Rämönissing
Idag var planen att cykla till jobbet.
To be fair så är planen nästan alltid att cykla till jobbet fram tills att man faktiskt behöver bege sig. Då brukar planen bli att inte cykla till jobbet. För att lathet.
Så jag gick upp vid 6, och var faktiskt egentligen inte alls lika ruppad utter som jag brukar vara på morgonen. Den här morgonen hade total-potential att bli rätt redig. Typ äta ordentlig frukost, komma iväg till jobbet tidigt, klippa tånaglarna, ni vet, sånt som hurtiga personer gör.
Istället spenderade jag typ 25 minuter ute i förrådet (som jag vanligtvis inte orkar gå ut till någonsin, så mycket slösad hurt-potential!) och letade efter mina dagböcker från gymnasiet. De hittades inte. Vilket är oroväckande. För att add to hela det här oroväckande fenomenet som var min morgon idag.
Så. Efter en 25minuters jakt i förrådet som resulterade i inga dagböcker (eller alltså jo, men inte rätt dagböck. Nästan alla dagböcker utom rätt dagböcker) men likväl en neccesär med världens sötaste lilla tandkrämstub som legat i garderoben i mitt rum i Årsta längre än jag mins redan innan jag flyttade. Men skit fucking samma. Tandkräm blir inte dålig bestämmer jag nu.
Hittades gjorde även en statistikbok jag trodde att jag hade glömt i Ghana och "vad gör du då mitt hjärta" som är uppföljaren alt. föregångaren till "vad säger du då mitt hjärta" som är legit typ de roligaste böckerna (förutom alla andra roliga böcker). Så jag är glad att de inte var borta. Ett fyrfalligt leve för det! Hurra! Hurra!.... Äh, två räcker.
Iallafall (ordet, myten, moroten) så i brist på dagböcker försökte jag leta upp min första blogg, som jag trodde att jag fortfarande hade när jag började gymnasiet. Den hittades inte heller. Den domänen verkar nu användas av en snubbe från Memphis? någonstans i USA på M iaf, som skrivit tre inlägg nu under natten och inget mer.
Men det var bara en red herring ändå för tydligen hade jag skaffat min andra blogg bara typ en vecka innan jag började gymnasiet (med det cringeigaste inlägget ever <3<3 2008-Cissi va så jävla söt) vilket ju är spännande :o förutom att det inte direkt är ett dugg spännande för att liksom, börja gymnasiet -> ny blogg. Ganska rimligt.
Så jag läste min blogg från början av gymnasiet.
I en och en halv timme.
Istället för frukost.
Istället för att komma iväg till jobbet tidigt så att jag kan sluta tidigt och åka hem och tvätta/packa för vi åker till London imorn/ikväll.
Istället för att klippa tånaglarna.
Läste hela augusti och september.
Så nu är jag dels fett inspirerad att blogga och också att vara cringe och töntig och patetisk :D
Och dels allmänt deppig (utöver det allmäna allmänt deppiga jag är nu för tiden (fast nej egentligen inte, jag var bara allmänt odeppig och pepp just imorse och sedan förstöre jag det)) för att gud vad det var fint att vara cringe och töntig och patetisk och lära känna massa nya människor som ville träffa en varje dag och vara cringe och töntig tillsammans med en och typ trodde att man var rätt cool tillochmed.
Det blir bra att åka till London. Sigge, jag hoppas du inser att du kommer behöva deala med en allmänt svimmig cissi. Cissi som ska på resa är svimmig-grad 7 och Cissi som är vaken mitt i natten har svimmig-grad 5. Vet inte hur svimmig-grader kombineras för jag uppfann de precis nu så det finns ingen bra forskning på dem än, men en uppskattning är at 7+5 blir 10 för 10 är max. En anna uppskattning skulle kunna vara att det blir 7 för 7 är störst. Men jag tror inte det funkar så. Svimmighet förstärker annan svimmighet.
Jag är tillexempel svimmig nu. Yeeey....
Sigge lär ju inte läsa min blogg längre.
Vem läser min blogg längre?
Kan ni jag känner inte kommentera att ni läser bara? Det är kul att veta ju...
Kom heem
~vi börjar oom igeen~
Folk är hemma över Jul.
Hela min lägenhet är kaos och jag har typ inte ätit ordentlig mat hemma på två veckor.
Men det är väl så det ska vara.
Jag älskar att folk är hemma och vill att de aldrig ska åka. Men samtidigt är det utmattande för jag kommer hem och är så jävla ledsen. Tror jag gråtit dagligen.
Nog för att jag gråter ofta i vanliga fall visserligen. Men då brukar det oftast vara för att man är fin-ledsen. Sådär som man gråter åt filmer oftast. För att det är fint. Någon sorts blandning mellan ledsen och glad, ibland bara glad.
Men nu är det bara ledsen. Bryter ihop så fort jag inte är distraherad, och det är utmattande. Och samtidigt är jag helt överlycklig av att ses när vi ses, och det är också utmattande. Som någon sorts superhögfrekvent manodeppresivitet... fast ja, inte egentligen.
