Gud vad jag har saknat dig <333

 

Idag funderar jag över vad som är intressant att veta om personer egentligen. Typ vad är grejen med små-/kallprat? "Jaha och vart bor du någonstans då?"

Det är aldrig en grej som jag undrar om. Men det är en av det första grejerna folk frågar om och bland det första jag kommer att tänka på när jag får I uppgift att "berätta om mig själv"

Vem är jag? En tjej som bor i Årsta. Säger det någonting alls? Nej.

Vem är jag? Någon som har lätt att skära för många gurkor. Säger mer iaf, men inte så jävla mycket det heller.

Det känns som att det där man verkligen vill veta om folk är inte svaret på någon fråga man kan ställa.

Vilken färg tycker du att Onsdag har?

 

 

 

 

"Nice guys"

 

Nu är "nice guys" ett sånt där begrepp som folk använder väldigt olika. Så för att förtydliga:

En "nice guy" är i min värld killen som inte fattar hur tjejen han är kär i kan vara intresserad av den där douchen som hon gillar. Han som undrar varför tjejer i allmänhet vill vara med kräk istället för honom, han är ju snäll. Gillar inte tjejer snälla killar?

En "nice guy" är inte killen som tror att han är friendzonead så fort en tjej rejectar honom. Även när det är en tjej han just har träffat och inte alls har någon sorts vän-förhållande med. Det är inte killen som inte ser någon poäng i att umgås med någon tjej överhuvudtaget om inte möjligheten att få ligga finns. Han är ingen "nice guy". Jag vet inte vad som är up med honom.. Han kan eventuellt ha varit en "nice guy" en gång i tiden, men det var i så fall väldigt länge sen.

 

 

Nej, "the nice guy" är en ledsen kille. En kille som blivit bortvald av den specifika tjejen han var intresserad av. För en kille som han inte förstår vad hon ser i. Så han förstår inte, och han blir lite (/mycket) bitter, för att vafan, det blir man (och säg inte "nej det behöver man inte bli". Det har man inte riktigt kontroll över. Du låter bara som en person som aldrig blivit rejectad eller aldrig varit kär om du påstår något annat). Och så projicerar han, för han har inte ett av sina bästa moments just nu, och undrar "är det så att de där egenskaperna som jag trodde var bra med mig inte alls är bra egenskaper egentligen" "gillar inte tjejer snälla killar?" För att det är bekvämare att tänka att det är hon som är dum än att det är en själv det är fel på (tjejer projicerar ju också när de har ben and jerrys session och proklamerar att alla män är svin när någons kille har varit otrogen (nej det existerar inte bara i romcoms, jag har faktiskt varit med på en sån ben and jerrys session och umgåtts med såna tjejer) men de menar det ju oftast inte. De säger bara så under tiden de är ledsna. Sen är killar ganska fina igen när de kommit över aset).

Och så söker han bekräftelse på internet. Och på internet finns det en massa andra ledsna killar vars love-interest också har valt ett vad de ser som asshole. Och de hittar varandra och slår sina kloka huvuden ihop och kommer fram till att om alla de har träffat tjejer som har valt assholes istället för dem, och de alla är värsta snälla. Då måste ju det betyda att tjejer gillar assholes och inte snälla killar.

Lite bristande logik, ja....

Och jag tycker att det är synd att det blir såhär. Att de ledsna "nice guysen" bekräftar varandra så att de inte fattar hur snett de tänker, så att de kommer ur den här upplevelsen permanent bittra och med en övertygelse om att det tjejer gillar hos killar är douchebaggery och i värsta fall bestämmer sig för att bli ett asshole själva. Det är en waste på snälla killar. För det är jag rätt säker på att de flesta var innan de blev bittra och gav upp.

Så det är bra att folk håller till på de där forumen för att bryta bekräftelsespiralen. För att förklara för killarna att de har fel, att det här inte applicerar på alla tjejer och att majoriteten av de tjejer som är tillsammans med assholes gillar dessa killar för någon annan egenskap än just asshole-heten (och att många av de där killarna kanske inte är assholes egentligen, det bara känns så för att de liksom "snodde" din tjej) och att de antagligen inte är assholes mot henne. De här killarna behöver höra att de har tänkt fel. Så att de tänker rätt och inte fortsätter bekräfta andra som tänker fel.

