Bildutmaning!
Ookii!
Eftersom jag är lite strandad i Ängby så har det inte blivit av att jag läst Mlemlems blogg på ett tag. Nu har jag läst ikapp och sitter härmed med en photo-chalenge (bildutmaning på svenska) på halsen.. Wooo!!
Liite ledsen i själen blir jag av att påbörja såna här listor mitt i en månad, när de är uppenbart anpassade efter att göras varje dag i just en månad.. eftersom jag lär vara lite mer noga med att faktiskt posta ett foto varje dag (blir lite ledsen i själen annars *nod*)
Men jag håller ut är min plan :D asbra plan
Galet
Tänker mig att jag börjar direkt? How's that?
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Okej så medvetandet är en kul grej (uhm.. ”ögonblick”? Jaja bare with me!) det där som gör att man vet vad man håller på med. Liksom ordagrant. Det där som gör att jag är jag och inte någon annan.
”Det är en själ av något slag” säger andliga människor.
”Det är massa impulser i hjärnan” säger vetenskapligt lagda människor.
(Ja jag vet... ohyggligt basic)
Jag är visserligen vetenskaps-fan generellt. Men i det här fallet tänker jag ibland att ”om det är massa impulser i hjärnan, hur kommer det sig att jag bara är mina impulser i min hjärna och inte någon annans?” och känner allmänt att någon sorts ”själ” som ansvarar för hela det där medvetandet känns... troligt?
För varför skulle en impuls i punkt A i min hjärna ha mer att göra med en impuls i punkt B i min hjärna än med en impuls i punkt A i min lågstadielärares hjärna?v Typ
”Om det inte finns en själ.. Hur kommer det sig då att vi är aldeles ensam i våra huvuden?” sa jag till Mario en gång när vi pratade om det här. Sen la jag till att jag ju egentligen inte visste om alla andra också kände sig så ensamma i sina huven som jag gjorde, men att jag liksom antog det för varför skulle jag råka vara annorlunda? Det låter konspirationsteoriigt. Då sa Mario att han inte kände sig ensam i sitt huvud. Fick en liten mini-existensiell kris där för en sekund. ”Vadå? Går alla andra runt i någon sorts stort gemensamt medvetande-moln och jag är inte inbjuden? :(”.. Nu tror jag visserigen egentligen att Mario antingen inte fattade vad jag menade eller bara sa så för att fucka med mig/skylta med hur empatisk han är, lite av hans stolthet och så.. men det fick mig att tänka ändå. Tänk ifall vi inte är ensamma i våra huvuden? Tänk om vi bara är väldigt ovana att besöka andra. För att vi inte försökt för att vi inte fattat att det går. Vissa individer kanske är lite vanare än andra. Typ medium och tankeläsare och såna hokus-pokus.
Det var en kul tanke.
Sen hade jag ju inga egna erfarenheter att stärka den med. Men jag ville gärna tro att medvetandet bara var impulser i hjärnan. Jag tycker om när de där mystiska sakerna i tillvaron visar sig vara väldigt omystiska (slump räknas inte... slump är fan mystiskt!) :) Så det hade varit kul med egna erfarenheter att backa upp det med tänkte jag, och var lite ledsen att jag inte hade några.
Och så hade jag ett sånt ögonblick! För en dryg en och en halv månad sen ungefär. Inget som bevisar något. Kan förklaras på massa sätt. Men det skulle kunna förklaras med att vi inte är ensamma i våra huvuden, och det var allmänt fint i övrigt.
Kom till saken!
Jaja!
Så det var *räknar på fingrarna* 9:e Februari.
”Du ska se Scott Pilgrim vs. The world!” Hade jag sagt till Vilgot i minst ett halvår. För liksom, den är awesome :o Och det är ltie någon sorts disgrace att inte ha sett den. I alla fall i Vilgots fall. Och jag hade sådär lämpligt fått den i Julklapp så nu kunde vi ju faktist se den.
Jag hade också inte velat se den som Pizza-film med familjen för att jag skulle kunna se den med Vilgot (jag vill inte se den mer än nödvändigt.. den får inte sluta vara awesome liksom :o vore massa synd).
Så 9e Februari. Egentligen behöver Vilgot plugga till en tenta. Men lite ledigt måste man få ha också, så han ska äntligen se film-fan som jag senaste veckorna har försökt tona ner hajpen kring så att det inte ska bli besvikelse på gund av för höga förväntningar.
Det blir det inte :D Såklart. Awesome film och så vidare.
Sen när Vilgot ska hem står vi i hallen och så får jag en hejdå-kram och mitt i kramen kommer Vilgot på något han vill prata om.
Sådär som Vilgot gör. :) För att Vilgot är dinosaurieungen ^^
Så Vilgot börjar prata om det han kom på att att prata om, men släpper mig bara sådär halvvägs ur kramen. Och när han står där med armarna runt mig och pratar om någonting jag inte kommer ihåg vad det var längre så dyker det upp en tanke.
Och där är ögonblicket! Ett ögonblick då det helt ärligt inte känns som att jag vet vem av oss det är som tänker den tanken.
Som om vi båda tänker samma tanke. Inte bara varsin likadan tanke. Och jag menar.. tankar är allmänt flummiga. Vet vi om det är impulserna i hjärnan som är tankarna eller om de bara resulterar i det där formlösa som tankar känns som. Och i så fall. Om två tankar är exakt likadana. Vad är det då som säger att det inte är samma tanke? Det är inte som att tankarna är på en specifik plats i rymden?
Det här är väldigt flum-filosofiskt, jag vet. Men det är ballt!
Tänk om det är en liknande känsla folk har när de känner på sig att deras syster har varit i en olycka. De tänker samma tankar en stund.
Jag vill tro att det funkar så. Det vore fint. Men egentligen tror jag väl att vi bara tänkte likadana tankar samtidigt. Kanske inte ens oberoende av varandra, kanske för att någon av oss omedvetet såg på den andras kroppsspråk vad hen tänkte.
Och som Jens påpekar när man leker med såna där mystiska tankar; man reagerar inte vid alla de där gånger då slumpen inte resulterar i något coolt.
Jag tycker det är ett fint och ögonblickigt ögonblick ändå!
Dag 29 – Mina ambitioner
Haha ^^
Jag blir lite avskräckt när folk jag känner är ambitiösa. Jag har mest ambitioner på skoj. Annars blir jag bara besviken när jag inte lyckas uppfylla dem tänker jag mig. Det känns ju allmänt onödigt.
Men ambitioner som i små idéer på saker som antagligen vore kul att göra med livet, men som jag inte satsar på så mycket att det kan räknas som misslyckanden om de inte blir av.. för trying is the first step towards failiure x)
Tillexempel att starta ett företag som säljer hemmagjorda kort och fotoalbum och annat ihop-pysslat krafs. Eftersom jag tycker om att göra kort och det är en lite små-kostsam hobby. Då vore det ju trevligt om jag kunde få in något på det. Självförsörjande hobby typ. Och fan va jag skulle kunna gå mycket på Panduro då <3
Panduro är min me-time plats. Helst butiken.. hobby-katalogen funkar i nödfall (och nu låter det som att jag onanerar till Panduro-sortementet. Härligt ^^)
Men oj vad mycket folk det finns som hobby-pysslar och lite halvhjärtat försöker kränga det på nätet.
Lite ambition att bli lärare för att få lära elever matte på bra sätt och faktiskt säga de där sakerna som gör att man fattar.. men jag undrar om jag inte gör mig alltför välförtjänt av min pin ”do I look like a fucking people person?” för att faktiskt någonsin kunna vara funktionerande lärare. Det vore som att leda ett konfaläger helt själv ju! Hjälp!
De allra flästa ambitioner jag har går ändå ut på olika sätta att fucka med de där framtida ungarna jag borde hä någon att se till att jag aldrig får.
Näää.. jag skulle nog bli en helt okej förälder om jag någon gång glömmer bort att jag inte orkar med ungar längre än en halvtimme tillräckligt länge för att faktiskt skaffa mig en.
Dag 28 – Det här saknar jag
Jag saknar Oboy!
Det har blivit lättare nu sista veckorna. Dels för att jag har vant mig vid att inte ha oboy och dels för att jag inte har nattshiftet längre så jag sover de där timmarna då cravingsen är som störst.
Men fan va jag ska dricka Oboy när jag kommer hem!
Fan va jag ska vara uppe och kunna äta och dricka på natten när jag kommer hem!
Jag saknar vårt Piano, vår gittar och vår bas.
Det finns en gitarr här, men den är ostämd och lönlös att stämma. Hafens sms när jag smsade och frågade om jag fick låna den när alla var borta en eftermiddag löd: ”yes, you may. Two warnings, however... one, it’s out of tune. Two, if you tune it, it will still be out of tune. :) The neck is a bit warped I’m afraid. Nonetheless, enjoy”
Jag saknar mina målarprylar.
Också mest första två veckorna eller så. Nu är det ganska lätt att tänka att jag kommer hem och kan måla snart.
jag saknar bröd och ost.
Smörgåsar helt enkelt.
Bröd mest. Jag måste inte ha ost på mackan.
Jag saknar min bror. Och mina föräldrar och mina vänner.
Nog för att det är lite överkomligt.. jag tycker ändå jävligt mycket om människorna här också :P (Paha x) Ni är finast!♥)
Men jag saknar att casha och filmkvällar och fika och och settlers och lucher och prommenader och söderkällaren och allt annat som vi gör.
Jag saknar att folk inte stirrar på mig och vill gifta sig med mig om jag går ut.
Jag saknar att kramas. Inte för att jag inte är på kram-terms med folket här.. men vi bor ju ihop. Det blir aldrig tillfälle att kramas hejdå eller så när vi har setts, vi ses hela tiden x)
Jag fick iof krama Kalle när han åkte härifrån. Och Timo x) men Timo är läskig :S
Jag saknar att kunna duscha när jag vill. Jag saknar att gosa ner mig i ett stort varmt täcke. Jag saknar Sushi. Gode gud vad jag saknar sushi! Nu vattnas det i munnen på mig x)
Sist jag var här så var jag här så länge att många såna där abstinens man har liksom gick över helt och hållet. Inte den här gången riktigt. (Nu tror ni att jag syftar på Sushi men det gör jag inte ^^ tihi!)