Men det känns som det inte kommer finnas någon energi kvar lagom till då folk åker hem, men det behöver det göra för jag har inte råd att misslyckas med de här kurserna.
Puh..
Det här hjälper ju inte precis.
Men ja, det är ju kul att träffa folk. Det blir som om jag blir ledsen av att träffa folk, men det är ju egentligen att jag blir påmind om hur sugigt det är att inte träffa folk, av att träffa folk.
Vi har spelat mycket "det sociala spelet". Som är lite ångestframkallande på sina sätt. Men det är kul också. Den där sortens "lära känna varandra-aktiviteter" brukar vara så. Jobbigt för jag är ganska eftertänksam, men man har ofta inte möjlighet att vara det. Så man måste komma på något svar fort och sen eftåt känner man sig som att man inte fick fram det på rätt sätt och vad är poängen med leken då lite. Men det är kul att vara med när andra spelar. När man kan tillägga saker ifall att man har något att tillägga. Men mest sitta och lyssna när andra spelar.
"Once upon a time" är också så. Det är ett jättemysigt spel, men jag känner oftast att jag skulle föredra att inte spela själv utan bara titta på typ.
Många spel är någon sorts så. På lite olika sätt. Förutom Robo-Rally. Robo-Rally är det bästa spelet.
(har förövrigt skrivit det här inlägget nästan helt utan att titta på tangentbordet. Trodde att det skulle gå väldigt mycket knagligare, men det har det typ inte alls gjort. Det är coolt....)
Spola tillbax
Ibland sitter jag och i guess dagdrömmer om ifall jag skulle kunna resa tillbaka och leva om mitt liv. Och jag får liksom riktiga dilemman över att jag dels sjukt gärna skulle vilja leva om vissa delar, men att jag också verkligen inte skulle vilja råka fucka upp så att jag i slutändan hamnar någon annan stans än jag är nu. Och vad är då ens poängen med att leva om saker om jag ändå vill att slutresultatet ska bli det samma kan man känna? Fast jag vill ha det andra slutresultatet också.
Mao är problemet egentligen att jag bara får en chans at life. Jag vill ha minst två. Men iom att jag någonstans har accepterat att det inte går så har jag skiftat mitt dilemma till vilken chans jag vill ha, vilket slutresultat. Vilket också egentligen är ett sånt jävla icke-problem iom att jag inte faktiskt skulle kunna välja, såhär i efterhand...
Men det har jag inte riktigt tagit till mig :P
Tänker att när det dyker upp en magisk ande och frågar ifall man vill bli tillbakaspolad så borde man vara beredd med ett svar iom att jag är en allmänt beslutsångestig person. Behöver liksom vara klar med velandet när jag får frågan för jag tänker mig att "får jag fundera på det i tre år" won't swing...
Men ja.... yolo :(
Just because you're mad at someone dosen't mean you stop loving them
Jag hittade en söt bild med en töntig caption ^^ nawsnaws osv.
Men det är sant iaf. Även fast det är töntigt
Konflikträdd
Jag gråter lätt. När jag blir rädd, arg, ledsen (glad, nostalgisk, osv. men det hör inte hit).
Jag gråter av konflikter. För att de är jobbiga och läskiga och folk lyssnar inte på en när man försöker säga att man inte menade så och man blir frustrerad och rädd att den andre inte kommer vilja umgås mer.
Jag är redan konflikträdd som det är ändå. Men att jag börjar gråta gör det hela så himla mycket mer krångligt. För då kan man ännu mindre tänka och formulera saker bra och försöka få fram dem sansat.
Jag brukar bli irriterad på mig själv ibland för att jag inte står upp för mig själv. Om någon säger något lite elakt så försvarar jag mig inte. Jag blir bara ledsen och lite passiv-aggressiv. Och så sitter jag och morrar över hur efterklok jag är. Hur feg jag är. För det där och det där och det där kunde jag ha sagt, men jag kom på det lite sent.
Jag tänker att den där gången i mellanstadiet vågade jag ju, den där en gången, varför vågar jag inte nu? Varför vågar jag inte säga ifrån, sätta på plats?
Och så sitter jag och formulerar försvarstal i huvet.
"det här och det här sa du, det var elakt"
"det här och det här sa du, det var elakt"
Ifall att det skulle hända igen, ifall det skulle komma upp.
Då kan jag säga alla de där sakerna.
"du har fel om det här och det här"
Men så händer det inte igen. I alla fall inte på jättelänge och jag får aldrig chansen att använda det där jag funderade ihop, och så glömmer jag.
Och det är ju bra. Det var en engångs-grej. Personen var kanske trött eller något jobbigt hade hänt som råkade tas ut lite på mig. Det har man ju gjort. Inget konstigt. Synd. Men mest otur bara.