Men överallt på internet där jag sett det här så görs det på, vad jag är helt övertygad om är, fel sätt: genom att bli arga på dem. För de är redan ledsna, det är liksom därför vi har den här situationen. De behöver inte höra att de är dumma och hämska som undrar om alla tjejer bara blir kära i assholes. De behöver tröstas och få höra att det finns alla möjliga konstiga tjejer som gillar alla möjliga konstiga killar och även om "snäll" kanske oftast inte räcker så är det generellt en bra grej och att de säkert har en massa andra egenskaper som det finns tjejer som skulle förälska sig i.

För två helger sedan var jag ute med folk på Dickens (shocker) och så skulle jag efter det möta upp Vilgot vid rådhuset.

Så jag dyker upp vid stationen och går upp vid rätt uppgång men sen är gatuadresserna en mess så jag har ingen aning om vart nummer 12 ligger och tomtar runt som en liten tok och letar. Med paddan i högsta hugg för där har jag karta ju.

Jag är en väldigt onojjig person när det kommer till att vara ute på nätterna och allt vad som kan hända då. "det där händer bara andra"-attityden.. För ingenting har någonsin hänt mig. Inget av det där som bara händer andra, inte bara "va ute på natten-saker". Folk har fleraa gånger undrat över "går du runt och har paddan uppe och använder den? Tänk om någon tar den!?" Ja jo, men jag orkar inte gå runt och vara försiktig. Ansträngande ju.

Så det som hände var att jag möter en man som stannar upp vid mig och frågar mig vart jag är på väg. Jag antar att han ser på mig att jag är lite vilse och vill hjälpa till så jag svarar adressen jag letar efter. Då sträcker han sig fram mot min padda och tar tag i den. "Vad gör du?" Frågar jag och släpper inte. "Ge mig den" säger han. Han verkade förövrigt vääldigt borta. "Nej" svarar jag för det vill jag ju inte "släpp". Sen står vi så ett tag. "Ge mig" "nej. Släpp" "ge mig" "Nej. släpp" men han släpper inte så tillslut tar jag och trycker paddan stadigt mot famnen och börjar gå i första bästa riktning. Han håller ändå kvar i typ tio meter och följer efter mig säkert tio meter till. Sen när jag stannar är han borta.

 

Det hände ju liksom inget. Men jag polisanmälde det ändå ett par dagar senare. Inte för att det är någon idé att försöka lösa det. Uppenbart inte. Jag har ingen aning om vem han var. Hur han såg ut, knappt längre. Hur fan ska man kunna hitta honom? Nee. Men om man polisanmäler blir det en siffra av det iaf.

 

Det är jag allmänt nyfiken över, hur uppskattningen av mörkertalen går till...

 

Jag fattar ju att jag inte vet hur det känns om det händer något allvarligt. Vad det är som får en att inte vilja/orka/våga anmäla. Men ibland hör man folk som säger att anledningen är att de inte vill vara "just another number" och det tycker jag är väldigt tråkigt.

Visst, statistik kan kännas opersonlig och svår och byråkratisk. Men det är en jävligt bra grej och jag tycker det känns väldigt fint att kunna bidra till att den blir rättare. Det är vårt sätt som icke-vetenskapsmän att bidra till att vi förstår världen bättre. Sweet typ :)

Sen förstår jag iof lite hur man kan liksom glömma bort att man kan anmäla. Just för att "det händer ju bara andra" Så när det väl händer en själv så känns det som att det inte hände eller inte räknades. Inte på riktigt. Och så tänker man inte ens att det är något som går att anmäla.. "Det var ju bara en grej som hände"

Jag mår konstigt av beskrivningar. På typ bloggar och twitter och tumblr och wherever.

Jag kan läsa en blogg och tänka "den här personen tycker jag om" och sen snubblar jag in på beskrivningen. Där personen har skrivit om "sån här är jag" i various form, och plötsligt tycker jag inte riktigt om personen längre..

 

Det handlar inte mycket alls om vad som faktiskt står i beskrivningen. Jag ogillar alla personer även om beskrivningen verkar vara av en nice person, bara för att den där presentationen finns där, så länge den inte måste.

 

Jag vet inte varför.

Okej alltså jag kan gissa.. Men jag vet liksom inte vad det är som har fått mig sån här.

 

Jag mår likadant när jag själv ställs inför det. När jag skapar en ny användare någonstans och den där rutan där man ska beskriva sig själv dyker upp. Och så skriver jag något stycke, en bit, lagom, om mig själv och försöker vara bara allmänt.. Jag. Och sen när jag är klar så hatar jag mig själv.

