Dag 09 – Min tro
När jag var liten var jag övertygad om att gud fanns, för att jag gick på något sorts fritidsliknande på församlingshemmet i Årsta (som btw är en riktigt kyrka nu, props) och de var allmänt skillade på att hjärntvätta ungar. Och jag är nog allmänt mottaglig för hjärntvätt.
Nu är jag inte religiös. Inte på det viset att jag säger mig tillhöra en världsreligion.
Jag kallade mig Bhuddist ett väldigt kort tag i nian typ. När jag var som mest inne i meditation och Yoga och stuffs. Jag är inte bhuddist.. jag kan inte ens stava till det.
Jag antar att jag är Ateist, passiv ateist. För jag tror inte att det inte finns någon gud. Till skillnad från aktiva ateister som tror att gud inte finns. Det är skillnad på att inte tro att gud finns och att tro att gud inte finns.
Det är en ganska viktig skillnad tycker jag, och det stör mig ofta att de inte har mer skillda namn. För väldigt många som är antingen troende eller aktiva ateister inser inte att det där mellanläget existerar. Jag är lite splittrad till det här med ettiketter, men det vore trevligt att kunna säga "jag är Ateist" utan att folk antar att jag tror att det inte finns någon gud. Eller kunna säga "jag är Passiv Ateist" utan att behöva tillbringa tio minuter med att förklara vad skillnaden är.
"Säg bara att du är agnostiker" säger folk ibland när jag nämner det här dilemmat jag har (som jag oftast inte direkt bryr mig om. Vill folk tro att jag är Aktiv ateist så bryr jag mig oftast inte) men agnostiker handlar inte om tro. Agnostisism handlar om att veta. Och även där är det lite lurigt vad det betyder riktigt, ifall det handlar om att "veta" något angående gud, eller i allmänhet, så betyder det inte att man är ateist bara för att man är agnostiker. Man kan mycket väl vara agnostiker och erkänna att "jag har egentligen ingen aning, inga bevis, inga belägg för att det skulle finnas en gud, men om jag ska gissa så tror jag nog ändå att det finns en".
Visst skulle jag kunna säga att jag är agnostiker, men då skulle jag hellre säga att jag är Ignostiker (nej inte för att det har ingen hört förut och jag vill vara hipster), Ignostiker är tydligen någon som tycker att debatten ifall gud finns eller inte är meningslös. Typ som att prata om vilken färg Tisdag har för att använda sig av exempel från wwikipedia (Tidsdag är ju lätt grön för övrigt. Ljusgrön.) För igentligen, balls to om det finns en gud eller inte.
Men nu var ju faktiskt frågan "tro" och inte "veta" eller "bryr sig"...
Så vad tror jag?
Det är jävligt svårt. Jag kan tänka mig att det skulle kunna vara på massor av olika sätt. Men skulle jag säga att jag tror att det är någon av dem.
Jag kan tänka mig att det inte finns en gud lite lättare än jag kan tänka mig att det finns en. Eftersom jag aldrig har sett några belägg för att det skulle finnas, inget som jag tycker är starkt nog för att tro i alla fall.
Men! Den allra största anledningen till att jag ändå inte aktivt tror att det inte finns någon. Är för att jag, trots att Jens envisas med att påpeka motsatsen, inte tror att jag vet bäst. Det räcker med att en enda person säger emot det jag tror för att jag ska tvivla. Hur mycket jag tvivlar beror så klart på hur mycket jag trodde på det från början, och ibland, om jag måste komma överens med någon om något som vi båda ska stå för och det är viktigt, då kan jag hävda mig lite (Hävdar jag mig riktigt mycket så är det garanterat oseriöst. Ibland antar jag lite för mycket att det går fram att jag aldrig på riktigt skulle tro att de byggt om Liljeholmen på en kvart snarare än att jag lyckades missa det).. och är det flera personer så viker jag mig nästan genast. Inte alltid i min tro (jag vet ju att pepperoni inte är en korv egentligen;) (eller ja, korven heter ju också pepperoni men för att det är pepperonisar i den)) men jag kan i alla fall lämna diskussionen. Igen om det inte är något viktig fakta det handlar om så kollar man i så fall upp den, men lämnar diskussionen!
Men ju fler som säger emot en, desto mer tror man ju att det är jag som har fel och inte alla dem. Och när det kommer till religion så finns det en jävla massa människor som påstår sig vara jävligt säkra på att den där gudsnubben finns. Och vem fan är jag att säga att de allihopa har fel. Särskillt som jag inte har squat som tyder på att han inte skulle finnas.
Det är som de där matte-frågorna på facebook, som det känns som jag pratar om hela tiden nu senaste.. ifall jag skulle få ett svar som är något annat än vad majoriteten svarat så skulle jag räkna om igen och igen och igen tills jag listar ut hur de har gjort för att få det svaret. Eller tills jag ger upp och antar att jag har fel men inte kan komma på varför.
