Bröllopstankar

Man kan blogga om man vill..
 
Mitt poeter.se -medlemsskap har gått ut och min bujo är snart slut så vill inte belasta den för mycket. Men blogga kan man göra.
 
Jenny och Adam gifte sig igår. (Eller ja, nu är klockan 00.08 så i förrgår) Det var asfint. Jag grät. No shame.
Blev väldigt tydligt hur mycket jag älskar Jenny. Jag älskar Jenny så jälva mycket!
Jag förväntade mig att ha lite halvtråkigt. Såg fram emot att träffa fina vänner som jag inte bor i samma stad som längre, men antog liksom att den här bröllops-komponenten av det hela mest skulle vara något som kom i vägen för att hänga med de där fina vännerna ordentligt. Och det gjorde det ju :p Men jag förväntade mig inte hur mycket jag skulle bry mig om bröllops-komponenten.
Jenny och Adam älskar varandra. Det visste jag ju redan. Iom att jag inte relaterar till att vilja gifta mig så antog jag att hela det spektaklet skulle vara allmänt lost på mig. Men det är inte lost på Jenny. Jenny var så himla lycklig, och det gjorde mig så himla lycklig. Dels över att hon ville ha mig där, men mest bara för att hon var så lycklig. Finaste finaste Jenny <3 Vill att hon ska ha det bäst! Alla romantiska klichér om att göra varandra hela och alltid finnas där för varandra och aldrig sluta falla för varandra och skit, hon har det, och det gör henne lycklig och jag vill att hon ska ha det och vara det.
 
Samtidigt som jag inte en enda gång kände "jag vill ha det där". På ett sätt har Jenny och Adam fått mig att "Tro på kärlek" för det är ändå mycket på grund av dem jag inte tvekar på att det är en grej på riktigt (det hade jag ju ändå bestämt mig för att det inte var innan gymnasiet, cyniska tönt). Men det känns lite implicerat när man pratar om saker som får en att "tro på kärlek" att man därför tror och hoppas att det är något man själv kommer uppleva, och det är inte så jag känner. Den här helgen har gjort mig mer confident i att det är inte det jag vill ha. Jag vill inte ha en livspartner att dela allt med, i nöd och lust, vi mot världen. Jag vill inte vara ett "vi".
 
Om man vill göra ett case för romantiken så är det lätt att bygga upp någon sorts cirkellogik kring att om man inte vill dela sitt liv med någon så är det ju för att man inte har hittat personen man vill dela sitt liv med...
Jag vill ju vara sådär lycklig som jag ser att Jenny är. Så om det fanns någon Adam för mig.. då skulle jag ju känna annorlunda. Då skulle jag vilja vara "vi mot världen".
Men det lägger liksom cred hos fel part på något vis.
Jenny är inte lycklig med Adam för att Adam är personen som gör henne lycklig. Jenny är lycklig med Adam för att Hon är en person som blir lycklig av att vara ett "vi" med Adam.
 
Det finns folk som får ut asmycket av att spela något instrument. Men man säger inte till folk som känner att de inte får ut så mycket av att spela intrument att de "bara inte har hittat det rätta instrumentet än".
 
Jag tror tvåsamhet gör mig lycklig på många sätt, men jag tror inte att tvåsamhet gör mig lika lycklig som det gör Jenny.
 
 
 
Den andra tangenten jag var på väg in på var hur jag kännt att jag blivit bättre på att vara glad över att folk jag tycker om mår bra. Vilket låter konstigt... det är klart man blir glad över?? Men liksom mer oberoende av vad det innebär för mig.
När Jenny flyttade till Hälsingborg var jag putt. Jag ville att hon skulle komma hem för jag saknade henne. Jag ville inte att hon skulle trivas för då kanske hon inte skulle komma hem. Samma när Jens flyttade till Göteborg och blev ihop med Karin. Min relation till dem var viktigare än deras individuella lycka. Jag ville inte förlora dem ur mitt liv eller att den relation vi hade skulle förändras.
Vill jag fortfarande inte, såklart, men det slog mig på bröllopet att det blivit sekundärt. Jag fick knappt tillfälle att prata med Jenny alls under bröllopet, jag ville prata med henne. Jag ville att hon skulle komma och hänga med oss i det hörn vi stod i. Men varje gång jag såg henne på andra sidan rummet och såg hur glad hon var så var jag bara så himla glad att hon var så glad.

Ett annat exempel är Julles japanplaner. När han började prata om det var jag anti. Japan är långt bort och tidsförskjutningen är whack och vi kommer inte kunna prata nästan någonting :c hoppades att han inte skulle komma iväg. Nu hoppas jag att han gör det, för jag vet att han vill. Och han kommer tycka det är så himla coolt även fast det inte alls kommer vara lika bra som han tänker sig så kommer han iaf att tycka att det är BÄST för det är så Julle funkar. Jag vill att han ska få bo i Japan och känna sig cool och vara glad. Även fast det gör att jag inte kommer kunna träffa honom eller ens prata så mycket med honom :'(
 
Det jag försöker säga är att jag är en fantastiskt bra och ädel person :P
Det jag faktiskt försöker säga är att jag tror att jag kanske är en lite bättre person nu än jag brukade vara.. fast mest tror jag det får mig att Må bättre. Mer tillfällen att vara glad över att folk jag bryr mig om är glada och mindre tillfällen att vara ledsen och orolig över att saker kommer förändras.. typ?

Arbetsintervjuprepp

 

Jag har en jobbintervju imorn och jag googlade fram lite prepp-frågor som jag tänkte att bästa sättet att gå igenom var att skriva ner dem som en sån där blogglista... så here goes:
 

1. Berätta lite om dig själv

Just nu är jag i en lite rörig period men jag har pluggat matematik och programmering/datalogi på SU de senaste åren och jobbat parallellt på Ericsson med lite utveckling av interna "test automation"-ramverk, i Java främst.
På gymnasiet pluggade jag Natur med bild-inriktning. Kunde inte riktigt bestämma mig mellan mitt bild-/pyssel/-kreativt skapande-intresse och mitt matte-/problemlösnings-intresse så det blev en kombination.
Efter gymnasiet var jag i Ghana en period innan jag började på universitetet. Hjälpte till att starta upp ett vädertjänstföretag.
Uppväxt i stockholm. Har spelat spel med min bror under min uppväxt och nu spelar jag mycket med kompisar.
 
 

2. Hur är du som person?

Jag tycker inte om att beskriva mig själv. Speciellt inte i såna här sammanhang för jag brukar luta åt det mer self-depricating hållet när det kommer till självbeskrivningar för annars känner jag mig självgod och ojante. Men samtidigt vill jag ju inte framställa mig själv som världens vrak på en jobbintervju x)

Jag tycker om att diskutera saker, ideer, tankar och så. Jag vill gärna ha andras input, jag är ofta öppen för att ändra mina ideer, men jag vill ändra mina ideer pga att det kommit fram saker jag inte tänkt på tidigare i en diskussion. Jag kan ha svårt att hoppa på ett tåg om jag inte förstår varför det är bättre liksom, ifall det gäller något där jag bryr mig om resultatet. Jag oroar mig en del att det framstår som att jag tror att jag vet bättre än andra, men så är det inte, det handlar mer om att jag vill förstå.
 
Jag är också väldigt töntig. Glad-töntig. Tycker om att umgås med folk, men inte att stå i centrum så mycket.
 
Jag är mer kvällsmänniska än morgonmännsika.
 