Men jag kan fortsätta ganska länge med att vara bitter på mig själv. Inte på den andre, den förlåts relativt snabbt. Jag är inte långsint alls. Men mig själv. Jag är irriterad på mig själv för att jag var feg. För att jag inte vågade konfrontera och nu är det försent. Och jag bygger upp ett litet lager av tillfällen då jag "skulle ha sagt något" istället för att bara bli ledsen.
Så häromdagen.. så funderar jag på varför jag egentligen känner att jag vill konfrontera folk.
För att jag vet hur skönt det kan vara att bara stå och skrika åt någon. Att sätta dit någon.
Inte egentligen för att jag behöver reda ut anledningen till att jag blev ledsen. Höra att personen hade en dålig dag, kände sig osäker, inte tänkter efter, inte menade det. För det är det jag egentligen vet när jag väl har kommit över min grudge mot personen. Att hen inte är ett ass egentligen. För ingen jag umgås med är ett ass egentligen. Utan bara inte lyckades hålla en god ton den här gången för att omständigheter. Jag behöver inte höra precis vilka omständigheterna var, jag vet att det var därför, att personen inte hatar mig egentligen. We are good.
Sen kan man vara nyfiken på omständigheterna. Om det är något som är kvar kanske man kan hjälpa till att fixa det.
Men ja.. det jag insåg var att det egentligen inte finns någon bra anledning för mig att konfrontera folk. Det skulle vara om det är någon som fortsätter vara ett ass, eller att min grudge av annan anledning inte går över efter ett par dagar. Men det has yet to happen eller hur man nu säger.
Men ja.. det jag insåg var att det egentligen inte finns någon bra anledning för mig att konfrontera folk. Det skulle vara om det är någon som fortsätter vara ett ass, eller att min grudge av annan anledning inte går över efter ett par dagar. Men det has yet to happen eller hur man nu säger.
Galna värld
Jag bloggade typ nästan regelbundet där innan jul. Wats öp with dat?
Vilgot är sjuklig och behöver skriva uppstas massa. Jag behöver egentligen plugga också men jag har mått piss den senaste veckan lite drygt. Går dåligt med plugg då. "Imorn ska jag plugga" nääää
Ungefär.
Jag har hamnat i en dålig sprial där jag allmänt känner mig socialt fail och därför vill jag inte träffa folk för hur kul är man när man är ledsen, och då känner jag mig ännu mer socialt fail för att jag undviker att träffa folk. Jag försökte faktiskt fixa tid hos kurator på ungdomsmottagningen i slutet av november, men de lyckades liksom glömma bort mig när jag satt där i väntrummet och det kändes allmänt jobbigt, jag hade suttit där i tre timmar utan att få hjälp när jag antagligen bara hade behövt vänta en halvtimme om jag hade vågat fråga i receptionen varför det tog sån tid. Sen fick jag inte tid då utan de skulle diskutera vilken kurator jag skulle få och sen återkomma "i slutet av veckan" med en tid. Sen återkom de inte i slutet av veckan utan efter drygt två veckor. Men då missar jag samtalet och vågar inte ringa upp och de ringde aldrig igen så det bara... Blev inte. Så det känns allmänt bara jobbigt nu men mina föräldrar vill att jag ska fixa en ny tid och försöker hjälpa mig med det så då blir det väl så.
Hade visserligen en allmänt bra kväll igår när jag träffade klassfolk. Mer för att de faktiskt hörde av sig till mig än för att jag hade kul. Fast jag hade kul också. De är mattenördiga :) de blir genuint intresserade av att på riktigt räkna ut hur man ska blanda blå och röd mjölk för att få grön. Sånt blir jag glad av. Sen sågs vi lite för länge så jag var i alla fall massa depp när jag kom hem, men nu i efterhand så insåg jag att jag hade kul.
Och ikväll var också jävligt nice. Egentligen. Även om det också sket sig när jag väl kom hem.
Jag tycker om folk. Man har dåliga dagar ibland. Duh.
De brukar inte vara såhär länge för mig bara, så det är jobbigt. Det har blivit mycket på en gång efter varandra. Dålig timeing. Nåt sånt.
Alfapet
När jag gick upp för Örnsbacken idag så kändes det som så himla nyss jag var där sist. Men jag kan inte komma på något tillfälle jag skulle ha varit där utan att träffa Jens så det måste ha varit mer än tre månader sen (eller när nu Jens åkte tillbaka den här gången) (blir lite små-orolig att jag har varit där och nostalgipromenerat en gång i veckan hela terminen utan att jag har insett det själv eller något, känns som något jag skulle kunna göra.
Samma känsla var det igår när jag gick genom aspuddsparken för jag skulle till Albin. Där hade jag inte heller varit på tre månader vad jag kunde komma ihåg. Det borde ju kännas att det var ett tag sen. Åtminståne lite. Men nä!
Vissa platser tar lång tid att torka ur hemkänslan i.
På KPW-tiden var jag störtkär i Göteborg. Det verkade bo så himla goa människor där och mysigt och dant verkade det vara. Det verkade gladare och soligare, Stockholm var så grått och slaskigt.