Och jag har inte riktigt stött på en tillräckligt bra anledning till varför troende personer är övertygade om att det finns en gud om det inte gör det, för att vara bekväm med att säga att jag tror att det inte finns någon gud.
"men du har ju massa ateister på din sida som borde stärka din tro att det inte finns en gud" ja. Fast de påstår ju att det INTE finns en gud. Det är väldigt svårt för dem att ha några belägg för det. Ifall jag letar efter en nyckel och frågar två personer om de sett en nyckel och den ena säger "ja den ligger i den där lådan" och den andra säger "fast jag kollade i den där lådan och jag såg den inte".. och lådan är full med en jävla massa saker, då kommer jag att tro att nyckeln är i lådan. För det är troligare att personen som inte sett nyckeln bara har missat den, än att den andra personen tror att hen har sett en nyckel som inte var där.
Sen kan ju den första personen vara ett ass och säga att han såg en nyckel i lådan fast att han inte gjorde det.
Jag vet inte, jag antar att jag dels underskattar vissa individers förmåga att hitta på saker från tomma intet, och dels överskattar deras compassion för medmänniskor.
Dag 08 – Ett ögonblick
Det finns ett ögonblick som känns väldigt särskillt.
Jag skulle vilja säga att det är ögonblicket då det slutar vara sen kväll och börjar vara tidigt morgon.
Visst jag kan gå med på folk som säger att det är sen kväll tills man går och lägger sig och blir morgon när man vaknar. Jag säger morgon om 4 på eftermiddagen om det är då jag har vaknat. Men det är som en skillnad mellan folks personliga morgon och den allmäna, universiella morgonen.
Och det baserar jag just på det här ögonblicket. För när man sitter uppe efter att man borde gått och lagt sig så känner man sig alltid lite skylldig. Lite illa till mods för att man sitter uppe itället för att sova. Även om det man sitter uppe för ju är jävligt skoj och allmänt lätt värt att missa sömn för.
Men det är ett litet barn där inne som sitter och är nervös att Mamma eller Pappa ska komma på en och bli arga. Eller kanske till och med besvikna...
Och den där obehagskänslan ökar och ökar ju längre bort från ”sängdax” man kommer, ju närmarde det här ögonblicket man kommer. För tillslut så kollar man på klockan och det är så otroligt illa att man inte har gått och lagt sig en och sen ”poff” så tippar det över. Inget smooth övergång, utan verkligen bara ett enda ögonblick, då det plötsligt är helt lugnt att man sitter uppe. Då man går från att ”fortfarande” vara uppe till att ”redan” vara uppe. Trots att man inte har sovit.
Det är inte samma tid varje gång. Men det är helt klart relaterat till att timmen mellan 3 och 4 är betydligt längre än timmen mellan 1 och 2, eller 12 och 1 om man så vill. Ibland triggas ögonblicket av så påtagliga saker som solljus eller fågelkvitter, eller end-credits-musiken till Numb3rs. Ibland verkar det inte triggas av något alls. Man sitter bara där och spelar Minecraft och ingenting har ändrats ”egentligen”.. det är plötsligt bara morgon.
Oftast. När jag har min vanligt fuckade dygnsrytm. En helg typ mitt emellan två vanliga skolveckor. Infaller detta ögonblick runt 4. Sen förskjuts det ju mer jag förvrider mitt dygn. Ibland inträffar det inte fören 6. Vissa nätter, när folk gått och lagt sig särskillt tidigt kan det inträffa vid 3.
Oftast går jag ju och lägger mig innan det här ögonblicket, för att jag blir trött, eller för att dragningskraften från ångesten över att man borde sova är för stark.
Dag 07 – Min bästa vän
Jag har verkligen ingen BÄSTA vän. Det är sådär väldigt olika vilket humör man är på.
Jag skulle kunna skriva om Esther, som var den första och egentligen enda som jag någonsin kallat min bästa vän. Men även om vi var jättebästisar på hela 6:års och typ dagis också, så har vi liksom ingenting med varandra att göra nu. Vi ses ibland.. har mindre och mindre att prata om för varje gång.
Lite kul var det när jag var två månader i USA i slutet av 8an.. då hade vi mail-kontakt och det var som om vi alldrig slutat umgås.
Fast nu är det bara läskigt att träffas. Våra familjer umgås fortfarande. Bara därför vi ses.
Visst tycker jag fortfarande om henne, det är bara det att vi är så fruktansvärt olika nu för tiden. Vi har ingenting gemensamt alls längre känns det som. Vi kan prata gamla minnen då och då. Men de tar slut rätt fort.. :\
Så nej.. även om jag gillar Esther så känns det fånigt att skriva om henne i det här inlägget. När det finns så många som passar bättre. Men då är det ju frågan vem annars är min BÄSTA vän...
Jag skulle också kunna skriva "se kakinläggen" och sen vara klar med det här inlägget men det känns fusk.
