Trump och lite huvet i sanden

 
 
 
 
Hinner jag skriva ett blogginlägg innan mina mobilbatterier tar slut (varför batterier i plural??) vi får se.
Idag tittade jag på Dan and Phil på Youtube hela dagen. Sen gick jag hem till Vilgots föräldrar och han lagade middag och lyssnade på en statistik-podcast-grej om amerikanska valet som han följer. Och jag var liksom redan inte på amazing humör för att jag hade gjort fuck all hela dagen men att lyssna på folk som diskuterar Trump gjorde inte saken bättre.
Min reaktion på Trump är lite "antingen kan vi skratta åt hur dumma saker han säger eller så vill jag inte höra om det" för liksom, om man tänker seriöst på det är det jävligt deprimerande. Men det är också en grej som är så himla mycket out of my control. Jag kan inte rösta. Jag känner inte en enda person som kan rösta. Jag känner lite personer som känner personer som kan rösta, men de kommer ju redan inte rösta på Trump. Hur ska jag påverka deras smårasistiska fasters röst?
Det går inte.
Och då vill jag inte veta för jag mår bara dåligt.
Jag förstår ju att man blir sådär ingen-självbevarelsedrift-intrigued. Jag blir det om vissa saker. Men inte om det här.
 
Jag har börjat känna så mer och mer om politik över huvud taget. "Kan vi inte bara inte prata om det här".
Det är väl lite mindre rimligt. Mycket politik är ju ändå saker som jag kan påverka.. ish...
Men fan vad deppig man blir.
 
Kan vi inte bara inte prata om det....... :(

Burkinis och the amazingness som är idioter på internet

 
 
 
 
Frankrike har förbjudit burkinis. Vilket är den dummaste jävla skiten sedan Frankrike förbjöd burka.
Vilket antagligen inte är sant för det händer SÅ JÄVLA MYCKET DUM SKIT!
Men dum jävla skit är det ju iaf.
Som tur är så är det en hel massa folk som fattar hur otroligt dum skit detta är. Faith in humanity somewhat restored osv.
Men.
Jag vill prata om personerna som tycker, eller snarare föreställningen i sig, att det här iaf är en lösning.
De som när man påpekar hur dum jävla skit det är säger "men kom på en bättre lösning själv då". För att på något sätt är det iaf en lösning. Man kan erkänna att det inte är en så bra lösning. Men i brist på andra lösningar.
Lösning.
Vad tycker man egentligen att problemet är om burkini-förbud är en lösning?
Att folk har på sig burkini??
Jag tycker liksom att problemet är att kvinnor blir tvingade/pressade att ha/inte ha vissa kläder.
Då är burkini-förbud liksom motsatsen till en lösning. Burkini-förbun är liksom mer av det problemet.
En "bättre lösning" är bokstavligen att inte förbjuda burkini!
Gah!

Vill inte

vill verkligen inte idag.
I allmänhet liksom.
Vill bara gå hem och lägga mig i sängen och gråta/sova tills det blir imorgon. Inte för att jag kommer vilja imorgon heller ifall jag bara hoppar över idag visserligen.
 
Anxious finns inte på svenska på ett bra sätt. Visst man skulle väl översätta det till orolig, och det duger ju en bit. Men man skulle oftast översätta orolig till worried, och det är ju inte samma sak som anxious. Jag behöver det ordet :( Det där inte riktigt Ångest, men egentligen betydligt mindre konkret än orolig.
Liksom, jag vet vad jag mår dåligt över. Jag vet bara inte varför jag mår dåligt över det.

Resor, privilegier och Barnen i Afrika

 
 Jag har haft, och har fortfarande, mycket möjligheter att resa till olika ställen.
Mina föräldrar har prioriterat det framför att bo större och/eller närmare stan än vad de gör.
Och även om jag inte vet ifall jag gjort samma prioritering ifall jag hade fått vara med och välja, så uppskattar jag/har jag uppskattat den möjligheten.
 