Nu är Göteborg supertöntigt. Sådetså! Varför skulle man vilja bo där när man kan bo här. Alla som gillar någon annan stad än Stockholm bäst är lame. Sådetså!
Hah ^^ töntigt inlägg <3
Jag blir glad när folk jag tycker om kommer hem. Bajs på allt. Jag får vara töntig. Det är en grej som är bra med att vara jag
Att inte vara värd att trackasseras
Linda Skugge skriver:
http://debatt.svt.se/2012/12/20/instagramupploppet-handlar-inte-om-sexism-det-handlar-om-hat/
Om "de andra tjejerna". De som ingen vill ha.
Jag tycker inte att artikeln är speciellt bra, men jag tror jag fattar tanken.
När jag gick i mellanstadiet och folk kastade sig ur vägen i korridorerna för att att krocka med mig var värre än döden, då ville jag mest av allt i hela världen att killarna skulle snärta mig också med nyckelbanden på låren, som de gjorde mot alla andra tjejer. Jag fattade ju att det gjorde ont såklart, och egentligen tyckte jag att det var dumt att de överhuvudtaget snärtade tjejerna med nyckelband. Men när de nu gjorde det så ville jag ju att de skulle snärta mig också.
Jag vet att "det är bara pojkars sätt att visa att de tycker om dig" är bullshit och att killar som antastar kvinnor har pissig kvinnosyn. Men nu var ju faktiskt inte anledningen till att de lät bli att snärta just mig att de respekterade mig men inte de andra tjejerna. De respekterade inte mig ett spår mer, jag var bara inte ens värd ens den dynga som var deras uppmärksamhet. De där killarnas pissiga kvinnosyn gällde ju mig också. Den där förnedringen man känner, för att någon invaderat på ens space, den kände jag också, för de skulle ju lika gärna kunnat göra det mot mig, men sen lades det ju till ännu mer skam för att jag inte ens dög för det.
Nu för tiden har jag den självkänslan att bekräftelse från den sortens människor inte är värd något längre och då blir det ju jobbigare att bli antastad än inte. Men då var den bekräftelsen värd allt. Jag nu tycker så jävla synd om mig själv då för det, och alla andra med så dålig självkänsla. Och det är det jag känner att Skugge menar, hur fruktansvärt synd det är om folk som har så dålig självkänsla att trakasserier blir värda. Och hur det glöms bort för att de ju faktiskt slapp bli trackasserade.
Vem det är mer synd om är inte intressant och det är där Skugges artikel brister för det hadlar inte ens bara om hur mycket självkänsla man har vilken situation man hanterar bäst. Har man tillexempel en antastade förälder tänker jag mig att det skulle vara fruktansvärt jobbigt att inte slippa ifrån det i skolan heller. Har man istället en rätt hög toleransnivå för vad som är inkräktande på ens personliga sfvär, och allmänt inte var så brydd över ifall töntiga grabbar respekterade en eller inte, då var det nog inte lika jobbigt....
Jag vet inte, jag kände igen mig. Det var lite dumt skrivet här och var, men ibland skriver man dumt när man känner sig arg fast att man egentligen är ledsen. Se Jonas Gardell typ.
Jag har mått bra idag :)
Jag har fått upp mig själv i hygglig tid fast att jag hade ett pruduktivitets-streak igårkväll som fick mig att sitta uppe till halv två. Jag hade med mig matlåda så jag kunde sitta kvar i skolan och prata med trevliga klassmänniskor fast att jag var helt stört vrålhungrig när föreläsningen väl var slut.
Vi har tenta nästa lördag. Jag kommer gissningsvis inte göra särskillt bra på den om jag överhuvudtaget klarar den, men det gör inte så mycket.
Jag har kommit underfund med mig själv lite på senare tid. Det är mysigt.
Jag vill träffa Sigge och Emelie mer!
Jag vill måla mer. Göra något av hur glad jag är.
Jag vill måla mer. Göra något av hur glad jag är.
Också så har jag roligt när jag skickar mail till mig själv :) win på det osv.
Vi hade Seminarieredovisning idag.
Seminariegrupperna är små och personliga och består av folk jag aldrig hade pratat ett ord med innan vi hamnade i samma seminariegrupp, och fortfarande knappt har pratat ett ord med. Jag brukar sitta i ett eget hörn och inte säga någonting så mycket som möjligt.
Så när en av tjejerna -inte Anna och inte Josefine.. eller är det Josefine? Jag är dålig på namnen i min seminariegrupp... - sätter sig brevid mig så freakar jag ut totalt. En liten del blir ju glad.. men det liksom märks inte för att en betydligt större del har råpaniken orvar.
Vissa dagar, de flesta, typ alla, känns det som att jag gått bakåt med min sociala progress sen jag började universitetet.
Dave ska ha fest på fredag. Jag tyckte att Vilgot kan stå i hallen och vara där så att jag kan komma och få en kram och gråta lite var tionde minut. Vilgot var inte aspepp.