Sen tänkte jag att på tal om Kakinläggen så har jag inte skrivit om Matilda.. och det borde jag ju verkligen göra. Så jag tänker att vafan. Inlägget får handla om Matilda helt enkelt! Yay :)
Matilda är också tillräckligt på sin egen kant av mitt liv att jag kan skriva om henne utan att lika gärna kunna ha skrivit om vem som helst annan av er så att någon får för sig att ta illa upp. Så ingen känner sig utelämnad nu? Brabra :)
Matilda är inte min Bästa vän, eller min Äldsta vän. Men hon är min äldsta riktigt braiga vän. Och också min bästa väldigt gamla vän. (Sååå besviken för att du inte fattar referensen Vilgot! :'C)
Hon har varit med länge. Även om hon från början bara var en bifigur på dansen i kulturhuset. Hon minns inte ens det, det är mycket möjligt att det faktiskt var någon annan som gick på den där dansen x) Men vi har växt upp tillsammans så det är inte konstigt att vi är lika på många sätt.
Mamma brukade säga att det var därför vi inte kom överens när vi var mindre och vi bara umgicks för att båda två ville leka med Fredrika. Att vi var ledare, och båda två väldigt envisa (Matilda brukade tillexempel hota med att gå till Anna-Karin om hon inte fick som hon ville) och smarta. Medans Fredrika var mer av ett får (det sa de inte.. det har jag lagt till själv ^^ Fredrika är den enda personen på jorden som jag verkligen hatar passionerat. Men det ska vi inte gå in på nu. Det finns en tid och en plats!).. det här var innan jag blev mosad i mellanstadiet. Mina ledartendenser är inte kvar sådär vardagligt.
Så det kanske är möjligt att vi var lika redan från början och det har ju inte direkt försvunnit med tiden. Som jag nämnde dag ett så är det svårt att säga vad hon har influerat mig till och vad jag har influerat henne till.
Jag vet inte riktigt hur det kom sig att vi slutade umgås med Fredrika. Jag vet hur det kom sig att JAG slutade umgås med Fredrika....
Men liksom, jag träffade ju med henne ibland ändå då vi sågs alla tre. Ifall de hörde av sig till mig. Så jag vet inte hur det kom sig att hon föll bort ur gruppen. Att hon föll bort för att jag inte ville veta av henne, istället för att jag föll bort, trots att jag aldrig pratat med Matilda om att jag inte ville umgås med Fredrika. Det gjorde hon i alla fall. Så ett tag umgicks jag bara med Matilda. Bara. Träffade i princip ingen annan på fritiden. Det var där i slutet på 8:an.. innan jag åkte till USA. Efter jag hade tröttnat på det evinnerliga fikat som skulle fikas med tjejerna i klassen. Jag har stämplat mig som INTE FIKAMÄNNISKA efter det. Fast egentligen var det nog bara tjejerna i min klass som var jävligt tråkiga att fika med. Jag menar fika och prommenad är i princip samma grej bara att prommenader är billigare och nyttigare, fast inte lika goda. Och prommenader är trevligt ofta. Ganska läskigt, men trevligt. Så den där INTE FIKAMÄNNISKA -stämpeln var nog lite förhastad trots allt.
Sen åkte jag till USA. Och även om Matilda kanske inte umgåtts med mig riktigt lika uteslutande som jag umgåtts med henne -Hon gick ju kvar i samma klass och hade alla sina vanliga klasskompisar och så- så kände hon sig ändå jävligt övergiven. Jag fattar det. Liksom jag var i USA.. visst att jag inte hade någon att va med alls.. men det var ändå nytt och hände saker där som höll mig lite distraherad. Matilda hade samma vardagsliv som vanligt, bara utan mig.
Min teori är fortfarande att tiden går långsammare i Sverige.. det är säkert en högre landyta än florida eller något (a).. för när jag kom hem hade det hänt så jävla mycket i Matildas liv.
Hon hade lärt känna en hel hög av nya människor, i huvudsak via schacket, eller via folk via schacket typ. Och 90% av dem hade blivit kära i henne.
Hon hade också utvecklat en Lastbils-fobi som jag till denna dag inte har ett enda litet fjuttigt minne av innan jag åkte men som hon insisterar på att hon haft sen hon var liten. Jag har väl missat den då ;)
Jag har haft perioder då jag har varit redigt trött på Matilda sen alltid. I början mer än senare. Men här efter jag kom hem från USA dök de upp oftare igen. Så jag lärde känna lite annat folk på mitt Konfa-läger och via KP-webben. Men ingen som jag fick någon sådär väldigt varaktig kontakt med. För även om jag var trött på Matilda mycket under den perioden så var det ändå alltid hon som fanns närmast till hands. Och jag var inte alls Alltid trött på henne.
Sen började gymnasiet, precis samtidigt som jag hade en extra "jag orkar intee!!"-period (nu låter det som att jag hatar Matilda i samband med att jag har mens x) Inte såna perioder! mkay?)