Men..
 
Jag uppskattar inte att resa. Jag uppskattar att jag har möjligheten för att jag vet att det är en förmån och det är kul att om jag skulle känna för att resa någonstans så kommer jag troligt kunna göra det. Det är nice att känna att världen inte är otillgänglig.
Men jag uppskattar inte att resa. Jag är egentligen hellre hemma. Men eftersom det är en sån där sak som man ska uppskatta så gör jag det ändå för att det känns bortskämt och drygt mot de som inte har möjligheten att inte ta den när jag har den (”Tänk på barnen i Afrika") och sen kommer jag hem och ska berätta om min resa som för min del mest känns rätt "meh", men det kan jag inte säga för då är jag också bortskämd.

Det kanske inte alls märks

 
Det här tweetet vill jag prata om.
Inte sådär extra specifikt det här tweetet, utan sådana här uttalanden.
"Det märks tydligt ifall någon inte vill ha sex"
 
Vilket jag jävligt lätt tolkar som att det inte skulle gå att missa ifall någon inte vill ha sex. Alltså: "Folk som säger att de trodde att hon var med på det ljuger"
 
Men är inte det en farlig myt att sprida?
Får inte det snarare killar som är lite tveksamma kring ifall hon verkligen vill att övertyga sig själva om att "jo, hon vill. För hade hon inte velat så hade det märkts RÄTT jävla tydligt"
Men det är inte nödvändigtvis uppenbart, eller ens ganska tydligt. Det kan vara pretty damn otydligt, och ibland helt 100% osynligt.
Säger man att det är tydligt så tillåter man folk att lita på sin egen magkänsla om ifall någon annan vill eller inte.
 
 
Hittade den här tumblr-posten på Project Unbreakable 's tumblrblogg..
Jag mår jättedåligt av den. För det jag oroar mig för är att jag någon gång har, eller kommer att, antasta eller t.o.m. våldta någon för att jag missade ett nej. Jag är många gånger räddare för det än för att själv bli våldtagen.
För jag vet hur svår-spottade mina nej kan vara (oftast är). Och det är meningen, att det inte ska vara för uppenbart. För om man säger, eller visar, ett uppenbart nej, så finns risken att det blir ignorerat. Och jag tänker mig att det är mycket bekvämare med en situation där man kan intala sig själv att han förstod inte att jag inte ville än en situation där man känner sig säker på att han gjorde det men struntade i det. En situation där han medvetet gjorde en illa.
Därför är det inte alls nödvändigtvis tydligt eller ens synligt alls. Man kan vara en hur bra människa som helst och missa det ändå.
 

Mystiska Samboregler

Läser om sambolagar och undrar varför de är en thing egentligen.
Sambolagen säger att om man left i samboförhållande så har båda parter rätt till bostaden även om den ena har köpt och betalat för den.
Är det inte därför man gifter sig liksom? För att dela på saker n shit...
 
Och när man är sambos är asluddigt.. Inget man registrerar eller så. Om man lever ihop, sammarbetar med någon del av ekonomin och har sex med varandra (det står faktiskt att för att det ska vara en samborelation krävs det normalt att parterna har sex). Och även om man skriver samboavtal om saker och lägenhet så kan det bli ogilltigt om det visar sig att den ena parten Behöver lägenheten mer (ifall man har ett barn ihop oftast) ...what?
 
Det är faktiskt jättemärkligt att den här lagen finns känner jag.
Är det så vanligt att folk har levt som Sambos i massvis med år så att när de gör slut så har den ena inga pengar och ingenstans att bo och hamnar i en så himla bullshit ekonomisk situation för att hen har räknat med att relationen inte ska ta slut? Och så vanligt att man slutar på så bad terms att man inte kan komma överens om en lösning tillsammans? (Det är den ledsamma delen)
Oavsätt hur vanligt det är så känner jag ändå att har man inte gift sig får man väl skylla sig själv? Gifta sig är en grej.. Man kan göra det. Gör man inte det borde man ha en backup-plan.
Shut up, Du kan va cynisk..
 
