Man kan blogga om man vill..

 

Mitt poeter.se -medlemsskap har gått ut och min bujo är snart slut så vill inte belasta den för mycket. Men blogga kan man göra.

 

Jenny och Adam gifte sig igår. (Eller ja, nu är klockan 00.08 så i förrgår) Det var asfint. Jag grät. No shame.

Blev väldigt tydligt hur mycket jag älskar Jenny. Jag älskar Jenny så jälva mycket!

Jag förväntade mig att ha lite halvtråkigt. Såg fram emot att träffa fina vänner som jag inte bor i samma stad som längre, men antog liksom att den här bröllops-komponenten av det hela mest skulle vara något som kom i vägen för att hänga med de där fina vännerna ordentligt. Och det gjorde det ju :p Men jag förväntade mig inte hur mycket jag skulle bry mig om bröllops-komponenten.

Jenny och Adam älskar varandra. Det visste jag ju redan. Iom att jag inte relaterar till att vilja gifta mig så antog jag att hela det spektaklet skulle vara allmänt lost på mig. Men det är inte lost på Jenny. Jenny var så himla lycklig, och det gjorde mig så himla lycklig. Dels över att hon ville ha mig där, men mest bara för att hon var så lycklig. Finaste finaste Jenny <3 Vill att hon ska ha det bäst! Alla romantiska klichér om att göra varandra hela och alltid finnas där för varandra och aldrig sluta falla för varandra och skit, hon har det, och det gör henne lycklig och jag vill att hon ska ha det och vara det.

 

Samtidigt som jag inte en enda gång kände "jag vill ha det där". På ett sätt har Jenny och Adam fått mig att "Tro på kärlek" för det är ändå mycket på grund av dem jag inte tvekar på att det är en grej på riktigt (det hade jag ju ändå bestämt mig för att det inte var innan gymnasiet, cyniska tönt). Men det känns lite implicerat när man pratar om saker som får en att "tro på kärlek" att man därför tror och hoppas att det är något man själv kommer uppleva, och det är inte så jag känner. Den här helgen har gjort mig mer confident i att det är inte det jag vill ha. Jag vill inte ha en livspartner att dela allt med, i nöd och lust, vi mot världen. Jag vill inte vara ett "vi".

 

Om man vill göra ett case för romantiken så är det lätt att bygga upp någon sorts cirkellogik kring att om man inte vill dela sitt liv med någon så är det ju för att man inte har hittat personen man vill dela sitt liv med...
Jag vill ju vara sådär lycklig som jag ser att Jenny är. Så om det fanns någon Adam för mig.. då skulle jag ju känna annorlunda. Då skulle jag vilja vara "vi mot världen".

Men det lägger liksom cred hos fel part på något vis.
Jenny är inte lycklig med Adam för att Adam är personen som gör henne lycklig. Jenny är lycklig med Adam för att Hon är en person som blir lycklig av att vara ett "vi" med Adam.

 

Det finns folk som får ut asmycket av att spela något instrument. Men man säger inte till folk som känner att de inte får ut så mycket av att spela intrument att de "bara inte har hittat det rätta instrumentet än".

 

Jag tror tvåsamhet gör mig lycklig på många sätt, men jag tror inte att tvåsamhet gör mig lika lycklig som det gör Jenny.

 

 

 

Den andra tangenten jag var på väg in på var hur jag kännt att jag blivit bättre på att vara glad över att folk jag tycker om mår bra. Vilket låter konstigt... det är klart man blir glad över?? Men liksom mer oberoende av vad det innebär för mig.
När Jenny flyttade till Hälsingborg var jag putt. Jag ville att hon skulle komma hem för jag saknade henne. Jag ville inte att hon skulle trivas för då kanske hon inte skulle komma hem. Samma när Jens flyttade till Göteborg och blev ihop med Karin. Min relation till dem var viktigare än deras individuella lycka. Jag ville inte förlora dem ur mitt liv eller att den relation vi hade skulle förändras.

Vill jag fortfarande inte, såklart, men det slog mig på bröllopet att det blivit sekundärt. Jag fick knappt tillfälle att prata med Jenny alls under bröllopet, jag ville prata med henne. Jag ville att hon skulle komma och hänga med oss i det hörn vi stod i. Men varje gång jag såg henne på andra sidan rummet och såg hur glad hon var så var jag bara så himla glad att hon var så glad.