Jag klarar mig säkert helt okej utan honom... men läskigt juuuuu :(
Men det är klassfolk. Man kan sitta och lyssna på dem när de pratar. Och jag är klassfolk så ingen kommer att titta snett på mig och undra varför jag är där som det känns som de skulle göra om jag följde med Vilgot på något sånt där.
Jag klarar mig. Jag klarar mig. Jag klarar mig.
*kurar ihop i en boll och vaggar en stund*
Postgasque-inlägg
Insparquen är slut!
Knas :o nu måste man anstränga sig för att umgås med folk igen..
Jag har en glowstick! btw liksom :)
Jag har druckit hur mycket som helst och jag känner ingenting :S lite trött bara. Inte så superduper efterfests-pepp helt enkelt, var jävligt skönt att Vilgot ville att jag skulle komma hem så jag fick en anledning att dra. De andra var så himla pepp :o skulle hänga på villan hela natten, tills de blev utkörda var planen. Inte rätt fest-kaliber på mig,lika bra att dra.
Somnar snart.
Kvalitétsblogginlägg detta.
Juste!
Vi förfestade hemma hos en linjeansvarig och så hörde jag över rummet, Molly be om ett chips: "kan jag få ett chips, ett långsmalt, tvärrandigt" och jag blev så jävla kär!
Julle har tittat snett på mig över att jag är väldigt medveten om ränderna när jag äter chips. Jag skulle aldrig i mitt liv kunna råka äta ett chips på tvären :o
Gäller all mat med mönster, man äter längs med mönstret. Ju.
Sånt där som är så självklart för mig att jag inte ens tänkt på att kanske inte alla andra gör så också, fören nu på senare tid. Det kanske är lite av en matematiker grej...
Läser Saras blogg
Och känner mig konstigt vemodig.
Skrev ett inlägg om "hen" nyss men sen tog batteriet slut och allt försvann.. Orkar inte skriva om det. Kanske en annan dag..
Har ätit pannkaka, räknat tokfina mattetal och tittat på när Vilgot spelat supermariogalaxy. Det är fint.
Jag vill att Albin ska komma hem :(
20. SOMEONE YOU LOVE
Vilgot sitter och spelar silent hill 2. Det var läskigt att titta på. Jag började må lite illa så jag satte mig med paddan istället... Jag är inte jättecool. Jag vet.
Det är mycket som är läskigt.. xD det är läskigt hur mycket sårbarare man känner sig bara för att det är tänkt att den man bryr sig sådär massor om ska bry sig lika mycket tillbaka. Så läskigt att man inte kan med att posta dag 20 i den här bildutmaningen på jättelänge. Inte som att han inte gör det, bryr sig tillbaka. Det är som om man har vant sig vid att till varje pris dölja hur kär man är för den man är kär i... Det är svårt att komma ur gamla vanor ibland.
Saknar ghana idag..
R.I.P.
Har en gammal klasskompis från högstadiet vars pojkvän dog i en motorcykelolycka förra veckan och sen dess har det varit ett par statusar på facebook från henne som är liksom riktade till honom om hur mycket hon saknar honom och hur ledsen hon är att hon inte sa oftare hur mycket han betydde för henne osv. Och jag blir så jävla ledsen! Jag bara sitter på jobbet och gråter floder för det är så hemskt. Och jag känner honom inte. Jag har inte ens träffat henne sen vi slutade nian, men det berör mig skitmycket.
För det är en sån där grej som man tänker "om". "Vad skulle Jag göra?" men sen när man blivit upprörd så tänker man att sånt händer ju inte på riktigt. Vad skulle kunna hända? Folk dör inte plötsligt.
Men folk gör det :o Inte folk jag känner än så länge. Men de skulle kunna. Och det är ju så fruktansvärt jävla bajsa på sig -läskigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Vilgot är på väg ner till småland nu. "Tänk om de kraschar med bilen och hela familjen dör" tänkte jag. Vem ska då berätta det för mig?
Ibland kan jag känna mig lite religiös när jag tänker på såna där hemska grejer. För det känns som det måste vara någons Fel. Jag känner mig liksom anklagande och arg och besviken, riktat mot någon, men jag vet inte vem. För det är ju ingens fel egentligen. Men jag mår som om någon vore ansvarig, och det skulle det bara kunna vara en gud som är.
Jag vet inte. Jag vill inte att folk ska dö. Dö inte :)
G-sus.. Dö inte! :(
Så jävla klippt och skuren för den där "verkliga världen" känner jag x)
För det är en sån där grej som man tänker "om". "Vad skulle Jag göra?" men sen när man blivit upprörd så tänker man att sånt händer ju inte på riktigt. Vad skulle kunna hända? Folk dör inte plötsligt.
Men folk gör det :o Inte folk jag känner än så länge. Men de skulle kunna. Och det är ju så fruktansvärt jävla bajsa på sig -läskigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Vilgot är på väg ner till småland nu. "Tänk om de kraschar med bilen och hela familjen dör" tänkte jag. Vem ska då berätta det för mig?
