När jag gick upp för Örnsbacken idag så kändes det som så himla nyss jag var där sist. Men jag kan inte komma på något tillfälle jag skulle ha varit där utan att träffa Jens så det måste ha varit mer än tre månader sen (eller när nu Jens åkte tillbaka den här gången) (blir lite små-orolig att jag har varit där och nostalgipromenerat en gång i veckan hela terminen utan att jag har insett det själv eller något, känns som något jag skulle kunna göra.

Samma känsla var det igår när jag gick genom aspuddsparken för jag skulle till Albin. Där hade jag inte heller varit på tre månader vad jag kunde komma ihåg. Det borde ju kännas att det var ett tag sen. Åtminståne lite. Men nä!

Vissa platser tar lång tid att torka ur hemkänslan i.

 

På KPW-tiden var jag störtkär i Göteborg. Det verkade bo så himla goa människor där och mysigt och dant verkade det vara. Det verkade gladare och soligare, Stockholm var så grått och slaskigt.

Nu är Göteborg supertöntigt. Sådetså! Varför skulle man vilja bo där när man kan bo här. Alla som gillar någon annan stad än Stockholm bäst är lame. Sådetså!

 

 

Hah ^^ töntigt inlägg <3

Jag blir glad när folk jag tycker om kommer hem. Bajs på allt. Jag får vara töntig. Det är en grej som är bra med att vara jag