Ett annat exempel är Julles japanplaner. När han började prata om det var jag anti. Japan är långt bort och tidsförskjutningen är whack och vi kommer inte kunna prata nästan någonting :c hoppades att han inte skulle komma iväg. Nu hoppas jag att han gör det, för jag vet att han vill. Och han kommer tycka det är så himla coolt även fast det inte alls kommer vara lika bra som han tänker sig så kommer han iaf att tycka att det är BÄST för det är så Julle funkar. Jag vill att han ska få bo i Japan och känna sig cool och vara glad. Även fast det gör att jag inte kommer kunna träffa honom eller ens prata så mycket med honom :'(

 

Det jag försöker säga är att jag är en fantastiskt bra och ädel person :P

Det jag faktiskt försöker säga är att jag tror att jag kanske är en lite bättre person nu än jag brukade vara.. fast mest tror jag det får mig att Må bättre. Mer tillfällen att vara glad över att folk jag bryr mig om är glada och mindre tillfällen att vara ledsen och orolig över att saker kommer förändras.. typ?

Jag har en jobbintervju imorn och jag googlade fram lite prepp-frågor som jag tänkte att bästa sättet att gå igenom var att skriva ner dem som en sån där blogglista... så here goes:

 

1. Berätta lite om dig själv

Just nu är jag i en lite rörig period men jag har pluggat matematik och programmering/datalogi på SU de senaste åren och jobbat parallellt på Ericsson med lite utveckling av interna "test automation"-ramverk, i Java främst.
På gymnasiet pluggade jag Natur med bild-inriktning. Kunde inte riktigt bestämma mig mellan mitt bild-/pyssel/-kreativt skapande-intresse och mitt matte-/problemlösnings-intresse så det blev en kombination.

Efter gymnasiet var jag i Ghana en period innan jag började på universitetet. Hjälpte till att starta upp ett vädertjänstföretag.

Uppväxt i stockholm. Har spelat spel med min bror under min uppväxt och nu spelar jag mycket med kompisar.

 

 

2. Hur är du som person?

Jag är bra på problemlösning. I alla möjliga situationer egentligen. Jag är en världefull medlem i vårt T.I.M.E-Stories-Team.
Jag är också bra på att komma in i nya miljöer. Inte socialt kanske, men jag lär mig snabbt nya system. På ericsson har jag bytt arbetsuppgifter många gånger och ofta fått lära mig nya miljöer och det har jag kunnat göra väldigt självständigt. Tex så hade jag inte suttit mycket alls med Unreal innan jag gjorde arbetsprovet hit. Jag kan ofta lära mig medan jag gör liksom.

Sen så är jag också väldigt töntig. Vilket är den positivaste egenskapen av alla egenskaper. :D

 

4. Vilka negativa egenskaper har du?

 

 

 

 

 

(Jag är ganska vag om serien i det här inlägget, men ifall man är väldigt spoiler-känslig så vill jag spoiler-varna. Spoil spoil spoil.)

 

 

 

 

 

Klockan är snart 05 och jag sover inte. Börjar få ont i magen för att jag inte har ätit på typ 10 timmar i guess?

Jup.

Adulting!

 

Jag skrev en kommentar på en youtubevideo om 13 reasons why. Därför jag är vaken fortfarande.

Jag är väldigt splittrad om 13 reasons why.

Jag blev väldigt irriterad typ första halvan. För att folk var vaga på ett väldigt störigt "keep the audience intrigued"-sätt och vägrade berätta saker för Clay (som i sin tur vägrade lyssna på banden och lista ut det han undrade över). "Bete er som normala jävla människor!!!". Lite som Woman in black också var. Folk som vägrar berätta vad som är up och sen lackar på en för att man rotar efter svar?? Fucking hell...

Också för att, inte så att jag är expert på självmord, men jag tänker mig att den första halvan av serien är en dålig representation av varför folk tar livet av sig. Å andra sidan så är det inte nödvändigtvis en dålig representation av varför folk upplever att de tar livet av sig... det behöver inte vara samma sak. Men allmänt.. hämndlystet.. :/

Tror att jag någonstans vid avsnitt 6 sa att jag ville se vidare mest för att "få det överstökat" för serien fick mig att må dåligt. Fick mig att inte kunna sova för att jag ältade varför folk betedde sig som de gjorde, men samtidigt var det väldigt tydligt att jag inte hade all information.. så det gick inte att komma fram till något. Så jag ville få den överstökad för att kunna klura på den Med all info.