Ibland kan jag känna mig lite religiös när jag tänker på såna där hemska grejer. För det känns som det måste vara någons Fel. Jag känner mig liksom anklagande och arg och besviken, riktat mot någon, men jag vet inte vem. För det är ju ingens fel egentligen. Men jag mår som om någon vore ansvarig, och det skulle det bara kunna vara en gud som är.
Jag vet inte. Jag vill inte att folk ska dö. Dö inte :)
G-sus.. Dö inte! :(
Så jävla klippt och skuren för den där "verkliga världen" känner jag x)
When I ruled the World
Shit va knäppt livet är.
Man bara sitter en dag i sin säng och tittar ut över sitt golv, och det är städat (ganska) fast att jag inte har städat. Liksom inte ordentligt. Bara lite halvdassigt plock utspritt över en sisådär två-tre dagar. Det känns knäppt.
Och man funderar på ifall man vill möblera om lite. Köpa den där assexiga garderoben som kändes för dyr för tre år sen och som säkert antagligen ändå inte ens finns kvar i den där kinesiska källarbutiken god-knows-where inne i stan, men som om den gjorde det inte skulle kännas lika omöjligt dyr nu. Och hänga upp krokar och shit men så tänker man att man kanske inte ska bo här så jävla länge till ändå. Också knäppt.
Jag undrar om jag drömde om en bild jag ville måla. Eller om jag bara har glömt sådär lagom hur jag ville att den skulle se ut..
Fick hem anställningskontrakt från Ericsson idag. Jag ska sommarjobba där lite. Vet inte hur länge.
Idag känner jag mig sådär att om jag för ett år sen hade åkt fram i tiden och träffat mig idag så hade hon fått panik. Panik panik panik.
Fast jag för ett år sen var väldigt lätt att göra panikslagen.
Jag tror hon skulle lugna ner sig och må mycket bättre om vi fick chansen att prata en stund.
Igår tänkte jag på hur bra jag tyckte att jag mådde då. Och hur förhållandevis dåligt jag nu tycker att jag mådde då.
Det är fint att jag är bra på att tycka jag mår bra tänker jag mig. Liksom: "ja jag gråter så att jag inte kan sova, eller andas för den delen.. Fast jag mår ju liksom bra. Egentligen. Livet äger! I alla fall" sista personen på jorden som skulle få för mig att begå självmord right here <---
Det är fint att det är värt det. Livet. Även när allt bara suger så är det värt det bara för att det är
Det är så jävla knäppt, det där livet.
(den här bilden är också knäpp. Och fin. Genomfin.)
Fucking ordentligt
Nu är jag hemma igen.. sen två veckor tillbaka nästan.
Jag skulle skriva dagbok idag på väg hem från Jens och det var ett jävla sjå att klura ut vilken dag det var. Tiden går fort på ett annat sätt hemma.
Jag drömde en asläskig mardröm precis. Det är därför jag är uppe klockan 11. Albin var med i den upptäckte jag när han loggade in på skype nyss. Så nu vill jag veta allt om hur hjärnan fungerar! Allt! För uppenbarligen är det ju jävligt coolt.
På de här två veckorna har vi både nästan varit hemma hos mig mer än de tre åren innan kombinerat OCH varit på söderkällaren mer än de tre åren innan kombinerat. Nästan sa jag. Va inte såna.
OCH varit hemma hos Mario och Vilgot mer än de tre åren innan kombinerat. Igen nästan.
Och då blir det ju så att första gången jag var hemma hos Jens sen jag kom hem var igår. Men det har inte passerat någon livstid sen jag var där sist. Jag står där i hissen och vill känna någon sorts "åh det var länge sen ♥" för ibland vill jag vara ännu töntigare än jag är på riktigt. Men det gör jag inte för det var inte så jävla länge sen. 3 månader sen bara. 3 månader går i ett jävla huj och snart är det Juli. Snart är det Juli och bara lite sommar kvar innan alla ska börja med det de ska göra till hösten.
Och då ska ännu fler iväg. Och jag bestämmer mig 3 gånger i veckan att det är klart jag ska stanna. Vad har jag någon annan stans att göra? Men jag behöver ändå bestämma det igen två dagar senare.
Jag är en magkänsla-person.. men jag tycker rationalitet är jävligt fint, så när min mage vill något så går jag till världens ände och tillbaka för att försöka rationalisera det som magen vill så att jag kan låtsas att jag har valt det med huvet.
Men i det här fallet byter magkänslan också 3 gånger i veckan. Idag vill magen ha ett great perhaps någonstans även fast hjärnan skriker fuck you du har ett awesome for sure på din egen jävla dörrmatta.
Också så är det mysigt när man själv skriver mage och ändå så fort man skriver ordet tänker mage. Altså inte mage som i magen, magen på kroppen, utan mage, mage som i trollkarl.
Folk var här i Söndags. Det blev så många som jag var rädd att det skulle bli. Men de fick plats bättre än jag var rädd att de skulle göra. Det var ju fint. Jag tog inga bilder. Det ligger fortfarande hattar lite lagom utspridda över lägenheten och jag mår fortfarande lite konstigt efter att Jens bestämde sig för att plötsligt casha in en treårs-dos av helhjärtat samtal under en timme. Hujedamig.