 

3. Vilka positiva egenskaper har du?

Jag är bra på problemlösning. I alla möjliga situationer egentligen. Jag är en världefull medlem i vårt T.I.M.E-Stories-Team.
Jag är också bra på att komma in i nya miljöer. Inte socialt kanske, men jag lär mig snabbt nya system. På ericsson har jag bytt arbetsuppgifter många gånger och ofta fått lära mig nya miljöer och det har jag kunnat göra väldigt självständigt. Tex så hade jag inte suttit mycket alls med Unreal innan jag gjorde arbetsprovet hit. Jag kan ofta lära mig medan jag gör liksom.
Sen så är jag också väldigt töntig. Vilket är den positivaste egenskapen av alla egenskaper. :D
 

4. Vilka negativa egenskaper har du?

Jag kan ha lite bekräftelsebehov ibland. As in att jag lätt kan bli osäker kring vad jag gör och vad folk tycker. Det hjälper med mycket feedback. Behöver inte bara vara bra feedback, ärlig feedback, men så att jag vet och inte spiralar iväg i tankarna om att jag gör allt fel.
Jag har också lite svårt att be om hjälp, för jag tar lite för mycket pride i att vara självständig. Jag hoppas att det kommer bli lättare att komma in som ny för då är det lite lättare att känna att det inte är kostigt att behöva ställa frågor.
 

5. Arbetar du helst i grupp eller ensam?

Drömscenariot är att arbeta mycket i grupp. Men det beror på gruppen såklart.
Jag trivdes väldigt bra med strukturen på ericsson för ett par år sedan. Då var vi ett gäng på 4 st interns som mob-programmerade 3-4 timmar efter lunch varje dag och så jobbade vi enskilt eller lite i par på förmiddagen och senare på eftermiddagen. Men så att man gick frammåt tillsammans, men också hade lite tid att sitta och klura själv och liksom sjunka in i the zone och testa massa olika grejer som man inte riktigt kan argumentera för i en grupp. Men att man har diskussioner kring upplägg och mycket rum att bolla saker.
Men det krävs att alla i gruppen vill ha det så. Att jobba i grupp med folk som hellre vill gå iväg och sitta själva är ingen höjdare, då sitter jag också hellre själv.
 

6. Vilken roll har du i en grupp?

Det beror på vilka andra roller som är upptagna. Jag har som sagt lite svårt att bara hoppa på någons tåg och lita på att de vet vad de pratar om ifall jag inte förstår själv. Det är ofta svårt att hitta bästa sättet att implementera något på om man inte förstår varför det ska implementeras.
Jag kan ta ledarkommando om det behövs, men jag trivs nog bäst i någon sorts bollplanks-roll.
 

7. Hur reagerar du på kritik?

Jag vet faktiskt inte riktigt. Det är väl aldrig kul med kritik och jag kan nog bli lite deffensiv om det läggs fram på fel sätt. Jag vill ju göra ett bra jobb och komma överens med folk så jag vill ju höra vad jag kan göra bättre, men det är alltid lättare om det är i ett tydligt feedback-kontext. 
 

8. Kan du definiera framgång?

Jag är ute efter att må bra och ha en vardag som jag trivs med. Jag vill inte ha ett "mål med livet" som jag kan sträva efter att uppnå. Jag vill lära mig nya saker och skapa stuff jag är stolt över för att det är kul att göra. Framgång är kollegor som jag tycker om och trivs att både jobba och lunch-hänga med, intressanta arbetsuppgifter och tid att umgås med folk jag tycker om.
 

9. Kan du definiera motgång?

 Uhm... När det inte går som man vill :<

10. Hur hanterar du stress?

Jag jobbar ofta bra under tidspress. Det kan hjälpa att motivera. Stress är väl dock steget längre än tidspress någonstans. Jag brukar föreställa mig att livet är som dance dance revolution. Om det börjar komma för många pilar för snabbt och man märker att man börjar missa saker och hamnar ur fas så kommer man inte kunna hamna i fas igen genom att fokusera på nästa pil hela tiden, för den pilen har man redan missat. Man kommer i fas genom att stanna upp och hitta en pil längre fram att fokusera på och naila den och fortsätta därifrån.
Sen i verkligheten så är vissa pilar viktigare än andra så man får anpassa sig lite efter det. Men själva konceptet att fokusera på något längre fram i tiden och justera efter för att komma i fas istället för att bara fortsätta plocka det översta i högen.
 

11. Vad känner du till om oss?

 Inte jättemycket. Moa har berättat att ni gjort Goat Simulator expansioner och att ni är snälla :D och att ni startade företaget kring ert spelprojekt på södertörn. Jag har spelat en del av A Story About My Uncle, inte färdigt dock. Jag har kommit till star heaven.
Jag är nyfiken på vad ni jobbar på just nu och hur ni jobbar och så.
 

12. Varför söker du det här jobbet?

 Jag har länge tyckt att spelutveckling verkat som lite av ett drömjobb, men iom att jag inte har pluggat det specifikt har jag alltid tänkt på det som "kanske i framtiden" men när jag pratade med Moa i somras fick hon mig att känna att jag nog kan tillföra saker ändå med det jag har läst och lärt mig när jag jobbat. Programmering kräver ändå likvärdiga problemlösningsskills och logiskt tänkande och så oavsätt vad det appliceras på. Och jag är ju intresserad av spel så det vore jättekul att sitta och bygga fram något som man faktiskt tycker är kul inte bara att bygga utan när det är klart också. Det jag gör nu på ericsson är delvis system för att få en överblick över arbetet på avdelningen. Hur mycket som blir gjort och vad som tar tid och liknande. Lite övervakande. Och även om det är kul att bygga så kan man inte riktigt undkomma känslan att det man bygger är något som gör livet lite stressigare för många andra på avdelningen :\

13. Vad kan du tillföra organisationen?

 Jag tänker mig att jag har lite extra mattekunskaper i tex linjär algebra som kan komma till använding om diverse fysik-aspekter behöver mixtras med. Jag tänker att jag också kan ha lite kompletterande tankar kring diverse design eftersom min programmeringserfarenhet kommer lite mer från utanför spelvärlden.
 

14. Varför ska vi anställa just dig?

Alltså är inte det här samma fråga som förra frågan??
 

15. Varför valde du den utbildningen?

 När jag sökte matteprogrammet velade jag mellan matematik och meteorologi. Jag valde matematik för att det kändes bredare. Jag skulle få ut mer av matten om jag ändrade mig och bytte till meteorolgi än tvärt om.
Jag hade ingen specifik plan med att läsa matte. Vad det skulle leda till för yrken eller så. Jag ville läsa det för att det är kul och intressant. Sen var inte alla kurser jättekul så därför började jag jobba deltid. Jag har inte haft jättemycket planer på framtiden i mina beslut utan mest gjort det som har kännts kul och intressant. Till den grad det har varit ekonomiskt hållbart typ.
 

Okej det är en shitton fler frågor men jag ska sova nu tänkte jag. Känner mig lite förberedd iaf....
PUSS OCH KRAM!!!

"13 reasons why" eller "jag är så goddamn topical!"

 
 
 
 
 
(Jag är ganska vag om serien i det här inlägget, men ifall man är väldigt spoiler-känslig så vill jag spoiler-varna. Spoil spoil spoil.)
 
 
 
 
 
Klockan är snart 05 och jag sover inte. Börjar få ont i magen för att jag inte har ätit på typ 10 timmar i guess?
Jup.
Adulting!
 
Jag skrev en kommentar på en youtubevideo om 13 reasons why. Därför jag är vaken fortfarande.
Jag är väldigt splittrad om 13 reasons why.
Jag blev väldigt irriterad typ första halvan. För att folk var vaga på ett väldigt störigt "keep the audience intrigued"-sätt och vägrade berätta saker för Clay (som i sin tur vägrade lyssna på banden och lista ut det han undrade över). "Bete er som normala jävla människor!!!". Lite som Woman in black också var. Folk som vägrar berätta vad som är up och sen lackar på en för att man rotar efter svar?? Fucking hell...
Också för att, inte så att jag är expert på självmord, men jag tänker mig att den första halvan av serien är en dålig representation av varför folk tar livet av sig. Å andra sidan så är det inte nödvändigtvis en dålig representation av varför folk upplever att de tar livet av sig... det behöver inte vara samma sak. Men allmänt.. hämndlystet.. :/
Tror att jag någonstans vid avsnitt 6 sa att jag ville se vidare mest för att "få det överstökat" för serien fick mig att må dåligt. Fick mig att inte kunna sova för att jag ältade varför folk betedde sig som de gjorde, men samtidigt var det väldigt tydligt att jag inte hade all information.. så det gick inte att komma fram till något. Så jag ville få den överstökad för att kunna klura på den Med all info.
Och den blev bättre. När man fick reda på allt som hade hänt ordentligt så la sig förvirringen och frustrationen och allt konstigt beteende blev klart. (Även om det fortfarande kändes som anledningen till att det hade varit så otroligt otydligt var för att få till en Hook, snarare än för att det behövde vara så.) Och jag tror att all in all så tycker jag att serien har ett bra tema..
 