Och den blev bättre. När man fick reda på allt som hade hänt ordentligt så la sig förvirringen och frustrationen och allt konstigt beteende blev klart. (Även om det fortfarande kändes som anledningen till att det hade varit så otroligt otydligt var för att få till en Hook, snarare än för att det behövde vara så.) Och jag tror att all in all så tycker jag att serien har ett bra tema..

 

YouTube-videon jag såg var av en psykolog som tyckte hela serien är skit. Till viss del av samma anledningar som jag tyckte den var störig. Men också för att den har självmord som tema men inte tar upp vad det finns för hjälp. Det är inte en serie som hjälper.

Och det håller jag med om. Det är verkligen inte en serie För personer med självmordtankar, eller depression eller har varit med om mobbing eller trauma. Det är en allmänt väldigt triggande serie på många sätt. Grafiskt och tematiskt.

Och det är synd. För det hade varit behövt på många sätt med en serie som hjälper om man själv har de här problemen.

Men nej.

Dock så är det istället en serie som hjälper andra som inte själva har erfarenhet med såna saker att förstå mer av det. Att det är på riktigt. Att personer som beter sig "normalt" och som man upplever att de är bra på att prata med folk och har "vänner" kan må helt annorlunda på insidan. Man kan inte veta vad som händer i andras liv, i andras huvuden. Och det är också därför den kan vara väldigt triggande. För den visar väldigt jobbiga situationer som väldigt jobbiga. Stannar i en scen tills den blir obekväm, och sen ännu lite till. För det är obekväma saker som händer. Istället för att smakfullt klippa bort när publiken listat ut vad som kommer att hända.

 

Jag tror det är ett val man måste göra. Om man vill göra en serie om självmord för personerna som är i Hannas sits, eller om man vill göra den för de runt om henne.

Och 13 reasons why är för de runt om. De som kanske har någon självmordsbenägen person i sitt liv men som inte vet hur tecknen ser ut. De som inte själva upplevt de här jobbiga sakerna, för att de ska få mer insikt i vad det är.

Jag vet inte om den är bra som sådan eller inte. På vissa sätt absolut bra. Som helhet. Jag vet ärligt talat inte.

Var det rätt val? Borde de ha gjort en serie riktad till de som mår dåligt för att hjälpa mer direkt istället? Jag vet inte det heller.

Det kanske var helt fel val. Men det var det valet de gjorde, och det är den serien det är.. och jag tänker att det blir effektivast att kritisera den utifrån vad den är, istället för något den hade kunnat vara istället.

 

 

 

Det skulle kunna vara ett helt eget blogginlägg... vad för saker med en film/serie/bok/grej som kan kritiseras som dåliga val för att få fram det verket ska få fram och vad som bara är dåliga val kring vad man ville att verket skulle få fram.... *klur*

 

 

YouTube-videon slutade med att hon inte rekommenderade att se serien. Och jag håller med.. jag rekommenderar inte hennes publik att se den, för hennes pubik är ganska mycket folk som mår dåligt. Men om man inte är en person som riskerar att bli triggad av den (vilka triggers det handlar om är nog lättgooglade, men lite spoileriffic så jag hoppar över det) så är det kanske inte "best show of the year" men ändå intressant att se.

Lite Veronica Mars fast deppigare och utan Kristen Bell.

Jag var ingen dinosaurie-unge.

Jag var ingen annan -unge heller egentligen. Ingen annan sån sorts unge iaf.

När Tommy var typ 3-5 eller så så hade han en fordons-bok som han läste om och om igen. Med bilder på grävskopor och lastbilar och traktorer och sånt. "Den stora fordonsboken" :D

Och sen började han med schack och var massa schack-nördig ett tag och läste schackböcker om öppningar och knep och stormästare och hej och hå typ. Sen nördade han ner sig i att odla växter ett litet tag och läste massa om det och skaffade en hel ställning med växtlampor och hela konkarongen. Sen slutade jag umgås med honom så mycket så jag vet inte hur nördig han är om tex starcraft nu...

Det är lite skillnad på nördande i typ schack och starcraft som ändå är någon sorts förmåga eller vad man ska kalla det och nördande i fordon och växter som är fakta som man liksom inte använder till så mycket mer än att veta den. Växt-nördande är väl kanske lite mittemellan. Växtnördande har applications. Fordonsnördande har också applications iof.. inte när man är 5 bara.