Så jag raderar det mesta, om inte alltihopa, utom någon intetsägande mening typ "jag är en sån som skriver ibland" (poeter.se)

 

Jag vet inte om jag hatar andra som lyckas göra beskrivningar för att jag hatar mig själv när jag skriver beskrivningar och därför tänker att andra också borde känna så och så känns det obnoxious och ojante av dem att inte göra som jag och radera hela beskrivningen..

Eller om det är så att anledningen till att jag hatar mig själv när jag klämt ur mig en beskrivning är för att jag inte tycker om folk som har beskrivningar och nu är jag ju en sån.

Vi har en hönan vs. ägget situation. Vart har det här kommit ifrån?

 

 

(Nu är det inte så att jag hatar alla som har en beskrivning på sin blogg unconditionally. Men det är alltid en negativ grej för mig.)

 

 

Ja.. Jag vet inte vad jag vill med det här. Hoppas typ att någon ska kunna förklara för mig varför jag funkar såhär, men det är det ju ingen annan som vet really... Peh :p

 

 

 

Så jag planerar att tomta off till Ghana igen i typ Maj.

Jag tar med mig Vilgot. Vilgotnappning. That's how that shit works.

Så jag är nog borta i början av sommaren så ni utomstadare behöver inte bothra att komma hem för min skull fören i Juni typ. Hah. As if.

Om jag kunde ta Ghana. Eller alltså inte hela Ghana, men människorna i huset. Reality-Tv-serie-huset, och ha i sverige. Så kunde jag jobba där med soft folk och ändå hänga med folk på Dickens på Fredagar :p

Hååh :3

Jag ska få göra statestik-jobb :3 #peppen liksom

 

 

Också fuck off. Mina blogginlägg har varit asintressanta lately. Jag får skriva tråkigt bajs också :)

Så det blev av att jag såg den tillslut.

Har varit aspepp på den ända sen jag hörde talas om den. Sen så var det ju samtidigt risken att det var en typisk sån där "film med annorlunda 'grej' som den inte alls använder sig av utan egentligen bara är en lite förklädd vanlig action"

Förväntningar upp i taket och samtidigt farhågan att den inte skulle leva upp till dem.

Men jag är inte besviken :D

Sure, det är väl delvis för att jag var asberädd på att bli det. Men liksom ändå. Bra jobbat :)

 

Nej den använde inte 'grejen' så mycket som den hade kunnat. Och ja det var lite förutsägbart.

Men vafan. Den var bra. Den hade cynisk si-fi <3 det är fint. Och den var inte alls så förutsägbar som den hade kunnat vara, just för att den inte använde sin 'grej' så mycket (eller den använde den på lite mindre flashigt vis (därmed mindre förutsägbart))

Och den hade en jävla skådespelarperformance från en fucking sju-åring!

 

Jag kommer att råka spoila något om jag ska prata mer om den för jag är allmänt pepp nu.

Jag tyckte om den. Punkt.

Cissi out.

Så igår var vi ute på krogscenen så att säga. Det brukar ju vara allmänt odramatiskt. Vi är en grupp som stick to ourselves liksom, och lika gärna kunnat sitta i någons vardagsrum och supit.. Varför gör vi inte det? xD

Aja. Igår var inte fullt så odramatiskt. Det satt ett par herrar vid bordet brevid som pratade lite med whoever av oss som satt i änden av bordet.

Jag satt instucken i ett hörn så jag hade ingenting med dem att göra. Men så plötsligt kallar den ena killen en av tjejerna i sällskapet för Slampa. Väldigt oprovocerat liksom, han är inte sur, han försöker inte göra henne ledsen, det är snarare ett konstaterande. Vi alla som hör det hajjar till och hon undrar varför ha säger så och han svarar, igen inte sur eller så, bara väldigt konstaterande att "du ser ju ut som en". Då reser hon sig och går. Det här tänker inte hon ta liksom. Och det ska hon ju absolut inte behöva.

Sen är hon ledsen och han försöker be om ursäkt men hon vill inte ha med honom att göra och säger åt honom att dra och lämna henne ifred.

 

Och jag sitter inklämd i soffan och skakar för jag vill så himla gärna prata med honom och fråga hur det där hände. Om han förstod vad han gjorde och hur han överhuvudtaget fick för sig att det var en bra idé från början. Men så går han, innan jag hinner ta mod till mig. Och nu kommer jag aldrig få veta! :(((