Egentligen är det enda perioden jag har umgåtts med Matilda tillsammans med andra människor sen Fredrika. Känns ju som en gemensam nämnare. Jag pallar nog inte att umgås med Matilda tillsammans med andra människor så bra. Ett tag var det som att vi sågs bara för att vi umgicks med samma människor, så när hon och Jens gjorde slut på allmänt inte så jävla bra terms.. så hade jag liksom ingen anledning att träffa henne på ganska länge. Och när jag slutade vara hos Julle varje ledig kvart jag hade så hade hon börjat spendera all sin tid hos Isak så det vart inte av att vi droppade förbi varandra även fast att vi försökte.
Nu bor Matilda inte under mig längre. Hon har fått tag på en lägenhet mellan Odenplan och S:t eriksplan som är asmysig :) Jag vill ha en sån!
Och jag träffar henne väldigt sällan. 2 gånger har jag varit där. Hon flyttade under tiden jag var i Ghana sist. det är altså två gånger jag har träffat henne medan jag var hemma i drygt två månader. Vi säger rätt ofta att "vi borde ses".. och sen har vi liksom inte tid för vi har andra saker för oss. Plugg. Andra folk vi ska träffa. Och man är lite fast i tänket att man inte behöver sätta undan tid för Matilda, Matilda kan man träffa när som helst men Albin och Vilgot och Robert och alla andra, de måste jag ju passa på att träffa nu när jag får chansen! Matilda kan jag träffa sen.
Men det fina är att när vi ses så är det ändå precis som om vi fortfarande ses hela tiden. Men den skillnaden att vi har lite mer aktuellt att prata om, och att jag inte blir lika lätt irriterad på henne x)
Även om Matilda kan bli föremål för väldigt mycket av min frustration så tycker jag jättemycket om henne. Jag vet att det kanske inte låter så på mig så mycket, men vissa personer är så. Man tycker jättemycket om dem, men det är inte vad som kommer fram. Min familj är ju tillexempel asförvirrade över att jag umgår med Jens. "han verkar ju vara en sån person som du inte gillar" har både Mamma och Pappa sagt vid tillfälle xD Och jag fattar varför de tror det x) Men det är ju inte sant för fem öre.
Det är väl syskonkärlek eller något åt det hållet. Trots att man älskar dem så kan man bli sådär fruktansvärt jävla knäpp på dem, för att man aldrig får en ordentlig paus från dem, eller något, och det är det som behöver ventileras. Men trots all frustration jag har hävt ur mig angående Matilda, och trots alla gånger hon har fått mig att känna mig värdelös (oj va jag inte har reflekterat över likheten mellan min och Matildas och min och Jens relation förut..), trots det så har hon varit och är fortfarande en av de viktigaste personerna i mitt liv och det är jag jätteglad för :)
Dag 06 – Min dag
Men nu står det en säng i den lilla stugan i alla fall. Det är ju också rart.
Sen när plattformen var klar byggde jag ett vrak. Någonstans måste ju skeppet som vi kom med ha tagit vägen. "Botten!!" enda vettiga slutsatsen. Där är den nu. Hoppas att jag minns någorlunda rätt hur Emils skepp såg ut. Annars kan vi låtsas att det blivit deformerat av att ligga i vattnet. Bra plan, bra plan.
Sen när man är färdig med ett sånt där projekt så vet man gärna inte vad man ska ta sig för och blir lite idle ett tag.
Eftersom det är en ny server har jag ingen egen liten gruva eller så att ta tag i. Så jag följde med Vilgot bort till Vinterlandskapet och grävde snö i hans källare. Jag och hans Fritzlade snögubbe ensamma i typ två timmar. Det blev jätteexistensiellt ett tag när jag råkade döda snögubben och fick bygga en ny, och så fortsatte jag prata med den nya snögubben som om det var samma som den jag dödat. Det tyckte Vilgot var absurdt någonstans. Och vi kom fram till att om Vilgot har använt en teleport som han trodde var en "böja universum"-teleport men som egentligen var en "byta ut atomer"-teleport, så ska jag inte berätta det för honom.
Sen gav jag den Fritzlade snögubben två Fritzlade vänner så att jag han inte skulle känna sig så övergivad när jag drog. Jag var ju trots allt ganska frivilligt Fritzlad..
Annars i den verkliga världen så har jag inte hittat några kvitton. Jag har kommit en vart på listan jag skriver över vilka av verifikationerna som egentligen är borttagna men som revisorn är för pantad för att fatta, eller så är systemet helt enkelt ännu mer genompuckat än vi trott.
Och det är väl typ det... och då har jag ändå inte spelat Minecraft större delen av dagen. Den virituella världen är bara så mycket bättre! Eller i alla fall mycket händelserikare.
Dag 05 – Vad är kärlek?
Skillnaden mellan kärlek och förälskelse på en ”what the föök is göing ön in my brainz”-nivå är något av det bästa jag vet. Ända sen vi fick ett papper (Läs det igen! Igen igen igen: HÄR!) om det på kemin och jag faktiskt fattade att det är en riktig skillnad. (som jag har tagit upp på bloggen förut ett par gånger. Eftersom jag inte kan låta bli... det är så fint!)
