Shit va knäppt livet är.

Man bara sitter en dag i sin säng och tittar ut över sitt golv, och det är städat (ganska) fast att jag inte har städat. Liksom inte ordentligt. Bara lite halvdassigt plock utspritt över en sisådär två-tre dagar. Det känns knäppt.
Och man funderar på ifall man vill möblera om lite. Köpa den där assexiga garderoben som kändes för dyr för tre år sen och som säkert antagligen ändå inte ens finns kvar i den där kinesiska källarbutiken god-knows-where inne i stan, men som om den gjorde det inte skulle kännas lika omöjligt dyr nu. Och hänga upp krokar och shit men så tänker man att man kanske inte ska bo här så jävla länge till ändå. Också knäppt.

Jag undrar om jag drömde om en bild jag ville måla. Eller om jag bara har glömt sådär lagom hur jag ville att den skulle se ut..

Fick hem anställningskontrakt från Ericsson idag. Jag ska sommarjobba där lite. Vet inte hur länge.



Idag känner jag mig sådär att om jag för ett år sen hade åkt fram i tiden och träffat mig idag så hade hon fått panik. Panik panik panik.
Fast jag för ett år sen var väldigt lätt att göra panikslagen.
Jag tror hon skulle lugna ner sig och må mycket bättre om vi fick chansen att prata en stund.
Igår tänkte jag på hur bra jag tyckte att jag mådde då. Och hur förhållandevis dåligt jag nu tycker att jag mådde då.
Det är fint att jag är bra på att tycka jag mår bra tänker jag mig. Liksom: "ja jag gråter så att jag inte kan sova, eller andas för den delen.. Fast jag mår ju liksom bra. Egentligen. Livet äger! I alla fall" sista personen på jorden som skulle få för mig att begå självmord right here <---
Det är fint att det är värt det. Livet. Även när allt bara suger så är det värt det bara för att det är

Det är så jävla knäppt, det där livet.

(den här bilden är också knäpp. Och fin. Genomfin.)