Jag gråter lätt. När jag blir rädd, arg, ledsen (glad, nostalgisk, osv. men det hör inte hit).

Jag gråter av konflikter. För att de är jobbiga och läskiga och folk lyssnar inte på en när man försöker säga att man inte menade så och man blir frustrerad och rädd att den andre inte kommer vilja umgås mer.

Jag är redan konflikträdd som det är ändå. Men att jag börjar gråta gör det hela så himla mycket mer krångligt. För då kan man ännu mindre tänka och formulera saker bra och försöka få fram dem sansat.

 

Jag brukar bli irriterad på mig själv ibland för att jag inte står upp för mig själv. Om någon säger något lite elakt så försvarar jag mig inte. Jag blir bara ledsen och lite passiv-aggressiv. Och så sitter jag och morrar över hur efterklok jag är. Hur feg jag är. För det där och det där och det där kunde jag ha sagt, men jag kom på det lite sent.

Jag tänker att den där gången i mellanstadiet vågade jag ju, den där en gången, varför vågar jag inte nu? Varför vågar jag inte säga ifrån, sätta på plats?

Och så sitter jag och formulerar försvarstal i huvet.
"det här och det här sa du, det var elakt"

Ifall att det skulle hända igen, ifall det skulle komma upp.

Då kan jag säga alla de där sakerna.

"du har fel om det här och det här"

 

Men så händer det inte igen. I alla fall inte på jättelänge och jag får aldrig chansen att använda det där jag funderade ihop, och så glömmer jag.

Och det är ju bra. Det var en engångs-grej. Personen var kanske trött eller något jobbigt hade hänt som råkade tas ut lite på mig. Det har man ju gjort. Inget konstigt. Synd. Men mest otur bara.

 

Men jag kan fortsätta ganska länge med att vara bitter på mig själv. Inte på den andre, den förlåts relativt snabbt. Jag är inte långsint alls. Men mig själv. Jag är irriterad på mig själv för att jag var feg. För att jag inte vågade konfrontera och nu är det försent. Och jag bygger upp ett litet lager av tillfällen då jag "skulle ha sagt något" istället för att bara bli ledsen.

 

Så häromdagen.. så funderar jag på varför jag egentligen känner att jag vill konfrontera folk.

För att jag vet hur skönt det kan vara att bara stå och skrika åt någon. Att sätta dit någon.

Inte egentligen för att jag behöver reda ut anledningen till att jag blev ledsen. Höra att personen hade en dålig dag, kände sig osäker, inte tänkter efter, inte menade det. För det är det jag egentligen vet när jag väl har kommit över min grudge mot personen. Att hen inte är ett ass egentligen. För ingen jag umgås med är ett ass egentligen. Utan bara inte lyckades hålla en god ton den här gången för att omständigheter. Jag behöver inte höra precis vilka omständigheterna var, jag vet att det var därför, att personen inte hatar mig egentligen. We are good.

Sen kan man vara nyfiken på omständigheterna. Om det är något som är kvar kanske man kan hjälpa till att fixa det.
Men ja.. det jag insåg var att det egentligen inte finns någon bra anledning för mig att konfrontera folk. Det skulle vara om det är någon som fortsätter vara ett ass, eller att min grudge av annan anledning inte går över efter ett par dagar. Men det has yet to happen eller hur man nu säger.