Var är mina skor?
Jag vaknade upp till lukten av diskmedel.
I diskhon låg ett gäng odiskade tallrikar och bestick.
Huset var tomt. Det slog mig inte fören senare att det var underligt, vem var det då som diskade? Och varför? Vi hade diskmaskin.
För tillfället hade jag dock andra saker att oroa mig för, inte för att jag gjorde det, jag var hungrig och hade all fokus på frukost, men om jag hade känt att jag behövde oroa mig så hade jag redan lagret fullt.
Jag funderar ibland över scenariot; om jag hade oroat mig. Ifall det hade gjort någon skillnad. Det är bäst att intala sig själv att det inte hade det. Annars går man lätt ner för räkning, och det är inget jag är intresserad av.
Jag gjorde några tåhävningar vid diskbänken medan jag funderade över vart jag skulle göra av min disk. Jag bestämde mig tillslut för att inte låtsas om disken i diskhon och ställde rutinmässigt ner min tallrik i diskmaskinen.
Sen borde diskfrågan ha varit ur världen för alltid, iaf gällande den specifika disken. Det var den inte. Återigen någonting som skulle komma till min kännedom först senare.
Mammas och Pappas tandborstar var borta. Det fick mig att insé innebörden av att huset var tomt; det var ingen där. Vart var dem?
En gång hade jag tagit fel på kvällen och gått in till grannen, hon brukade inte låsa. "Nymodigheter" kallade hon sånt. Då hade jag varit väldigt förvirrad när jag vaknade nästa morgon. Det här var inte grannens hus. Jag såg mig omkring i badrummet. Om det har var grannens hus så hade hon min tandborste och då vore nog det det första jag borde oroa mig för.
Att komma ut besvarade inte mina frågor. Det fanns ingen ute heller. Trots att klockan var rusningstimma.
Bilarna stod uppradade längs trottoaren. Varenda en. Jag fick för mig att jag skulle leka inte nudda mark på dem, så jag gjorde det.
Bilar är inte så höga och stora som man inbillar sig när man är liten. Bilar går aldeles ypperligt att klättra upp på. De går även aldeles ypperligt att stå på trots att man är höjdrädd.
Några larm gick av när jag trampade på bilarna. Billarm låter olika från bil till bil, men det går ändå inte att ta miste om att det är ett billarm. De har någon gemensamhet som inte riktigt går att sätta fingrarna på. Visst låter de högt och jobbigt allihop, men det gör alla larm. Och nog är det en viss skillnad på billarm och andra larm.
Jag tänkte att jag borde analysera alla larm i staden för att ta reda på hur de alla låter. Jag tänkte att skulle lägga upp en plan för hur jag bäst skulle gå tillväga i så fall, men jag blev avbruten i mitt plantänkar-tänkande.
"Va lång du är?"
"Nej" Svarade jag flickan som stod på marken nedanför bilen. Hon hade en rutig klänning i jordgubbsrött med blåa fållar och jag berättade för henne att jag bara såg lång ut för att jag stod uppe på en bil. Hon nickade. Hon förstod. Hon bad mig komma ner, hon tyckte inte om när folk var långa sa hon. Jag hoppade ner. Jag var ändå längre än henne.
"Det gör inget" sa hon. Nu var jag tydligen lagom lång. Jag frågade henne vad hon visste om vart alla hade tagit vägen. Hon pekade.
"Vi ska springa dit" så vi sprang. Vi sprang så att skorna flög åt alla håll och även fast det var snö på marken så gjorde det ingenting. Hennes klänning hängde som en strut man sätter på halsen på hundar när de har ett sår. En sån strut som gör att de inte når att slicka på såret. Hennes klänning såg ut att ha stadgan hos en sån strut.
Jag tänkte inte att jag borde undra vem hon var. Varken då eller senare. Senare fick jag reda på vem hon var ändå så jag behövde inte undra.
När vi slutade springa var vi tillbaka där vi började och jag kunde inte avgöra om vi hade sprungit hela vägen runt eller om vi aldrig kommit någon vart. Jag tog på min mina skor.
