här på jorden.

Jag orkar inte!
Jag har gråtit i typ två timmart nu...
Jag vill inte komma tillbaka till skolan.. det går bara närmare och närmare skolavslutningen.. sommarlovet som inte är något riktigt sommarlov längre
och jag blir bara räddare och räddare för varje dag som går att när skolan är slut så kommer alla att försvinna. Som alla i högstadiet försvann.. vad har jag kvar av dem? Jag läser Saras blogg... Jag läser Saras blogg.. det är den kontakt jag har med den klass som jag gick tillsammans med i tre år. Jag läser Saras blogg..
Visst.. jag är inte intresserad av att träffa alla.. men det gick en hel del awesomet folk i min klass som jag skulle vilja umgåtts mer med då och som det är synd att jag aldrig träffar nu.
Men jag kan inte hålla kontakten med folk.. för jag kan inte med att höra av mig till folk och fråga om de vill ses. För tänk om de hatar mig. Tänk om det inte alls vill träffa mig men säger ja för att de inte vill göra mig ledsen och sen ger mig massa hintar om att de inte vill ses som jag inte uppfattar. Jag vet hur det är att umgås med männsikor man inte gillar. Och jag vill inte att någon som inte vill umgås med mig ska behöva göra det för att jag är för pantad för att ta en hint.

En kram är en jävla underskattad tröst.. när man är ledsen (när jag är ledsen) behöver man ingen som berättar för en att man inte behöver vara ledsen. Det vet man redan om.. man vet att man är ledsen över någonting som inte har hänt, eller någonting som inte går att göra något åt.. eller något annat som det inte hjälper att vara ledsen över. För det blir aldrig bättre av att vara ledsen.
Jag minns en gång när jag var ledsen.. över vad mins jag inte.. tror det var i nian. Några kom och undrade vad som var fel och försökte muntra upp mig med "det kommer ordna sig" eller "det kunde varit värre".. sen kom Leo, "är du ledsen?" och så höll han fram sin knytnäve.. fistbump
För när någon kommer med en lösning som gör att man inte behöver vara ledsen så känner man sig bara dum för att man är ledsen ändå. För man är ledsen ändå.. man är ledsen för att någon gång ibland måste man vara ledsen, och om man inte haft det man är ledsen för att vara ledsen över så skulle man vara ledsen över något annat. Så det man behöver är en kram, eller något annat som säger "du får vara ledsen"

Okej.. nu har jag lugnat ner mig
Ni är awesome, jag älskar er och har skitkul med er.. jag är dessutom lame så det förslår xD
Men yeah, life goes on.. och det suger ^^


även om man bara är


Satt och läste sms från tiden då jag sparade alla såna igårkväll.
Jag lever på minnen.. mycket. Förmodligen lite för mycket.
Därför jag orkade sitta och skriva ner flera tusen sms för hand, och orkar skriva dagbok.. måånga sidor, varje kväll. Därför jag tycker om att fotografera. (ett intresse som just nu håller på att övergå i film.. på nivån "fan jag vill ha en filmkamera"). Om jag kunde skulle jag vilja spara allt. Spela in alla samtal och filma alla händelser.. spara det på riktigt. För jag kommer aldrig att minnas allt.. och när jag sitter och läser igenom smsen och upptäcker hur mycket jag hade glömt så vet jag att det jag läser och kommer ihåg igen bara är en liten liten del av allt awesomet jag har varit med om.



24 April 2009
Jag älskar den här bilden. Jag älskar många bilder.. men den här lite särskillt. Jag är jätteglad att jag har dagboksanteckningar och blogginlägg om den dagen då den är tagen. För jag var glad när den togs och när den stunden finns bevarad så väl så kan jag bli glad om och om och om igen..
Men det finns massor med stunder som jag inte har bilder och dagbocksanteckningar om.
Massor med stunder som jag hade velat spara med om jag inte kan för de har redan varit.
Som när vi var på väg hem från Japanskan för några veckor sen.. Det var inget särskillt tillfälle så jag kommer glömma bort det vilken dag som helst, men jag var glad och jag skulle mycket hellre komma ihåg det tillfället än.. ja antal andra tillfällen.
Men det kommer jag inte göra.
Jag kommer komma ihåg de där tillfällena då jag mådde skit och ville gråta mig sönder och samman men inte kunde, fast att det är de tillfällena som jag gärna skulle glömma, kanske För att det är de tillfällena jag gärna skulle glömma.
För så fungerar man.
Jag har inga bilder av såna tillfällen.. men jag har nog så många dagboksanteckningar och målningar som jag i och för sig har tagit ner från väggen nu.
Jag hade kommit ihåg ändå.
Jag har inte läst de där dagboksanteckningarna sen då.. jag minns i alla fall.

Jag saknade när jag satt och läste igenom sms igår. Fast att jag inte mådde bättre då. Jag mådde skitbra då, men jag mår helt awesome nu med. Och man kan räkna saker som var bra då och saker som är dåliga nu men det gör det samma för när det verkligen kommer till kritan är det inte hur man har det som avgör.
Det är vad man gör det till.
Och ibland får man göra det till skit. Ibland får man slänga upp en bild på Liemannen på sin blogg och be folk att dö, rusa iväg från en fest eller en filmkväll och hålla andan tills man kommit tillräckligt långt, gräva ner sig i sig själv och inte prata med någon på hela dagen kanske till och med inte dyka upp i skolan alls.. hur man nu beter sig när man mår skit.
Bara man inte gör det till skit för ofta.. och sen gör det till skit för att man gör det till skit för ofta.
Jag tror att det finns såna människor.. som tror att de mår sämre än folk generellt gör och mår dåligt över det.


Pappa berättade om en film.. jag mins inte vad den hette eller så.. om det nu ens var pappa som berättade om den. Men den handlade om en regissör i en framtid där man kunde operera in chip i hjärnan som registrerade allt. Regissören jobbade med att när folk dog, ta fram alla minnen på chipet och klippa ihop det till en liten film för personens anhöriga. Tänk att ha en sån film.. innan man dör. Att ladda ner minnen från hjärnan och titta på dem. Precis som de var..
Påminner mig också om vad Martin sa på Japanskan igår. Att man ska åka till en plats man aldrig varit på och sen komma tillbaka dit tio år senare. "Man känner sig odödlig!".. sen harklade han sig och fortsatte lektionen xD

Att läsa de där smsen och titta på de här fotona och återuppleva allt igen.. det blir lite som att se på en film, eller tv-serie.. där man verkligen verkligen kan identifiera sig med huvudpersonen.

Nyare inlägg
RSS 2.0