Dag 27 – Min favoritplats
Jag tycker det är mysigt att Emelies favoritplats är Sigges säng ^^
Ibland känner jag mig som en fan-girl till Emelies och Sigges relation... det är wierd. . . xD
Men jag vet den känslan. När man har en favoritperson som är så mycket favoritperson att den personen blir ens favoritplats, favoritminne, favoritsmak o.s.v. favoritallt. Sånt är mysigt :)
Och det är ju viktigast.. för mig i alla fall. Vem som är på platsen. Jag kan hänga på en sotipp om det är där folk jag vill umgås med är.
Och då är det klart att min favoritplats känns som där folk jag vill umgås med oftast är. Typ hemma hos Jens. Men jag hade inte haft så mycket till övers för Jens rum om det var tomt liksom.
Som plats är jag väldigt fond av min farmors hus.
Nu är det inte hennes hus längre för hon är död och vi sålde det när hon flyttade till hem. Vilket var jävligt synd men jag hade liksom inte så mycket att säga till om för jag ville ju ändå helst inte dit så ofta längre för det är så långt bort och så :\
Men det är ett jättemysigt hus. Vitt med grönt koppartak. Vilket inte syns så jävla bra på den här bilden. När jag var mindre drömde jag om ett hus i de färgerna. Det blev inte vackrare än så tyckte jag och det kan jag nästan fortfarande hålla med om. Så himla fint hus. (Den här bilden är förresten tagen med min lilla kompakt-digitalkamera. Har ett gäng bilder från Farmors hus vid det tillfället som alla nästan känns som systemkamerabilder. Asbra foto-sol den dagen..)
Den blåa brevlådan är Farmors. Hon hade en ljusblå i trä med en vit duva på innan men den bytte vi ut för den läckte x)
Jag och Tommy fick den till lekstugan istället. Vi fick brev i den ett år. Aldrig igen dock för vi upptäckte inte breven fören vi var hos Farmor nästa gång och ja... brevlådan läckte som nämnt. Jag tror de gick att läsa ändå delvis så lite kul var det ju.
Lekstugan är gul och står på framsidan av huset precis där skogen mellan farmors hus och grannen börjar. Vi lekte där jag och Tommy när vi var mindre, sen slutade vi. Dels för att det vart lite tråkigt.. men mest för att vi växte ur huset och liksom inte kom in ordentligt i det längre. Fast vi hängde fortfarande ganska mycket på altanen till den på somrarna. Gungorna som vi köpte och sandlådan som pappa byggde växte vi också ur.
På framsidan av huset är det en liten hörna av bärbuskar. Jag tror det stod utemöbler där när vi var mindre men de togs nog in någon vinter och orkade liksom aldrig ut igen. Där stod också klädhängaren som jag försökte klättra upp i en gång och hade sönder lite. Den såg stabil ut.
Och äppelträdet som jag lyckades klättra upp i och sen inte vågade hoppa ner från och satt och ropade på mamma i vad jag då uppskattade som en timme. Det var nog kanske två hela minuter innan hon kom x)
Jag och Tommy fick den till lekstugan istället. Vi fick brev i den ett år. Aldrig igen dock för vi upptäckte inte breven fören vi var hos Farmor nästa gång och ja... brevlådan läckte som nämnt. Jag tror de gick att läsa ändå delvis så lite kul var det ju.
Lekstugan är gul och står på framsidan av huset precis där skogen mellan farmors hus och grannen börjar. Vi lekte där jag och Tommy när vi var mindre, sen slutade vi. Dels för att det vart lite tråkigt.. men mest för att vi växte ur huset och liksom inte kom in ordentligt i det längre. Fast vi hängde fortfarande ganska mycket på altanen till den på somrarna. Gungorna som vi köpte och sandlådan som pappa byggde växte vi också ur.
På framsidan av huset är det en liten hörna av bärbuskar. Jag tror det stod utemöbler där när vi var mindre men de togs nog in någon vinter och orkade liksom aldrig ut igen. Där stod också klädhängaren som jag försökte klättra upp i en gång och hade sönder lite. Den såg stabil ut.