I diskhon låg ett gäng odiskade tallrikar och bestick.
Huset var tomt. Det slog mig inte fören senare att det var underligt, vem var det då som diskade? Och varför? Vi hade diskmaskin.
För tillfället hade jag dock andra saker att oroa mig för, inte för att jag gjorde det, jag var hungrig och hade all fokus på frukost, men om jag hade känt att jag behövde oroa mig så hade jag redan lagret fullt.
Jag funderar ibland över scenariot; om jag hade oroat mig. Ifall det hade gjort någon skillnad. Det är bäst att intala sig själv att det inte hade det. Annars går man lätt ner för räkning, och det är inget jag är intresserad av.
Jag gjorde några tåhävningar vid diskbänken medan jag funderade över vart jag skulle göra av min disk. Jag bestämde mig tillslut för att inte låtsas om disken i diskhon och ställde rutinmässigt ner min tallrik i diskmaskinen.
Sen borde diskfrågan ha varit ur världen för alltid, iaf gällande den specifika disken. Det var den inte. Återigen någonting som skulle komma till min kännedom först senare.
Mammas och Pappas tandborstar var borta. Det fick mig att insé innebörden av att huset var tomt; det var ingen där. Vart var dem?
En gång hade jag tagit fel på kvällen och gått in till grannen, hon brukade inte låsa. "Nymodigheter" kallade hon sånt. Då hade jag varit väldigt förvirrad när jag vaknade nästa morgon. Det här var inte grannens hus. Jag såg mig omkring i badrummet. Om det har var grannens hus så hade hon min tandborste och då vore nog det det första jag borde oroa mig för.
Att komma ut besvarade inte mina frågor. Det fanns ingen ute heller. Trots att klockan var rusningstimma.
Bilarna stod uppradade längs trottoaren. Varenda en. Jag fick för mig att jag skulle leka inte nudda mark på dem, så jag gjorde det.
Bilar är inte så höga och stora som man inbillar sig när man är liten. Bilar går aldeles ypperligt att klättra upp på. De går även aldeles ypperligt att stå på trots att man är höjdrädd.
Några larm gick av när jag trampade på bilarna. Billarm låter olika från bil till bil, men det går ändå inte att ta miste om att det är ett billarm. De har någon gemensamhet som inte riktigt går att sätta fingrarna på. Visst låter de högt och jobbigt allihop, men det gör alla larm. Och nog är det en viss skillnad på billarm och andra larm.
Jag tänkte att jag borde analysera alla larm i staden för att ta reda på hur de alla låter. Jag tänkte att skulle lägga upp en plan för hur jag bäst skulle gå tillväga i så fall, men jag blev avbruten i mitt plantänkar-tänkande.
"Va lång du är?"
"Nej" Svarade jag flickan som stod på marken nedanför bilen. Hon hade en rutig klänning i jordgubbsrött med blåa fållar och jag berättade för henne att jag bara såg lång ut för att jag stod uppe på en bil. Hon nickade. Hon förstod. Hon bad mig komma ner, hon tyckte inte om när folk var långa sa hon. Jag hoppade ner. Jag var ändå längre än henne.
"Det gör inget" sa hon. Nu var jag tydligen lagom lång. Jag frågade henne vad hon visste om vart alla hade tagit vägen. Hon pekade.
"Vi ska springa dit" så vi sprang. Vi sprang så att skorna flög åt alla håll och även fast det var snö på marken så gjorde det ingenting. Hennes klänning hängde som en strut man sätter på halsen på hundar när de har ett sår. En sån strut som gör att de inte når att slicka på såret. Hennes klänning såg ut att ha stadgan hos en sån strut.
Jag tänkte inte att jag borde undra vem hon var. Varken då eller senare. Senare fick jag reda på vem hon var ändå så jag behövde inte undra.
När vi slutade springa var vi tillbaka där vi började och jag kunde inte avgöra om vi hade sprungit hela vägen runt eller om vi aldrig kommit någon vart. Jag tog på min mina skor.
Kommentarer
Trackback