 

Pappa var också traktor-nörd. Länge. Från han var typ 3 till han var typ 13. För honom hade det mer applications. Perks av att bo på landet. Han blev typ legit bra på att plöja åkrar. Parallellt med det var han rymdnörd ett tag. Det hade mindre applications. Sen datornörd i 15års åldern. Köpte en tidig begagnad dator för några hundra och beställde en instruktionsbok från bokbussen och satt och programmerade på den. Ganska steriotypa nördigheter.

 

Mamma var kortspelsnörd. Säger hon. Det är ju inte så steriotypt. Men jag vet inte om hon lägger något annat i ordet "nörd" än jag gör och egentligen menar att hon var kortspels-entusiast. Eller om hon faktiskt typ läste på om olika spel och patienser och så. Eller ja, det kan väl vara ett nördande utan att man läser på om det, man har ju inte nödvändigtvis lätt att få tag på böcker eller info om det man vill nörda sig i. Att liksom vilja att folk man känner ska lära en alla kortspel de kan kan ju vara nördande också.

 

Jag är inte en nörd.

Jag kan absolut vara entusiastisk och geeky om saker. Men jag har inte den där nörd-tendensen att jag vill Veta saker om whatever det nu skulle vara om. "Tåg är coola, jag vill veta vilka tåg som finns" nej.. om tåg är coola så vill jag titta på dem. Men information om tåget är inte en del av hur jag dealar med att tåg är coola.

Speciellt inte när jag var liten.

Nu för tiden kanske jag har moments när jag vill göra listor över vad för sorts olika Doctor Who -avsnitt det finns och vilka som hör till vilken kategori. Och det kan ju räknas som nördigt antar jag.. men jag ser det nog själv mer som geekigt med en liksom, kategorisering/list-making flair.

Men sånt gjorde jag inte när jag var liten. Jag hade inte ens saker som jag geekade över speciellt.

Jag var en fantasi-unge. Jag lekte lekar. Med mig själv eller med leksaker och godsedjur. Byggde narativ och fantasi-världar.
Det gör jag inte längre.

Jag tror jag idealiserar nördande lite.

Jag brukar inte hävda att jag är en nörd.

Jag hävdar att jag är en tönt. Vilket vissa tycker är samma sak, men det är det inte. Och jag kan vara en geek om saker. Men jag är sällan en nörd.
Men jag försöker vara nördig. För jag tänker att det är en bra grej att vara. För nördar har massa nerd-pride och är på internet med den och får mig att känna att jag borde vara en nörd. Eller iaf se upp till nördar. För det är fint att vara nörd.

Och det Är fint att vara nörd, och jag älskar nördar.

Men det kanske också kan vara fint att vara en 'något annat än en nörd'. Och jag kanske kan få vara en inte nörd och ändå tycka om nördar väldigt mycket?

En icke-nörd nördentusiast.

Idag har jag sökt kurser till våren.

Produktivt.

Känner mig ganska pepp på dem nu. Neurovetenskap, Databasteknik, Algoritmer och Komplexitet, och Datorarkitektur och maskinnära programmering. (Oxfordkomma ftw)

Sen sökte jag lite matematik/statistik för lärare -kurser. Inte lika pepp på dem. Men kommer antagligen inte läsa dem. Kommer troligtvis inte läsa alla de andra heller. De krockar lite, och jag kommer antagligen inte vara lika pepp på dem när våren väl kommer.

Man har inte hunnit börja ha ågren om saker som "shit jag kommer behöva sitta i ett klassrum med folk som säkert tycker jag verkar dum i huvet och inte hör hemma där" och labbar och redovsiningar och att han vad han nu heter, som jag är rädd för dels för att han är smådryg, dels för att jag råkade förolämpa hans examensarbete, kanske är lärare eller labbhandledare eller så. Vi får se.

Det är bra att man har ansökt iaf. The little things.

 

Och det är bara två veckor kvar tills vi åker till Göteborg ^^

Det blir bra.

 

 

 

 

Hinner jag skriva ett blogginlägg innan mina mobilbatterier tar slut (varför batterier i plural??) vi får se.

Idag tittade jag på Dan and Phil på Youtube hela dagen. Sen gick jag hem till Vilgots föräldrar och han lagade middag och lyssnade på en statistik-podcast-grej om amerikanska valet som han följer. Och jag var liksom redan inte på amazing humör för att jag hade gjort fuck all hela dagen men att lyssna på folk som diskuterar Trump gjorde inte saken bättre.