Dag 27 – Min favoritplats
Jag tycker det är mysigt att Emelies favoritplats är Sigges säng ^^
Ibland känner jag mig som en fan-girl till Emelies och Sigges relation... det är wierd. . . xD
Men jag vet den känslan. När man har en favoritperson som är så mycket favoritperson att den personen blir ens favoritplats, favoritminne, favoritsmak o.s.v. favoritallt. Sånt är mysigt :)
Och det är ju viktigast.. för mig i alla fall. Vem som är på platsen. Jag kan hänga på en sotipp om det är där folk jag vill umgås med är.
Och då är det klart att min favoritplats känns som där folk jag vill umgås med oftast är. Typ hemma hos Jens. Men jag hade inte haft så mycket till övers för Jens rum om det var tomt liksom.
Som plats är jag väldigt fond av min farmors hus.
Nu är det inte hennes hus längre för hon är död och vi sålde det när hon flyttade till hem. Vilket var jävligt synd men jag hade liksom inte så mycket att säga till om för jag ville ju ändå helst inte dit så ofta längre för det är så långt bort och så :\
Jag och Tommy fick den till lekstugan istället. Vi fick brev i den ett år. Aldrig igen dock för vi upptäckte inte breven fören vi var hos Farmor nästa gång och ja... brevlådan läckte som nämnt. Jag tror de gick att läsa ändå delvis så lite kul var det ju.
Lekstugan är gul och står på framsidan av huset precis där skogen mellan farmors hus och grannen börjar. Vi lekte där jag och Tommy när vi var mindre, sen slutade vi. Dels för att det vart lite tråkigt.. men mest för att vi växte ur huset och liksom inte kom in ordentligt i det längre. Fast vi hängde fortfarande ganska mycket på altanen till den på somrarna. Gungorna som vi köpte och sandlådan som pappa byggde växte vi också ur.
På framsidan av huset är det en liten hörna av bärbuskar. Jag tror det stod utemöbler där när vi var mindre men de togs nog in någon vinter och orkade liksom aldrig ut igen. Där stod också klädhängaren som jag försökte klättra upp i en gång och hade sönder lite. Den såg stabil ut.
Och äppelträdet som jag lyckades klättra upp i och sen inte vågade hoppa ner från och satt och ropade på mamma i vad jag då uppskattade som en timme. Det var nog kanske två hela minuter innan hon kom x)
Sista sommaren vi bodde där var nog sommaren innan gymnasiet. Den där mellan-sommarn som jag spenderade så mycket bara jag och Matilda, som skulle få mycket uppmärksamhet ifall mitt liv någonsin blev en bok. Jag tänkte mycket den sommaren.
Jag kunde inte sova en natt och tog en filt och en ficklampa och gick och la mig vid vattenpumpen som man kan se på bilden i mitten av åkern. Och så låg jag där och tittade på stjärnorna och lyste med ficklampan upp mot himlen och kände mig liten för alla stjärnor jag såg som var helt obegripligt (liksom verkligen obegripligt) långt borta och där låg jag med min ficklampa som ingen jävel någonsin skulle se skymten av. Och det kändes tryggt att vara så liten, att jag och min ficklampa kunde fucka upp hur mycket vi ville utan att det skulle göra ett piss. Och sen somnade jag och när jag vaknade var batteriet i ficklampan slut och jag hade hur många myggbett som helst och det var kallt och blött och allmänt förjävligt x)
Jag har inte varit där massor. En eller två gånger om året brukade vi åka dit. Men vi har liksom gjort det sen alltid. 2 veckor gammal var jag första gången vi åkte dit. Så även om minnena jag har kopplade till det där huset inte är så speciella i sig så är det som en enda stor nostalgi-bomb. Varenda rum i huset har massor av minnen.
Men jag har ändå inte varit där så mycket att det är för många minnen.
Egentligen är hela huset som en fantasi-värld full av minnen. Så på ett vis spelar det ingen roll att jag inte kan åka dit längre för själva huset var som bara som ett skal åt alla minnen som hörde till det. Minnen som jag inte behöver vara där för att minnas. Ibland känns det som det aldrig funnits på riktigt..
Och det huset jag minns är ju egentligen precis det.. inte på riktigt. Men det är en otroligt fin låtsas-plats också.
Dag 26 – Mina rädslor
Jag känner mig allmänt ganska bekymmersfri. Inte helt såklart.. men ganska.
Jag blir rädd när saker utan förvarning poppar upp framför mig. Om det är på tv eller på riktigt gör det samma. Men vem blir inte det egentligen. Jag kanske inte är berädd på det lite oftare dock. x)
Jag blir förfärligt rädd när jag blir jagad. Av utklädda teaterkollo-leadare under en spökrunda och dylikt.
Men jag skulle inte kalla något av det där ”rädslor”.. rädslor känns mer som sånt man går runt och oroar sig för. När man är rädd för att man ska bli ledsen i framtiden typ.
Det gör jag.
När jag säger att jag inte ångrar saker så menar jag inte att jag aldrig ångrar något.
Jag ångrar ofta saker tills det visar sig inte vara någon fara längre. Vilket oftast inte är så länge.
Men jag säger och gör ganska mycket sånt som jag panik-ångrar efteråt. Och jag är väldigt rädd att det en dag ska vara så illa att det inte går över på en timme.
När Jens blir sur på mig är ett bra exempel på det här, men inte det enda. Men det funkar likadant alltihop så det kan få tala för massorna.
När Jens blir sur på mig är jag totalförstörd tills det går över (Har jag nämnt att Jens är läskig när han är sur). Inte lika mycket nu för tiden som jag var första gången (sen var det ett tag sen han var sur på mig nu också) vilket också är anledningen till varför jag inte ångrar att jag sagt det som gjort honom sur när han väl slutat vara sur. Jag har ju lärt mig vad jag ska undvika till nästa gång osv.
Men jag kan ändå gå runt och vara rädd att jag någon gång ska säga något som gör honom så sur att han bara aldrig förlåter mig. Liksom i vardagen.
Säga eller göra något som skulle skapa en så obotligt awkward stämning mellan mig och någon jag bryr mig om så att vi inte kan umgås mer.
”Fucka upp” helt enkelt.
För jag är rädd för förändring. Jävligt rädd för förändring, för jag trivs så bra med mitt liv.
Och jag vet att allt förändras hela tiden, men det funkar ganska bra att trösta mig med att det går så långsamt att jag kommer anpassa mig till det utan att upptäcka att det händer.
Men fuckar jag upp så kommer det att förändra något väldigt fort. Och det är asläskigt!
En sido-grej till den rädslan.. ett specifikt sätt att fucka upp på om man så vill:
Jag är livrädd att någon ska läsa mina dagböcker.
Ifall någon läste vissa delar av min dagbok så skulle flytta och helt byta bekantskapskrets kännas som ett mindre hassle än att träffa den personen igen.
När jag (dumt nog) hade med min dåvarande dagbok till Berliin och Mario (? Eller var det Isak?) fick tag på den och skojade om att läsa den så mådde jag så jävla illa! Jag mins inte ifall jag grät eller bara damn near grät, men fan vilken panik jag fick.
Jag glömmer gärna att jag är så privat. Ofta känner jag mig som en öppen bok. ”Jag döljer inget. Är det något man vill veta om mig är det bara att fråga” och det stämmer mycket.. tills jag inser att jag skulle göra nästan vad som helst hellre än att låta folk läsa mina dagböcker.
Dag 25 – En första
Jag var utomlands ganska mycket när jag var liten. Pappa jobbade på olika ställen och vi följde ibland med hela familjen. Dessutom åkte vi ganska mycket på solsemestrar också. Jag tror att någon gång i slutet på lågstadiet så hade vi en liten undersökning om hur många olika länder vi hade varit i i klassen. Inför någon sorts världsvecka. Vi skulle rita flaggor och grejer. Jag var den som hade varit i flest olika länder då.
Sen har jag inte varit på så många fler olika ställen sen dess..
Jag var för liten för att minnas första gången jag var utomlands. Det var för många i samma tids-period-ish för att jag ska veta vilken som var först.
Däremot minns jag väldigt tydligt första gången jag reste utomlands ensam. Det var precis ett halvår sedan på dagen idag.
Jag var i England med kören jag gick på mellan 5an och 6an, alternativt 6an och 7an. Är inte helt säker. Och så var jag ju i Berliiin förra våren. Så jag har rest utan mina föräldrar.
Dock har jag aldrig varit tvungen att genomgå den där flygplats-proceduren på egen hand.
Jag har alltid tyckt att det är jätteförvirrande att flyga. Att komma på flygplanet det vill säga. Efter en viss resa till jag minns inte vart med mina föräldrar när vi nyss diskuterat att tänk om jag ska flyga själv någon gång. Då vore det ju bra om jag vet hur man gör så jag borde passa på att vara uppmärksam för vi vet inte när vi ska flyga nästa gång och du kanske kommer vilja flyga själv innan dess.. typ.
Men oavsätt hur mycket jag försökte hänga med på vart man skulle och papper och monitors och sånt så fastnade det aldrig riktigt. Även när vi var i Berlin hängde jag liksom bara på mest kändes det som.
Nu skulle jag flyga helt själv. Fanns ingen jag kunde hänga på. Och även om ”Åka till AFRIKA och vara ifrån familjen i TRE MÅNADER” var lite intimidating så var det helt klart ”flyga ensam” som var det som gjorde mig helt illamående den morgonen. Svimmade nästan på flygplatsen :\
Sen hade jag Mamma, Pappa och Julle med mig tills jag skulle gå genom säkerhetskontrollen. Och egentligen så är det ju bara vänta efter det. Men jag skulle byta i Amsterdam vilket jag inte hade den blekaste aning om hur det ska gå till.
Visade sig att flygplatser är ganska tydligt skyltade när man får tid att leta efter dem och inte bara hänga efter folk som redan vet vart man ska. Vilken tur man kan ha ^^
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Eftersom Vilgot sa det lite i samband med att vi pratade om den här listan.. inte alls om den här frågan just, utan om första frågan och hur man kan beskriva en person med en liten detalj ibland.