YouTube-videon jag såg var av en psykolog som tyckte hela serien är skit. Till viss del av samma anledningar som jag tyckte den var störig. Men också för att den har självmord som tema men inte tar upp vad det finns för hjälp. Det är inte en serie som hjälper.
Och det håller jag med om. Det är verkligen inte en serie För personer med självmordtankar, eller depression eller har varit med om mobbing eller trauma. Det är en allmänt väldigt triggande serie på många sätt. Grafiskt och tematiskt.
Och det är synd. För det hade varit behövt på många sätt med en serie som hjälper om man själv har de här problemen.
Men nej.
Dock så är det istället en serie som hjälper andra som inte själva har erfarenhet med såna saker att förstå mer av det. Att det är på riktigt. Att personer som beter sig "normalt" och som man upplever att de är bra på att prata med folk och har "vänner" kan må helt annorlunda på insidan. Man kan inte veta vad som händer i andras liv, i andras huvuden. Och det är också därför den kan vara väldigt triggande. För den visar väldigt jobbiga situationer som väldigt jobbiga. Stannar i en scen tills den blir obekväm, och sen ännu lite till. För det är obekväma saker som händer. Istället för att smakfullt klippa bort när publiken listat ut vad som kommer att hända.
 
Jag tror det är ett val man måste göra. Om man vill göra en serie om självmord för personerna som är i Hannas sits, eller om man vill göra den för de runt om henne.
Och 13 reasons why är för de runt om. De som kanske har någon självmordsbenägen person i sitt liv men som inte vet hur tecknen ser ut. De som inte själva upplevt de här jobbiga sakerna, för att de ska få mer insikt i vad det är.
Jag vet inte om den är bra som sådan eller inte. På vissa sätt absolut bra. Som helhet. Jag vet ärligt talat inte.
Var det rätt val? Borde de ha gjort en serie riktad till de som mår dåligt för att hjälpa mer direkt istället? Jag vet inte det heller.
Det kanske var helt fel val. Men det var det valet de gjorde, och det är den serien det är.. och jag tänker att det blir effektivast att kritisera den utifrån vad den är, istället för något den hade kunnat vara istället.
 
 
 
Det skulle kunna vara ett helt eget blogginlägg... vad för saker med en film/serie/bok/grej som kan kritiseras som dåliga val för att få fram det verket ska få fram och vad som bara är dåliga val kring vad man ville att verket skulle få fram.... *klur*
 
 
YouTube-videon slutade med att hon inte rekommenderade att se serien. Och jag håller med.. jag rekommenderar inte hennes publik att se den, för hennes pubik är ganska mycket folk som mår dåligt. Men om man inte är en person som riskerar att bli triggad av den (vilka triggers det handlar om är nog lättgooglade, men lite spoileriffic så jag hoppar över det) så är det kanske inte "best show of the year" men ändå intressant att se.
Lite Veronica Mars fast deppigare och utan Kristen Bell.

Nördentusiasm och icke-nörd-pride ~~~

Jag var ingen dinosaurie-unge.
Jag var ingen annan -unge heller egentligen. Ingen annan sån sorts unge iaf.
När Tommy var typ 3-5 eller så så hade han en fordons-bok som han läste om och om igen. Med bilder på grävskopor och lastbilar och traktorer och sånt. "Den stora fordonsboken" :D
Och sen började han med schack och var massa schack-nördig ett tag och läste schackböcker om öppningar och knep och stormästare och hej och hå typ. Sen nördade han ner sig i att odla växter ett litet tag och läste massa om det och skaffade en hel ställning med växtlampor och hela konkarongen. Sen slutade jag umgås med honom så mycket så jag vet inte hur nördig han är om tex starcraft nu...
Det är lite skillnad på nördande i typ schack och starcraft som ändå är någon sorts förmåga eller vad man ska kalla det och nördande i fordon och växter som är fakta som man liksom inte använder till så mycket mer än att veta den. Växt-nördande är väl kanske lite mittemellan. Växtnördande har applications. Fordonsnördande har också applications iof.. inte när man är 5 bara.
 
Pappa var också traktor-nörd. Länge. Från han var typ 3 till han var typ 13. För honom hade det mer applications. Perks av att bo på landet. Han blev typ legit bra på att plöja åkrar. Parallellt med det var han rymdnörd ett tag. Det hade mindre applications. Sen datornörd i 15års åldern. Köpte en tidig begagnad dator för några hundra och beställde en instruktionsbok från bokbussen och satt och programmerade på den. Ganska steriotypa nördigheter.
 
Mamma var kortspelsnörd. Säger hon. Det är ju inte så steriotypt. Men jag vet inte om hon lägger något annat i ordet "nörd" än jag gör och egentligen menar att hon var kortspels-entusiast. Eller om hon faktiskt typ läste på om olika spel och patienser och så. Eller ja, det kan väl vara ett nördande utan att man läser på om det, man har ju inte nödvändigtvis lätt att få tag på böcker eller info om det man vill nörda sig i. Att liksom vilja att folk man känner ska lära en alla kortspel de kan kan ju vara nördande också.
 
Jag är inte en nörd.
Jag kan absolut vara entusiastisk och geeky om saker. Men jag har inte den där nörd-tendensen att jag vill Veta saker om whatever det nu skulle vara om. "Tåg är coola, jag vill veta vilka tåg som finns" nej.. om tåg är coola så vill jag titta på dem. Men information om tåget är inte en del av hur jag dealar med att tåg är coola.
Speciellt inte när jag var liten.
Nu för tiden kanske jag har moments när jag vill göra listor över vad för sorts olika Doctor Who -avsnitt det finns och vilka som hör till vilken kategori. Och det kan ju räknas som nördigt antar jag.. men jag ser det nog själv mer som geekigt med en liksom, kategorisering/list-making flair.
Men sånt gjorde jag inte när jag var liten. Jag hade inte ens saker som jag geekade över speciellt.
Jag var en fantasi-unge. Jag lekte lekar. Med mig själv eller med leksaker och godsedjur. Byggde narativ och fantasi-världar.
Det gör jag inte längre.
Jag tror jag idealiserar nördande lite.
Jag brukar inte hävda att jag är en nörd.
Jag hävdar att jag är en tönt. Vilket vissa tycker är samma sak, men det är det inte. Och jag kan vara en geek om saker. Men jag är sällan en nörd.
Men jag försöker vara nördig. För jag tänker att det är en bra grej att vara. För nördar har massa nerd-pride och är på internet med den och får mig att känna att jag borde vara en nörd. Eller iaf se upp till nördar. För det är fint att vara nörd.
Och det Är fint att vara nörd, och jag älskar nördar.
Men det kanske också kan vara fint att vara en 'något annat än en nörd'. Och jag kanske kan få vara en inte nörd och ändå tycka om nördar väldigt mycket?
En icke-nörd nördentusiast.

Vine <3

Är genuint ledsen över att vine försvinner.
Sitter och skrollar igenom allas hejdå och gråter x)
Varför är mina känslokaliberingar så jävla out of tune??
Oklart

Update?