Min reaktion på Trump är lite "antingen kan vi skratta åt hur dumma saker han säger eller så vill jag inte höra om det" för liksom, om man tänker seriöst på det är det jävligt deprimerande. Men det är också en grej som är så himla mycket out of my control. Jag kan inte rösta. Jag känner inte en enda person som kan rösta. Jag känner lite personer som känner personer som kan rösta, men de kommer ju redan inte rösta på Trump. Hur ska jag påverka deras smårasistiska fasters röst?

Det går inte.

Och då vill jag inte veta för jag mår bara dåligt.

Jag förstår ju att man blir sådär ingen-självbevarelsedrift-intrigued. Jag blir det om vissa saker. Men inte om det här.

 

Jag har börjat känna så mer och mer om politik över huvud taget. "Kan vi inte bara inte prata om det här".

Det är väl lite mindre rimligt. Mycket politik är ju ändå saker som jag kan påverka.. ish...

Men fan vad deppig man blir.

 

Kan vi inte bara inte prata om det....... :(

En lite derp men samtidigt fin grej med poeter.se är att det är fullt med poeter.

Poeter as in poet-själar.

Personer som formulerar sig målande och vagt på samma gång på det där "det låter som detta betyder något men det gör det inte"-sättet.

Man får vara poet-själ såklart. Jag är ju också en person på poeter.se ändå.

Men jag pratar inte om folks dikter. Jag pratar om poet-kommentarer.

Det är en speciell sorts miljö där folk visar upp sina stenar för varandra svepta i various lager av gardiner och dyl (whatup diktreferens (såhär kan man ju inte göra?? Fucking diktrefefenser. Askonstigt, lägg av)) eller ja.. Folk som delar med sig av sina tankar och känslor, ofta väldigt humble. Där sitter deras dikt i cyberrymden. Kanske blir den läst. Kanske driver den bara runt där tills.. ja, något.

Oftast blir den läst dock. Amazingly. Ingen aning om hur poeter.se har så himla mycket folk som bryr sig om andras texter så mycket. Men så är det. Och så interagerar folk men den här lilla scrap:en av någons själ som de hittar. Och hur gör de det? Jo! Genom de mest generiska, intetsägande, missing the point totalt -kommentarerna man kan föreställa sig :D

På det där vagt målande sättet. Och ofta med någon sorts kontenta om att ens världsbild är fel. Men på det där kärleksfulla floskelsättet.

"Den som söker med hjärtat hittar alltid det hon verkligen behöver" ungefär.

Gärna på ett sätt som väver in kommentars-författaren och hur hen gör eller känner någonting helt annat än vad som tas upp i dikten.

Typ "jag har motsatta problemet, jag somnar överallt hela tiden" på en dikt om ångest som nämner "lyckas inte somna" som en detalj.

 

Nu låter det här nog som mer av en bash än det var menat. Jag tycker mest det är ett intressant fenomen.

Det är en spännande clash mellan så genuina och utelämnande texter och så fullkomligt opersonliga kommentarer...

Okej så jag har bloggat om Bojack förut. Jag slutade titta för det blev jobbigt.

Sedan visade det sig att det bara var ett svsnitt kvar av första säsongen så jag såg på det ensam.

Sen när andra säsongen kom så ville jag först inte titta vidare så Vilgot såg den själv. Sedan såg jag den också ändå.

Och nu när tredje säsongen kom så tittade vi på första avsnittet tillsammans.

Men det funkade inte. Jag kan se på Bojack. Men jag kan inte se på Bojack med någon annan.

Bojack får mig att vilja vara ifred...

 

 

Jag tyckte om den här säsongen.

Jag tyckte om hur de fördjupade sig i Bojack och Princess Carolyns relation.

Jag tyckte om Todd och Emily och hela den subploten.

 

Jag vet inte vart jag vill att den här serien ska ta vägen. Jag har svårt att tänka mig ett bra slut, och det känns inte som en serie som är begränsad i hur länge den kan komma med någorlunda nya grejer.

Vilgot och Albin tyckte redan den här säsongen var lite same old. Och jag förstår vart det kommer ifrån.

Att det händer nya saker gör inte nödvändigtvis att det inte blir same old. Men jag tycker ändå att utveckla karaktärer och relationer funkar. Sen känns det som att de har slut på karaktärer att utveckla snart, om de inte gör mindre karaktärer större. Men jag vet inte hur många karaktärer det får plats med.

Jag tror att antingen blir nästa säsong sista och Bojack lyckas figure somethitng out när han får veta att han har ett barn. Eller så kommer det drag on och bli dåligt. Men vi får se.