För jag har aldrig hajjat den där grejen tidigare. Jag har alltid varit av uppfattningen att om tillräckligt många tror på det så ligger det något i det, men jag har inte kunnat se det. Jag har inte kunnat pussla ihop alla de där historierna, fina metaforerna, musiken och poesin till något som höll.
För det skulle inte hålla. Det var aldrig meningen för det var alltid pusselbitar från 2 olika pussel.
När jag fick det bekräftat av kemipapperet så kändes plötsligt allt sånt där lite mer vättigt. Jag kan köpa kärlek vid första ögonkastet. Jag kan köpa Soul mate - crapet. Jag kan köpa fjärilar i magen och ”när du är kär så vet du!”-klichén. Jag kan köpa ’kärlek’ mellan vänner och jag kan köpa ’förälskelse’ för prylar (jag kan defninitivt köpa förälskelse för prylar!). Jag kan köpa alla de där ”love-qoutesen” som jag avvisade på engelskan i ettan och skapade en lite smått awkward silence när jag satte punkt för diskussionen med att anonsera att ”Then I’ve never been in love!”. Så får man hälst inte säga när man har pojkvän kanske?
Jag kan nästan t.o.m. köpa ”the friend zone”. Sen är jag lite skeptisk till hur riktigt accurate tolkning allt det där är av ens känslor. Men liksom vem är jag to argue, jag kan föreställa mig vilka känslor som lett till fenomenen nu. Det kunde jag inte tidigare.
Men främst är det jävligt trevligt att fatta vad man själv känner. Att inte undra längre om jag har varit/är kär eller inte. Fatta hur man kan bry sig om flera olika personer så mycket, men inte på samma sätt. Ibland kan jag sitta och bara fundera över det och var asfascinerad. (Jag tycker om att få insikter om hur världen och människor fungerar, även om det är insikter jag har fått förut. Oftast är såna insikter ganska fysik-matte-relaterade.. men ibland kan det vara andra grejer.)
Och jag kan fatta hur så många på felsms.se som verkar vara trevliga så vitt man kan avgöra av den lilla text de skriver ändå visar sig vara otrogna. Eller hur man kan vilja stanna med någon som typ misshandlar en eller är allmänt ett jävla kräk på nåt annat sätt.
Den här texten skrev jag ganska långt i förväg. Innan jag hade börjat skiva listan på bloggen.. och jag hade ett avslut på det:
”Sen kan jag fortfarande inte riktigt köpa sleepless in seattle... och jag känner allmänt att kärlek vid första ögonkastet, soul mate - crapet, och alla de där love-quotesen från engelskan fortfarande inte riktigt är något som jag fancy.
Kärlek är inte allt. Förälskelse är inte heller allt. Men de kan fucka upp saker rätt fint”
Men jag känner att jag inte riktigt står för det på samma sätt som när jag skrev det. Ville ha med det ändå.. lite som en intressant iaktagelse av hur man resonerar annorlunda kring hela den här grejen beroende på om man är sådär fjantigt nyförälskad eller inte.
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Ifall man gjort som Emelie, och gjort frågorna lite vilken dag man vill så hade man ju kunnat vänta med den här frågan tills man ätit något intressant. Fast det gör man ju inte riktigt någonsin.. om man inte är min lillebror och får stå ut med pannkakscarbonara då och då för att mina matlagningsskillz är så jävla bäst!
Jag tänkte börja skriva det här inlägget igår kväll när jag inte hade nåt för mig. Men så insåg jag att det var ett jobbigt inlägg att skriva i förväg :P
Sen visade sig idag bli en exeptionellt ointressant dag att skriva det här inlägget, för idag har jag inte ätit någonting. Än så länge.
Jag har druckit ett halvt glas mango-juice. Men det har inte blivit någon mat.
Jag var sjuk igår och inatt. Somnade inte ordentligt fören halvt tio ungefär.. sen sov jag till 4 och har hängt på mitt rum sen dess för att jag kände mig fortfarande lite små-hängig när jag vaknade.
Sen gick jag ut vid halv nio och kikade runt, det verkade inte vara någon hemma då och det fanns inget spännande i kylen.
Eller tjaa... lite kyckling och potatis fanns faktiskt. Jag kanske värmer upp den senare. Eller tar lite glass....
Kopiöst är annars ett ballt ord!
Dag 03 – Mina föräldrar
Jag har något konstigt minne av när de berättar för mig att det är deras namn. Att de alltså inte heter "Mamma" och "Pappa".
De står vid det stora skåpet vi har i hallen som står halvvägs in i vardagsrummet nu men som brukade stå där stolen och den lilla hutchen med telefonen står. Och så kollar de på varandra och skrattar och säger att de heter Ingela och Stefan och ser allmänt väldigt ungdomliga ut som jag mins det.
Fast det har något väldigt konstigt över sig så jag misstänker att det är ett minne som jag har förväxlat med någon annan eller typ konstruerat själv på något vis. Kanske det var en liknande scen i en film.