Och äppelträdet som jag lyckades klättra upp i och sen inte vågade hoppa ner från och satt och ropade på mamma i vad jag då uppskattade som en timme. Det var nog kanske två hela minuter innan hon kom x)
Jag vet faktiskt inte om jag någonsin har varit inne i det där röda huset. När jag var mindre trodde jag att det bodde någon i det och vågade aldrig gå dit. Och jag tror aldrig riktigt jag frågade om det. Var där och kikade in genom fönstret när jag blev äldre. Men det var allmänt ett hassle att vara ute och gå på den där åkern, med högt och kliigt gräs. Det var inte farmor som skötte om den. Hon liksom hyrde ut den till någon annan som var där med traktor ibland och joxade. Och på sensommaren var det såna där stora vita höbalar på åkrarna. jag var och klättrade på dem med min kusin och hennes kompisar någon gång när de var där sammtidiger som vi. De var allmänt äldre och läskiga. Huuu...
Sista sommaren vi bodde där var nog sommaren innan gymnasiet. Den där mellan-sommarn som jag spenderade så mycket bara jag och Matilda, som skulle få mycket uppmärksamhet ifall mitt liv någonsin blev en bok. Jag tänkte mycket den sommaren.
Jag kunde inte sova en natt och tog en filt och en ficklampa och gick och la mig vid vattenpumpen som man kan se på bilden i mitten av åkern. Och så låg jag där och tittade på stjärnorna och lyste med ficklampan upp mot himlen och kände mig liten för alla stjärnor jag såg som var helt obegripligt (liksom verkligen obegripligt) långt borta och där låg jag med min ficklampa som ingen jävel någonsin skulle se skymten av. Och det kändes tryggt att vara så liten, att jag och min ficklampa kunde fucka upp hur mycket vi ville utan att det skulle göra ett piss. Och sen somnade jag och när jag vaknade var batteriet i ficklampan slut och jag hade hur många myggbett som helst och det var kallt och blött och allmänt förjävligt x)
Jag har inte varit där massor. En eller två gånger om året brukade vi åka dit. Men vi har liksom gjort det sen alltid. 2 veckor gammal var jag första gången vi åkte dit. Så även om minnena jag har kopplade till det där huset inte är så speciella i sig så är det som en enda stor nostalgi-bomb. Varenda rum i huset har massor av minnen.
Men jag har ändå inte varit där så mycket att det är för många minnen.
Egentligen är hela huset som en fantasi-värld full av minnen. Så på ett vis spelar det ingen roll att jag inte kan åka dit längre för själva huset var som bara som ett skal åt alla minnen som hörde till det. Minnen som jag inte behöver vara där för att minnas. Ibland känns det som det aldrig funnits på riktigt..
Och det huset jag minns är ju egentligen precis det.. inte på riktigt. Men det är en otroligt fin låtsas-plats också.
Sista sommaren vi bodde där var nog sommaren innan gymnasiet. Den där mellan-sommarn som jag spenderade så mycket bara jag och Matilda, som skulle få mycket uppmärksamhet ifall mitt liv någonsin blev en bok. Jag tänkte mycket den sommaren.
Jag kunde inte sova en natt och tog en filt och en ficklampa och gick och la mig vid vattenpumpen som man kan se på bilden i mitten av åkern. Och så låg jag där och tittade på stjärnorna och lyste med ficklampan upp mot himlen och kände mig liten för alla stjärnor jag såg som var helt obegripligt (liksom verkligen obegripligt) långt borta och där låg jag med min ficklampa som ingen jävel någonsin skulle se skymten av. Och det kändes tryggt att vara så liten, att jag och min ficklampa kunde fucka upp hur mycket vi ville utan att det skulle göra ett piss. Och sen somnade jag och när jag vaknade var batteriet i ficklampan slut och jag hade hur många myggbett som helst och det var kallt och blött och allmänt förjävligt x)
Jag har inte varit där massor. En eller två gånger om året brukade vi åka dit. Men vi har liksom gjort det sen alltid. 2 veckor gammal var jag första gången vi åkte dit. Så även om minnena jag har kopplade till det där huset inte är så speciella i sig så är det som en enda stor nostalgi-bomb. Varenda rum i huset har massor av minnen.
Men jag har ändå inte varit där så mycket att det är för många minnen.
Egentligen är hela huset som en fantasi-värld full av minnen. Så på ett vis spelar det ingen roll att jag inte kan åka dit längre för själva huset var som bara som ett skal åt alla minnen som hörde till det. Minnen som jag inte behöver vara där för att minnas. Ibland känns det som det aldrig funnits på riktigt..
Och det huset jag minns är ju egentligen precis det.. inte på riktigt. Men det är en otroligt fin låtsas-plats också.
Kommentarer
Trackback