”du gråter när du tror att en karaktär du gillar har dött”
Ja det är ju jävligt sant. Nu gråter jag ganska mycket åt allt möjligt. Jag gråter när jag har migrän. Jag gråter när Fullmetal Alchemist tar slut. Jag gråter när en av mina bästa vänner flyttar till Göteborg. Jag gråter när jag är aldeles ensam på en fett läskig flygplats i Amsterdam efter att ha flugit själv för första gången. Jag gråter för att Wind tror att hon har en granne som heter Mr. Ug som egentligen är hon själv. Jag gråter när jag tar studenten. Jag gråter när Maries föräldrar tvingar henne att flytta och lämnar Paulie kvar. Jag gråter när en ask jag tyckte var väldigt fin visar sig vara spårlöst försvunnen. Och visst fan gråter jag när karaktärer jag gillar dör!
När jag ”tror” att karaktärer jag gillar dör kanske låter kanske som ett lite udda sätt att formulera det på. Men Vilgot har sett precis rätt avsnitt av walking dead med mig x) och inte för att vara spoileriffic (ja jag tycker för mycket om det ordet) men folk dör ju fan aldrig på riktigt!
Sen den karaktär jag antagligen gråtit mest för, den bok jag gråtit mest för i alla fall, råkar också vara en som faktiskt inte dog. Det var bara jävligt taskigt skrivet. Det tror jag inte att Vilgot vet om (att jag grät när jag trodde att han dog då, själva boken och karaktären känner han till) så det är bara en fin liten slump. Jag pratar om Pippin. Jag läste inte sagan om ringen själv, mamma läste den för mig och vi låg inne i mammas och pappas säng och så bara dör Pippin! Sådär lagomt i slutet av allt, jätteonödigt och jag var helt jävla förstörd! Jag grät och grät och grät hur länge som helst och kunde inte andas tillslut. Jag börjar fortfarande gråta ibland bara när jag tänker på det.
Tillslut fick mamma prompa på att vi skulle läsa vidare och så var han ju faktiskt inte död, då grät jag kanske till och med ännu mer! För jag gråter jävligt mycket när jag blir glad också ^^
Jag gråter när jag skrattar för mycket. Jag gråter när Marie kommer ut på bron och Paulie flyger(!) till henne. Jag gråter när musik är jävligt fin. Jag gråter för att Wau times Wau to the power of Wau equals Wau. Jag gråter när jag har fina vänner som kommer till flygplatsen när jag kommer hem från Ghana (nej det var inte menat som en hint (Althogh nu när jag tänker på det så vore det jävligt trevligt, utöver att jag skulle bli töntigt megaglad att se er, om det vore så att någon kunde komma och ge mig sjuts hem XD Pappa har lektion då så han kan inte:( ))
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Albin. Albin är jäävligt bra på att få mig att må bättre.
Fast det tog lite tid för mig att göra den kopplingen, för vanligtvis när jag mår dåligt så försöker jag få mig själv att må bättre genom att prata om att jag mår dåligt med någon. Och det gör jag inte naturligt med Albin.
Så det vart inte en snabb asociation från "jag mår dåligt :(" till "prata med Albin".. och det tog ett tag att inse att jag inte pratade med Albin om att jag mådde dåligt inte på grund av att Albin var dålig att prata med sånt om, utan för att jag aldrig mår dåligt när jag pratar med Albin.
Det räcker med bara de där öppningsartigheterna för att jag ska glömma bort att jag är ledsen, och så blir jag bara aldeles glad istället :) Även om det känns som himlen ska gå sönder och jag aldrig ska kunna sluta gråta.
För Albin är oftast så glad. Och även när han inte är det, utan ringer för att han har haft världens skitdag där allt har gått åt helvete så har han ändå den där sprudligheten som man blir helt lycklig av. Den där som gör att han kan säga 40 ord i sekunden så man inte har en chans att hänga med på vad han säger och får fråga 19 gånger tills han tillslut säger det sakta nog och man skulle ha hört vad det var om inte hans och min telefon vägrat sammarbete, så man bara låtsas att man hör så att han kan fortsätta prata ^^ och han har tålamod med att säga det 19 gånger tills jag hör utan att låta irriterad så att jag blir nervös över att prata i telefon med honom.
Albin påminner mig också om många fina minnen och bara det faktum att jag umgås med honom gör mig glad för i ettan sågs vi bara via Jens och jag tänkte att det var synd att jag inte hade kontroll över hur mycket jag träffade honom för varje gång skulle kunna varit den sista, typ om han och Jens tröttnade på varandra eller bråkade eller något.. eller om jag och Jens bråkade för den delen. Men nu finns det inget som skulle stoppa mig och Albin från att ses mer än min och Albins relation.
Fast sen fungerar Albin mest som en pausknapp för mitt dåliga humör, för det känns oftast bara bättre så länge jag pratar/är med honom. När jag sen återgår till mitt så kommer det dåliga humöret oftast tillbaka.
En bättre grej på lång sikt.. för att faktiskt bearbeta det dåliga humöret är att måla eller skriva. Ibland, när det är något mindre jag är ledsen för så kan det räcka att bara skissa upp en målning. Annars att måla. Det är oftast så effektivt att jag inte har hunnit måla klart tavlan innan jag har kommit över humör-dippen. Har ett par halvmålade tavlor hemma som inte blivit klara just därför. Den senaste saknar bara ett huvud, det var den jag satt och sandpapprade på över skype i Julas ni som mins det.
De gånger jag skriver blir det oftare faktiskt något färdigt av det och mycket av det jag har skrivit för att bearbeta något finns på poeter.se. Inte allt, ibland skriver jag för hand och det orkar jag oftast inte föra över till datorn, för när jag väl hittar igen det när datorn är på och jag har tillfälle så känns det allmänt inaktuellt. Allt på poeter.se är inte såna grejer heller. Ibland skriver jag saker där bara för att testa något eller för att jag är uttråkad (och nej det säger jag inte bara för att ni inte ska gå dit och analysera mitt humör de senaste tre åren, det är faktiskt sant också). Men måla är roligare, även om det hjälper på samma sätt kan man ha mycket rolilgare med en målning, det är lättare att leka med underliggande betydelser och metaforer i en målning, lättare att få det att se ut som något helt annat än vad det är. Ibland går det med dikter också, men det är svårt att få till det lika fint :)
Ifall jag hade varit konstnär "på riktigt" hade de ju gärna fått vara i kombination.
Lyssna på musik kan också fungera. Oftast tyr man sig till musiken innan man börjar skriva och måla. Skriva och måla gör man för att det inte finns någon bra låt till det humör man är på just då. Hade jag varit musikalisk hade jag nog försökt göra en låt till det humöret man är på istället. Nu är jag inte, då blir det sånt jag kan någorlunda.
Dag 22 – Det här upprör mig
Ja jag blir upprörd ibland. Men jag reagerar oftast genom att bli ledsen snarare än arg.
Och vad som upprör mig kan vara vad som helst.
För där har jag faktiskt lyckas göra en koppling till att det inte har att göra med det som jag till synes blir upprörd över, nästan alls.
Jag kan bli skitledsen över att jag inte får se ett TV-program som jag varit inställd på att se, för att Pappa ska titta på nyheterna, trots att programmet går i repris nästa dag. Sen kan jag istället låsa in nycklarna i skåpet när jag hängt kvar i skolan efter att receptionen stängt så att jag varit tvungen att GÅ hem utan jacka och sitta utanför lägenheten och vänta på att någon ska komma hem så att jag får komma in, utan att jag bryr mig särskillt om det.
Och ett tag trodde jag att jag blev mer upprörd över de där fåniga sakerna som verkligen inte spelar någon roll egentligen..
men jag har nu för tiden noterat att jag kan bli jävligt upprörd över mer faktiskt förståeligt upprörande saker också när det är på fel dag. Det är en droppe som ska få skiten att rinna över. Och det har inte så mycket att göra med hur stor droppen är utan mer om när den kommer. Hur full koppen är.
Såklart. Man har mer tålamod när inte allt annat också har gått fel samma dag.
Sen vad det är för grejer som gör om min kopp är full eller inte är svårare att säga. Jag antar att det har att göra med om jag har sovit dåligt, ätit dåligt. Såna där allmäna "må-bra-grejer", men jag har inte verifierat det.
Ett tag trodde jag att jag var mer lättirriterad när jag hade haft labb. För labb är allmänt ångestladdat och man måste skriva labbrapport efteråt, så det made sence att jag var mer lättirriterad då och bara tvärt stod inte uuut(!!!) med Jens och Julle utan att de egentligen var jobbigare än vanligt.
Sen flyttade våra labbtider på sig så att jag hade labb på eftermiddagen och Jens och Julle på morgonen och då gjorde jag en intressant iaktagelse. Jag stod fortfarande inte ut med Jens och Julle den där lektionen efter att de hade haft labb. Det var alltså inte bara jag som fick för mig att de var störigare än vanligt för att jag var lättretlig efter labb. De var de som faktiskt var störigare än vanligt x)
Men generellt så tycker jag att jag har ganska lång stubin och det är jag rätt stolt över (janteminionen kan inte vara mer än "rätt" stolt över någon egen feature..) jag kan missa tunnelbanor och stå i köer och sånt utan att störas oftast. Det har jag inte alls alltid kunnat, så det kommer sig av träning.
Och ibland kan jag bli lite knäckt när jag inser att jag blir irriterad på något dumt (allt man blir irriterad på är fan dumt egentligen.. men man får bli det om man vill ändå. Jag vill bara inte helst) .. typ Jens och Julle. Så då tänker jag på det och jobbar på att inte bli irriterad nästa gång och tillslut blir jag inte irriterad längre när Jens säger "vi möts här" och sen är någon helt annan stans.
Visst sen kan jag bli upprörd över sånt där skit i stil med artikeln Emelie länkade på sin blogg igår, om tjejer som skrev mail om hur de skämdes över sin hårväxt. Men där är jag också allmänt avtrubbad och orkar oftast inte bli så upprörd i alla fall.
min bloggkategori "Morr!" har 4 inlägg. (Jämfört med Emelies oräkneliga..) varav det bara är ett som jag verkligen står för.
