också var kär i honom satt och ritade vid ett bord brevid och så sa vi, först på skoj att vi borde passa på att pussa honom. Sen vart vi mer och mer allvarliga av det och tillslut tog vi slag i saken. "nu kan vi ju bara inte låta bli att göra det" liksom.
Så vi rusade fram, gav honom en puss på kinden och rusade fnissande iväg igen. Inga konsekvenser av det what so ever. Det där med att pussa killar var ju nemas problemas liksom.

Sen pussade jag inga fler på ungefär tio år. Tills jag träffade Julle.


Ett tag i högstadiet hade jag lite komplex över mitt inte alltför inponerande "list of conquest". Men så pratade jag med Matilda, som liksom allmänt alltid haft någon form av pojkvän och inte riktigt vet vem hon ska räkna som "seriös" och inte. Och det tycker jag ganska mycket om att jag kan utan problem peka ut min första kyss och min första riktiga pojkvän. (sen kan det vara en liten "shit jag har inte haft någon ordentligt barndom"-känsla när man inser att man aldrig kysst någon som man inte har haft sex med :S)
Ibland kan det kännas som man behövt de där halv-trams-relationerna att öva sig på. Men liksom, hur mycket lär man sig på att fucka upp melanstadieförälskelser? . . .


Första Kyssen! Hålla sig till ämnet, min grej helt klart.
Det är ett sånt där datum som jag aldrig kommer glömma. Inte för att jag är sentimental nog att lägga det på minnet, för sånt lyckas jag dåligt med. Sentimental nog kan jag väl vara ibland, men jag misslyckas ändå med att lägga datum på minnet. Även om jag försöker.
Nej anledningen till att jag mins det är för att datumet är en mycket mer big deal den dagen än det vanligvis är. 27 September 2008. Julians 16årsdag.

Julle fyllde år. Så vi var det på den tiden "vanliga gänget", som jag säkert kommer glömma bort någon om jag försöker lista så vi struntar i det. Det är ungefär samma som det nuvarande "vanliga gänget". Hemma hos Julle på övrebergsvägen, som är ett gatunamn som också stenhårt fastnat i mitt huvud. Har ingen aning om vilken gata folk bor på oftast. Vet knappt vart Julle bor nu fan. I London vet jag absolut inte. Vi satt inne i Julles rum/utanför Julles rum eftersom alla inte riktigt fick plats inne i rummet. vi var en samlad trupp någorlunda i alla fall.
Jag och Julle satt i skräddarställning mittemot varandra, halvt bakom Julles dörr, och blåste varandra i nacken. Det var vår senaste grej. Det började med att peta varandra på knäna och evolverade sakta under en dryg månad, via bland annat vanlig konvetionell kittling, näspoking och poking i nacken, och nu hade vi altså nått det här kritiska stadiet av nack-blåsning.
Det kittlades ju. På papperet var det ju därför vi gjorde det. Sen hade vi liksom någonstans slutat komma ihåg att reagera på att det kittlades.
Så där satt vi och "blåste" varandra i "nacken" tills vi tillslut liksom "missade" både "nacken" och att "blåsa" och så vart det liksom en kyss av hela grejen istället. To this day fortfarande det som känns som det längsta kyssen jag varit med om (ja man "är med om" kyssar :P) det är antagligen inte den längsta. Det är väl samma fenomen som när man går till ett nytt ställe första gången, eller tar en ny väg till ett gammalt ställe. Den okända vägen känns jättelång jämfört med en bekant väg på samma sträcka. Men jag tror ändå att vi faktiskt höll på rätt så bra länge.

Jag minns att jag hörde allt som pågick runt om oss asbra! Precis vad alla sa, samtidigt. Som en split-screen fast för mina öron. Det kändes verkligen som någon sorts övernaturlig superhörsel. . Så jag kunde inte hålla mig för skratt när Jens suckande sa till Matilda att ”hur gick de från poking till... det där”. Sen höll mina ben på att dö och jag tyckte det var ett passande avbrott på något vis x)
För hur avslutar man en första kyss? När man har hamnat i den sådär utan att ha sagt något. Då måste man säga något sen. Och det kan ju potentiellt bli jobbigt. Trevligare att bara fortsätta kyssas då liksom. Tills ens ben dör.
Skratt är bra på det viset. Avbryter man kyssen genom att skratta så skrattar man ju. Då finns det inget tillfälle för awkwarda "Jaaa duuu..."n efteråt. Allt är fine. Lite den taktiken jag körde på. Funkade fantastiskt :D

Jag minns det inte som det, men antagligen var det en allmänt kass kyss. Eftersom ingen av oss hade någon som helst uppfattning om hur det "borde" vara. (sen är ju "kasst" när det kommer till kyssar gaaanska subjektivt.) men det känns inte som att vi har ändrat hur vi gör det särskillt mycket sen då. Julle håller inte med x)
Och det kanske är sant, vi kanske har ändrat det jättemycket. Bara så långsamt att jag inte har märkt något. Det är i alla fall svårt att vänja om sig vid.
Jag vet att jag har kännt det som "hur annorlunda kan det bli egentligen, det är ett ganska simpelt koncept liskom" angående hurvida någon kysser bra eller dåligt. Men fan va det inte stämmer!