Annars är det fint att ha haft folk hemma. Och nyttigt för det har varit kaos och inte alls som vanligt. Ghana känns ganska mycket som vanligt.. ("Som vanligt" som vanligt.. inte bara vanligt som vanligt) Tillräckligt lite "som vanligt" för att det fortfarande ska kännas fint att vara hemma, men tillräckligt mycket "som vanligt" för att det ska ha fastnat att life goes on och det är inte så farligt att det inte kommer vara gymnasiet för alltid.
Och ja, jag har lite av en ny nivå av töntighet going at the moment. Det har nog gått över om ett par dagar eller så. Det har blivit så ärligt nu ett par dagar. På ett par olika fronter. Jag blir töntig av sånt. Det går som sagt över x)
Länge leve längesen
Idag är det tre år sen jag klättrade upp för den där apläskiga glasspiraltrappan på S:t Eriks gymnasium första gången. Okej, det är lögn. Första gången var när jag lämnade in arbetsprover, och andra gången var någon dag tidigare då jag var där bara för att kolla att jag hittade dit (det gjorde jag inte, så det var en bra idé). Så för tre år sen var det tredje gången jag tog mig an trappan.
18 Augusti 2008.
Tre år sen jag träffade min klass.. och Per och Sten! Tre år sen vi satt i klassrummet på 600 första gången. Första av inte så många gånger som man skulle kunna förvänta sig av ett hemklassrum. Det är bara jag som är sentimental nog att tycka att det ändå förtjänar att vara ett hemklassrum.
Tre år sen jag såg Julle och Jens första gången. Julle hade sin Orange-Röd-randiga munkjacka. Den har han aldrig längre :( Varför inte? Den är fin!
Tre år sen jag träffade Aylin och inte lyckades lära mig hennes namn.. men jag lärde mig Oskars namn.
Tre år sen Matilda ringde och svamlade om att fisken bytt klass.. och det tog mig evigheter att fatta vad hon pratade om.
Den första dagen på den längsta månaden i mitt liv.
DET KÄNNS SÅ JÄVLA NYSS!!
Jesus..
För två år sen hade vi grillkväll. Som någon sorts sommaravslut.. på rävudden.
För ett år sen har jag faktiskt ingen aning om vad vi gjorde..
Ush..
18 Augusti 2008.
Tre år sen jag träffade min klass.. och Per och Sten! Tre år sen vi satt i klassrummet på 600 första gången. Första av inte så många gånger som man skulle kunna förvänta sig av ett hemklassrum. Det är bara jag som är sentimental nog att tycka att det ändå förtjänar att vara ett hemklassrum.
Tre år sen jag såg Julle och Jens första gången. Julle hade sin Orange-Röd-randiga munkjacka. Den har han aldrig längre :( Varför inte? Den är fin!
Tre år sen jag träffade Aylin och inte lyckades lära mig hennes namn.. men jag lärde mig Oskars namn.
Tre år sen Matilda ringde och svamlade om att fisken bytt klass.. och det tog mig evigheter att fatta vad hon pratade om.
Den första dagen på den längsta månaden i mitt liv.
DET KÄNNS SÅ JÄVLA NYSS!!
Jesus..
För två år sen hade vi grillkväll. Som någon sorts sommaravslut.. på rävudden.
För ett år sen har jag faktiskt ingen aning om vad vi gjorde..
Ush..
Lite Jättetöntigt!
Jag känner mig så jävla töntig just nu.
Är medveten om att jag kanske inte är den tuffaste av människor.. men helt jävla genomlame är jag inte alltid iaf XD
Men det är mysigt att vara lite jättetöntig ibland ^^ Det får man vara :)
Yeah! Den här hittade jag när jag Googlade "töntig".. sööt! xD Sådär känner man sig
Är medveten om att jag kanske inte är den tuffaste av människor.. men helt jävla genomlame är jag inte alltid iaf XD
Men det är mysigt att vara lite jättetöntig ibland ^^ Det får man vara :)
Yeah! Den här hittade jag när jag Googlade "töntig".. sööt! xD Sådär känner man sig
FRAMTID.. med stora drypande bokstäver
Här sitter jag på medrassen på golvet i mitt rum och river upp plasten runt de där tidningarna jag har fått under hela våren och halva hösten som fyllt upp en hel mapp i hallen och lite till och som mamma och pappa vid ett antal tillfällen påpekat att jag "kanske borde titta på iaf.."
Det är tidningarna från diverse universitet och högskolor i hela jävla sverige. Tidningar som har varit alldeles för stora för att jag ska orka titta åt dem. Jag orkar inte ens ordna så att jag kan sova i min egen säng ffs, hur ska jag orka ta tag i min framtid då. Och jag som brukade säga att "nä men jag blir inte stressad"..