Feminism och hela debatten om könsroller eller inte könsroller upprör mig. Det är nog det som upprör mig mest konsekvent i alla fall. Det finns så många jobbigt dumma människor i den debatten.
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Ett till sånt där ögonblick.
Försöka ta ett specifikt ett den här gången och inte ett allmänt återkommande.
Okej..
*Söker mig till Emelies blogg för inspiration. Förbannar Emelies fina fina musik-text-rubriker, som är sådär liite för intetsägande så att man ska kunna lista ut vilket inlägg som är det men letar efter. x) Inte så användar-vänligt Emelie :P*
Jag tänker mig minnen som små filmsnuttar från ens liv. Det är så de känns oftast. Som att någon tagit filmen om ens liv och klippt upp den i bitar och hällt i en skål, huller om buller. Och hela tiden är man där och pillar på bitarna. Och varje gång man pillar på en bit så förstör man den lite. Något trillar bort, smudgas eller ritas till. Även fast man är försiktig.
Vissa bitar har behållts ganska långa, medan andra är kortare.
När jag hör ordet "ögonblick" så asocierar jag det nästan som en synonym till "minne"..
Men när jag tänker efter mer så kan jag inte riktigt med att kalla en hel halvtimmes-snutt av minnes-film för "ögonblick". Nu har jag inte kollat upp korrekta betydelsen av "ögonblick", men ett halvtimmes-minne duger inte just nu.
Ett ögonblick är en stillbild. Ifall man pausar filmen någonstans.
Ta en film och pausa den vid det mest karaktäristiska tillfället. Svårt.
Sen kom jag att tänka på att jag kanske har några bitar i den där skålen som är så korta så att de redan inte är mer än ett fotografi i mitt huvud. Så jag letade efter såna och hittade ett.
Jag ligger på köksgolvet och brevid mig ligger tommy på en handduk med blåa kanter och gula badankorr och en brun nallebjörn. Jag har precis vänt huvudet för att titta på honom. Han har en vit och blårandig sparkdräkt på sig. Han är kanske 3-4 månader gammal och har lite blont fjun på huvet och en väldigt bäbis-derpig min. Jag är 3 och ett halvt år.
Mamma står och kokar mackaroner och har en brun tröja på sig, som jag har fått nu. Ni har inte sett den för det var nyligen jag fick den och jag tycker inte att den är så snygg egentligen, den är bara väldigt mycket nostalgi för mig för hon brukade ha den mycket när jag var mindre så jag vill inte att den slängs, och så är den ful på ett väldigt charmigt sätt så jag kan nog tänka mig att ha den ibland ändå. Jag kan inte se henne från där jag ligger på golvet när jag tittar på Tommy, men jag vet att hon står där. Jag tänker på hur det känns som Tommy alltid har varit så stor som han är nu, för att han växer så långsamt så jag inte kan se det.
Det är förmodligen ett av mina tidigaste minnen. Inte allra tidigaste för jag minns när jag vaknade mitt i natten och Mormor och Morfar plötsligt var hemma hos oss för att Mamma och Pappa åkt till sjukhuset när Tommy föddes och det var ju uppenbarligen tidigare. Och jag minns när mamma var gravid delvis också. Sen har jag några tidiga minnen från dagmamman bland annat som jag inte vet när det var så jag kan inte säga om de är tidigare eller inte.
Men jag gissar att det här är bland top 10 tidigaste minnena som jag fortfarande kan klämma fram.
Dag 20 – Den här månaden
Månaden är Mars 2012.
Jag är i Ghana och det finns liksom inte så mycket att säga mer.
Har min "reseblogg" här där jag inte har skrivit särskillt mycket heller.
Förutom att tiden egentligen går rätt fort trots att det är i ett annat land och sånt, för att jag inte gör så mycket annat än att sitta på kontoret. Dagarna flyter ihop typ.
Men ändå så känns det som den längsta månaden på läänge. Ett bra sätt att mäta hur snabbt/långsamt det har känts som tiden har gått är att komma hur mycket dagbok jag har skrivit. För när tiden går fort hinner det gå mycket längre innan jag känner att jag borde uppdatera dagboken. När tiden går så snigligt som den har gjort den här månaden skriver jag 5-6 gånger om dagen. 5-6 sidor i taget.
Mina typ 4 senaste dagböcker har alla varit nytt rekord i hur snabbt jag har skrivit slut dem. Och det är lite spännande hur det nästan alltid tar ungefär en månad. Helt oberoende av hur stor dagboken är. Och det går alltid snabbare att skriva dagboken i början. Man hinner igenom halva på knappt två veckor och tänker "wow!" kommer hinna slut den här innan 4. Och sen saktar det ner och det tar en dryg månad i alla fall :S
För en månad sen idag började jag på en dagbok som jag skrev klart för en vecka sen. Och den dagboken kommer antagligen vara slut innan jag åker hem. Så långsamt går den här månaden.
Det blir lite oekonomiskt när tiden står stilla för då behöver jag köpa nya dagböcker hela tiden.
Dag 19 – Detta ångrar jag
Nu kommer jag inte kunna skriva det här inlägget ordentligt för Jens har redan hunnit mobba mig för vad jag kommer att skriva och när jag skriver inlägg så sitter jag alltid en tio minuter extra med dem för att gardera dem mot allt Jens skulle kunna tänkas hoppa på.
Iband orkar jag inte gardera allt, och det får jag alltid alltid ångra. (på tal om temat..)
Jag tror inte att det har hänt att jag någonsin publicerat ett inlägg som jag inte varit helt nöjd med vissa av grejerna i, men som jag publicerat ändå för att jag inte orkat eller inte kommit på ett bättre sätt att säga det jag vill på, utan att Jens har hoppat på exakt de grejer jag har varit osäker kring. Det är så läskigt jävla bra Jens känner mig.
Och nu när han i princip har hoppat på de där grejerna jag skulle ha sagt redan innan jag har sagt dem så kan jag ju förebygga det genom att faktiskt inte säga dem. Men då kommer han ju mobba mig för att jag ändrade på det jag skulle skrivit för att han inte skulle mobba mig. Så jag är liksom körd i vilket fall -.-
Så varför låtsas som något (nej det tänkte jag inte göra ändå -.-)
Jag går inte runt och ångrar saker jag har gjort. Det händer, korta stunder ibland, men allmänt är jag jävligt glad i hur mitt liv ser ut just nu och jag vet att varje litet val jag kunde gjort annorlunda skulle kunna lett till att mitt liv inte vore så kick ass som det är nu.. och det vore ju synd (yeah jag vet att det lika gärna kunde lett till att jag haft det ännu bättre... men det känns ju osannolikt :D:D:D (*oförkämt jävla nöjd med tillvaron* jag hade också hatat mig)) Men letar jag efter saker så kan jag väl hitta lite..
Jag är ibland lite ledsen för att jag inte sa till mamma att jag ville vara med när några grannar på landet frågade ifall vi ville vara med på 7-kamp. Mamma sa nej för hon antog att jag inte hade lust.. vilket jag normalt verkligen verkligen inte skulle ha. Men den här gången kände jag för det av någon anledning, men det kändes fånigt att säga, så jag gjorde inte det fören vi var långt därifrån och jag säkert typ började gråta eller nåt så att mamma frågade om det. Men liksom. Egentligen bryr jag mig inte om det längre... Ett tag kunde jag teatergråta över det minnet dock x) inte längre.
Sen ångrar jag att jag inte kollade på Julkalendern ”en december-dröm”. För att jag saknade det så grymt mycket på Julafton. Jag såg avsnittet som var på Julafton. Och jag hade sett några av de tidigare avsnitten. Men jag hade inte följt det på riktigt.
Sen vet jag att det är på grund av det som jag har sett varenda jävla avsnitt av varenda jävla julkalender sen dess och det är jag nästan lite stolt över att jag har gjort. För Julkalendern är mysig. Och hade jag sett ”en decemberdröm” lite mer ordentligt så hade jag inte märkt vad jag skulle gå miste om och säkert bara sett de följande lite halvdant tills jag mycket långsammare tröttnade och aldrig insett vad jag missade. Så även om det stör mig lite att säga att jag har kollat på alla julkalendrar sen... typ Pelle Svanslös eller nåt sånt.. UTOM ”en decemberdröm” så är det bättre än att inte kolla på julkalendern alls längre. Så egentligen ångrar jag det inte, lite bitter ibland bara x)
Och så kan jag tänka om allt sånt där som det känns som jag ångrar. ”jag har lärt mig av det och jag skulle ha gjort misstaget senare när det var något viktigare om jag inte hade gjort det då jag gjorde det” och då ångar jag dem inte riktigt? Eller?
Att jag inte hade en studentmössa somfolk kunde skriva i ångrar jag också ibland. Och den är svår att tänka att jag har lärt mig något av, att jag skulle gjort det misstaget över något viktigare, för man har liksom bara en student. Och jag har grymt svårt att tänka mig att det hade fått så stora konsekvenser att jag inte hade varit exakt där jag är i mitt liv just nu ändå. Med enda skillnaden att jag hade haft en studentmössa som folk hade skrivit i. Men jag gjorde det valet och det var det jag ville då. Och någon gång i framtiden kanske jag får ett barnbarn som vill ha en begagnad studentmössa och har ännu mindre huvud än jag har och så kan hon få en mössa som inte bara tillhört en släkting som inte ens lever längre utan också har blivit använd två varv, dubbelt begagnad! Släktklenod liksom. Och den dagen kommer jag vara ganska glad att jag inte skaffade mig en egen studentmössa där det står massa trams från folk som jag är för senil för att komma ihåg vilka de var och för blind för att kunna läsa vad de skrev. Så en dag kommer jag säkert vara glad över det beslutet också, även om jag kommer vara lite ledsen över det ett gäng dagar till innan dess.
