En lite derp men samtidigt fin grej med poeter.se är att det är fullt med poeter.

Poeter as in poet-själar.

Personer som formulerar sig målande och vagt på samma gång på det där "det låter som detta betyder något men det gör det inte"-sättet.

Man får vara poet-själ såklart. Jag är ju också en person på poeter.se ändå.

Men jag pratar inte om folks dikter. Jag pratar om poet-kommentarer.

Det är en speciell sorts miljö där folk visar upp sina stenar för varandra svepta i various lager av gardiner och dyl (whatup diktreferens (såhär kan man ju inte göra?? Fucking diktrefefenser. Askonstigt, lägg av)) eller ja.. Folk som delar med sig av sina tankar och känslor, ofta väldigt humble. Där sitter deras dikt i cyberrymden. Kanske blir den läst. Kanske driver den bara runt där tills.. ja, något.

Oftast blir den läst dock. Amazingly. Ingen aning om hur poeter.se har så himla mycket folk som bryr sig om andras texter så mycket. Men så är det. Och så interagerar folk men den här lilla scrap:en av någons själ som de hittar. Och hur gör de det? Jo! Genom de mest generiska, intetsägande, missing the point totalt -kommentarerna man kan föreställa sig :D

På det där vagt målande sättet. Och ofta med någon sorts kontenta om att ens världsbild är fel. Men på det där kärleksfulla floskelsättet.

"Den som söker med hjärtat hittar alltid det hon verkligen behöver" ungefär.

Gärna på ett sätt som väver in kommentars-författaren och hur hen gör eller känner någonting helt annat än vad som tas upp i dikten.

Typ "jag har motsatta problemet, jag somnar överallt hela tiden" på en dikt om ångest som nämner "lyckas inte somna" som en detalj.

 

Nu låter det här nog som mer av en bash än det var menat. Jag tycker mest det är ett intressant fenomen.

Det är en spännande clash mellan så genuina och utelämnande texter och så fullkomligt opersonliga kommentarer...

Okej så jag har bloggat om Bojack förut. Jag slutade titta för det blev jobbigt.

Sedan visade det sig att det bara var ett svsnitt kvar av första säsongen så jag såg på det ensam.

Sen när andra säsongen kom så ville jag först inte titta vidare så Vilgot såg den själv. Sedan såg jag den också ändå.

Och nu när tredje säsongen kom så tittade vi på första avsnittet tillsammans.

Men det funkade inte. Jag kan se på Bojack. Men jag kan inte se på Bojack med någon annan.

Bojack får mig att vilja vara ifred...

 

 

Jag tyckte om den här säsongen.

Jag tyckte om hur de fördjupade sig i Bojack och Princess Carolyns relation.

Jag tyckte om Todd och Emily och hela den subploten.

 

Jag vet inte vart jag vill att den här serien ska ta vägen. Jag har svårt att tänka mig ett bra slut, och det känns inte som en serie som är begränsad i hur länge den kan komma med någorlunda nya grejer.

Vilgot och Albin tyckte redan den här säsongen var lite same old. Och jag förstår vart det kommer ifrån.

Att det händer nya saker gör inte nödvändigtvis att det inte blir same old. Men jag tycker ändå att utveckla karaktärer och relationer funkar. Sen känns det som att de har slut på karaktärer att utveckla snart, om de inte gör mindre karaktärer större. Men jag vet inte hur många karaktärer det får plats med.

Jag tror att antingen blir nästa säsong sista och Bojack lyckas figure somethitng out när han får veta att han har ett barn. Eller så kommer det drag on och bli dåligt. Men vi får se.

 

 

Jag vet också inte vad det är med Bojack som gör att jag mår som jag gör.

Känner mig sjukt ensam. Som om jag tittar på det fel.

Jag vet inte vad det är meningen att man ska känna, eller vad andra känner. Men det känns som att det är tänkt att det ska vara roligare än jag tycker att det är.

Eller iaf att folk tycker att det är roligare än jag tycker att det är.

Jag menar inte att det är tråkigt, Det är sorgligt. Allting är ledset och jobbigt och deppigt.

Jag känner mig ensam för att Bojack känner sig ensam.

 

Samtidigt som jag inte egentligen känner igen mig i Bojack. Det känns som jag gör det när jag tittar på det. Men om jag tänker efter så är det inte som när man tittar på typ Louie och känner att "sådär hade jag ju också gjort", och det är kul för att det är så dumt, men det är också okej för man skrattar inte åt Louie. Man skrattar åt sig själv. Som man skrattar när man förklarar för Vilgot att man inte tänker läsa en kurs man egentligen ville läsa för att det är en föreläsare vars ex-jobb man råkade kalla för glorifierad timer när man hade honom i en annan kurs för ett år sedan. Som folk skrattar när de bestämmer sig för att göra en socially awkward penguin.

Så man dealar med awkward shit man gör. Man uppmärksammar hur dumt och awkward det är. Hur jävla knäppt det verkar utifrån. Jag vet inte. Hur funkar humor.

Man skrattar åt Louie för att Louie är en själv, och man skrattar själv åt awkward shit man gör, så då vet man att man inte skrattar Åt Louie för Louie skrattar också, eftersom Louie är en själv och man själv skrattar?? Det låter knäppt.

 

Men Bojack skrattar inte. Bojack vill inte att hela världen ska läsa en bok om hur trasig han är. Han skrattar inte för han vill inte göra memes av sin trasighet. Och då kan ju inte jag skratta. För då handlar det inte om den trasigheten man har självdistans till. Då handlar det om den där To Real -trasigheten.

Och jag kanske inte egentligen relaterar till att vara en narcissist som saboterar alla mina relationer... men jag kanske kan föreställa mig att vara en narcissist som saboterar alla mina relationer tillräckligt bra för att känna att om jag var Bojack så hade inte jag heller varit bekväm med att visa upp min trasighet.

Louie handlar om hur Louie är trasig.

Bojack handlar om hur Bojack hanterar (inte hanterar) att han är trasig....?