Idag har jag sökt kurser till våren.
Produktivt.
Känner mig ganska pepp på dem nu. Neurovetenskap, Databasteknik, Algoritmer och Komplexitet, och Datorarkitektur och maskinnära programmering. (Oxfordkomma ftw)
Sen sökte jag lite matematik/statistik för lärare -kurser. Inte lika pepp på dem. Men kommer antagligen inte läsa dem. Kommer troligtvis inte läsa alla de andra heller. De krockar lite, och jag kommer antagligen inte vara lika pepp på dem när våren väl kommer.
Man har inte hunnit börja ha ågren om saker som "shit jag kommer behöva sitta i ett klassrum med folk som säkert tycker jag verkar dum i huvet och inte hör hemma där" och labbar och redovsiningar och att han vad han nu heter, som jag är rädd för dels för att han är smådryg, dels för att jag råkade förolämpa hans examensarbete, kanske är lärare eller labbhandledare eller så. Vi får se.
Det är bra att man har ansökt iaf. The little things.
 
Och det är bara två veckor kvar tills vi åker till Göteborg ^^
Det blir bra.

Poeter-själar

En lite derp men samtidigt fin grej med poeter.se är att det är fullt med poeter.
Poeter as in poet-själar.
Personer som formulerar sig målande och vagt på samma gång på det där "det låter som detta betyder något men det gör det inte"-sättet.
Man får vara poet-själ såklart. Jag är ju också en person på poeter.se ändå.
Men jag pratar inte om folks dikter. Jag pratar om poet-kommentarer.
Det är en speciell sorts miljö där folk visar upp sina stenar för varandra svepta i various lager av gardiner och dyl (whatup diktreferens (såhär kan man ju inte göra?? Fucking diktrefefenser. Askonstigt, lägg av)) eller ja.. Folk som delar med sig av sina tankar och känslor, ofta väldigt humble. Där sitter deras dikt i cyberrymden. Kanske blir den läst. Kanske driver den bara runt där tills.. ja, något.
Oftast blir den läst dock. Amazingly. Ingen aning om hur poeter.se har så himla mycket folk som bryr sig om andras texter så mycket. Men så är det. Och så interagerar folk men den här lilla scrap:en av någons själ som de hittar. Och hur gör de det? Jo! Genom de mest generiska, intetsägande, missing the point totalt -kommentarerna man kan föreställa sig :D
På det där vagt målande sättet. Och ofta med någon sorts kontenta om att ens världsbild är fel. Men på det där kärleksfulla floskelsättet.
"Den som söker med hjärtat hittar alltid det hon verkligen behöver" ungefär.
Gärna på ett sätt som väver in kommentars-författaren och hur hen gör eller känner någonting helt annat än vad som tas upp i dikten.
Typ "jag har motsatta problemet, jag somnar överallt hela tiden" på en dikt om ångest som nämner "lyckas inte somna" som en detalj.
 
Nu låter det här nog som mer av en bash än det var menat. Jag tycker mest det är ett intressant fenomen.
Det är en spännande clash mellan så genuina och utelämnande texter och så fullkomligt opersonliga kommentarer...

Bojack Horseman

Okej så jag har bloggat om Bojack förut. Jag slutade titta för det blev jobbigt.
Sedan visade det sig att det bara var ett svsnitt kvar av första säsongen så jag såg på det ensam.
Sen när andra säsongen kom så ville jag först inte titta vidare så Vilgot såg den själv. Sedan såg jag den också ändå.
Och nu när tredje säsongen kom så tittade vi på första avsnittet tillsammans.
Men det funkade inte. Jag kan se på Bojack. Men jag kan inte se på Bojack med någon annan.
Bojack får mig att vilja vara ifred...
 
 
Jag tyckte om den här säsongen.
Jag tyckte om hur de fördjupade sig i Bojack och Princess Carolyns relation.
Jag tyckte om Todd och Emily och hela den subploten.
 
Jag vet inte vart jag vill att den här serien ska ta vägen. Jag har svårt att tänka mig ett bra slut, och det känns inte som en serie som är begränsad i hur länge den kan komma med någorlunda nya grejer.
Vilgot och Albin tyckte redan den här säsongen var lite same old. Och jag förstår vart det kommer ifrån.
Att det händer nya saker gör inte nödvändigtvis att det inte blir same old. Men jag tycker ändå att utveckla karaktärer och relationer funkar. Sen känns det som att de har slut på karaktärer att utveckla snart, om de inte gör mindre karaktärer större. Men jag vet inte hur många karaktärer det får plats med.
Jag tror att antingen blir nästa säsong sista och Bojack lyckas figure somethitng out när han får veta att han har ett barn. Eller så kommer det drag on och bli dåligt. Men vi får se.
 
 
Jag vet också inte vad det är med Bojack som gör att jag mår som jag gör.
Känner mig sjukt ensam. Som om jag tittar på det fel.
Jag vet inte vad det är meningen att man ska känna, eller vad andra känner. Men det känns som att det är tänkt att det ska vara roligare än jag tycker att det är.
Eller iaf att folk tycker att det är roligare än jag tycker att det är.
Jag menar inte att det är tråkigt, Det är sorgligt. Allting är ledset och jobbigt och deppigt.
Jag känner mig ensam för att Bojack känner sig ensam.
 
Samtidigt som jag inte egentligen känner igen mig i Bojack. Det känns som jag gör det när jag tittar på det. Men om jag tänker efter så är det inte som när man tittar på typ Louie och känner att "sådär hade jag ju också gjort", och det är kul för att det är så dumt, men det är också okej för man skrattar inte åt Louie. Man skrattar åt sig själv. Som man skrattar när man förklarar för Vilgot att man inte tänker läsa en kurs man egentligen ville läsa för att det är en föreläsare vars ex-jobb man råkade kalla för glorifierad timer när man hade honom i en annan kurs för ett år sedan. Som folk skrattar när de bestämmer sig för att göra en socially awkward penguin.
Så man dealar med awkward shit man gör. Man uppmärksammar hur dumt och awkward det är. Hur jävla knäppt det verkar utifrån. Jag vet inte. Hur funkar humor.
Man skrattar åt Louie för att Louie är en själv, och man skrattar själv åt awkward shit man gör, så då vet man att man inte skrattar Åt Louie för Louie skrattar också, eftersom Louie är en själv och man själv skrattar?? Det låter knäppt.
 
Men Bojack skrattar inte. Bojack vill inte att hela världen ska läsa en bok om hur trasig han är. Han skrattar inte för han vill inte göra memes av sin trasighet. Och då kan ju inte jag skratta. För då handlar det inte om den trasigheten man har självdistans till. Då handlar det om den där To Real -trasigheten.
Och jag kanske inte egentligen relaterar till att vara en narcissist som saboterar alla mina relationer... men jag kanske kan föreställa mig att vara en narcissist som saboterar alla mina relationer tillräckligt bra för att känna att om jag var Bojack så hade inte jag heller varit bekväm med att visa upp min trasighet.
Louie handlar om hur Louie är trasig.
Bojack handlar om hur Bojack hanterar (inte hanterar) att han är trasig....?

Stuff n stuff

Imorn är sista dagen på jobbet.
Jag har varit dålig på att jobba i Augusti. Morgon-jag har lyckats övertala mig att det är okej att stanna hemma lite för många gånger.
Imorse för att jag hade ont i halsen. Vilket jag tror beror på en blåsa och inte egentligen för att jag är förkyld, men jag har inte kollat efter.
 
Vi har haft kul arbetsuppgifter under sommarn. Och det känns som att handledarteamet har tyckt det har varit kul att ha oss där. Så det är kul.
Lite deppigt att sluta då. Men plugga blir kul också säkert. Fast jag är inte så himla pepp på det.
Jag behöver lägga upp en plan.
Jag är mer pepp på andra projekt.
Jeb Bush campaign simulator.
Sy en klänning.
Köpa krukor och odla shit... fast det är lite sent på året. Till våren.
Pysselpyssel.
Rita mer.
Massa kul saker man kan göra.
 
Jaja

I am strangely shamed

Vilgot köpte en bok till mig igår.
"So you've been publicly shamed" av Jon Ronson.
Jon Ronson måste vara bland de muppigare namnen out there.

Ville bara få det sagt.
Det är inte det jag vill skriva inlägget om.