Sen när jag säger att jag inte har några pinsamma minnen (som för övrigt bara är delvis relaterat till vad man ångrar och inte. Faktiskt!), för att jag har kommit över dem så även om jag tyckte de var pinsamma då så tycker jag inte att de var pinsamma då nu, så slänger Jens alltid gången då jag spydde på hans golv i mitt face. Och han har en bra poäng där xD För det tycker jag fortfarande var jävligt pinsamt! Men jag glömmer bort det. Så när jag säger att jag inte har några pinsamma minnen så är det genuint vad jag tror. För jag har förträngt att jag spydde på Jens golv! För det var jobbigt! Och jag vill inte höra om det!! XD
Det är möjligt att jag går runt med massa andra såna grejer i bagaget som jag fortfarande tycker är pinsamt men som jag förträngt och därför inte kommer att tänka på när det är dax att dra fram ett pinsamt minne.
Men jag står fast vid att jag generellt inte ångrar saker..
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Jag vill inte :<
Jag minns inte så många av mina födelsedagar. Jag har varit sjuk en hel del av dem faktiskt. Men det gör inget att vara sjuk på födelsedagen. När man var liten var det sorgligt såklart, men inte nu för tiden.
Jag gör helst inte så mycket en grej av att jag fyller år. Jag tycker inte om att dra ihop folk. Klart det är kul om man kan va med folk man tycker om, men det är det ju varje dag. Inte extra roligt på min födelsedag.
På det viset kan jag tycka att min senaste födelsedag var jäävligt mysig. För att det inte var en grej alls.
Också käns det allmänt som mitt liv blir bättre och bättre. Varje ny dag är lite den bästa i mitt liv (med vissa undandtag såklart) och då blir ju också min senaste födelsedag den bästa.
What about it då?
Jag fick träffa Albin för första gången på tre månader. Och fan va jag hade saknat honom!
Och det var som en säck som knöts ihop väldigt fint där.
För Jag hade kommit hem från Ghana två dagar tidigare. Och dagen jag kom hem hade jag på kvällen träffat en hel massa folk på Söderkällaren och sen dagen efter det hade jag varit hemma hos Jenny och träffat henne och Adam + Aylin och OskaR och Fernando. OskaR som jag inte träffat sen Studenten alls! Så under två dagar hade jag liksom lyckats träffa i princip alla mina favoritpersoner (i stockholm i alla fall) nästan sammtidigt.
Albin var liksom den sista personen jag inte hade träffat efter jag kom hem.
Så på min födelsedag fick jag träffa honom :D och så var det sådär fint inget särskillt. Jag kollade på polarexpressen. Som jag försöker se varje år på min födelsedag, eller då i närheten, för det är en liten mysig tradition. Albin sov i min säng x) Han var trött.
Och även fast att han inte var helt vaken så var det lite som att Då, när jag fick träffa Albin, då hade jag kommit hem på riktigt. :)
Dag 17 – Mitt favoritminne
På humanistiska konfirmationsläger ska man ha med sig en favorit-låt och en favorit-sak.
Favoritsaker är oftast ganska direkt ihop-kopplade med ett minne. Det är därför jag har svårt att slänga bort saker. För det vore som att slänga bort minnen ju :o
"Ditt favoritminne. Har du något sånt? Jobbigt va?" Sa Jens på skype när han satt och läste igenom alla frågorna. "Oh fuck" sa jag "är det en av frågorna?" men det var ju nummer 17. Lååång tid dit att fundera över vilket som är mitt favoritminne.
Och sen nu så bah är det 17 redan :S What is öp with dat lixpix?
Fan va jobbigt. Kan jag inte bara få gnälla hela inlägget på att jag inte vill bestämma mig för en favorit bland mina minnen? Det är jag som bestämmer ändå! Jag kan skriva ett inlägg om katter istället om jag vill! Fast det vill jag inte :(
Ett minne.. Ett jävla favoritminne!
Okej. Jag har ett lite okonventionellt ett. Det är inte favorit på samma sätt som de tillfällena som först kommer upp i skallen när jag tänker "favoritminne", typ Berlin-resan, min konfirmering, eller vissa typ filmkvällar och andra tillfällen som jag bara har mått så jävla bra!
Det här är ett minne av när jag var förbannad.
När vi hade någon formav idrotts-/friluftsdag på våren i 6an. Antagligen typ sista månaden innan skolavslutningen. Och alla såna där dagar var fruktansvärda. Allt som gick ut på att ha roligt med klassen och göra saker tillsammans. Jag ville ha så lite med min klass att göra som möjligt. Varenda en av dem.
Lektioner var okej. Liksom, lyssna på läraren, göra uppgifterna. Woop woop färdigt, done out! Rasterna var jobbigt men jag klarade mig igenom dem. Utflykter och grupparbeten och all annan påtvingad interaktion med de här människorna var mardrömmar.
Så vi var i någon park någonstans vid en sjö. Och vi spelade brännboll för det är ju så jävla roligt! Och vi delades in i lag och började spela. Och vi spelade ett tag och det gick ju relativt bra.
Och sen stod vi, jag och Gustaf vid samma bas och skulle springa vidare. Och när, vem det nu var som sköt, sköt så kom jag iväg först. Antar att jag hade bättre reflexer. Men han var ju snabbare och när han försökte springa om min så halkade han i leran.
Nu hade väl vem som helst inte blivit självaglad över att halka i lera. Men som extra trivia vill jag påpeka att Gustaf var den där killen som hade kritvita nya skor var och varannan månad och hade vid antal tillfällen under de här 6 åren vi gått i samma klass näst inpå mordhotat mig för att han tyckt att jag på något sätt varit ansvarig för att dessa skor inte var skinande vita längre. Tillexempel råkade jag trampa honom på foten när vi körde burken i typ trean eller fyran. Han skrek i flera minuter. Den gången bad han om ursäkt senare när det visade sig att han varit min hemliga kompis den veckan men glömt bort det. Men jag var inte den enda som fick utstå stormvrede över att ha smutsat hans skor eller kläder.
I alla fall. Han halkade i leran och anklagade självklart mig för att ha fått honom att trilla. Visst jag var väl i vägen, inte med mening såklart. Men han gick så långt som att påstå att jag hade lagt krokben för honom. "det var inte med flit" mumlade jag "förlåt" också säkert. Tyst. Och gick tillbaka till basen vi båda börjat på eftersom vi båda blev brända. Gustaf forsätter att skrika på mig att jag la krokben för honom och får med sig sina kompisar som också skriker på mig. Lärarna säger ingenting.
Nästa boll. Bollen går iväg och jag och gustav börjar springa. Jag springer medvetet bakom honom för att det inte ska hända igen. Hans kompisar på utelaget försöker helt öppet att fälla mig och struntar totalt i bollen. Men efter att två år ha duckat folk i korridorerna eftersom att stöta ihop med någon var lika med döden så lyckas ingen av dem att faktiskt få mig att ramla. Lärarna säger ingenting. Inte jag heller. Två gånger blir jag brännd på det viset. Och när tredje bollen går iväg och killarna fortfarande försöker fälla mig men jag trots allt lyckas ta mig fram till sista basen och "hem" så står Viktor där med ett av slagträna och slår mig med det i magen.
Jag tror att jag har nämnt det även på bloggen att jag aldrig var slagen när jag var mobbad. Aldrig knuffad eller någonting sånt. Ingen som rörde mig. För det är så mycket lättare att se att det inte är okej. Det är så mycket lättare att säga att "vi menade inget illa" om man blir busted med att bara vara en kuk. Enligt deffinitionen på "mobbing" är det mobbing att frysa ut någon, men hur bevisar man det? Hur påstår man att folk medvetet fryser ut en? Och egentligen, vill de inte umgås med en ska väl ingen egentligen tvinga dem till det. Och det tyckte jag väl någonstans då också. Visst var jag ledsen över att de inte ville vara med mig. Men jag kunde inte riktigt hata dem för det. Sen var de kukar utöver det såklart.. men liksom. Subtilt.
Det här var första gången någon faktiskt gjorde mig fysiskt illa under den tiden.
Och jag blev så arg! Jag ryckte slagträt ur handen på Viktor och och bara skrek! Jag slog honom inte, jag svingade det inte ens. Jag bara höll den i handen och skrek. "DET VAR INTE MED FLIT!!" Skrek jag. Om och om igen. "DET VAR FAN INTE MED FLIT!!" Och tårarna sprutade överallt och hela klassen stog knäpptysta och bara stirrade på tjejen som aldrig sa någonting tillbaka trots all skit de gav henne. "är det där verkligen Cissi?" hörde jag någon mumla tyst.
DÅ kommer lärarna. Först när jag står och vrålar med ett brännbollsträ tycker de att "oj nu kanske vi borde göra något?" och så tog de mig och Gustaf åt sidan (för på något vis tyckte det att det här hade inget med Viktor att göra.. nejnej, han bara slog ju mig med ett basebollträ -.- han är ju bara en hjärndöd efterföljare, varför ska han stå till svars för någonting alls?) och försökte få oss att reda ut det och Gustaf försökte förtvivlat förklara på vilket sätt jag förtjänade ett baseballträ i magen. Han försökte verkligen, för han var genuint också riktigt jävla pissed off att hans kläder hade blivit skitiga. Trots att han såg helt livrädd ut så fort jag öppnade munnen. Och allt jag sa fortfarande var "Det var inte med flit!" . Ingenting mer, inget "Idiot" eller annat skälsord. Bara "det var inte med flit" Lugnare och lugnare. Till allt han hade att säga. "Men det har är nya shorts" "det var inte med flit!", "de kostade 3000 kr" "det var inte med flit", "de är helt förstörda nu" "det. var. inte. med. flit." Och det bröt tillslut ner honom och lärarna kunde släppa oss utan att vi hoppade på varandra.
Och sen, när vi alla gick lite lagom utspritt till bussen hem så kom han springande bakom mig. "Cissi!" jag vände mig om. "Förlåt. . ." sen saktade han ner när han kom ikapp mig.. väntade någon sekund eller två på en respons. Jag drog på munnen och nickade lite typ och han såg lite osäker ut och sprang ikapp sina kompisar längre fram.
Det hände saker efter det. Folk trippade på tå runt mig på ett lite annorlunda vis.
För jag blev ju aldrig arg. ingen av dem hade någonsin sett mig arg. För jag blev verkligen aldrig arg.
Folk säger fortfarande det, att jag aldrig blir arg. Men jämfört med innan det här är jag ett riktigt åskmoln.
Men jag blir fortfarande inte sådär fly förbannad. Inte för att jag är någon sorts mega zen-mästare, utan för att jag inte vågar bli arg.
