Folk är hemma över Jul.

 

Hela min lägenhet är kaos och jag har typ inte ätit ordentlig mat hemma på två veckor.

Men det är väl så det ska vara.

 

Jag älskar att folk är hemma och vill att de aldrig ska åka. Men samtidigt är det utmattande för jag kommer hem och är så jävla ledsen. Tror jag gråtit dagligen.

Nog för att jag gråter ofta i vanliga fall visserligen. Men då brukar det oftast vara för att man är fin-ledsen. Sådär som man gråter åt filmer oftast. För att det är fint. Någon sorts blandning mellan ledsen och glad, ibland bara glad.

Men nu är det bara ledsen. Bryter ihop så fort jag inte är distraherad, och det är utmattande. Och samtidigt är jag helt överlycklig av att ses när vi ses, och det är också utmattande. Som någon sorts superhögfrekvent manodeppresivitet... fast ja, inte egentligen.

Men det känns som det inte kommer finnas någon energi kvar lagom till då folk åker hem, men det behöver det göra för jag har inte råd att misslyckas med de här kurserna.

 

Puh..

 

 

Det här hjälper ju inte precis.

 

Men ja, det är ju kul att träffa folk. Det blir som om jag blir ledsen av att träffa folk, men det är ju egentligen att jag blir påmind om hur sugigt det är att inte träffa folk, av att träffa folk.

Vi har spelat mycket "det sociala spelet". Som är lite ångestframkallande på sina sätt. Men det är kul också. Den där sortens "lära känna varandra-aktiviteter" brukar vara så. Jobbigt för jag är ganska eftertänksam, men man har ofta inte möjlighet att vara det. Så man måste komma på något svar fort och sen eftåt känner man sig som att man inte fick fram det på rätt sätt och vad är poängen med leken då lite. Men det är kul att vara med när andra spelar. När man kan tillägga saker ifall att man har något att tillägga. Men mest sitta och lyssna när andra spelar.

"Once upon a time" är också så. Det är ett jättemysigt spel, men jag känner oftast att jag skulle föredra att inte spela själv utan bara titta på typ.

Många spel är någon sorts så. På lite olika sätt. Förutom Robo-Rally. Robo-Rally är det bästa spelet.

 

(har förövrigt skrivit det här inlägget nästan helt utan att titta på tangentbordet. Trodde att det skulle gå väldigt mycket knagligare, men det har det typ inte alls gjort. Det är coolt....)

Kan/vill inte sova. Kommer bli segt imorn men vad ska man göra.

Började tänka på framtids-stuff som familj och sånt och det fick mig att må ospecifikt sjukt dåligt. Jag vill lite ha familj/barn. Vissa dagar. När jag inte tänker efter så noga hur läskigt det skulle vara. Slutsatsen brukar bli att jag egentligen inte vill ha barn.

Barn är lite som med tatueringar. Man kan bli sugen på dem för de kan vara sjukt söta/snygga/spännande... Men egentligen är de inte värt för det är ett större komitment än man tänker sig och gud vad det kan bli så himla annorlunda än det man är sugen på. Tänk om tatueringen blir superinfekterad? Eller ens barn är psykopat? Och den kommer vara där för alltid sen. Man kan inte ångra sig.

Främst vill jag inte att folk jag känner ska skaffa barn. För då kommer jag känna mig left out och vilja ha ett barn för att inte vara left out och Gud vilken crap anledning att skaffa en unge det vore.

Kan man inte dela på en unge. Ta hand om det en vecka var. Bråka om vem som får jul och midsommar :D