Att det typ inte finns ett sätt att bo och ha sex tillsammans med någon utan att riskera att förlora halva lägenheten man har köpt är asmystiskt...
Nästan så att det verkar enklare att faktiskt gifta sig och skriva äktenskapsförord istället....
 
 
 
Någon som läser juridik som kan förklara för mig?
 

Självporträtt

Jag mår konstigt av beskrivningar. På typ bloggar och twitter och tumblr och wherever.
Jag kan läsa en blogg och tänka "den här personen tycker jag om" och sen snubblar jag in på beskrivningen. Där personen har skrivit om "sån här är jag" i various form, och plötsligt tycker jag inte riktigt om personen längre..
 
Det handlar inte mycket alls om vad som faktiskt står i beskrivningen. Jag ogillar alla personer även om beskrivningen verkar vara av en nice person, bara för att den där presentationen finns där, så länge den inte måste.
 
Jag vet inte varför.
Okej alltså jag kan gissa.. Men jag vet liksom inte vad det är som har fått mig sån här.
 
Jag mår likadant när jag själv ställs inför det. När jag skapar en ny användare någonstans och den där rutan där man ska beskriva sig själv dyker upp. Och så skriver jag något stycke, en bit, lagom, om mig själv och försöker vara bara allmänt.. Jag. Och sen när jag är klar så hatar jag mig själv.
Så jag raderar det mesta, om inte alltihopa, utom någon intetsägande mening typ "jag är en sån som skriver ibland" (poeter.se)
 
Jag vet inte om jag hatar andra som lyckas göra beskrivningar för att jag hatar mig själv när jag skriver beskrivningar och därför tänker att andra också borde känna så och så känns det obnoxious och ojante av dem att inte göra som jag och radera hela beskrivningen..
Eller om det är så att anledningen till att jag hatar mig själv när jag klämt ur mig en beskrivning är för att jag inte tycker om folk som har beskrivningar och nu är jag ju en sån.
Vi har en hönan vs. ägget situation. Vart har det här kommit ifrån?
 
 
(Nu är det inte så att jag hatar alla som har en beskrivning på sin blogg unconditionally. Men det är alltid en negativ grej för mig.)
 
 
Ja.. Jag vet inte vad jag vill med det här. Hoppas typ att någon ska kunna förklara för mig varför jag funkar såhär, men det är det ju ingen annan som vet really... Peh :p

Things to do and such

 
 
 
Så jag planerar att tomta off till Ghana igen i typ Maj.
Jag tar med mig Vilgot. Vilgotnappning. That's how that shit works.
Så jag är nog borta i början av sommaren så ni utomstadare behöver inte bothra att komma hem för min skull fören i Juni typ. Hah. As if.
Om jag kunde ta Ghana. Eller alltså inte hela Ghana, men människorna i huset. Reality-Tv-serie-huset, och ha i sverige. Så kunde jag jobba där med soft folk och ändå hänga med folk på Dickens på Fredagar :p
Hååh :3
Jag ska få göra statestik-jobb :3 #peppen liksom
 
 
Också fuck off. Mina blogginlägg har varit asintressanta lately. Jag får skriva tråkigt bajs också :)

