Jag ja.

Jag känner mig ofta som ett skal fullt av massa miniatyrer av folk jag känner och har känt. Vissa större än andra.

Så känner nog de flesta sig ibland, även om man kanske inte har tänkt på det nödvändigtvis. Vad är det som gör en om inte omgivningen?

Okej jag är inte sån som bestämt tror att gener inte har något med det att göra men ni fattar.

Matilda är såklart en asstor del av vem jag är, fortfarande, även om hon har haft sin prime-tid av influens över mig. Men även om hon inte påverkar mig massor längre så krävdes hon för att jag skulle hamna där jag är nu. Hon är den första person vars inflytande på mig känns påtaglig. Den första personen som påverkade vem jag var efter att jag började tänka på vem jag var. Föräldrar och dagis och sånt i all ära men man har inte så mycket identitetskriser när man är liten.

Men Matilda och jag har växt upp jämsides så länge att det är svårt att säga vad hon har influerat mig till och vad som jag har influerat henne till. Sen hatar jag ju att liknas vid henne x) fast att vi är en hel del lika, det vet jag ju.

Det finns andra personer och händelser i mitt liv som det är lättare att sätta fingret på vad de har gjort med mig.

Och alla konfirmander: De små Olle, Kalle, Eric, Niklas och Jonas (kudos på de otroligt konsekventa svennenamnen ♥) :arna inom mig står nästan ensamma att tacka för uppbyggnaden av min självrespekt efter mobbingen i mellanstadiet, i alla fall innan gymnasiet. Folk som ville vara med mig och inte bara lät mig hänga på. Sen kanske de inte smetat av sig så mycket av sig själva på mig att de har en liten replika innanför mitt skal. Men de har bidragit till vem jag är ändå.

Och lilla Elsa från lägret som är min lilla modeguru, hon, min kusin Sara och tidningen "W.I.T.C.H" är grundpelarna i min klädstil.


Och så aspisfolket! (ni räknas dit allihopa jag umgås med nu, även om ni inte har något med aspudden att göra egentligen) En liten miniaspis-crew finns där inne någonstans. Jens är nog mer på utsidan och drar i trådar som en annan puppetmaster om man ska vara sådär smakfullt metaforisk hela vägen ut i fingerspetsarna, men resten av er... Men jag ska inte gå in på vad ni var och en har för roll i mitt liv nu, det är vad kakorna är till för. Folk jag umgås med nu är det ju uppenbart att de påverkar vem jag är. Sen kan jag inte veta vilka av er som kommer att stanna kvar som en minivariant innanför skalet när vi har slutat umgås. Det återstår att se.




Nu vart det mer om folk omkring mig än om mig känner jag x)
Men det har ju med varandra att göra. Jag har alltid tyckt att det andra har bättre chans att beskriva mig än vad jag har. För i största mån är det ändå hur jag upplevs som är sån jag är.
Jag kan upplva mig själv som väldigt osäker och blyg, men om folk omkring mig tycker att jag verkar öppen och utåt och självsäker, då är det ju jag som har fel?


Enligt det Jungianska personlighetstestet är jag INFP

• moderately expressed introvert (56%)
• moderately expressed intuitive personality (50%)
• distinctively expressed feeling personality (75%)
• moderately expressed perceiving personality (44%)

Jag vet inte hur procentandelarna fungerar i det här sammanhanget...
Det är svårt att göra såna där test dock för ibland vet man inte om något är rätt svar eller bara det man vill ska vara rätt.
NF kombinationen brukar tydligen innebära mycket fantasi-lekar som barn. Kalle & Hobbe -style med låtsaskompisar till höger och vänster och godsedjuren som lever på riktigt! Och det stämmer ju in på mig. Fortfarande. Jag lever lite halva tillvaron i någon sorts fantasi. Försökte ilustrera det i mitt slutprojekt på bilden "identitet" där jag målade en bäbis i en bubbla. Jag tar liksom till mig verkligheten och sen lägger jag till ett eget lager av... whatever it is som gör det allmänt mer kick ass!
Därför fungerar jag på ett sätt som bäst när jag är olyckligt kär. För verkligheten är oftast inte så bra som jag gör den till. Hrrm.. lite lagom oroväckande egenskap x)

Det är ansträngande för mig att prata med folk. Kommer man väl igång så brukar det gå bra. Men sociala situationer kan gämföras lite med gymnastiklektioner.. man har lite ångest inför dem även fast att det egentligen inte är så farligt. Sen är det ibland lite jobbigt att komma igång fast när man väl gjort det blir det ofta kul och går av bara farten tills lektionen är slut och man nästan till och med tänker att den kunde fått fortsätta lite till. Förutom vissa gånger då det ska göras något riktigt jobbigt som är anledningen till att man har den där ångesten varje gång, för det där jobbiga är så jävla plågsamt att det väger över allt det roliga man har haft också.
Jag trivs med folk runt omkring mig. Men det är oftast skönast när de pratar med varandra så att jag kan sitta och lyssna. Som min egen privata podcast! :D Jag slipper helst vara med i podcasten själv.