I grundskolan särskillt hade jag ingen jag vågade vara arg på. Jag var för rädd att de skulle bli arga tillbaka. Nu har jag Jens och Julle som jag faktiskt kan bli riktigt irriterad på ibland. Det är ballt det där hur de man blir som argast på är de man bryr sig mest om ofta. Men Jens och Julle gör aldrig så dumma saker att de förtjänar att bli mer än lite irriterade på. Samma med min familj, de gör aldrig tillräckligt dumma saker för att jag faktiskt ska bli förbannad. Även om jag skulle kunna bli det.
Därför är det här mitt favoritminne. För att det är den enda gången i hela mitt liv som jag har varit riktigt jävla asförbannad! Och fan va det kändes bra!
Dag 16 - Min första kyss
I sexårs pussade jag killen jag gillade på kinden.
Det var lite av en våldtäktspuss. Han var fasthållen av några andra tjejer som ville leka Mamma-Pappa barn med honom. Jag och min kompis, som också var kär i honom satt och ritade vid ett bord brevid och så sa vi, först på skoj att vi borde passa på att pussa honom. Sen vart vi mer och mer allvarliga av det och tillslut tog vi slag i saken. "nu kan vi ju bara inte låta bli att göra det" liksom.
Så vi rusade fram, gav honom en puss på kinden och rusade fnissande iväg igen. Inga konsekvenser av det what so ever. Det där med att pussa killar var ju nemas problemas liksom.
Sen pussade jag inga fler på ungefär tio år. Tills jag träffade Julle.
Ett tag i högstadiet hade jag lite komplex över mitt inte alltför inponerande "list of conquest". Men så pratade jag med Matilda, som liksom allmänt alltid haft någon form av pojkvän och inte riktigt vet vem hon ska räkna som "seriös" och inte. Och det tycker jag ganska mycket om att jag kan utan problem peka ut min första kyss och min första riktiga pojkvän. (sen kan det vara en liten "shit jag har inte haft någon ordentligt barndom"-känsla när man inser att man aldrig kysst någon som man inte har haft sex med :S)
Ibland kan det kännas som man behövt de där halv-trams-relationerna att öva sig på. Men liksom, hur mycket lär man sig på att fucka upp melanstadieförälskelser? . . .
Första Kyssen! Hålla sig till ämnet, min grej helt klart.
Det är ett sånt där datum som jag aldrig kommer glömma. Inte för att jag är sentimental nog att lägga det på minnet, för sånt lyckas jag dåligt med. Sentimental nog kan jag väl vara ibland, men jag misslyckas ändå med att lägga datum på minnet. Även om jag försöker.
Nej anledningen till att jag mins det är för att datumet är en mycket mer big deal den dagen än det vanligvis är. 27 September 2008. Julians 16årsdag.
Julle fyllde år. Så vi var det på den tiden "vanliga gänget", som jag säkert kommer glömma bort någon om jag försöker lista så vi struntar i det. Det är ungefär samma som det nuvarande "vanliga gänget". Hemma hos Julle på övrebergsvägen, som är ett gatunamn som också stenhårt fastnat i mitt huvud. Har ingen aning om vilken gata folk bor på oftast. Vet knappt vart Julle bor nu fan. I London vet jag absolut inte. Vi satt inne i Julles rum/utanför Julles rum eftersom alla inte riktigt fick plats inne i rummet. vi var en samlad trupp någorlunda i alla fall.
Jag och Julle satt i skräddarställning mittemot varandra, halvt bakom Julles dörr, och blåste varandra i nacken. Det var vår senaste grej. Det började med att peta varandra på knäna och evolverade sakta under en dryg månad, via bland annat vanlig konvetionell kittling, näspoking och poking i nacken, och nu hade vi altså nått det här kritiska stadiet av nack-blåsning.
Det kittlades ju. På papperet var det ju därför vi gjorde det. Sen hade vi liksom någonstans slutat komma ihåg att reagera på att det kittlades.
Så där satt vi och "blåste" varandra i "nacken" tills vi tillslut liksom "missade" både "nacken" och att "blåsa" och så vart det liksom en kyss av hela grejen istället. To this day fortfarande det som känns som det längsta kyssen jag varit med om (ja man "är med om" kyssar :P) det är antagligen inte den längsta. Det är väl samma fenomen som när man går till ett nytt ställe första gången, eller tar en ny väg till ett gammalt ställe. Den okända vägen känns jättelång jämfört med en bekant väg på samma sträcka. Men jag tror ändå att vi faktiskt höll på rätt så bra länge.
Jag minns att jag hörde allt som pågick runt om oss asbra! Precis vad alla sa, samtidigt. Som en split-screen fast för mina öron. Det kändes verkligen som någon sorts övernaturlig superhörsel. . Så jag kunde inte hålla mig för skratt när Jens suckande sa till Matilda att ”hur gick de från poking till... det där”. Sen höll mina ben på att dö och jag tyckte det var ett passande avbrott på något vis x)
För hur avslutar man en första kyss? När man har hamnat i den sådär utan att ha sagt något. Då måste man säga något sen. Och det kan ju potentiellt bli jobbigt. Trevligare att bara fortsätta kyssas då liksom. Tills ens ben dör.
Skratt är bra på det viset. Avbryter man kyssen genom att skratta så skrattar man ju. Då finns det inget tillfälle för awkwarda "Jaaa duuu..."n efteråt. Allt är fine. Lite den taktiken jag körde på. Funkade fantastiskt :D
Jag minns det inte som det, men antagligen var det en allmänt kass kyss. Eftersom ingen av oss hade någon som helst uppfattning om hur det "borde" vara. (sen är ju "kasst" när det kommer till kyssar gaaanska subjektivt.) men det känns inte som att vi har ändrat hur vi gör det särskillt mycket sen då. Julle håller inte med x)
Och det kanske är sant, vi kanske har ändrat det jättemycket. Bara så långsamt att jag inte har märkt något. Det är i alla fall svårt att vänja om sig vid.
Jag vet att jag har kännt det som "hur annorlunda kan det bli egentligen, det är ett ganska simpelt koncept liskom" angående hurvida någon kysser bra eller dåligt. Men fan va det inte stämmer!
Dag 15 – Mina drömmar
Inatt drömde jag att jag var ledare för konfaläger igen. Men den här gången var jag så mycket äldre att ungarna tyckte jag var vuxen och tråkig. Kände mig allmänt gammal och ledsen när jag vaknade.
Jag försöker skriva ner mina drömmar så mycket som möjligt.
Ofta ska man ju till skolan eller något när man vaknar och har inte tid att skriva ner drömmen. Och det är inte såå noga. De drömmar jag har glömt saknar jag ju inte att inte komma ihåg. Men jag läser igenom min drömdagbok då och då och det är väldigt kul. Oftast mins jag att jag har drömt drömmen när jag väl läser om den, inte alltid jag har ett par drömmar i den boken som jag inte har något minne av alls x)
Janne är avundsjuk på mina drömmar säger han ibland. Jag tänker mig inte att jag har sådär särskillt roliga drömmar. Visst, jag gillar att drömma.. men jag drömmer oftast om saker som känns ganska så vardagligt ändå. Inte så mycket gröna elefanter som flyger och sprutar karameller.
Jag drömmer om folk jag känner i situationer som känns väldigt vardagliga när jag väl drömmer men som när jag vaknar visar sig vara off på ett eller annat sätt. Sådär som drömmar är att man plötsligt vet något, av ingen anledning alls. Att man går in i ett hus och sen är man på standen plötsligt. Eller att personen man började prata med plötsligt är någon annan.
"Jag skulle hälsa på den brittiska tjejen från Teater-lägret/hon som gick på bild och formen som bodde i närheten av där jag bodde som jag brukade ha sällskap hem med. Vi fick åka jättelångt och när vi kom fram insåg jag att jag hade glömt presenten som jag slagit in i massa lager papper. Men sen var det två timmar tidigare och jag var fortfarande hemma så jag fick en chans till att ta med presenten" 14-15 Mars 2009
"Jag skulle till Hornstull eller Liljeholmen för att träffa Adam och Julian. Vi skulle handla på systemet men de ringde hela tiden och bytte mötesplats" Mars 2009
"Någon hade övertalat Jens att börja på Tai-Chi, tror det var jag. Anders (vår ledare) tyckte inte att det var en så bra idé" 25-26 Mars 2009
"Vi satt i matsalen och snart skulle engelskan börja. Men Anders (engelska-läraren) satt vid bordet brevid så vi behövde inte stressa. Sen vände sig Anders om och kollade på oss och sa "Varför sitter ni här? Lektionen börjar nu, ni kommer komma försent" och sen reste han sig och rusade iväg allt vad han hadde. Vi sprang efter till Bokbussen på taket till gymnastiksalen. Aylin hittade en bok om antikens grekland" 29-30 Mars 2009
Den sista är en av mina favorit-drömmar. Jag vaknade ur den och låg och skrattade aslänge. Jag mins den jättetydligt. Den känns lite hafsigt nedskriven, men det var verkligen så den kändes. Sådär konstigt känslolös. Det bara hände saker.
"Jens och Jenny skulle ha ett barn tillsammans. Det skulle heta Julian så att alla i familjen hette något på J. Vi gick upp på en kulle där jag skulle föda barnet. Anita (min gamla dramalärare från högstadiet) hjälpte till att ta på kläder på en Baby-Born-docka och det var att föda barnet. Sen hällde jag mat på ett miniatyrkök för att jag spelade sims. Sen var köket stort och väldigt jobbigt att städa" 20-21 juni 2009
"Jag sprang runt och fångade pokémon så att jag fick hångla med dem" 21-22 juni 2009
"Jag och Jens byggde ett hus i Sims och sen ställde vi det på diskbänken i köket" 28-29 Juni 2009
Nu vet jag inte vad det heter men det finns metoder för att ta kontroll över sina drömmar så att man kan styra dem. Första steget är tydligen att skriva ner sina drömmar. Det hade jag ingen aning om när jag började göra det men tro fan att det fungerar för det är ganska ofta som jag vet om att jag drömmer nu för tiden. Och då kan jag ganska ofta göra som jag vill. Sen tvivlar jag på mig själv lite för mycket så halva hjärnan tänker "nu ska jag gå till ett bord och så står det en stor tårta där" och andra halvan tänker "fast det kommer inte funka, det står ju ingen tårta där. Det är inte såhär enkelt" så det händer ibland att tårtan typ står och blinkar på bordet x)
Men jag föredrar oftast när jag drömmer utan att insé att det är en dröm. För drömmar är som extra dagar, och på något vis vill man ha livet sådär lagom begränsat. För att önska och hoppas på saker är liksom halva glädjen. Ifall men kunnat kontrollera sitt liv som man kan kontrollera drömmar ibland, då hade man kunnat få allt man önskade sig och sen sitter man där och vet inte riktigt vad man ska göra. Det är som att spela minecraft i creative-mode. Man behöver få kämpa för att nå sina önskningar annars är de inte lika mycket värda när man kommer dit.