Jag läser också "I am a strage loop" av Douglas Hofstadter.
De är inte direkt relaterade. Eller ja.. det mesta är relaterat till "I am a strage loop" om man anstränger sig lite.

Jag läser inte så mycket non-fiction. Det är en grej.
Jag har också lite svårt för dokumentärer. Jag tror att det är samma grej. Jag vet inte vad grejen är riktigt dock.
 
Oavsett vad grejen är så har jag fastnat för Jons bok. Den är en samling små historier från folk han har intervjuat om public shaming och deras relation till det på olika sätt. Så den är ganska fiction-lik i det att den har ett narativ. Sort of. Egentligen flera kortare narativ.
Jag såg hans TED-talk för någon vecka sedan, därför köpte Vilgot boken till mig; jag tyckte så mycket om det. Jag tyckte om honom. När man läser fiction får man relationer till karaktärerna, då hjälper det om de är likable. När man läser non-fiction finns det inga karaktärer, men ibland får man istället en relation till författaren, då hjälper det om hen är likable.
Både Jon och Douggie (som han har refererat till sig själv som ♥) är likable. Har nog egentligen fastnat mer för Dough. Eller alltså, man gillar folk på olika sätt. Jag skulle vilja träffa Dough. Men Jon verkar mindre pretentiös :p
Man får vara pretentiös.. men jag tror att jag hade tyckt bättre om "I am a strange loop" om den varit lite mindre pretentiös. Nu tycker jag om den ändå, men det finns room for improvement typ.
Men mest är det nog att "I am a strange loop" inte har något narativ. Det har mycket intressanta tankar och ideer, men den har sort of ingen progression.
"So you've been publicly shamed" har historier. Man vill veta vad som händer sen. Det är på ett sätt jobbigt att det är riktiga historier, för det är jävligt deppigt.
 
Public Shaming är en läskig grej :o Om tillräckligt många männsikor bestämmer sig för att förstöra någons liv så kan de göra det. Alltså inte bara typ "vara en bother" ett litet tag, utan verkligen förstöra. Effekterna sitter kvar länge efter någon som drev på shamingen fortfarande bryr sig. Och man behöver inte leva på samma plats på jorden eller någonting sådant. Vem som helst vart som helst.
Det är också intressant hur den som blir shamead är den enda som går att sympatisera med i sådana historier. För den "andra sidan" i konflikten är inte en person. Det är en massa. Det är svårt att sympatisera med en massa. Massan har ingen personlig historia. Det finns inget narativ att följa.
Men man kan följa den shameades historia. Och då tenderar man att sympatisera. Även i de fall då det kanske är någon som verkligen förtjänade det. Någon som har gjort något riktigt shitty. Massklumpen känns ändå väldigt orättvis och läskig när man sätter sig in i historien.
Och oftast är det inte ens förtjänat. Visst har väl alla det har hänt för gjort Något. Men oftast inte något proportionerligt illa.
Samtidigt har varje enskild individ som deltagit i shamingen inte gjort så mycket heller. Varje enskild individs shameande kan vara rättfärdigat. Men som grupp. Alla samtidigt. Men man känner sig inte lika samtidigt och tillsammans på internet som man skulle göra i en lync-mob med högafflar.
 
Jag har inte läst så mycket än. Jag ska läsa klart den innan jag bloggar för mycket om saker som jag inte läst :p Men den verkar bra.

RIP Root Beer Guy

Jag har btw börjat greja med lite web-design.
FreeCodeCamp.com har massa små challenges som man kan göra för att lära sig, och sen lite större projekt när man har fått lite kött på benen.
 
Så istället för att göra klart min labb i nummen så gjorde jag klart en tribute-page till Root Beer Guy från Adventure Time, bc I take things seriously!

Identitet igen, bl.a.

 
Alltså fucking fuck.
 
Så det där med att jag inte skulle identifiera mig som HBTQ-person var nog inte helt sant.
Jag oroar mig ibland lite för att jag är empatistörd. Jag försökte förklara det för Vilgot någon gång och han tyckte jag var helt dum i huvet. För liksom, jag gråter när vi ser film hela tiden. Fucking jämnt.
Men terrorist-attacker och krig... jag har så jävla svårt att hitta delen av mig som mår dåligt över det. Det suger. Obviously. Jag tycker att det suger, och jag vet att det suger. Så sjukt jävla fucking stenhårt. Men jag känner inte att det suger.
Det är som om min empati-kurva är asbrant.
Svartvitt. Av eller på.
 
 

För kanske två veckor sedan pratade jag med min mamma om ett pysselprojekt jag hade hemma. En liten mini-byrå med fem lådor som jag tänkt måla en låda av varje färg som en regnbåge. Inte tänkt som ett statement alls. Regnbågsfärgat är snyggt liksom.
Nämnde att den stod i fönstret och min mammas reaktion (innan jag hann nämna att den stod med baksidan utåt (såklart annars kan jag ju inte öpnna lådorna)) var ungefär "men du kan ju inte ha regnbågsfärger i fönstret! Folk kommer ju tro att det är en pride-grej. Folk blir misshandlade över sånt."
Och min reaktion var ungefär "ffs jag kommer inte bli misshandlad för att jag har en regnbågsfärgad byrå i mitt fönster. Det är inte en grej"
Och jag menar, det är ju inte som att det inte är sant egentligen. Jag kommer aldrig bli misshandlad över en regnbågsfärgad byrå. Men det har kanske främst att göra med att folk inte kommer tro att det är en "pride-grej", och mindre med att göra att folk inte misshandlar folk över deras eventuella relation till pride.
 
Jag är inte rädd nu egentligen. För att fortsätta referera till tidigare blogginlägg: jag går inte på HBTQ-festen. Metaforiska eller riktiga. Jag är straight-appearing. Det är inte mig sånt här händer.
Vi har också inte helt jävla aspuckade vapenlagar i sverige. Och jag bor i sverige. Så det är ju också en.. bra grej.
Men jag mår så sjukt crap. Vilket man borde göra när folk dör. Jag bara brukar inte..
FUCK!
 
FUCK!
FUCK!
FUCK!
 
Jag såg en video Hanna Hart gjorde för tre dagar sedan.
Hanna, förutom att vara en av de personer jag typ ser upp till mest i hela världen (från magen liksom), så har hon väldigt mycket integritet. För att vara YouTubare speciellt. Och hon gjorde en video där hon pratar om att våga göra skillnad. Se till att ens känslor blir till handling osv. Och hon var så upprörd, och sjukt sårbar. It freaked me out.
 
Jag vet inte. Det känns konstigt att prata om. Jag är liksom lite för illa berörd för att skriva något vettigt egentligen. Men samtidigt så känns det som att jag ju bara är så illa berörd som jag alltid borde vara, men inte är för att jag vet inte. Jag är trasig. Jag vet inte hur empati funkar.

Angående Demokrati

Demokrati är lite en grej som vi hjärntvättas till att tycka är bra.
Visst finns det massor av saker som vi påverkas till från olika håll av samhället osv. Men demokrati är lite annorlunda. Det finns i läroplanen. Det är den enda värdering som lärs ut i skolan. Det är den enda värdering som direkt upprätthålls av staten.
 
Det är en värdering som det makes sense för staten att upprätthålla. Vårt samhälle är en demokrati. Självreklam typ.
Andra statsskick gör samma sak. I diktaturer propagerar man för diktatorn. I kommunistiska system propagerar man för kommunism. (Sen är väl inte kommunism egentligen ett statsskick, men det beror väl lite på hur bred man låter definitionen av kommunism vara. Historiskt har det ju inte direkt gått hand i hand med demokrati iaf.) Så varför skulle inte demokratier propagera för demokrati.
Men här blir det lite meta. För en av grundstenarna i demokrati är yttrandefrihet. Och motverkande av en viss uppsättning åsikter i skolan är inte yttrandefrihet.
"men demokratin är såpass viktig att det är okej att frångå demokratin lite för att bevara den"
Hur dumt låter inte det när man tänker efter?
"fighting for peace is like screwing for virginity"
Vilken demokrati är viktigast? Den vi har eller den vi propagerar för?
Som om det var olika demokratier.
"Demokrati är såpass viktigt att vi absolut inte får frångå den för något, ens för att bevara demokratin"
Det är ju lika dumt.
Eller "demokrati är inte såå viktigt så vi kan frångå den lite för att bevara den" för den delen.
 
