Vi finns, alla vi som går här på jorden.

Vi är, därför måste vi finnas.

Det är självklart. Eller…?

 

Fredrik satt i parken. Precis som han gjorde dagen innan, och dagen innan den, precis som alla dagar. Han satt i trädet, bredvid gungorna. Han tyckte om att sitta där, inte göra någonting. Bara vara för sig själv. Fredrik var alltid själv, ingen brydde sig om honom. Men den här dagen hände någonting annorlunda. Fredrik såg en flicka som gick omkring runt sandlådan. Hon såg mycket ensam ut, och sorgsen.

Flickan var söt, hon hade brunt hår till axlarna som var uppsatt i två tjocka flätor När hon kom närmare hoppade Fredrik ner precis framför henne.

– Hej! sa han och log mot henne. Hon snäste åt honom att försvinna och vände sig för att gå åt ett annat håll. Men Fredrik följde efter henne. Han frågade vart hon kom ifrån.

– Ska la du skita i! snäste hon bara än en gång.

– Göteborg? Fredrik kände igen dialekten. Varför hade han ingen aning om.

– Och? sa flickan. Fredrik ryckte på axlarna.

– En liten stad ganska nära Göteborg faktisk, fortsatte flickan. Vi flyttade hit hela familjen, mamma, pappa och jag, hon berättade om allt som hänt, om att hon hette Mette och om alla vänner som de flyttat ifrån, och om den snälla kaninen de hade fått lämna ifrån sig när de flyttade. Och att alla retade henne för att hon sade ”gött”, och ”gör” och ”la”.

Fredrik tröstade henne hela tiden medan de satt där i parken, och de satt där länge, så länge att det började bli mörkt.

– jag måste hem, sa Mette och reste sig upp från bänken där de satt.

– okej, gå du. Det var trevligt att ses, ropade Fredrik efter henne när hon gick upp för den lilla backen.

 

Några dagar senare satt Fredrik utanför skolan och tittade i en gammal ”Metro”-tidning det var ett foto på en kvinna med två barn, alla tre hade slöja över huvudet. Bakom dem stod tre polisbilar parkerade framför ett radhus. Det är nog vad man skulle ha noterat om man bara kastat en blick på den undertiden man bläddrade igenom tidningen. Men om man tittat längre, kanske läst artikeln, skulle man ha märkt att det stod en dam med papiljotter i det vänstra fönstret högst upp, man skulle också ha lagt märke till katten som satt på en soptunna och slickade sig om svansen. Fredrik hade just lagt märke till en repa i byxan på den största polisen när Mette kom ut ur skolbyggnaden. Hon vinkade glatt när hon fick syn på honom.

– Hej, hon kom fram till honom, jag skall hem nu, måste göra läxor. Hon lyfte menande upp och ner på skolväskan, du kan ju följa med. Fredrik fick tänka efter länge.

– Ja varför inte, Svarade han sedan. Mette sken upp

– Görkul, skrattade hon.

 

”Hem” låg bara ca 15 minuter ifrån skolan, ner för backen och förbi dagis. Där låg flera stycken höga höghus. Mette ledde honom in i huset som hette 33. Lägenheten var full av lådor, stora lådor, små lådor, roliga lådor och tråkiga lådor. Mettes rum var inte fullt så ”lådigt” men där fanns ändå ett par stora flyttkartonger. Rummet hade orangea väggar dekorerade med tavlor av ”Nalle puh” och alla hans vänner. Det var mysigt tyckte Fredrik, massor med nallar och fina saker i hyllorna, och sängen var full med mysiga kuddar. Fredrik tog upp en av dem.

– den här var bra, sa han. Mette såg förvirrad ut.

– Vad menar du? Då dängde Fredrik kudden i huvudet på Mette.

– KUDDKRIG! Ropade han högt. Kuddar och dess innehåll flög över hela rummet och de slutade inte förens en vas slog i golvet med en smäll. Mettes mamma kom inrusande.

– vad händer här då? Utropade hon och höll på att flyga i taket när hon fick syn på vasen.

– det var … eh … Fredrik, vi hade kuddkrig.

– nu plockar du upp det här unga dam, fräste hennes mamma och gick tillbaka ut i köket.

– jag kanske ska gå nu, sa Fredrik.

