Dag 26 – Mina rädslor

Rädd.. blir jag det mycket?

Jag känner mig allmänt ganska bekymmersfri. Inte helt såklart.. men ganska.


Jag blir rädd när saker utan förvarning poppar upp framför mig. Om det är på tv eller på riktigt gör det samma. Men vem blir inte det egentligen. Jag kanske inte är berädd på det lite oftare dock. x)
Jag blir förfärligt rädd när jag blir jagad. Av utklädda teaterkollo-leadare under en spökrunda och dylikt.
Men jag skulle inte kalla något av det där ”rädslor”.. rädslor känns mer som sånt man går runt och oroar sig för. När man är rädd för att man ska bli ledsen i framtiden typ.

Det gör jag.
När jag säger att jag inte ångrar saker så menar jag inte att jag aldrig ångrar något.
Jag ångrar ofta saker tills det visar sig inte vara någon fara längre. Vilket oftast inte är så länge.
Men jag säger och gör ganska mycket sånt som jag panik-ångrar efteråt. Och jag är väldigt rädd att det en dag ska vara så illa att det inte går över på en timme.

När Jens blir sur på mig är ett bra exempel på det här, men inte det enda. Men det funkar likadant alltihop så det kan få tala för massorna.
När Jens blir sur på mig är jag totalförstörd tills det går över (Har jag nämnt att Jens är läskig när han är sur). Inte lika mycket nu för tiden som jag var första gången (sen var det ett tag sen han var sur på mig nu också) vilket också är anledningen till varför jag inte ångrar att jag sagt det som gjort honom sur när han väl slutat vara sur. Jag har ju lärt mig vad jag ska undvika till nästa gång osv.
Men jag kan ändå gå runt och vara rädd att jag någon gång ska säga något som gör honom så sur att han bara aldrig förlåter mig. Liksom i vardagen.
Säga eller göra något som skulle skapa en så obotligt awkward stämning mellan mig och någon jag bryr mig om så att vi inte kan umgås mer.
”Fucka upp” helt enkelt.

För jag är rädd för förändring. Jävligt rädd för förändring, för jag trivs så bra med mitt liv.
Och jag vet att allt förändras hela tiden, men det funkar ganska bra att trösta mig med att det går så långsamt att jag kommer anpassa mig till det utan att upptäcka att det händer.
Men fuckar jag upp så kommer det att förändra något väldigt fort. Och det är asläskigt!


En sido-grej till den rädslan.. ett specifikt sätt att fucka upp på om man så vill:
Jag är livrädd att någon ska läsa mina dagböcker.
Ifall någon läste vissa delar av min dagbok så skulle flytta och helt byta bekantskapskrets kännas som ett mindre hassle än att träffa den personen igen.
När jag (dumt nog) hade med min dåvarande dagbok till Berliin och Mario (? Eller var det Isak?) fick tag på den och skojade om att läsa den så mådde jag så jävla illa! Jag mins inte ifall jag grät eller bara damn near grät, men fan vilken panik jag fick.
Jag glömmer gärna att jag är så privat. Ofta känner jag mig som en öppen bok. ”Jag döljer inget. Är det något man vill veta om mig är det bara att fråga” och det stämmer mycket.. tills jag inser att jag skulle göra nästan vad som helst hellre än att låta folk läsa mina dagböcker.

Kommentarer
Postat av: Emelie

Nu minns jag varför jag slutade skriva dagbok... jag har en lillebror som gärna läste min dagbok. D:



Nej, men att läsa någons dagbok är ju fan något av det mest integritetskränkande man kan göra. Så jävla respektlöst, egoistiskt och allmänt fittigt.



Jag ska allafall aldrig läsa din dagbok. :)



Läser man någon annan dagbok (utan tillåtelse) är man en Judas och förtjänar att få alla sina hemligheter uthängda på Flashback.

2012-03-26 @ 02:53:49
URL: http://heatwawe.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0