Hur viktig är Demokratin?
Indoktrineringen i skolan funkar ju ändå någonstans. Jag är inte helt såld på demokrati helt och hållet. Men det känns väldigt konstigt att säga. Så kan man ju inte säga.
Jag upplever att folk är såpass inskolade i att demokrati är det enda giltiga alternativet att tom när de egentligen tycker att något annat är viktigare så inser de inte att de tycker det. För man måste ju tycka om demokrati.
Typ att man ibland hör folk säga att yttrandefriheten borde inskränkas för folk med vissa sorters fel åsikter, och när någon påpekar att det är odemokratiskt så försvarar man sig med något i stil med "men deras åsikter är odemokratiska. Det vore odemokratiskt att låta dem spridas".... istället för att erkänna att man tycker att det är viktigare att deras åsikter inte sprids än vad det är med demokrati.
För det kan man ju inte tycka. Inget är viktigare än demokrati!
 
Jag tycker man kan få tycka det. Det finns uppenbarligen folk som gör det. Kan man inte bara få säga det så att diskussionen handlar om relevanta saker.
Jag håller inte nödvändigtvis med om att det finns värderingar som är viktigare än demokrati, men jag tycker inte det är så märkligt att tycka.
Om man står inför valet mellan ett icke-demokratiskt samhälle med precis de värderingar jag tycker är bra, eller ett demokratiskt samhälle utan. Då är man ju tempted att välja det med bra värderingar. Om valet var så att man kunde garantera att det inte sen förändrades, då hade jag nog valt bra värderingar.
Men det kan inte garanteras, så då känner jag att risken är för stor.
(Sen är det väl egentligen minst lika fiktionellt att tänka sig att man kan välja mellan två olika samhällen på det viset, som att tänka sig att man kan välja och garantera att de håller sig så.)
Men jag tycker inte att det är konstigt att tycka det är värt risken.
 
Demokrati är liksom spelreglerna. Och i en (fungerande) demokrati är det inte riggat. Alla har samma chans. Man kan försöka fuska, men man kommer knappast undan med det.
Men om spelet är fair, då kanske man förlorar.
Om man däremot riggar spelet till sin fördel så har man bättre chanser. Det kanske är värt det om man tycker det är tillräckligt viktigt att vinna. Och man får tycka det är viktigt att vinna. Det är inte konstigt att tycka. Vi vill alla vinna.
 
Det jag känner är bara att det är för stor risk. Att om man riggar spelet öppnar man upp den möjligheten för andra. Då blir det en grej man kan göra. Och så kanske man hamnar i ett spel riggat Mot en istället.
Jag tycker inte en vinst är värt den risken. Jag tar hellre en andraplats än riskerar att hamna helt sist.
Men jag har som sagt förståelse för att vilja ta den risken. Det känns synd att det är en tabu grej att erkänna att man vill.

Apbajskaffe

Patrik och Vilgot har byggt upp en uppsatsskrivar-lair i vardagsrummet och Patrik har med sig Apbajskaffe. Sånt där exklusivt kaffe där bönorna gått genom matsmältningsystemet hos en apa först för att.... Iduno.... Exklusiv mat är alltid wacky.
Han undrade om vi ville smaka.
Vilgot ville inte smaka för att apbajs.
Jag ville inte smaka för att kaffe.
 
Jag är väldigt kräsmagad och okräsmagad samtidigt. Jag tycker det är jättejobbigt att äta mat som jag tycker smakar äckligt. Eller har äcklig konstens..
Men jag har inga problem att testa mat som låter äcklig. Eller alltså inte mer problem.
För jag är väldigt onyfiken på mat så jag är oftast inte så pepp på att testa något som jag aldrig testat förut. Men jag blir inte mindre pepp av att det är apbajs, eller mögel eller maskar eller whatnot.
 
Pappa är den sortens person som tycker att det är kul att testa konstig mat. För att ha testat den konstiga maten typ. Eller på något sätt För att den är konstig iaf.
Mamma är mer sådär att hon tycker konstig mat verkar äcklig och blir äcklad av att det egentligen är insekter. Sen händer det att hon i slutänden provar ändå för att peerpressure eller något.
Tommy är nog ganska mycket som jag. Inte äcklad, men bara inte så himla nyfiken. Fast Tommy är ändå lite intresserad av mat som grej. Han är nog mer bara nyfiken för sig själv. Han kan tycka att det är kul att testa men han bryr sig inte om ifall andra testar också, medan pappa tycker det är en kul grej att man allihopa äter konstig mat tillsammans.

Vegeterianism/individualism

Vilgot stötte på något om en undersökning som kommit fram till att 60% av alla vegetarianer har ätit kött under de senaste 24 timmarna. "Vegetarianer" kanske man borde säga då. Men folk som räknar sig som vegetarianer iaf.
 
Och min första reaktion är "but why?". But why räkna sig som vegetarian då? Hur får man för sig att säga att man är vegetarian om man äter kött var och varannan dag?
"man vill väl vara det.." sa Vilgot.
Vegetarian är en identitet man vill ha.
Återkoppling till inlägget om identitet typ.
Jag kände fortfarande "but why?". But why vill man ha det? Jag kände snarare att jag kunde relatera till motsatsen: att i praktiken aldrig äta kött för att man undviker det, men inte så kategoriskt att man kallar sig vegetarian typ. För man skulle väl äta kött om man blev bjuden och det inte fanns något bra allternativ, men man blir inte bjuden för alla som någonsin bjuder en på mat är också vegetarianer eller whatnot.
"men du är väldigt individualistisk"
Det är väl det som är grejen kanske.
Och det här bekräftar någonstans en vag känsla jag haft angående identiteter, eller lables, att det finns två sorter. Det är dels den där teknikaliteten. Den där beskrivningen. Man uppfyller ett eller ett par kriterier och då Är man det ord som beskriver dessa kriterier. Har blå ögon -> är blåögd. Äter inte kött -> är vegetarian. Tycker att folk utan blå ögon och blont hår är mindre värda -> är nazist. Osv. Det är någonstans inte up for debate. Visst, man kan argumentera om vad de där kriterierna är/ska vara. Men hurvida någon egentligen uppfyller dem eller så, där har man liksom antingen rätt eller fel. Det är så ord fungerar.
Men sen finns den andra sorten. Grupptillhörigheten. Den där festen som kriterierna ger en rätt att gå på. Men man måste inte gå på festen. Det är skillnaden. Har man uppfyllt kriterierna så har man. Ingen debatt. Men man kan skita i att gå på festen. Och då blir det krångligt. För då betyder liksom ordet vegetarian ibland "uppfyller vegetarian-kriterierna" och ibland "går på vegetarian-festen".
 
Och man kan sort of mygla sig in på festen genom den här förvirringen. Genom att säga "jag går på festen", som dörrvakterna tolkar som "jag uppfyller kriterierna"... Det blir lite hönan och ägget av den här metaforen nu men whatever.
Och det stör egentligen inte mig. Men det brukar störa de på festen som är på festen för att de bara vill umgås med de som uppfyller kriterierna. Och det stör de som vill gå på festen men är ärliga om att de inte har kriterie-biljetten.
 
Och ibland säger folk saker som "har du biljett??" och man säger "nääh" för man vill inte gå på festen. Då rotar de igenom ens fickor och hittar en biljett och säger "det har du ju visst! Nu måste du gå på festen".. och så släpar de med en in. För de vill gå på alla fester de kan så de förstår inte riktigt att det ens går att låta bli att gå på en fest.
Och jag vill inte gå på fester allmänt så jag har inte förstått fenomenet att mygla sig in på fester man inte har biljett till. Jag har knappt förstått att gå på fester överhuvudtaget, men iom att man blir meddragen ibland så har det alltså känts som det varit inte helt frivilligt, och därför har jag occationally gömt mina biljetter för att slippa gå.
 
