På humanistiska konfirmationsläger ska man ha med sig en favorit-låt och en favorit-sak.
Favoritsaker är oftast ganska direkt ihop-kopplade med ett minne. Det är därför jag har svårt att slänga bort saker. För det vore som att slänga bort minnen ju :o


"Ditt favoritminne. Har du något sånt? Jobbigt va?" Sa Jens på skype när han satt och läste igenom alla frågorna. "Oh fuck" sa jag "är det en av frågorna?" men det var ju nummer 17. Lååång tid dit att fundera över vilket som är mitt favoritminne.
Och sen nu så bah är det 17 redan :S What is öp with dat lixpix?

Fan va jobbigt. Kan jag inte bara få gnälla hela inlägget på att jag inte vill bestämma mig för en favorit bland mina minnen? Det är jag som bestämmer ändå! Jag kan skriva ett inlägg om katter istället om jag vill! Fast det vill jag inte :(



Ett minne.. Ett jävla favoritminne!
Okej. Jag har ett lite okonventionellt ett. Det är inte favorit på samma sätt som de tillfällena som först kommer upp i skallen när jag tänker "favoritminne", typ Berlin-resan, min konfirmering, eller vissa typ filmkvällar och andra tillfällen som jag bara har mått så jävla bra!
Det här är ett minne av när jag var förbannad.


När vi hade någon formav idrotts-/friluftsdag på våren i 6an. Antagligen typ sista månaden innan skolavslutningen. Och alla såna där dagar var fruktansvärda. Allt som gick ut på att ha roligt med klassen och göra saker tillsammans. Jag ville ha så lite med min klass att göra som möjligt. Varenda en av dem.
Lektioner var okej. Liksom, lyssna på läraren, göra uppgifterna. Woop woop färdigt, done out! Rasterna var jobbigt men jag klarade mig igenom dem. Utflykter och grupparbeten och all annan påtvingad interaktion med de här människorna var mardrömmar.

Så vi var i någon park någonstans vid en sjö. Och vi spelade brännboll för det är ju så jävla roligt! Och vi delades in i lag och började spela. Och vi spelade ett tag och det gick ju relativt bra.
Och sen stod vi, jag och Gustaf vid samma bas och skulle springa vidare. Och när, vem det nu var som sköt, sköt så kom jag iväg först. Antar att jag hade bättre reflexer. Men han var ju snabbare och när han försökte springa om min så halkade han i leran.

Nu hade väl vem som helst inte blivit självaglad över att halka i lera. Men som extra trivia vill jag påpeka att Gustaf var den där killen som hade kritvita nya skor var och varannan månad och hade vid antal tillfällen under de här 6 åren vi gått i samma klass näst inpå mordhotat mig för att han tyckt att jag på något sätt varit ansvarig för att dessa skor inte var skinande vita längre. Tillexempel råkade jag trampa honom på foten när vi körde burken i typ trean eller fyran. Han skrek i flera minuter. Den gången bad han om ursäkt senare när det visade sig att han varit min hemliga kompis den veckan men glömt bort det. Men jag var inte den enda som fick utstå stormvrede över att ha smutsat hans skor eller kläder.

I alla fall. Han halkade i leran och anklagade självklart mig för att ha fått honom att trilla. Visst jag var väl i vägen, inte med mening såklart. Men han gick så långt som att påstå att jag hade lagt krokben för honom. "det var inte med flit" mumlade jag "förlåt" också säkert. Tyst. Och gick tillbaka till basen vi båda börjat på eftersom vi båda blev brända. Gustaf forsätter att skrika på mig att jag la krokben för honom och får med sig sina kompisar som också skriker på mig. Lärarna säger ingenting.


Nästa boll. Bollen går iväg och jag och gustav börjar springa. Jag springer medvetet bakom honom för att det inte ska hända igen. Hans kompisar på utelaget försöker helt öppet att fälla mig och struntar totalt i bollen. Men efter att två år ha duckat folk i korridorerna eftersom att stöta ihop med någon var lika med döden så lyckas ingen av dem att faktiskt få mig att ramla. Lärarna säger ingenting. Inte jag heller. Två gånger blir jag brännd på det viset. Och när tredje bollen går iväg och killarna fortfarande försöker fälla mig men jag trots allt lyckas ta mig fram till sista basen och "hem" så står Viktor där med ett av slagträna och slår mig med det i magen.