– mm, du kanske ska det, mumlade Mette och började plocka undan i sitt rum.

När Fredrik om ut i hallen hörde han Mettes mamma och pappa prata i köket.

– vad ska vi göra? Hon har varit så annorlunda sedan vi flyttade hit, kommer hem sent och förstör sitt rum och så skyller hon på Fredrik. Hon är inte sig själv! Mettes mamma lät verkligen orolig och hennes pappa försökte trösta.

– hon har det gör jobbigt just nu jag är säker på att det går över tids nog, sa han. Fredrik tänkte inte mer på vad han hört utan gick bara ut i farstun och ner till gatan.

 

Från den dagen var Fredrik och Mette bästa vänner. De var alltid tillsammans och gjorde massor av roliga saker b.l.a byggde de en koja i skogen bakom parken och inredde den med kuddar och gardiner och sillburkar.

Det gick veckor månader och en dag var det plötsligt mars och snön höll försiktig på att smälta. Mette och Fredrik satt i matsalen och åt mellis när Lovisa och Sandra kom fram till deras bord. Lovisa var den populära tjejen i klassen.

– hej vännen, sa hon glatt, jo alltså jag har fest i kväll och jag skulle tycka att det var jätte kul om du ville komma. Mette kastade en blick på Fredrik. Han ryckte på axlarna.

– jag vet inte, mumlade Mette.

– joo, sa Sandra, alla kommer, det blir ett bra sett att skaffa vänner. Jag menar, du har ju inga! Båda flickorna skrattade.

– du måste ha nya kläder också för dina är så fula så de kan du inte ha, kom med oss efter skolan idag så hjälper vi dig att köpa nya, flickorna gick sin väg.

– det var elakt, sa Mette, att de inte bjöd dig.

Fredrik brydde sig inte om det han ville bara att de skulle äta upp sina leverpastejmackor och komma där ifrån.

 

Senare satt Fredrik på Café ”Tullys” på Götgatan och tänkte på livet över en kopp kaffe. Då plingade klockan över dörren och Sandra och Lovisa kom in och beställde var sin ”kaffe-latte”. De satte sig vid ett bord väldigt nära Fredrik och han kunde höra precis vad de sade.

– åh vad hon Mette är dum, fnissade Sandra.

– ja nu får hon se hur det går för lantisar som lämnar den trygga bondgården, Lovisa log elakt.

Fredrik blev förvirrad varför sa de så? Hur kunde de, när han var där bredvid? De kanske inte kände igen honnom.

Dagen för festen kom och Fredrik skulle följa med Mette hem medan hon fixade i ordning sig och sedan skulle de tillsammans gå till festen hos Lovisa.

– Den är la fin, va? Mette höll upp en jätte söt vit klänning. Den gick ungefär till knäna på henne och var utan ärmar.

– Jättefin, mumlade Fredrik som satt ovanpå ett par lådor och läste en serietidning om hästar.

 

Lovisa bodde i en villa. Hennes pappa var en sådan där pappa som verkligen skämde bort sina barn. Lovisa fick allt hon pekade på, bland annat en ponny, ett rum med balkong, och en egen dubbelsäng. Det var i alla fall vad Lovisa hade sagt.

 

Fredrik var ju inte bjuden så han skulle vänta utanför huset tills Mette kom tillbaka. Han bestämde sig för att tillbringa tiden med att räkna alla människor som gick förbi. Och det kom en hel del, för varje person ristade Fredrik ett streck i staketet. Alla hade bråttom, de bara skyndade förbi. Ingen hade tillräckligt mycket tid för att stanna och hälsa på Fredrik

Plötsligt kom Mette utspringande. Hennes klänning var alldeles blöt, och eftersom den var vit hade den blivit genomskinlig.

– De ”spillde” saftskålen över mig, snyftade hon. De gick till kojan. Den var kall och blött av all snö som snöat in i den under vintern. Mette grät.

– Varför är de så elaka? Varför gör de sådana saker, jag har la inte gjort dem någe? snyftade hon högt. Fredrik satt och tittade ut genom en spricka i väggen. Plötsligt fick han syn på en vakt som gick runt i parken och spanade. Fredrik duckade men vakten hade fått syn på kojan.

– Vad är det här då? röt han. Mette tittade upp genom det väldigt obefintliga taket och mötte vaktens blick.