Ingela och Stefan heter de i alla fall. Mamma och Pappa-namn liksom.
Sen har de jobbiga jobb. Mamma jobbar på Ericsson, hon är testare. Kollar mjukvaran i olika tele-grejer och letar efter buggar och fel.
Pappa jobbade på Försvarets Forsknings Anstalt när jag var liten. Sen slogs de ihop med något annat ställe och blev FOI som är Uuuuhm... Forsknings Ornament Institutet? Jag har ingen aning.. men han gör samma sak: forskar om strömning
Såna här bilder hade vi ibland hemma. På baksidor av papper. Vi hade aldrig helvita ritpapper när jag var liten, det var alltid massa jobb-jox på baksidan, för de var kasserade papper från mamma och pappas jobb. Jag reflekterade aldrig över att det var underpreviligerat. Det var ju miljövänligt och så i alla fall.
De har extremt olika musiksmak. Jag vet direkt om jag kommer hem och det är musik på i vardagsrummet vem det är som lyssnar. Även om jag inte har hört musiken någonsin förut. Enya är enda undantaget. Enya vet jag inte vem av dem det är som lyssnar på. Det är liite out of character för båda.. men inte särskillt mycket för någon. Sen är pappa en aning musiknazist också så ifall han är hemma så är chansen betydlgit större att det är hans musik som lyssnas på.
Annars är de ganska lika. Eller i alla fall bra på att vara konsekventa som föräldra-team. När jag var mindre hände det ibland att jag kunde fråga mamma om jag fick något och när jag inte fick det frågade jag pappa och då fick jag. Men det slutade ganska fort gå att göra sånt.
Min bror har nog aldrig kunnat köra den grejen riktigt.
Pappa har väldigt mycket musiker-drag. Han är perfektionist på många vis. Gör aldrig saker halvdant även om det skulle fungera typ lika bra och ta en tiondel av tiden. Det gör mig tokig ibland när han ska fixa något som inte funkar på min dator till exempel. Tillslut tycker jag att det inte är värt tiden att få det att funka längre, men han ska promt fixa klart det. Vid ett tillfälle så var internet lite knackigt och när han skulle fixa det så lyckades han göra så att det inte fungerade alls. Jag var skitsur i flera dagar!
Trots det är det mamma som jag blir mest sur på. Tror att pappa smiter lite från föräldrarollen och struntar i att tjata på oss för att han inte vill att vi ska bli irriterade på honom. Och då blir det mamma som är fast med att tjata. Och tjat är ju aldrig kul. Sen är mamma väldigt osmidig med sitt tjat. Efter 19 år har hon fortfarande inte fattat hur man tjatar på mig för att jag ska göra som hon vill. Jag fungerar dels som en sim. Man kan inte ge mig för många uppgifter sammtidigt. Och har man gett mig ett gäng uppgifter som jag ska göra och sen kommer med en till, då kommer den antingen hamna längst bak i listan eller så måste jag nollställa listan för att kunna göra den först. Och då är det inte säkert att allt kommer med sen när jag tar upp listan igen. Och sen gnäller hon när jag inte plockat undan skorna i hallen som hon bad mig om för tio minuter sen. Trots att anledningen till att jag inte gjort det är för att jag har varit upptagen med de andra sakerna hon bad mig göra.
Sen är jag också jävligt tjurig (yeah det är lite onödigt och töntigt jag vet.. och jag jobbar på det) och tycker inte alls om att göra saker för att andra har sagt åt mig att göra dem. Typ städa mitt rum. Det får jag faktiskt för mig att göra ibland, men om mamma då ber mig så vill jag inte, för då verkar det ju som jag inte gör det av fri vilja!
Mamma är annars mer chill än pappa på det viset att hon inte behöver ha allt planerat och trippelcheckat 40 gånger innan man kan åka någonstans. Och vi kommer bättre överens jag och hon nu sen efter då jag fick nog av henne och flyttade till Julle i en vecka.
Sen har jag mer gemensamt med pappa i form av musik- filmsmak och typ intressen i allmänhet. Och han är liksom uppe ibland och kollar på en film när jag kommer hem sent på kvällen så jag umgås mer med honom.
Men jag tycker om mina föräldrar. Även om jag blir tokig ibland på deras tjat och gnäll och "famlije-aktiviteter". Jag har ändå kommit förbi den värsta "bryta sig fri-fasen"..
