Arbetsmiljö

Inled ångestrant:
 
Så jag jobbar.
På mammas jobb.
Och jag har haft henne som handledare och inte haft jättemycket med någon annan att göra egentligen.
Jag brukar gå och luncha med henne och hennes team. Det har varit sommar så många har varit på semester, men de senare dagarna har typ hela teamet varit här.
Och vi har fikat ibland med CITA-teamet som vi jobbar ganska nära.. (de är de som kan programmering och eclipse och git och sånt så vi behöver deras hjälp då och då)
 
Men nu ifall jag ska jobba kvar i höst så har jag fått en ny arbetsuppgift med Anna som jobbar i CITA-teamet som handledare istället för att annars krockar jag med folk i Mammas team som kommit tillbaka från semestern. Vilket är läskigt för jag vågar inte fråga Anna saker jag inte förstår lika mycket som jag vågar fråga mamma. Det känns som hon antar att jag kan mer än jag gör och jag vågar inte avslöja att jag egentligen är värdelös ungefär.
Men idag kom hon förbi och frågade och jag ville hänga med på lunch. Och det hade varit värsta bra tillfället att passa på att undra lite saker casually innan jag har kommit igång med det nya jobbet ordentligt och saker... Och bli bekvämare så jag vågar fråga saker sen.
Men jag hade matlåda. Så jag sa att jag hade matlåda.
Och sen gick hon. Och jag ångrade mig direkt.
Och nu sitter jag och ältar att jag kanske aldrig kommer bli tillfrågad igen för att de gick säkert på lunch ovanligt tidigt idag och annars kommer alltid mammas team att gå på lunch först och då kommer jag följa med dem för jag vågar ju inte inte följa med dem med anledningen "CITA kanske frågar om jag vill med dem och då vill jag hellre det". (Inte för att jag direkt hade vågat att inte följa med Mammas team även om jag hade följt med CITA idag inser jag nu när jag tänker efter...)
Och jag vågar ju inte alls förklara det här för mamma för hon kommer ju bara att totalt inte förstå och föreslå något mammigt i stil med: du kan ju gå och fråga CITA om du kan hänga med när de äter lunch nästa gång isåfall... Vilket.. Nej. Nej det kan jag verkligen inte.
 
Ångestrant over.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0