Det här gäller alltså fortfarande metaforiska fester.
 
Och ibland finns det väl flera fester för samma biljett. Vissa är lite mer "häng" än full on fest. Den här metaforen kan utvecklas... *klurklur*

Internet

Internet är en spännande plats.
 
Det är liksom privat och offentligt samtidigt.
Och det kan vara väldigt svårt att veta vad något är menar att vara.
Tänk om hela internet bara är ett enda stort missförstånd?
 
När Julian är alcoholpåverkad kan han bli rolig.
Han kan bli sådär att om man säger något i stil med "Foppa-tofflor är fula, vad är det för fel på folk som har Foppa-tofflor?" så tar han det som att man genuint har ett problem med folk i Foppa-tofflor och börjar förklara för en att folk har olika smak och det kanske finns massa praktiskt med Foppa-tofflor som vi inte har insett och man är faktiskt lika mycket värd även om man gillar Foppa-tofflor.
Medan nyktra Julian skulle plockat upp på att jag uppenbarligen inte har ett genuint problem med folk i Foppa-tofflor för han känner mig och fattar att den formuleringen är överdriven för komisk effekt.. typ? Jag är inte helt säker på vad grejen egentligen är, men nyktra Julian förstår den iaf.
 
Men internet är lite som alcoholpåverkade Julian.
Det här Foppa-tofflor-exemplet tror jag är från ett riktigt tweet som Metro-Cissi skrev en gång. Och folk blev väldigt upprörda över hur judgemental hon var. För Metro-Cissi är en offentlig person som ibland använder sin sociala media som om hon inte var det och det hänger inte riktigt internet med på. (Nu var det flera år sedan jag följde Metro-Cissi någonstans så jag reserverar mig för ev förändringar sedan då)
Och det är väl rimligt tänker man, för på internet har man inte den där kontexten som Julian har när han är nykter, att han känner mig och kan extrapolera ifall det är rimligt att jag tycker något på riktigt eller om det är troligare att det är ett skämt eller annat missförstånd. Och det finns ju massa idioter på internet så folk man inte känner och vet inte är idioter kan ju mycket väl vara idioter.
Och det är det jag menar. Tänk om det bara är missförstånd. Alltså, tänk om det BARA är missförstånd. Tänk om det inte finns några idioter utan bara någon sorts self-perpetuating brist på kontext? Vore inte det fab?
 
Alltså jag förstår ju att det inte är så. Inte bara. Men antagligen oftare än det känns.
 
Typ som den här som jag såg och min första reaktion var "men jesus bara för att du själv inte tänker på ngn..." innan jag kom på att "i hate" antagligen inte betyder "i passionately think these are the worst and destroying the world".
För liksom jag är ju en del av internet så när jag säger "internet" så menar jag ju mig själv också i någon mån.
För det är ju lätt att tänka att allt man ser på internet är saker som postats med syftet att spridas så mycket som möjligt. Att folk måste ju mena det jag tror att de menar för de har ju postat det på internet där jag kan läsa det utan kontext. Då måste det vara menat att inte ha kontext.
På något vis blir det den som postars ansvar att se till att alla som läser har rätt kontext. Funkar det så utanför internet? Jag vet inte. Jag vet inte vad som är en jämförbar situation där...
Det finns ingenstans utanför internet där man har sin egen turf, som är väldigt mycket ens egen men samtidigt så totalt öppen för vem som helst. Lite som att se någons tavla genom deras fönster. Utan att egentligen ha blivit insläppt i lägenheten, men tavlan hänger ju där så den syns...
Ens kläder kanske.... Det är nog det närmaste...
 
Det finns ingen internet-etikett.
Det är obviously rude att klampa in objuden i någons lägenhet..
Men det är inte rude att läsa texten på någons T-shirt på tunnelbanan. Små-rude att titta in genom folks fönster när man går förbi på gatan. Absolut rude att stanna och gå fram till fönstret och titta ordentligt.
Små-rude att läsa vad någon skriver på telefonen när man sitter brevid. Mer rude om den som har telefonen försöker dölja det.
Hur rude är det att gå in på folks Facebook-profil? Det är inte helt oproblematiskt iaf för det kallas ju "stalking" om än inte så seriöst. Det är inte helt fritt fram, nemas problemas, men är det rude? Eller är det bara lite sad och awkward?
Real life stalking är väl rude?
Är det olika rude att va inne på folks instagram/Twitter/tumblr/blogg/Spotify? Det känns olika...
Men det finns ingen norm för detta. För vissa kanske det är som att någon klampar in i deras hus. De har nog dolda profiler oftast.
Är det ens eget ansvar att dölja sin profil om man inte vill att vem som helst ska gå in på den? Bara för att det går.
Då känns det som det inte vore rude att titta in genom folks fönster så länge de inte stängt sina gardiner heller.
 
Hur upprättar man en internet-etikett? Vad borde den vara?

Hejochhå

Gaaaaah!
Klockan är snart 5 :/
Man ska inte vara vaken till klockan 5.
Jag behöver visserligen inte gå upp förän 11... Men ändå.
Funderar lite på att sms:a min studybuddy-elev att jag är sjuk och försöka skita i allt imorn.
Men jag sket i allt i Fredags :c Får man skita i allt flera dagar i rad sådär?
 
Vilgot skriver sitt kandidatarbete nuförtiden.
Han har inte kul med det.
Han är ledsen mycket för det är jobbigt. Och det är jobbigt för jag är ledsen mycket också lately. Men jag har ingen bra anledning. Jag skriver inte ett kandidatarbete som inte går tillräckligt bra. Jag har egentligen kul kurser som går convinient tider på dagen och är ledig mycket. Men jag har ändå redan ballat ut på den ena. Och är på väg att balla ur på den andra. Men utan någon bra anledning alls. Så liksom, när Vilgot mår dåligt får han företräde för det känns mer legit. För det funkar inte när vi mår dåligt samtidigt.
 
Jag köpte nästan ett par skor.
Nu mitt i natten.
Prime time att köpa skor, jajamensan.
Det är ett par skor som jag hittade i en affär förra sommaren och blev lite kär i. Men det är klackskor, och jag har Aldrig klackskorna så jag har liksom inte kunnat med att köpa skor som jag aldrig kommer använda bara för att de är snygga. Hur dumt vore inte det.
Men jag vill väldigt väldigt gärna ha dem så jag har letat upp dem på internet och sparat en flik med dem på mobilen.
Men idag råkade jag se att de var out of stock på den sidan. Och sen gick det nästan inte att hitta någon annan sida där de fanns heller. Och det kändes ju jäättejobbigt :c
Så när jag väl hittade dem tillslut så var jag väldigt nära att köpa dem för tänk om de tar slut här också och sen finns de inte mer för alltid och är jag verkligen beredd att committa till att Aldrig köpa de här skorna?
Det är ju något helt annat än att bara "inte köpa dem nu".....
 
Så så mår jag..
Update Update.
Albin kommer hit om 2 veckor :D det blir säkert bra! 

Woman in black

Igår satt jag, Vilgot, Sigge och Jakob och såg Woman in Black. Och med viss risk att outa alla som mesar så vill jag ta upp en intressant grej: vi var alla livrädda. Sådär "titta på filmen genom i springor mellan fingrarna/spegelbilder i tavlor/över kanten på knäna/en stol"-rädda.
Och det som är intressant är att det aldrig händer. Det är aldrig alla som är så rädda när man ser på skräckfilm för det är liksom alltid någon som har föreslagit att man ska se den där jävla filmen och den personen är alltid en sån där fantasilös tönt som inte blir rädd och det är precis därför hen vill se skräckfilmer för att kunna show off hur jävla tuff hen är :P jag är alltså inte bitter eller så :p heheheh
Men nu tänkte vi oss av någon anledning att "Woman in Black ska väl inte vara sådär väldigt läskig väl?" "Det blir säkert lagom" "den är nog som horns ungefär... Det är ju Daniel Radcliffe?" Ööhhh? Och så såg vi på den och sen kan man ju inte stänga av mitt i riktigt.
 