– Det är vår koja, sa hon.

– En sådan kan du inte ha här, vakten satte händerna strängt i sidorna, den får du plocka bort!

– Men det är la bara en koja den skadar ingen, Mette förstod inte vad det var som var fel.

– Tjafsa inte emot mig, morrade vakten, nu kommer du med mig så ska vi prata med dina föräldrar. Han tog tag i Mettes arm och drog henne med sig. Mette vinkade till Fredrik som vinkade tillbaka från kojan.

 

När Fredrik kom för att hälsa på Mette nästa dag hörde han alla familjemedlemmar i köket. Mettes föräldrar skällde om något.

– Mette nu får du la faktiskt skärpa dig, bara för att du flyttat ger det dig inte rätt att göra vad du vill, Fredrik kom fram i dörröppningen, Mettes mamma och pappa stod med ryggen mot och skällde på Mette. Fredrik vinkade till Mette och hon vinkade tillbaka. Då snodde Mettes mamma hastigt runt och tittade mot Fredrik, men lika snabbt vände hon sig tillbaka till Mette igen.

– Du beter dig om du bestämde allt, men det finns faktiskt andra också, snyftade hon. Mettes pappa försökte trösta.

– Mette, vad mamma menar är att när man är ny på ett ställe är det viktigt att man skaffar sig kompisar för att känna att man passar in bättre. Inte ränna runt mitt i natten och bli hemdragandes av poliser som säger att man rånat banken, Mettes pappa försökte klappa Mette på huvudet men hon backade undan.

– Byggt en koja, morrade hon, vi hade byggt en koja!

– du kan la försöka bli vän med grannen i alla fall.

– jag har vänner, Mette var full av ilska, JAG HAR FREDRIK! skrek hon, högt skrek hon det, både hennes mamma och pappa hoppade till. Men hennes mamma bara suckade till svar:

– Jaa på tal om det också är jag väldigt trött på att ständigt höra om denna Fredrik, släpp honom Mette.

– AHHHHHHHHHH! Mette rusade ut ur köket tog tag i Fredrik och ryckte honom med sig ut i regnet och slasket.

– De fattar inte, de fattar ingenting. Ingenting, Mettes mamma stack ut huvudet ur dörren.

- Förlåt älskling, sa hon tyst, jag tänkte bara … det finns en dansgupp vid Odenplan och du gillar ju att dansa. Du kan la börja där, för min skull? Mette mumlade lite tyst för sig själv.

- ja okej, suckade hon, för din skull mamma.

 

Danshallen var stor och fin, den låg på tredje våningen. På dörren hängde en stor skyllt där det stod ”skogräns”. Till vänster innanför dörren var det omklädningsrum och rakt fram och sedan till höger var det en liten korridor och sedan kom själva rummet där man dansade. Mette tyckte det var jättekul att dansa och efteråt visade hon Fredrik några steg som hon lärt sig. Fredrik fick sitta utanför och vänta när Mette bytte om men när hon kom ut gick hon bara rakt förbi honom. Hon gick med två andra tjejer, Fredrik kände igen dem som Anna och Sofia från Mettes paralellklass. Fredrik hoppade upp och skrek.

- vänta du glömde mig! Men Mette vände sig inte äns om mot honom. Inte förens då gick det äntligen upp för Fredrik, fast att han fått så många små ledtrådar. Hon såg honom inte. Ingen såg honom. Det var därför han inte blivit bjuden av Lovisa. Det var därför Mettes mamma aldrig pratat med honom eller ens tittat på honom, eller polisen som inte märkte honom. Och alla de andra som gått förbi och ingen enda hade tittat åt honom. De kunde inte se honom, för han fanns inte. Det var bara för Mette han fanns. Han var hennes vän som hon kunde prata med, som kunde trösta henne när ingen annan fanns. Men nu kunde inte ens hon se honom mer.

– då finns jag inte alls, tänkte Fredrik och försvann.

 

Vi finns, alla vi som går här på jorden.

Vi är, därför måste vi finnas.

Det är självklart. Eller…?

Egentligen finns det ingenting,

INGENTING som bevisar att vi

faktiskt existerar på riktigt,

i verkligheten,

men vad spelar det för roll?

Man kan väl leva det liv man lever just för stunden ändå,

även om man bara är någons låtsaskompis!