 

 

Jag vet också inte vad det är med Bojack som gör att jag mår som jag gör.

Känner mig sjukt ensam. Som om jag tittar på det fel.

Jag vet inte vad det är meningen att man ska känna, eller vad andra känner. Men det känns som att det är tänkt att det ska vara roligare än jag tycker att det är.

Eller iaf att folk tycker att det är roligare än jag tycker att det är.

Jag menar inte att det är tråkigt, Det är sorgligt. Allting är ledset och jobbigt och deppigt.

Jag känner mig ensam för att Bojack känner sig ensam.

 

Samtidigt som jag inte egentligen känner igen mig i Bojack. Det känns som jag gör det när jag tittar på det. Men om jag tänker efter så är det inte som när man tittar på typ Louie och känner att "sådär hade jag ju också gjort", och det är kul för att det är så dumt, men det är också okej för man skrattar inte åt Louie. Man skrattar åt sig själv. Som man skrattar när man förklarar för Vilgot att man inte tänker läsa en kurs man egentligen ville läsa för att det är en föreläsare vars ex-jobb man råkade kalla för glorifierad timer när man hade honom i en annan kurs för ett år sedan. Som folk skrattar när de bestämmer sig för att göra en socially awkward penguin.

Så man dealar med awkward shit man gör. Man uppmärksammar hur dumt och awkward det är. Hur jävla knäppt det verkar utifrån. Jag vet inte. Hur funkar humor.

Man skrattar åt Louie för att Louie är en själv, och man skrattar själv åt awkward shit man gör, så då vet man att man inte skrattar Åt Louie för Louie skrattar också, eftersom Louie är en själv och man själv skrattar?? Det låter knäppt.

 

Men Bojack skrattar inte. Bojack vill inte att hela världen ska läsa en bok om hur trasig han är. Han skrattar inte för han vill inte göra memes av sin trasighet. Och då kan ju inte jag skratta. För då handlar det inte om den trasigheten man har självdistans till. Då handlar det om den där To Real -trasigheten.

Och jag kanske inte egentligen relaterar till att vara en narcissist som saboterar alla mina relationer... men jag kanske kan föreställa mig att vara en narcissist som saboterar alla mina relationer tillräckligt bra för att känna att om jag var Bojack så hade inte jag heller varit bekväm med att visa upp min trasighet.

Louie handlar om hur Louie är trasig.

Bojack handlar om hur Bojack hanterar (inte hanterar) att han är trasig....?

Imorn är sista dagen på jobbet.

Jag har varit dålig på att jobba i Augusti. Morgon-jag har lyckats övertala mig att det är okej att stanna hemma lite för många gånger.

Imorse för att jag hade ont i halsen. Vilket jag tror beror på en blåsa och inte egentligen för att jag är förkyld, men jag har inte kollat efter.

 

Vi har haft kul arbetsuppgifter under sommarn. Och det känns som att handledarteamet har tyckt det har varit kul att ha oss där. Så det är kul.

Lite deppigt att sluta då. Men plugga blir kul också säkert. Fast jag är inte så himla pepp på det.

Jag behöver lägga upp en plan.

Jag är mer pepp på andra projekt.

Jeb Bush campaign simulator.

Sy en klänning.

Köpa krukor och odla shit... fast det är lite sent på året. Till våren.

Pysselpyssel.

Rita mer.

Massa kul saker man kan göra.

 

Jaja

 

 

 

 

Frankrike har förbjudit burkinis. Vilket är den dummaste jävla skiten sedan Frankrike förbjöd burka.

Vilket antagligen inte är sant för det händer SÅ JÄVLA MYCKET DUM SKIT!

Men dum jävla skit är det ju iaf.

Som tur är så är det en hel massa folk som fattar hur otroligt dum skit detta är. Faith in humanity somewhat restored osv.

Men.

Jag vill prata om personerna som tycker, eller snarare föreställningen i sig, att det här iaf är en lösning.

De som när man påpekar hur dum jävla skit det är säger "men kom på en bättre lösning själv då". För att på något sätt är det iaf en lösning. Man kan erkänna att det inte är en så bra lösning. Men i brist på andra lösningar.

Lösning.

Vad tycker man egentligen att problemet är om burkini-förbud är en lösning?

Att folk har på sig burkini??

Jag tycker liksom att problemet är att kvinnor blir tvingade/pressade att ha/inte ha vissa kläder.