Jag tror att jag har nämnt det även på bloggen att jag aldrig var slagen när jag var mobbad. Aldrig knuffad eller någonting sånt. Ingen som rörde mig. För det är så mycket lättare att se att det inte är okej. Det är så mycket lättare att säga att "vi menade inget illa" om man blir busted med att bara vara en kuk. Enligt deffinitionen på "mobbing" är det mobbing att frysa ut någon, men hur bevisar man det? Hur påstår man att folk medvetet fryser ut en? Och egentligen, vill de inte umgås med en ska väl ingen egentligen tvinga dem till det. Och det tyckte jag väl någonstans då också. Visst var jag ledsen över att de inte ville vara med mig. Men jag kunde inte riktigt hata dem för det. Sen var de kukar utöver det såklart.. men liksom. Subtilt.
Det här var första gången någon faktiskt gjorde mig fysiskt illa under den tiden.

Och jag blev så arg! Jag ryckte slagträt ur handen på Viktor och och bara skrek! Jag slog honom inte, jag svingade det inte ens. Jag bara höll den i handen och skrek. "DET VAR INTE MED FLIT!!" Skrek jag. Om och om igen. "DET VAR FAN INTE MED FLIT!!" Och tårarna sprutade överallt och hela klassen stog knäpptysta och bara stirrade på tjejen som aldrig sa någonting tillbaka trots all skit de gav henne. "är det där verkligen Cissi?" hörde jag någon mumla tyst.
DÅ kommer lärarna. Först när jag står och vrålar med ett brännbollsträ tycker de att "oj nu kanske vi borde göra något?" och så tog de mig och Gustaf åt sidan (för på något vis tyckte det att det här hade inget med Viktor att göra.. nejnej, han bara slog ju mig med ett basebollträ -.- han är ju bara en hjärndöd efterföljare, varför ska han stå till svars för någonting alls?) och försökte få oss att reda ut det och Gustaf försökte förtvivlat förklara på vilket sätt jag förtjänade ett baseballträ i magen. Han försökte verkligen, för han var genuint också riktigt jävla pissed off att hans kläder hade blivit skitiga. Trots att han såg helt livrädd ut så fort jag öppnade munnen. Och allt jag sa fortfarande var "Det var inte med flit!" . Ingenting mer, inget "Idiot" eller annat skälsord. Bara "det var inte med flit" Lugnare och lugnare. Till allt han hade att säga. "Men det har är nya shorts" "det var inte med flit!", "de kostade 3000 kr" "det var inte med flit", "de är helt förstörda nu" "det. var. inte. med. flit." Och det bröt tillslut ner honom och lärarna kunde släppa oss utan att vi hoppade på varandra.
Och sen, när vi alla gick lite lagom utspritt till bussen hem så kom han springande bakom mig. "Cissi!" jag vände mig om. "Förlåt. . ." sen saktade han ner när han kom ikapp mig.. väntade någon sekund eller två på en respons. Jag drog på munnen och nickade lite typ och han såg lite osäker ut och sprang ikapp sina kompisar längre fram.

Det hände saker efter det. Folk trippade på tå runt mig på ett lite annorlunda vis.
För jag blev ju aldrig arg. ingen av dem hade någonsin sett mig arg. För jag blev verkligen aldrig arg.
Folk säger fortfarande det, att jag aldrig blir arg. Men jämfört med innan det här är jag ett riktigt åskmoln.
Men jag blir fortfarande inte sådär fly förbannad. Inte för att jag är någon sorts mega zen-mästare, utan för att jag inte vågar bli arg.
I grundskolan särskillt hade jag ingen jag vågade vara arg på. Jag var för rädd att de skulle bli arga tillbaka. Nu har jag Jens och Julle som jag faktiskt kan bli riktigt irriterad på ibland. Det är ballt det där hur de man blir som argast på är de man bryr sig mest om ofta. Men Jens och Julle gör aldrig så dumma saker att de förtjänar att bli mer än lite irriterade på. Samma med min familj, de gör aldrig tillräckligt dumma saker för att jag faktiskt ska bli förbannad. Även om jag skulle kunna bli det.


Därför är det här mitt favoritminne. För att det är den enda gången i hela mitt liv som jag har varit riktigt jävla asförbannad! Och fan va det kändes bra!