De är ofta skoj och inte alls förtjänta av riktigt all skit jag ger dem. De är mycket bättre än många andra föräldrar jag stött på i mina dar. De ger mig och Tommy massa friheter och litar på oss med det mesta och de har aldrig pushat oss till nåt vi inte vill eller tryckt i oss särskillt mycket värderingar. Sen är det ju klart att de har haft möjlighet att berätta om ingenjörsprylar mer än de kunnat diskutera historia.. och då blir man ju gärna mer nyfiken på sånt. Säger inte att jag har kommit på att Matte är spännande helt oberoende av dem liksom. Matte är ju objektivt spännande :P
Och på senare tid har de skaffat sig mer av ett liv utöver oss, det var annars lite obehagligt hur de inte umgicks med någon som de inte mött genom mig eller tommy :S
Dag 02 – Min första kärlek
Min allra första förälskelse var en kille som gick hos samma dagmamma som jag. Tommy hette han. I samma veva föddes min lillebror. Den ni x)
Jag mins att när mamma och pappa frågade mig om vad jag tyckte att min lillebror skulle heta så sa jag ju Tommy såklart. Mamma och Pappa kommer inte ihåg att de lät mig bestämma. De tror att de gav mig förslag att välja mellan, eller att de frågade och sen sa jag ändå något som de hade funderat på själva.
Det är möjligt att det är sant, men det känns som ett ganska redigt sammanträffande.
Jag kommer inte ihåg hur länge jag var förälskad i honom, jag mins bara ett tillfälle då han kröp iväg ut genom dörren i lekrummet och jag följde efter eftersom jag hade bestämt mig för att jag var kär i honom.. och så att jag föreslog att min bror skulle hete Tommy. For all i know kan det ha varit bara just den där dagen som jag fått för mig att honom var jag jättekär i och sen glömde jag bort det. Det är liksom alla minnen jag har av dagmamman över huvud taget. Jag vet inte hur länge jag gick hos henne.
Sen är ju det rara med kärlek och förälskelser att varje ny gång känns så annorlunda att man tänker att alla andra gånger har ju bara varit småskrutt förälskelser jämfört med den som är den här gången, det här är the real fucking deal!
Så även om det kan kännas lite fånigt att räkna en crush vid 4 års ålder för "min första kärlek" så vet jag inte vart annars jag ska börja, för alla har varit "första"..
Dag 01 - Om mig
Och lilla Elsa från lägret som är min lilla modeguru, hon, min kusin Sara och tidningen "W.I.T.C.H" är grundpelarna i min klädstil.
Och så aspisfolket! (ni räknas dit allihopa jag umgås med nu, även om ni inte har något med aspudden att göra egentligen) En liten miniaspis-crew finns där inne någonstans. Jens är nog mer på utsidan och drar i trådar som en annan puppetmaster om man ska vara sådär smakfullt metaforisk hela vägen ut i fingerspetsarna, men resten av er... Men jag ska inte gå in på vad ni var och en har för roll i mitt liv nu, det är vad kakorna är till för. Folk jag umgås med nu är det ju uppenbart att de påverkar vem jag är. Sen kan jag inte veta vilka av er som kommer att stanna kvar som en minivariant innanför skalet när vi har slutat umgås. Det återstår att se.
Nu vart det mer om folk omkring mig än om mig känner jag x)
Men det har ju med varandra att göra. Jag har alltid tyckt att det andra har bättre chans att beskriva mig än vad jag har. För i största mån är det ändå hur jag upplevs som är sån jag är.
Jag kan upplva mig själv som väldigt osäker och blyg, men om folk omkring mig tycker att jag verkar öppen och utåt och självsäker, då är det ju jag som har fel?
Enligt det Jungianska personlighetstestet är jag INFP
- moderately expressed introvert (56%)
- moderately expressed intuitive personality (50%)
- distinctively expressed feeling personality (75%)
- moderately expressed perceiving personality (44%)
Det är svårt att göra såna där test dock för ibland vet man inte om något är rätt svar eller bara det man vill ska vara rätt.
NF kombinationen brukar tydligen innebära mycket fantasi-lekar som barn. Kalle & Hobbe -style med låtsaskompisar till höger och vänster och godsedjuren som lever på riktigt! Och det stämmer ju in på mig. Fortfarande. Jag lever lite halva tillvaron i någon sorts fantasi. Försökte ilustrera det i mitt slutprojekt på bilden "identitet" där jag målade en bäbis i en bubbla. Jag tar liksom till mig verkligheten och sen lägger jag till ett eget lager av... whatever it is som gör det allmänt mer kick ass!
Därför fungerar jag på ett sätt som bäst när jag är olyckligt kär. För verkligheten är oftast inte så bra som jag gör den till. Hrrm.. lite lagom oroväckande egenskap x)
Det är ansträngande för mig att prata med folk. Kommer man väl igång så brukar det gå bra. Men sociala situationer kan gämföras lite med gymnastiklektioner.. man har lite ångest inför dem även fast att det egentligen inte är så farligt. Sen är det ibland lite jobbigt att komma igång fast när man väl gjort det blir det ofta kul och går av bara farten tills lektionen är slut och man nästan till och med tänker att den kunde fått fortsätta lite till. Förutom vissa gånger då det ska göras något riktigt jobbigt som är anledningen till att man har den där ångesten varje gång, för det där jobbiga är så jävla plågsamt att det väger över allt det roliga man har haft också.
