Vilgot stötte på något om en undersökning som kommit fram till att 60% av alla vegetarianer har ätit kött under de senaste 24 timmarna. "Vegetarianer" kanske man borde säga då. Men folk som räknar sig som vegetarianer iaf.

 

Och min första reaktion är "but why?". But why räkna sig som vegetarian då? Hur får man för sig att säga att man är vegetarian om man äter kött var och varannan dag?

"man vill väl vara det.." sa Vilgot.

Vegetarian är en identitet man vill ha.

Återkoppling till inlägget om identitet typ.

Jag kände fortfarande "but why?". But why vill man ha det? Jag kände snarare att jag kunde relatera till motsatsen: att i praktiken aldrig äta kött för att man undviker det, men inte så kategoriskt att man kallar sig vegetarian typ. För man skulle väl äta kött om man blev bjuden och det inte fanns något bra allternativ, men man blir inte bjuden för alla som någonsin bjuder en på mat är också vegetarianer eller whatnot.

"men du är väldigt individualistisk"

Det är väl det som är grejen kanske.

Och det här bekräftar någonstans en vag känsla jag haft angående identiteter, eller lables, att det finns två sorter. Det är dels den där teknikaliteten. Den där beskrivningen. Man uppfyller ett eller ett par kriterier och då Är man det ord som beskriver dessa kriterier. Har blå ögon -> är blåögd. Äter inte kött -> är vegetarian. Tycker att folk utan blå ögon och blont hår är mindre värda -> är nazist. Osv. Det är någonstans inte up for debate. Visst, man kan argumentera om vad de där kriterierna är/ska vara. Men hurvida någon egentligen uppfyller dem eller så, där har man liksom antingen rätt eller fel. Det är så ord fungerar.

Men sen finns den andra sorten. Grupptillhörigheten. Den där festen som kriterierna ger en rätt att gå på. Men man måste inte gå på festen. Det är skillnaden. Har man uppfyllt kriterierna så har man. Ingen debatt. Men man kan skita i att gå på festen. Och då blir det krångligt. För då betyder liksom ordet vegetarian ibland "uppfyller vegetarian-kriterierna" och ibland "går på vegetarian-festen".

 

Och man kan sort of mygla sig in på festen genom den här förvirringen. Genom att säga "jag går på festen", som dörrvakterna tolkar som "jag uppfyller kriterierna"... Det blir lite hönan och ägget av den här metaforen nu men whatever.

Och det stör egentligen inte mig. Men det brukar störa de på festen som är på festen för att de bara vill umgås med de som uppfyller kriterierna. Och det stör de som vill gå på festen men är ärliga om att de inte har kriterie-biljetten.

 

Och ibland säger folk saker som "har du biljett??" och man säger "nääh" för man vill inte gå på festen. Då rotar de igenom ens fickor och hittar en biljett och säger "det har du ju visst! Nu måste du gå på festen".. och så släpar de med en in. För de vill gå på alla fester de kan så de förstår inte riktigt att det ens går att låta bli att gå på en fest.

Och jag vill inte gå på fester allmänt så jag har inte förstått fenomenet att mygla sig in på fester man inte har biljett till. Jag har knappt förstått att gå på fester överhuvudtaget, men iom att man blir meddragen ibland så har det alltså känts som det varit inte helt frivilligt, och därför har jag occationally gömt mina biljetter för att slippa gå.

 

Det här gäller alltså fortfarande metaforiska fester.

 

Och ibland finns det väl flera fester för samma biljett. Vissa är lite mer "häng" än full on fest. Den här metaforen kan utvecklas... *klurklur*