Har en gammal klasskompis från högstadiet vars pojkvän dog i en motorcykelolycka förra veckan och sen dess har det varit ett par statusar på facebook från henne som är liksom riktade till honom om hur mycket hon saknar honom och hur ledsen hon är att hon inte sa oftare hur mycket han betydde för henne osv. Och jag blir så jävla ledsen! Jag bara sitter på jobbet och gråter floder för det är så hemskt. Och jag känner honom inte. Jag har inte ens träffat henne sen vi slutade nian, men det berör mig skitmycket.
För det är en sån där grej som man tänker "om". "Vad skulle Jag göra?" men sen när man blivit upprörd så tänker man att sånt händer ju inte på riktigt. Vad skulle kunna hända? Folk dör inte plötsligt.
Men folk gör det :o Inte folk jag känner än så länge. Men de skulle kunna. Och det är ju så fruktansvärt jävla bajsa på sig -läskigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Vilgot är på väg ner till småland nu. "Tänk om de kraschar med bilen och hela familjen dör" tänkte jag. Vem ska då berätta det för mig?

Ibland kan jag känna mig lite religiös när jag tänker på såna där hemska grejer. För det känns som det måste vara någons Fel. Jag känner mig liksom anklagande och arg och besviken, riktat mot någon, men jag vet inte vem. För det är ju ingens fel egentligen. Men jag mår som om någon vore ansvarig, och det skulle det bara kunna vara en gud som är.

Jag vet inte. Jag vill inte att folk ska dö. Dö inte :)
G-sus.. Dö inte! :(



Så jävla klippt och skuren för den där "verkliga världen" känner jag x)