Jag trivs med folk runt omkring mig. Men det är oftast skönast när de pratar med varandra så att jag kan sitta och lyssna. Som min egen privata podcast! :D Jag slipper helst vara med i podcasten själv.
Jag brukar bli fascinerad över hur Jens och Sigge efter att ha sett en film kan haspla ur sig quote efter quote ordagrant. Jag mins inte saker ordagrant. Jag mins vad meningen betyder och känslan jag hade när jag hörde den, men inte de exakta orden. Sånt bäddar lite för missförstånd. För ibland är känslan jag hade kanske inte allt kopplad till meningen utan dök upp för att de spelade en viss låt som jag hört när jag har haft en viss känsla och då frammanas den känslan igen. Och sånt reagerar jag inte. Varför jag får en viss känsla vid tillfällen. Varför jag när jag har sett en film har en "bra" känsla eller varför jag har en "dåligt" känsla. Det kan bero på ljudet, storyn, filmningen.. eller kanske inte ens på filmen överhuvudtaget utan att jag hade Jens rubiks-kub i ögonvrån som påminde mig om Berlin.
Jag skriver mycket. Dagbok och på poeter.se ibland. När jag vill spara känslor. För om man skriver något när man är på ett visst humör, eller målar, eller läser eller lyssnar på något.. då sparas det humöret i det man skrev, målade, läste eller lyssnade på (förutsatt att det inte redan var något humör sparat där.. då kan det bli tok) och sen kan man plocka fram och läsa, titta eller lyssna på det igen och få tillbaka känslan :) Sånt gör jag mycket.
Jag lever inte riktigt i nuet på det viset.
På vissa sätt lever jag verkligen i nuet, gör sånt jag tycker är roligt nu och inte för att de resulterar i något bra senare. Men sen kan jag sitta och verkligen försjunka mig i det förflutna. I förut, i gamla texter och känslor, bara återuppleva dem om och om igen så gått det går.
Och ibland kan jag panika över framtiden. Inte kring betyg och ifall jag kommer klara mig och nå mina mål och sånt, nej jag kan panika över det där som jag inte kan kontrollera, vart mina vänner tar vägen. Vad jag lär känna för nya människor, ifall de kommer göra mig tråkig :o
Jag har inte heller varit med om något allvarligt... alls. Den närmaste personen till mig som dött, eller ens blivit sjuk är farmor. Och hon blev inte dålig fören jag var gammal nog att redan ha fattat att det skulle hända snart, men inte gammal nog för att ha en nära relation till henne. Men den var ändå närmare än till min Kusin som tog livet av sig. Så i min värld är sånt där som cancer och bilolyckor och död bara på låtsas och i filmer. Och jag kan känna mig asdryg för det när det händer andra personer saker och jag inte vet hur jag ska reagera, och jag blir så fascinerad över tanken på hur det skulle kännas om det hände mig.
Annars är jag stort fan av kakor och Oboy.
Är nagelbitare, ex. nagelbitare för ungefär två veckor sen. Sen hände något och det gick lite i slasken med det där. Får se om jag har gaskat till mig till påsk.
Är ganska musikalisk allätare, även om den Lilla Lulan i mitt skal skriker ganska högt på den punkten.
Läser inte så mycket sen jag började gymnasiet. Fyller 20 i slutet på året. Tycker att matte är det sexigaste som finns för tillfället. Har liksom inga särskillda intressen egentligen. Målar lite ibland, skriver lite ibland, händer att jag ritar då och då också. Spelar lite bas, piano och gitarr på den nivå att ifall jag la ihop tiden jag spenderar på alla de tre instrumenten och la det på ett instrument så skulle jag ändå inte kalla det att jag "spelar". Spelar dator- och tv-spel ibland. Mest av allt såsar jag på internet. bland memes, webcomics, youtube-videor och facebookstatusar. Bor för tillfället i Ghana, annars i Årsta. Är porrskadad, påstår Julle då och då. Äter inte broccoli. Tycker att orange är en trevlig färg. Är grisälskare. Inte vegeterian eller feminist. Jante-minion. Sväljer. Har sett alla avsnitt av V.Ä.N.N.E.R. Föredrar när mitt rum för tankarna till ett bombattentat. Har kvar min snuttekudde från när jag var liten, och sover fortfarande med den (som om ni hade någon respekt för mig innan ändå). Är mer kattmänniska än hundmänniska, men helst inget alls. Händer att jag glömmer bort att jag är tjej ibland. Znoosear gärna i en och en halv timme. Brukar vara bra på sten sax påse. Har turcost hår.
Kan rapa alfabetet. Nä.. det var lögn.
Ifall ni vill att jag utvecklar något av det där är det bara att säga till x)
Fetlista
Ni trodde väl inte att jag skulle hoppa över den?
Neeejdå ^^
Jag har till och med skapat en ny kategori för bara den här listan. Så ball är jag. inte för att någon av er bryr er om kategorier...
Tänkte försöka ta den nu när jag är borta precis lagom länge :)
Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Dag 1 börjar väl imorgon, den 1:a Mars