Förra året. När det fortfarande kändes långt borta och gått om tid. Då kändes det som jag ville flytta. Visst, pappa sa ju det att efter skolan är klar så sprids man för vinden igen och det är svårare att hålla kontakten. Men jag kände ändå att bo i stundetkoridor verkade jävligt trevligt. Som ett maffigt långt läger.. och det är ju alltid skönt att komma iväg från familjen.
Förra året var jag helt inställd på att flytta till en studiestad efter gymnasiet.
Sen kom sista året och projektarbete och mosade mig och jag hann inte med att tänka efter vart jag ville gå och vad jag ville läsa efter gymnasiet. Och flytta iväg och plugga blir jävligt mycket läskigare när det är ogenomtänkt. Jag la ner den idén helt och hållet.. det var liksom försent för sånt.
"Jag kan resa och voluntärarbeta istället!" Medan jag funderar ut vart och vad jag vill plugga. Men så tog jag aldrig tag i det heller. Jag vet inte hur svårt det skulle vara att hitta något som jag kan åka på i år redan nu. Antagligen går det väl.
"Jag kan plugga i stockholm under tiden!" Medan jag hittar någonstans där jag vill voluntärarbeta medan jag funderar över vart och vad jag vill plugga. SKITBRA JÄVLA IDÉ!!! Det är så jävla genomtänkt det där.
Och då har jag inte ens räknat med att jag tydligen ska bryta ihop över att folk kommer försvinna (jag har gråtit varje dag sen vi kom hem från berlin) och allt inte kommer vara som vanligt med filmkvällar hos Jens och sånt lall.
Jag känner mig som världens största hycklare eftersom jag själv tänkt flytta och fortfarande har det i bakhuvet, men samtidigt kan jag inte alls hantera att Jens ska dra till Göteborg. För det är ändå bara Jens, vad jag vet som är på väg bort. Julle ska hålla till på SU, Albin ska ingenstans, Sigge ska ingenstans, Jenny ska ingenstans... inte det närmaste året iaf. De andra vet jag inte riktigt.. men det är iaf ingen annan än Jens som jag vet är på väg bort. Och inte ens han är garanterat att han försvinner...
Patetiskt..
Nu ska jag iaf lägga till en massa utomstads-grejs i min högskoleanmälan.. bara för att ha det där ifall att.. som en fot i en dörr någonstans.. jag vet inte. Bajs.
Det är tidningarna från diverse universitet och högskolor i hela jävla sverige. Tidningar som har varit alldeles för stora för att jag ska orka titta åt dem. Jag orkar inte ens ordna så att jag kan sova i min egen säng ffs, hur ska jag orka ta tag i min framtid då. Och jag som brukade säga att "nä men jag blir inte stressad"..
Förra året. När det fortfarande kändes långt borta och gått om tid. Då kändes det som jag ville flytta. Visst, pappa sa ju det att efter skolan är klar så sprids man för vinden igen och det är svårare att hålla kontakten. Men jag kände ändå att bo i stundetkoridor verkade jävligt trevligt. Som ett maffigt långt läger.. och det är ju alltid skönt att komma iväg från familjen.
Förra året var jag helt inställd på att flytta till en studiestad efter gymnasiet.
Sen kom sista året och projektarbete och mosade mig och jag hann inte med att tänka efter vart jag ville gå och vad jag ville läsa efter gymnasiet. Och flytta iväg och plugga blir jävligt mycket läskigare när det är ogenomtänkt. Jag la ner den idén helt och hållet.. det var liksom försent för sånt.
"Jag kan resa och voluntärarbeta istället!" Medan jag funderar ut vart och vad jag vill plugga. Men så tog jag aldrig tag i det heller. Jag vet inte hur svårt det skulle vara att hitta något som jag kan åka på i år redan nu. Antagligen går det väl.
"Jag kan plugga i stockholm under tiden!" Medan jag hittar någonstans där jag vill voluntärarbeta medan jag funderar över vart och vad jag vill plugga. SKITBRA JÄVLA IDÉ!!! Det är så jävla genomtänkt det där.
Och då har jag inte ens räknat med att jag tydligen ska bryta ihop över att folk kommer försvinna (jag har gråtit varje dag sen vi kom hem från berlin) och allt inte kommer vara som vanligt med filmkvällar hos Jens och sånt lall.
Jag känner mig som världens största hycklare eftersom jag själv tänkt flytta och fortfarande har det i bakhuvet, men samtidigt kan jag inte alls hantera att Jens ska dra till Göteborg. För det är ändå bara Jens, vad jag vet som är på väg bort. Julle ska hålla till på SU, Albin ska ingenstans, Sigge ska ingenstans, Jenny ska ingenstans... inte det närmaste året iaf. De andra vet jag inte riktigt.. men det är iaf ingen annan än Jens som jag vet är på väg bort. Och inte ens han är garanterat att han försvinner...
Patetiskt..
Nu ska jag iaf lägga till en massa utomstads-grejs i min högskoleanmälan.. bara för att ha det där ifall att.. som en fot i en dörr någonstans.. jag vet inte. Bajs.