Woman in Black var den cleanaste skräckfilmen.
Jag och Vilgot har pratat en del lately om hur det finns liksom olika subkategorier av skräckfilmer. Skräck-slasher, skräck-thriller, skräck-"det här är en verklig historia, men det är totally inte det", trapped-skräck och hur filmer sällan känns som bara ren skräck-skräck (eller är det bara för att vi inte ser på skräckfilmer?)
Men Woman in Black var en skräckfilm. Ingenting annat. Cleant spök-mysterium, med ett creepy gammalt hus och massa "shit nu står hon där! Nej nu är hon borta!"-moments.
 
Sen vet jag liksom inte hur man bedömmer skräckfilmer. Vi blev ju alla pissrädda, så liksom.. Success.. I guess? Men liksom, det var ju inte en enjoyable experience. Och det är det ju aldrig. Men man blir ju alltid rädd. Och det är ju därför det inte är enjoyable. Så liksom om det vore nice så vore det fail för det vore inte läskigt? Så när är filmen bra? När den är nice eller när den är successful med att ge en mardrömmar?
Den kändes inte direkt cheap. Lite i efterhand. Men inte alltför mycket lamea jump-scares som man hade blivit rädd för oavsett stämning för fucking jumpscares liksom. Men samtidigt lite torr historia någonstans. Det där typiska när ngn kommer till en stad och folk beter sig weird men vägrar berätta för hen vad som pågår. Det känns ju alltid.. Dumt.. Liksom.
Men ja, det känns konstigt att säga om den var bra. Om man gillar skräckfilmer så är det väl för att man gillar att det är läskigt då då var den väl bra. Å andra sidan om man gillar skräckfilmer så kanske denna skulle vara rätt förutsägbar... så kanske inte så bra.
Och ja gillar man inte skräck så var den ju asläskig, så det är ju jobbigt
 
 

Long live the Queen

Nu bloggar jag istället för att plugga igen.
What else is new?
 
Träffade Magnus idag. Jag tycker om Magnus. Jag vill att Magnus och Sophie ska vara en del av min inner circle. Men liksom, hur gör man sånt?
Hur tar man en vän man har och stoppar den bland sina andra vänner?
Tänk om de inte tycker om varandra? Eller om den nya vännen tycker om alla andra vännerna men inte tvärt om. Då blir det jobbigt och så blir man ledsen. Och så måste man komma med undanflykter till sin nya vän om varför man inte kan ses samtidigt som ens gamla vänner. Alternativt så måste man känna sig jobbig mot sina gamla vänner när man tar med sig den nya vännen ändå.
Jag tror folk skulle tycka om Magnus dock. Liksom det jag tycker om med honom är att han är som folk jag är van att umgås med.
Men liksom, vi har inget forum att ses i annars än när hela klass-gänget (jag säger klass-gänget även om ingen av oss går i samma klass längre) gör någonting. Och vi är båda lite inte helt pepp på att vara med på såna grejer känns det som.
Så då träffas vi inte. För vi är båda två personer som inte tycker att det känns naturligt att ses för att typ "ta en fika" eller dyl. Så det är ingen som kommer föreslå det. Men, utan att vara alltför smug, så känns det ändå när vi väl pratar som att Magnus också egentligen vill ses mer. Men liksom. Hur?
Så vi åt lunch tsm idag iaf.
Aaaahh... jaja
 
 
Jag och Vilgot spelade Long live the Queen. Älskart.
Så jävla mycket.
 
Alltså på riktigt så sjukt kul spel.
Man är en prinsessa. Och upplägget är lite turn based story -val -grej. Det har väl ett namn. Jag kommer inte på det.
Man väljer iaf stats att levla i varje runda och sen händer det olika events som påverkar shit, och sen får man en chans att påverka sitt humör lite inför nästa runda. Och det är ganska segt och rörigt sort of. Man har ingen aning om vilka stats som man kommer behöva så man bara kör på det som verkar kul och sen händer saker och man misslyckas för man hade fel stats och man hade liksom inte egetligen någon chans att lyckas för man visste ju inte. Och sen dör man plötsligt för att man inte var tillräckligt bra på något obskyrt. Och då måste man börja om igen. Och det låter som det skulle vara sjukt frustrerande och drygt. Men det är awesome!
För när man dör får man börja om. Då får man chansen att rätta till alla misstag man gjorde så att en vakt blev skadad eller man gjorde bort sig på en fest. Och det gör man, kanske. Men för att göra det prioriterade man att lära sig andra stats vilket gör att man dör av någonting annat istället.
Och allting är en clusterfuck av händelser och stats där, tror jag, det är omöjligt att ha tillräckligt med stats för att klara av allt. Så man måste prioritera bort mindre missöden för att kunna ha tillräckligt bra reflexer när man råkar ut för assasins. Samtidigt som man när man lyckas (eller misslyckas) inte får reda på hur mycket marginal man hade, så om man lyckades undvika en assasin på balen och tänker "då behöver jag inte satsa sååå mycket på reflexer" och så har man 10 mindre nästa gång, då kanske man dör.
Efter andra gången vi dog började jag föra anteckningar.
Jag gillar spel där man behöver föra anteckningar.
Eller där det finns som element iaf. Behöver och behöver.
Men där man kan gå utanför spelet för att klura på det.. typ.
Vilgot såg på en spelrecension här om veckan av ett spel som jag inte kommer ihåg vad det hette, men personen som reviewade det tyckte inte om det för att pusslena var för svåra och för detatched från världen typ. "inte immersive" tyckte han. Sånt stör mig inte. Svåra pussel är nice. Jag är helt ombord på spel som egentligen är en typ glorifierad pysselbok.
Nu är inte Long live the Queen alls en glorifierad pyssselbok. Men det är liksom mer än ett spel där man dör en massa för man inte vet vad som händer. Döendet känns inte som ett slutgiltigt misslyckande på samma sätt som det oftast gör. Det är en del av processen. Man måste dö för att kunna spela spelet strategiskt. Om man klarar spelet utan att dö har man haft "tur". Jag säger "tur" innom quotation marks, för egentligen har man mest blivit snuvad på en nice spelupplevelse.
Och att spela spelet strategiskt utifrån ens första spelomgång visar sig typiskt bara förstöra för en pga att man gör prioriteringar som man inte har råd med och då hamnar i andra fällor. Vi kom längst första gången vi spelade. Svårt att säga hur långt vi har kommit totalt och hur mycket som kan gå fel som vi unvikt bara av tur.
Men yeah. kul spel kul spel. Jag vill hem och spela det nu, men kanske ska göra lite faktiskt plugg först....

VVV

Kan/vill inte sova. Kommer bli segt imorn men vad ska man göra.
Började tänka på framtids-stuff som familj och sånt och det fick mig att må ospecifikt sjukt dåligt. Jag vill lite ha familj/barn. Vissa dagar. När jag inte tänker efter så noga hur läskigt det skulle vara. Slutsatsen brukar bli att jag egentligen inte vill ha barn.
Barn är lite som med tatueringar. Man kan bli sugen på dem för de kan vara sjukt söta/snygga/spännande... Men egentligen är de inte värt för det är ett större komitment än man tänker sig och gud vad det kan bli så himla annorlunda än det man är sugen på. Tänk om tatueringen blir superinfekterad? Eller ens barn är psykopat? Och den kommer vara där för alltid sen. Man kan inte ångra sig.
Främst vill jag inte att folk jag känner ska skaffa barn. För då kommer jag känna mig left out och vilja ha ett barn för att inte vara left out och Gud vilken crap anledning att skaffa en unge det vore.
Kan man inte dela på en unge. Ta hand om det en vecka var. Bråka om vem som får jul och midsommar :D

Tidigare inlägg
RSS 2.0