Då är burkini-förbud liksom motsatsen till en lösning. Burkini-förbun är liksom mer av det problemet.

En "bättre lösning" är bokstavligen att inte förbjuda burkini!

Gah!

Idag var planen att cykla till jobbet.

To be fair så är planen nästan alltid att cykla till jobbet fram tills att man faktiskt behöver bege sig. Då brukar planen bli att inte cykla till jobbet. För att lathet.

Så jag gick upp vid 6, och var faktiskt egentligen inte alls lika ruppad utter som jag brukar vara på morgonen. Den här morgonen hade total-potential att bli rätt redig. Typ äta ordentlig frukost, komma iväg till jobbet tidigt, klippa tånaglarna, ni vet, sånt som hurtiga personer gör.

Istället spenderade jag typ 25 minuter ute i förrådet (som jag vanligtvis inte orkar gå ut till någonsin, så mycket slösad hurt-potential!) och letade efter mina dagböcker från gymnasiet. De hittades inte. Vilket är oroväckande. För att add to hela det här oroväckande fenomenet som var min morgon idag.

Så. Efter en 25minuters jakt i förrådet som resulterade i inga dagböcker (eller alltså jo, men inte rätt dagböck. Nästan alla dagböcker utom rätt dagböcker) men likväl en neccesär med världens sötaste lilla tandkrämstub som legat i garderoben i mitt rum i Årsta längre än jag mins redan innan jag flyttade. Men skit fucking samma. Tandkräm blir inte dålig bestämmer jag nu.

Hittades gjorde även en statistikbok jag trodde att jag hade glömt i Ghana och "vad gör du då mitt hjärta" som är uppföljaren alt. föregångaren till "vad säger du då mitt hjärta" som är legit typ de roligaste böckerna (förutom alla andra roliga böcker). Så jag är glad att de inte var borta. Ett fyrfalligt leve för det! Hurra! Hurra!.... Äh, två räcker.

 

Iallafall (ordet, myten, moroten) så i brist på dagböcker försökte jag leta upp min första blogg, som jag trodde att jag fortfarande hade när jag började gymnasiet. Den hittades inte heller. Den domänen verkar nu användas av en snubbe från Memphis? någonstans i USA på M iaf, som skrivit tre inlägg nu under natten och inget mer.

Men det var bara en red herring ändå för tydligen hade jag skaffat min andra blogg bara typ en vecka innan jag började gymnasiet (med det cringeigaste inlägget ever <3<3 2008-Cissi va så jävla söt) vilket ju är spännande :o förutom att det inte direkt är ett dugg spännande för att liksom, börja gymnasiet -> ny blogg. Ganska rimligt.

Så jag läste min blogg från början av gymnasiet.

I en och en halv timme.

Istället för frukost.

Istället för att komma iväg till jobbet tidigt så att jag kan sluta tidigt och åka hem och tvätta/packa för vi åker till London imorn/ikväll.

Istället för att klippa tånaglarna.

 

Läste hela augusti och september.

Så nu är jag dels fett inspirerad att blogga och också att vara cringe och töntig och patetisk :D

Och dels allmänt deppig (utöver det allmäna allmänt deppiga jag är nu för tiden (fast nej egentligen inte, jag var bara allmänt odeppig och pepp just imorse och sedan förstöre jag det)) för att gud vad det var fint att vara cringe och töntig och patetisk och lära känna massa nya människor som ville träffa en varje dag och vara cringe och töntig tillsammans med en och typ trodde att man var rätt cool tillochmed.

 

Det blir bra att åka till London. Sigge, jag hoppas du inser att du kommer behöva deala med en allmänt svimmig cissi. Cissi som ska på resa är svimmig-grad 7 och Cissi som är vaken mitt i natten har svimmig-grad 5. Vet inte hur svimmig-grader kombineras för jag uppfann de precis nu så det finns ingen bra forskning på dem än, men en uppskattning är at 7+5 blir 10 för 10 är max. En anna uppskattning skulle kunna vara att det blir 7 för 7 är störst. Men jag tror inte det funkar så. Svimmighet förstärker annan svimmighet.

Jag är tillexempel svimmig nu. Yeeey....

 

Sigge lär ju inte läsa min blogg längre.

Vem läser min blogg längre?

Kan ni jag känner inte kommentera att ni läser bara? Det är kul att veta ju...

Vilgot köpte en bok till mig igår.
"So you've been publicly shamed" av Jon Ronson.
Jon Ronson måste vara bland de muppigare namnen out there.