Men så känner man sig lite ball också när man upptäcker att man drömmer. För det kan vara lurigt. Jag mins en dröm jag hade. Vi satt i matsalen i skolan på en måndag. Åt lunch och allt var precis som vanligt. Inga underligheter, inga bokbussar på taket till gymnastiksalen. Men så insåg jag att jag hade glömt vad jag gjorde under söndagen. På lördagen hade jag varit hos Julle och jag mindes allt upptill då vi gick och la oss och somnade. Sen mindes jag inte något av söndagen. "Tänk om jag drömmer" tänkte jag och mindes något de säger i Inception. Att om man föröker tänka sig hur man hamnade på en viss plats och inte kan komma på det så är det täcken på att det är en dröm. Och när jag tänkte efter så var det inte bara söndagen jag inte mindes något av. Jag mindes ingenting om dagen innan vi satt där i matsalen heller.
"Så det är en dröm tänkte jag"
Men oftast är de ändå så vanliga drömmar att jag inte kommer att tänka på ifall det skulle kunna vara en dröm. Även om de visar sig vara lite off när man vaknar. Det kan vara ibland när det händer något sånt där riktigt bra i en dröm som jag tänker tanken "är det en dröm?" och typ nyper mig själv eller vad jag nu fått för mig att man ska göra. Men jag brukar aldrig kunna hitta något som tyder på att det är en dröm i de lägena. De känns alltid sådär extra extra verkliga. Antagligen för att jag inte vill insé att det är en dröm :\ Såna drömmar är alltid störiga att vakna ur. Det tar oftast tid innan man insér vart man är och vad som har hänt på riktigt och inte. Ibland kan det vara en sån där dröm som känns otroligt jävla verklig, men som det inte händer något särskillt i så när man vaknar inser man inte att man drömt.
Det är senare på dagen, eller tillochmed senare under veckan, som man inser att det inte riktigt går ihop att någon har sagt det man absolut tycker sig minnas att de har sagt och sakta kryper det fram att det måste ha hänt i en dröm.
Mest använtdbart att veta att man drömmer är det ändå när man drömmer mardrömmar. Och smidigt nog så är det i huvudsak då som jag inser att jag drömmer.
Jag drömmer mycket mardrömmar. De brukar så över när man blir äldre säger folk. Inte för mig iaf :\ För mig har de blivit värre (för jag är så jävla speciell!! (det är förresten skönt när man kan säga att man hatar sina vänner utan att behöva oroa sig för att de verkligen tror att man gör det ^^) -.-).. eller värre. De förekommer oftare. Men eftersom jag vet att de är drömmar så är de inte lika läskiga.
De är fortfarande asläskigt :o Läskiga filmer är ju läskigt. Drömmar är värre.. även om man vet att det inte är på riktigt, det vet man ju om filmer med.
Oftast blir jag bara jagad i mina mardrömmar nu för tiden. Och jag kan inte gömma mig eftersom de som jagar mig är del av drömmen så de vet ju vart jag gömmer mig -.-
Ibland är det andra mardrömmar, då är det inte lika troligt att jag inser att de är drömmar. Men jag kan inte komma ihåg någon sån jag har haft på senare tid.
Men även om jag drömmer mycket mardrömmar så är jag väldigt fond av mina drömmar. När jag åkte ner till Ghana första gången berättade dem om olika Malaria-skydds-preparat och det billigare alternativet kunde ge en mardrömmar. "nej" sa jag direkt. Inte för att jag inte ville ha mardrömmar, utan för att jag inte ville äta något som fuckar med mina drömmar alls. Jag skulle inte vilja äta något som påstods minska mina mardrömmar heller. För tänk om det minskar på alla mina drömmar. Eller ändrar på dem. Gör dem till snetrippar om gröna elefanter, varenda en. Det vill jag inte! Jag vill ha dem som de är. <3 Helt lagom fucked up och allmänt bäst :D
Dag 12, Dag 13 och Dag 14
Jag vet! Jag har missat flera dagar!
Men jag har faktiskt inte lovat att göra ett inlägg per dag.. och jag planerar att ta igen allt jag missat nu. Jag är så jävla förlåten! Vilken tur jag har :) snällt av er :D snippa.
Dag 13 – Den här veckan
Men vavavava!? nu blir det ju inte i ordning!
Nä! fan ta ordningen! jag gör som jag vill!! och jag vill ta dag 13 först eftersom dag 13 ger mig ett ypperligt tillfälle att förklara varför jag inte har bloggat på tre dagar, utöver att jag är så jävla rebellisk!
Jag har jobbat.
Ni som kände mig på den gamla goda tiden då jag var här sist kanske hörde talas om att jag fick sitta med en del bokföring. Den här bokföringen skulle redan då har varit inlämnad i Augusti. Jag kom hit den 25e September.
Altså försenad bokföring som behövde göras nuuuuu!
Det var inte min favoritsyssla i hela världen. Särskillt inte när det gick över deadline nummer två och tre och sen fortfarande inte var inte helt inne till jul när jag åkte hem..
Antog att de i alla fall skulle fixa sig medan jag var borta. Och det gjorde det väl.
men sen är det sådär med revisorer att allt ska vara allmänt helt jävla felfritt. Och när man aldrig har bokfört saker så blir det inte riktigt sådär felfritt som de behöver ha det för att kunna runka ordentligt. Och då skickar de en lista över vad som inte duger så att man får ändra på det.
Och det är vad jag har gjort de senaste dagarna.
Först gått in i systemet och letat upp datum och pris och allmänt skrivit ner så mycket som möjligt om varje grej på listan för att kunna leta efter kvittona effektivare.
Faktiskt så gjorde jag det mest förra veckan.
Den här veckan har jag mest gjort det faktiska letandet av kvitton. Och typ skrivit ut och markerat uttag på kontoutdrag och shit. Det låter inte mycket. Men fan va det har tagit tid.
Hela måndagen satt jag. Då var jag visserligen ganska paralellt på typ facebook och skype.
Värst var det igår. Jag gick upp vid halv tio eftersom Hafen tagit nattshiftet för att låta mig få sova. Snällt.
Sen jobbade jag. Non-stop till lunch, klockan halv ett. Sen åt jag väl lunch och degade efter lunchen en timme. Sen jobbade jag. Igen non-stop till middagen klockan 7. Och efter den, från 8 till 6 på morgonen!
Och idag har jag varit helt tvärdöd sen igår att jag vara velat sova! Hela dagen helst..
men det har jag inte fått för bokföringen har fortfarande inte varit klar..
Nu är den det.
Typ. Det är kanske någon enstaka eftersläntrare som vi kommer hitta under de följande dagarna.
Men det är liksom ingen mördar-lista av grejer som ska fixas.
Så resten av veckan får jag förhoppningsvis tid över till saker som att gå till affären (sånt som jagj tänker varje morgon att "idag ska jag göra det".. men sen händer det aldrig för jag har inte ute att göra känns det som och "kan göra det sen"-attityden slukar mig) och plugga.
I helgen kanske jag och Liisa hinner övningsköra lite också.. vore ballt att göra i Ghana :S
Den här veckan har också varit veckan då halva tiden jag ska vara här har passerat! Snart kommer jag hem!
Alrighty!
Next up:
Dag 12 – I min handväska
Handväska ja. Har jag en sån?
Ibland.
Just nu har jag en kameraväska som jag bär omkring när jag lämnar huset här betydligt slaviskare än hemma.
Hemma använder jag ju vanliga handväskor också ibland. För att de är fina och för att jag tappar bort mina grejer om jag inte alltid har dem på samma ställe. En jackficka fungerar, men såna har man inte på sommaren. Eller i Ghana för den delen.
Så här blir det väska.
Kameraväskan tycker jag är hiskeligt tråkig egentligen, men såna är sådär bra vadderade och eftersom jag lyckas ha sönder min kamera ändå så behöver jag väl ha en sån.
Har tänkt pimpa den.. har tyg, men ingen ork.
I den har jag såklart min Kamera
Det är en Nikon D3000. För er som funderar på att köpa systemkameror kan jag rekomendera den. Jag vet ingenting om några andra kameror alls så jag skulle säkert rekomenderat dem också om jag haft dem i två år. Det är en nikon för att den var en present. Inte för att jag egentligen har en åsikt angående nikon vs. canon. Sen är det ju kul att kasta evil-eyes på folk som har canon, så det gör jag ju.
Kamerans objektiv är på upphällningen igen. Cissi hanterar sina saker dåligt :(
Till Kameran har jag ett extra objektiv som är extrem vidvinkel, även kallat fish-eye.
Och mellanringar som man sätter mellan kamerahuset och linsen som ger samma effekt som ett macro-objektiv, men tar mindre plats i väskan.
Jag får plats med både mellanringarna och fish-eye-objektivet i väskan sammtidigt om jag vill, men oftast har jag inte med mig någon av dem, utan en vattenflaska istället. Så länge jag inte går ut med avsikt att fotografera.