Intressant

Så igår var vi ute på krogscenen så att säga. Det brukar ju vara allmänt odramatiskt. Vi är en grupp som stick to ourselves liksom, och lika gärna kunnat sitta i någons vardagsrum och supit.. Varför gör vi inte det? xD
Aja. Igår var inte fullt så odramatiskt. Det satt ett par herrar vid bordet brevid som pratade lite med whoever av oss som satt i änden av bordet.
Jag satt instucken i ett hörn så jag hade ingenting med dem att göra. Men så plötsligt kallar den ena killen en av tjejerna i sällskapet för Slampa. Väldigt oprovocerat liksom, han är inte sur, han försöker inte göra henne ledsen, det är snarare ett konstaterande. Vi alla som hör det hajjar till och hon undrar varför ha säger så och han svarar, igen inte sur eller så, bara väldigt konstaterande att "du ser ju ut som en". Då reser hon sig och går. Det här tänker inte hon ta liksom. Och det ska hon ju absolut inte behöva.
Sen är hon ledsen och han försöker be om ursäkt men hon vill inte ha med honom att göra och säger åt honom att dra och lämna henne ifred.
 
Och jag sitter inklämd i soffan och skakar för jag vill så himla gärna prata med honom och fråga hur det där hände. Om han förstod vad han gjorde och hur han överhuvudtaget fick för sig att det var en bra idé från början. Men så går han, innan jag hinner ta mod till mig. Och nu kommer jag aldrig få veta! :(((

Självbild.. Å så

 
 
Jag började väga mig.. Så rutinmässigt som jag kan lyckas med.. För ett tag sen. För att jag var nyfiken på hur mycket det varierar, hur det påverkas av mina preventivmedel och sånt. Nu har jag inte fått in tillräcklig rutin på det för att egentligen få ut något av det. Typ tvånger har jag lyckats att faktiskt väga mig två dagar i rad. Annars blir det typ oftast ungefär varannan vecka. Men det hjälper mig ju öva på att hålla rutiner också så det är ju bra :)
 
När jag började med p-ring gick jag upp en del. Antar jag, det kändes så. Egentligen vet jag inte för senast jag vägde mig innan det var typ tvåan i gymnasiet, och då mins jag egentligen inte vad jag vägde.
Men jag började att inte riktigt trivas med mig själv i spegeln igen. Och det suger ju.
I hela grundskolan kände jag mig alltid ful. I högstadiet var jag väl mer eller mindre ganska okej med att inte vara snygg, oftast, men jag kände mig fortfarande ful. Sen i gymnasiet började jag efter ett tag kunna kolla på mig själv och tänka "jag ser ju faktiskt helt okej ut" och tillslut "jag är ju typ ganska snygg". Det tog mycket mycket mycket bekräftelse.
Så då känns det ju jävligt störigt att börja känna sig ful igen :( jag som hade kommit så långt typ.
Men så ett par veckor senare så kändes det bra igen. "Det var väl bara ovant. Jag kände mig inte som vanligt. Nu har det gått över :)" tänkte jag. Men nej. Det kom tillbaka igen. Och det har hållit på och pendlat av och till sen dess. Jag började undra om det är en psykologisk grej och att jag vissa dagar är på"må-dåligt-över-min-kropp-humör" och då känns det som att den ser annorlunda ut. Eller om jag faktiskt pendlar upp och ner så mycket så att min kropp faktiskt ser olika ut de olika dagarna. (Eller om jag går upp lite, och sen vänjer mig, och sen går upp lite till och sen vänjer mig, osv. Sen jag började väga mig har jag kunnat utesluta det). Så därför började jag väga mig, för att se om jag väger mer de där dagarna jag känner mig ful.
Och sen då?
Jag vet inte, men om man ska kunna göra något åt det behöver man väl veta vad det beror på tänker jag. Och utifrån så är det genuint jävligt intressant. Hur man funkar. Sen är jag lite tveksam över vad man skulle göra åt det om det faktiskt är en fysisk skillnad. Om man ska ge sig på att lära sig trivas med sitt lite större jag (alltså skillnaden är jävligt marginell om det nu är någon) eller om man ska ge efter för motivationen att leva lite hälsosammare för att hålla sig med den kropp som man redan trivs i. För jag skulle må bra av att träna mer och äta bättre. Jag har en kass livsstil egentligen. Men man blir ju lite orolig att det skulle slå slint så att jag blev helt obsessed och började räkna kalorier och sånt. Jag tror visserligen att jag antagligen skulle typ börja ta trapporna lite oftare och att det skulle räcka för att hålla mig från att må dålig och då skulle jag stanna där. Men jag kan inte hjälpa att oroa mig och känna mig dum och hjärntvättad som bryr mig, men jag antar att det är därför jag skriver det här inlägget, för att ni ska stoppa mig om jag någonsin "bara ska ha en sallad".
 