Ville bara få det sagt.
Det är inte det jag vill skriva inlägget om.

Jag läser också "I am a strage loop" av Douglas Hofstadter.
De är inte direkt relaterade. Eller ja.. det mesta är relaterat till "I am a strage loop" om man anstränger sig lite.

Jag läser inte så mycket non-fiction. Det är en grej.
Jag har också lite svårt för dokumentärer. Jag tror att det är samma grej. Jag vet inte vad grejen är riktigt dock.

 

Oavsett vad grejen är så har jag fastnat för Jons bok. Den är en samling små historier från folk han har intervjuat om public shaming och deras relation till det på olika sätt. Så den är ganska fiction-lik i det att den har ett narativ. Sort of. Egentligen flera kortare narativ.

Jag såg hans TED-talk för någon vecka sedan, därför köpte Vilgot boken till mig; jag tyckte så mycket om det. Jag tyckte om honom. När man läser fiction får man relationer till karaktärerna, då hjälper det om de är likable. När man läser non-fiction finns det inga karaktärer, men ibland får man istället en relation till författaren, då hjälper det om hen är likable.

Både Jon och Douggie (som han har refererat till sig själv som ♥) är likable. Har nog egentligen fastnat mer för Dough. Eller alltså, man gillar folk på olika sätt. Jag skulle vilja träffa Dough. Men Jon verkar mindre pretentiös :p

Man får vara pretentiös.. men jag tror att jag hade tyckt bättre om "I am a strange loop" om den varit lite mindre pretentiös. Nu tycker jag om den ändå, men det finns room for improvement typ.

Men mest är det nog att "I am a strange loop" inte har något narativ. Det har mycket intressanta tankar och ideer, men den har sort of ingen progression.

"So you've been publicly shamed" har historier. Man vill veta vad som händer sen. Det är på ett sätt jobbigt att det är riktiga historier, för det är jävligt deppigt.

 

Public Shaming är en läskig grej :o Om tillräckligt många männsikor bestämmer sig för att förstöra någons liv så kan de göra det. Alltså inte bara typ "vara en bother" ett litet tag, utan verkligen förstöra. Effekterna sitter kvar länge efter någon som drev på shamingen fortfarande bryr sig. Och man behöver inte leva på samma plats på jorden eller någonting sådant. Vem som helst vart som helst.

Det är också intressant hur den som blir shamead är den enda som går att sympatisera med i sådana historier. För den "andra sidan" i konflikten är inte en person. Det är en massa. Det är svårt att sympatisera med en massa. Massan har ingen personlig historia. Det finns inget narativ att följa.

Men man kan följa den shameades historia. Och då tenderar man att sympatisera. Även i de fall då det kanske är någon som verkligen förtjänade det. Någon som har gjort något riktigt shitty. Massklumpen känns ändå väldigt orättvis och läskig när man sätter sig in i historien.

Och oftast är det inte ens förtjänat. Visst har väl alla det har hänt för gjort Något. Men oftast inte något proportionerligt illa.

Samtidigt har varje enskild individ som deltagit i shamingen inte gjort så mycket heller. Varje enskild individs shameande kan vara rättfärdigat. Men som grupp. Alla samtidigt. Men man känner sig inte lika samtidigt och tillsammans på internet som man skulle göra i en lync-mob med högafflar.

 

Jag har inte läst så mycket än. Jag ska läsa klart den innan jag bloggar för mycket om saker som jag inte läst :p Men den verkar bra.

Jag har btw börjat greja med lite web-design.

FreeCodeCamp.com har massa små challenges som man kan göra för att lära sig, och sen lite större projekt när man har fått lite kött på benen.

 

Så istället för att göra klart min labb i nummen så gjorde jag klart en tribute-page till Root Beer Guy från Adventure Time, bc I take things seriously!

 

Alltså fucking fuck.

 

Så det där med att jag inte skulle identifiera mig som HBTQ-person var nog inte helt sant.

Jag oroar mig ibland lite för att jag är empatistörd. Jag försökte förklara det för Vilgot någon gång och han tyckte jag var helt dum i huvet. För liksom, jag gråter när vi ser film hela tiden. Fucking jämnt.

Men terrorist-attacker och krig... jag har så jävla svårt att hitta delen av mig som mår dåligt över det. Det suger. Obviously. Jag tycker att det suger, och jag vet att det suger. Så sjukt jävla fucking stenhårt. Men jag känner inte att det suger.