Min mamma heter Ingela och min Pappa heter Stefan.
Jag har något konstigt minne av när de berättar för mig att det är deras namn. Att de alltså inte heter "Mamma" och "Pappa".
De står vid det stora skåpet vi har i hallen som står halvvägs in i vardagsrummet nu men som brukade stå där stolen och den lilla hutchen med telefonen står. Och så kollar de på varandra och skrattar och säger att de heter Ingela och Stefan och ser allmänt väldigt ungdomliga ut som jag mins det.
Fast det har något väldigt konstigt över sig så jag misstänker att det är ett minne som jag har förväxlat med någon annan eller typ konstruerat själv på något vis. Kanske det var en liknande scen i en film.

Ingela och Stefan heter de i alla fall. Mamma och Pappa-namn liksom.

Sen har de jobbiga jobb. Mamma jobbar på Ericsson, hon är testare. Kollar mjukvaran i olika tele-grejer och letar efter buggar och fel.
Pappa jobbade på Försvarets Forsknings Anstalt när jag var liten. Sen slogs de ihop med något annat ställe och blev FOI som är Uuuuhm... Forsknings Ornament Institutet? Jag har ingen aning.. men han gör samma sak: forskar om strömning

Såna här bilder hade vi ibland hemma. På baksidor av papper. Vi hade aldrig helvita ritpapper när jag var liten, det var alltid massa jobb-jox på baksidan, för de var kasserade papper från mamma och pappas jobb. Jag reflekterade aldrig över att det var underpreviligerat. Det var ju miljövänligt och så i alla fall.

 

De har extremt olika musiksmak. Jag vet direkt om jag kommer hem och det är musik på i vardagsrummet vem det är som lyssnar. Även om jag inte har hört musiken någonsin förut. Enya är enda undantaget. Enya vet jag inte vem av dem det är som lyssnar på. Det är liite out of character för båda.. men inte särskillt mycket för någon. Sen är pappa en aning musiknazist också så ifall han är hemma så är chansen betydlgit större att det är hans musik som lyssnas på.

 

Annars är de ganska lika. Eller i alla fall bra på att vara konsekventa som föräldra-team. När jag var mindre hände det ibland att jag kunde fråga mamma om jag fick något och när jag inte fick det frågade jag pappa och då fick jag. Men det slutade ganska fort gå att göra sånt.
Min bror har nog aldrig kunnat köra den grejen riktigt.

 

Pappa har väldigt mycket musiker-drag. Han är perfektionist på många vis. Gör aldrig saker halvdant även om det skulle fungera typ lika bra och ta en tiondel av tiden. Det gör mig tokig ibland när han ska fixa något som inte funkar på min dator till exempel. Tillslut tycker jag att det inte är värt tiden att få det att funka längre, men han ska promt fixa klart det. Vid ett tillfälle så var internet lite knackigt och när han skulle fixa det så lyckades han göra så att det inte fungerade alls. Jag var skitsur i flera dagar!

 

Trots det är det mamma som jag blir mest sur på. Tror att pappa smiter lite från föräldrarollen och struntar i att tjata på oss för att han inte vill att vi ska bli irriterade på honom. Och då blir det mamma som är fast med att tjata. Och tjat är ju aldrig kul. Sen är mamma väldigt osmidig med sitt tjat. Efter 19 år har hon fortfarande inte fattat hur man tjatar på mig för att jag ska göra som hon vill. Jag fungerar dels som en sim. Man kan inte ge mig för många uppgifter sammtidigt. Och har man gett mig ett gäng uppgifter som jag ska göra och sen kommer med en till, då kommer den antingen hamna längst bak i listan eller så måste jag nollställa listan för att kunna göra den först. Och då är det inte säkert att allt kommer med sen när jag tar upp listan igen. Och sen gnäller hon när jag inte plockat undan skorna i hallen som hon bad mig om för tio minuter sen. Trots att anledningen till att jag inte gjort det är för att jag har varit upptagen med de andra sakerna hon bad mig göra.
Sen är jag också jävligt tjurig (yeah det är lite onödigt och töntigt jag vet.. och jag jobbar på det) och tycker inte alls om att göra saker för att andra har sagt åt mig att göra dem. Typ städa mitt rum. Det får jag faktiskt för mig att göra ibland, men om mamma då ber mig så vill jag inte, för då verkar det ju som jag inte gör det av fri vilja!

 

Mamma är annars mer chill än pappa på det viset att hon inte behöver ha allt planerat och trippelcheckat 40 gånger innan man kan åka någonstans. Och vi kommer bättre överens jag och hon nu sen efter då jag fick nog av henne och flyttade till Julle i en vecka.
Sen har jag mer gemensamt med pappa i form av musik- filmsmak och typ intressen i allmänhet. Och han är liksom uppe ibland och kollar på en film när jag kommer hem sent på kvällen så jag umgås mer med honom.

 

 

Men jag tycker om mina föräldrar. Även om jag blir tokig ibland på deras tjat och gnäll och "famlije-aktiviteter". Jag har ändå kommit förbi den värsta "bryta sig fri-fasen"..
De är ofta skoj och inte alls förtjänta av riktigt all skit jag ger dem. De är mycket bättre än många andra föräldrar jag stött på i mina dar. De ger mig och Tommy massa friheter och litar på oss med det mesta och de har aldrig pushat oss till nåt vi inte vill eller tryckt i oss särskillt mycket värderingar. Sen är det ju klart att de har haft möjlighet att berätta om ingenjörsprylar mer än de kunnat diskutera historia.. och då blir man ju gärna mer nyfiken på sånt. Säger inte att jag har kommit på att Matte är spännande helt oberoende av dem liksom. Matte är ju objektivt spännande :P
Och på senare tid har de skaffat sig mer av ett liv utöver oss, det var annars lite obehagligt hur de inte umgicks med någon som de inte mött genom mig eller tommy :S