Och nu vill jag inte ha några bekräftelsekomentarer på det här inlägget. Det var inte därför jag skrev det så det kommer bara få mig att känna mig patetisk. Jag vet att jag duger som jag är. Att jag inte är ett dugg nära att vara överviktig, snarare tvärtom. Det handlar inte om hur det är egentligen, det handlar om hur jag mår.

Rutiner

Plötslig egentligen asuppenbar epiphany: Om man har många rutiner då är det liksom större chans att man kommer ihåg en av dem. Och kommer man ihåg en så kommer man förmodligen ihåg resten :D
Som att jag kommer ihåg att borsta tänderna mycket bättre om min lampa är tänd så att jag måste släcka den innan jag lägger mig. Rad.
Jag vill göra en studie på korelationen mellan tandhygien och antal morgon/kvällsrutiner :3 sen behöver inte riktigt det vara anledningen till att de korelerar om det skulle vara så. Folk med många rutiner kanske är folk som prioriterar tandhygien allmänt. Men det kan vi ta sen! Nu sova!

Galna värld

Jag bloggade typ nästan regelbundet där innan jul. Wats öp with dat?
 
Vilgot är sjuklig och behöver skriva uppstas massa. Jag behöver egentligen plugga också men jag har mått piss den senaste veckan lite drygt. Går dåligt med plugg då. "Imorn ska jag plugga" nääää
Ungefär.
Jag har hamnat i en dålig sprial där jag allmänt känner mig socialt fail och därför vill jag inte träffa folk för hur kul är man när man är ledsen, och då känner jag mig ännu mer socialt fail för att jag undviker att träffa folk. Jag försökte faktiskt fixa tid hos kurator på ungdomsmottagningen i slutet av november, men de lyckades liksom glömma bort mig när jag satt där i väntrummet och det kändes allmänt jobbigt, jag hade suttit där i tre timmar utan att få hjälp när jag antagligen bara hade behövt vänta en halvtimme om jag hade vågat fråga i receptionen varför det tog sån tid. Sen fick jag inte tid då utan de skulle diskutera vilken kurator jag skulle få och sen återkomma "i slutet av veckan" med en tid. Sen återkom de inte i slutet av veckan utan efter drygt två veckor. Men då missar jag samtalet och vågar inte ringa upp och de ringde aldrig igen så det bara... Blev inte. Så det känns allmänt bara jobbigt nu men mina föräldrar vill att jag ska fixa en ny tid och försöker hjälpa mig med det så då blir det väl så.
Hade visserligen en allmänt bra kväll igår när jag träffade klassfolk. Mer för att de faktiskt hörde av sig till mig än för att jag hade kul. Fast jag hade kul också. De är mattenördiga :) de blir genuint intresserade av att på riktigt  räkna ut hur man ska blanda blå och röd mjölk för att få grön. Sånt blir jag glad av. Sen sågs vi lite för länge så jag var i alla fall massa depp när jag kom hem, men nu i efterhand så insåg jag att jag hade kul.
Och ikväll var också jävligt nice. Egentligen. Även om det också sket sig när jag väl kom hem.
 
Jag tycker om folk. Man har dåliga dagar ibland. Duh.
De brukar inte vara såhär länge för mig bara, så det är jobbigt. Det har blivit mycket på en gång efter varandra. Dålig timeing. Nåt sånt.

RSS 2.0