Jag brukar bli fascinerad över hur Jens och Sigge efter att ha sett en film kan haspla ur sig quote efter quote ordagrant. Jag mins inte saker ordagrant. Jag mins vad meningen betyder och känslan jag hade när jag hörde den, men inte de exakta orden. Sånt bäddar lite för missförstånd. För ibland är känslan jag hade kanske inte allt kopplad till meningen utan dök upp för att de spelade en viss låt som jag hört när jag har haft en viss känsla och då frammanas den känslan igen. Och sånt reagerar jag inte. Varför jag får en viss känsla vid tillfällen. Varför jag när jag har sett en film har en "bra" känsla eller varför jag har en "dåligt" känsla. Det kan bero på ljudet, storyn, filmningen.. eller kanske inte ens på filmen överhuvudtaget utan att jag hade Jens rubiks-kub i ögonvrån som påminde mig om Berlin.
Jag skriver mycket. Dagbok och på poeter.se ibland. När jag vill spara känslor. För om man skriver något när man är på ett visst humör, eller målar, eller läser eller lyssnar på något.. då sparas det humöret i det man skrev, målade, läste eller lyssnade på (förutsatt att det inte redan var något humör sparat där.. då kan det bli tok) och sen kan man plocka fram och läsa, titta eller lyssna på det igen och få tillbaka känslan :) Sånt gör jag mycket.
Jag lever inte riktigt i nuet på det viset.
På vissa sätt lever jag verkligen i nuet, gör sånt jag tycker är roligt nu och inte för att de resulterar i något bra senare. Men sen kan jag sitta och verkligen försjunka mig i det förflutna. I förut, i gamla texter och känslor, bara återuppleva dem om och om igen så gått det går.
Och ibland kan jag panika över framtiden. Inte kring betyg och ifall jag kommer klara mig och nå mina mål och sånt, nej jag kan panika över det där som jag inte kan kontrollera, vart mina vänner tar vägen. Vad jag lär känna för nya människor, ifall de kommer göra mig tråkig :o

Jag har inte heller varit med om något allvarligt... alls. Den närmaste personen till mig som dött, eller ens blivit sjuk är farmor. Och hon blev inte dålig fören jag var gammal nog att redan ha fattat att det skulle hända snart, men inte gammal nog för att ha en nära relation till henne. Men den var ändå närmare än till min Kusin som tog livet av sig. Så i min värld är sånt där som cancer och bilolyckor och död bara på låtsas och i filmer. Och jag kan känna mig asdryg för det när det händer andra personer saker och jag inte vet hur jag ska reagera, och jag blir så fascinerad över tanken på hur det skulle kännas om det hände mig.



Annars är jag stort fan av kakor och Oboy.
Är nagelbitare, ex. nagelbitare för ungefär två veckor sen. Sen hände något och det gick lite i slasken med det där. Får se om jag har gaskat till mig till påsk.
Är ganska musikalisk allätare, även om den Lilla Lulan i mitt skal skriker ganska högt på den punkten.
Läser inte så mycket sen jag började gymnasiet. Fyller 20 i slutet på året. Tycker att matte är det sexigaste som finns för tillfället. Har liksom inga särskillda intressen egentligen. Målar lite ibland, skriver lite ibland, händer att jag ritar då och då också. Spelar lite bas, piano och gitarr på den nivå att ifall jag la ihop tiden jag spenderar på alla de tre instrumenten och la det på ett instrument så skulle jag ändå inte kalla det att jag "spelar". Spelar dator- och tv-spel ibland. Mest av allt såsar jag på internet. bland memes, webcomics, youtube-videor och facebookstatusar. Bor för tillfället i Ghana, annars i Årsta. Är porrskadad, påstår Julle då och då. Äter inte broccoli. Tycker att orange är en trevlig färg. Är grisälskare. Inte vegeterian eller feminist. Jante-minion. Sväljer. Har sett alla avsnitt av V.Ä.N.N.E.R. Föredrar när mitt rum för tankarna till ett bombattentat. Har kvar min snuttekudde från när jag var liten, och sover fortfarande med den (som om ni hade någon respekt för mig innan ändå). Är mer kattmänniska än hundmänniska, men helst inget alls. Händer att jag glömmer bort att jag är tjej ibland. Znoosear gärna i en och en halv timme. Brukar vara bra på sten sax påse. Har turcost hår.
Kan rapa alfabetet. Nä.. det var lögn.
Ifall ni vill att jag utvecklar något av det där är det bara att säga till x)