Just nu har jag också mitt pass och mitt gula häfte om att jag har blivit vaccinerad mot gula febern i väskan. Nog för att det känns lite smått risky att ta med sig passet när man går ut... men jag föredrar det framför att ha passet liggande någonstans på rummet för saker blir flyttade på hela tiden i det här huset. Min iPod ligger oftast i något av facken också. Inte helt säkert att den ligger på samma plats alltid dock, men eftersom den inte är så viktig att den följer med så gör det inget. Jag har för tillfället inga hörlurar ikopplade i den så det måste jag ändå komma ihåg om jag vill ha den till något. Tuggummina följde med från sverige. Jag vet inte varför jag köpte tuggummin, gillar inte riktigt tuggummigrejen. Tuggar alltid för länge, för att jag glömmer eller för att jag inte kommer förbi en papperskorg, och får ont i magen och i käkarna och huvet och bara bläh! och det är inte så jävla gott oftast ändå. Tror jag köpte de där för att jag skulle kunna snika förbi jätte-kön urban till posten på ICA och hämta mitt paket från en av kassorna istället. Det funkar oftast, men det blir fishy om man inte köper något.
I ett fack som ligger på baksidan av väskan har jag min padda.
Det är magiskt hur perfekt den får plats i fickan.
i somras och jag ville bara kasta den så hårt som
möjligt i asfalten. tacka vet jag Paddan! xD Så länge
man inte har appar som egentligen är grorda för
iPhone..
Ibland får jag plats med min dagbok där också. Om
den är liten. Som den är nu.
"Upside down notebook" :D fiiin!!
Fickorna på framsidan, det finns två. I den större, innersta har jag pengar och mobiltelefonen och andra viktigheter jag kan tänkas ta med mig.
Just nu är min plånbok i form av ett oyster-card-fodral från London och innehåller en dryg 50-lapp i cedis i taget plus mitt OK-Q8-kort (får jag vuxenpoäng för att jag har ett sånt?) Sen har jag ett kuvert med resten av mina pengar i, också i samma ficka.
Telefonen är en Nokia 3310 som jag köpte på tradera för 150 kr för att jag insett att jag behöver de där mobilerna som håller för allt efter att ha tappat min första, halvgamla sony-ericsson från yoy-stick-from-hell-perioden, (som jag fick tillbaka från min lillebror då min nya nokia-telefon -som jag tappat i vattnet ett varv- blev påkörd av snöplogen) i toaletten. (jag hade en mobil som blev stulen, och mammas gamla, också sony-ericsson-yoy-stick, där i mitten någonstans också)
3310an fungerar fortfarande utmärkt! så när som på batteri-tiden.. men man kan inte få allt. Det är bara Albin som lider av att jag inte kan prata längre än 2 minuter i alla fall.
I den yttre, undre, mindre fickan har jag trams. Där förvarade jag min ring undertiden jag var här förra varvet för att jag var lite nervös att gå ut med såna värdesaker massa synligt. Den här gången har jag ringen på mig. Har till och med bytt till att ha den på vänsterhanden så att jag kan se ut att vara förlovad och undvika att bli friad till så fort jag lämnar huset. Kommer kännas ovant att byta tillbaka sen när jag kommer hem. Får se till att förlova mig proper så jag slipper det :)
Fast jag vill förlova mig på alla hjärtans dag för det vore så underbart genomlame! ♥ (volvo-villa-vovve-liv-skämtet)
En blyetchpenna som förmodligen är Jens.. men man kan aldrig vara säker. Stift har jag till den också ser det ut som. Trevligt. Pennor får man hålla hårt i i det hör huset. Annars försvinner dem och kommer aldrig tillbaka. Idag har vi haft en bläckpenna på tre pers som gjort bokföring och den har seglat emellan oss väldigt friskt. Fler pennor hittar vi helt enkelt inte.
ICA-kortet. Eftersom jag inte kan använda det här men ville ha det med ifall jag ska köpa nåt på internet. 3 svenska kronor. Och sim-korten till min mobil och iPad eftersom jag har andra sim-kort här i Ghana. Det är också ett Ghanesiskt sim-kort till iPaden som jag använde förra gången jag var här man som har slut på credits nu och som jag inte hade med mig till butiken när jag skulle fylla på det så jag köpte ett nytt istället för 5 kr.
Sen har jag en ficka på insidan av locket på väskan.
Där har jag kameraprylar. Som inte alls syns vad de är på den här bilden :D
Sådär.. bättre.
Lite överexponerad..
det är ett extrabatteri, en fjärravlösare, ett extra minneskort och linsskydd. Linsskyddet hör inte alls till kameran egentligen. tror det är till vår analoga systemkamera. Tror att det riktiga linsskyddet till min kamera ligger i min hylla hemma. Använder det aldrig ändå.
Happ! det var typ det ja
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Jag har med mig mer kläder den här gången än sist jag var här. Men det är fortfarande inte alls hela min garderob så jag klär mig annorlunda än jag skulle gjort hemma för jag har inte lika mycket att välja bland och ibland känner jag mig ganska underligt klädd.
Idag funkade. Lite väl rött vart det kanske xD
Sen är ju PIZZA-tröjan allmänt intressant att gå runt med för man måste alltid förklara för folk vem John Green är och varför det står PIZZA i asocciation med hans face på en tröja. Och det finns liksom inte någon bra förklaring till det. "Internet är awesome" brukar jag köra med.
Sen har Vilgot sett till att jag inte kan ta den där tröjan seriöst längre så jag måste hålla mig från att börja fnissa hysteriskt för mig själv varja gång jag påminns om att jag har den på mig.
Byxorna är från Gudrun Sjöden. Inte en person jag känner som donerar kläder till mig, det är en klädkedja som säljer asdyra ekologiska kläder. Det finns ett lager i Årsta-berg som säljer kläderna inte riktigt lika hutlöst dyrt. Så bara lite överpris liksom. 300 tror jag de kostade.
Strumporna är från London. Köpte 5 par när jag var där och hälsade på Julle ensam och vi kom förbi ett ställe som sålde dem när vi var ute och letade efter China-town för där fanns det sushi hoppades vi. Vi hittade tillslut sushi-stället jag trodde att jag hade sett dagen innan. Det visade sig vara ett "coming soon" så vi käkade buffé på ett kinaställe istället. Men strumpor :D
Jag har dem på mig när vi käkar middag för att inte bli så myggbiten. Funkar väl inte så bra x)
There! Nu är man ikapp :D Nu ska jag sova för Hafen tar hand om modellen inatt också. Rart.
Dag 15 Är kvar ett tag till.
fan va fort det går. Mins när jag satt och skrev på "min första kyss" och tänkte att det här kommer jag ju inte få publicera på ett tag och kommer ha gott om tid att fila på. Pyttskit!
Dag 11 – Mina syskon
That's aaaaaall!
Jag har skrivit en Kaka om Tommy.
Tommy är min bror.
Kopplar ni?
Fast det var lite länge sen.. inte så länge sen. Men lite länge sen.
Jag pratar med min bror på skype ibland. Chattar då.
Det gjorde jag redan innan jag åkte hit. När han satt inne i sitt rum och jag satt inne i mitt.
Jag tycker om min bror.
Han är smart och skoj och en person som jag antagligen hade umgåtts med även om han inte varit min bror utan typ gått i min klass eller så.
Fast jag vet ju bara hur han är hemma. Jag är, eller var särskillt i den åldern, ganska annorlunda i skolan motför hemma. Jag är lite rädd att han är den där wise-ass ungen som förklarar för läraren att hen har fel på ett sådär osmidigt sätt så att läraren blir sur.. (sådär som jag försökte att inte göra mot Slavomir, men inte alltid lyckades med helt och hållet) för han kommer hem ibland och gnäller över att hans lärare säger att man ska ha fingervarmt vatten till torrjäst också fast att torrjäst behöver varmare vatten för att det är TORRjäst. Och att läraren blir sur och säger att han har fel när han påpekar det och så slutar det med att inga av klassens bullar jäser.
Och där är vi olika. Inte för att jag spontant tänker mig tommy som massa mindre konflikträdd än jag, men jag skulle nog oftast hellre låta bli att påpeka att torrjästen ska ha varmare vatten och så bara ta lite varmare vatten själv. För att undvika... att lärare blir sura på mig? Och jag kanske har fel lika gärna. Om jag frågar, så gör jag det till läraren privat när hen går runt och hjälper till.
Men Tommy har en hel del småduster med lärare verkar det som. Sen går han ju på Engelska skolan där alla är helt galet mycket regelhoror och allmänt läskiga :S
Han vill att jag ska spela starcraft med honom ibland. Jag brukar inte ha tid.. dels för att jag inte har tid, och dels för att jag är så dålig och blir så jävla knäckt. För det är jobbigt när småsyskon är bättre. Jag har fått förklara det här för Vilgot ibland när han gnäller över att Anton blir sur på honom när han tycker att Vilgot förklarat något otydligt. Det krävs en del soul searching innan man kan deala med att ens småsyskon är bättre på saker. Och om jag tycker att det är jobbigt med min lillebror så kan jag ju inget annat än sympatisera stenhårt med Anton som har dragit lite nitlotten vad gäller småsyskon i just det avseendet ;)
Sen är jag ganska bra på att mest bara vara jävligt stolt över att han är duktig så länge det är saker som jag inte är bra på ändå. Typ StarCraft och Piano
Matten är dock lite jobbigt. Även om han inte riktigt är "bättre".. än.. så är han nog bättre än jag var i hans ålder. Och det är svårt att ta, för det är något jag indentifierar mig lite vid att jag är rätt bra på. Och att Tommy är såpass nästan på min nivå är en ganska stor anledning till att jag känner att jag verkligen vill börja plugga igen! nu! Han får ju inte gå om mig för då kommer jag ge upp. Än så länge blir jag mest sporrad att lära mig ännu mer.
Men det är kul att vi har kontakt lite via skype nu. För jag har alltid varit lite avundsjuk på typ Julle och folk som har värsta bra kontakten med sina syskon, för det är ju kul. Sist jag var här hörde jag inte ett ord från honom på två och en halv månad typ.. och det är ju bara trist. För som sagt, han är ändå någon jag gillar utöver att han är min bror.
Dag 10 - Bite me!
Och eftersom Kalle kommer vara här idag och det är osocialt och dåligt av mig att blogga då.
Och eftersom Janne, som är den enda som tycker den här listan är fett kul att läsa, är hos Jens och antagligen inte kollar min blogg i alla fall.
Så bajsar jag på den här dagen.
bajs!
