Min kusin har tagit livet av sig.



Det här är alltså pappas sida av släkten, som bor uppe vid höga kusten allihop och som ni inte vet något om för att jag inte träffar dem så ofta och därmed inte har så mycket gnäll om dem.



Pappa sa när han hade lagt på luren "hörni, något tråkigt har hänt..." min första tanke var "vem har dött nu?" för jag tenderar att alltid tänka det värsta när jag sence dåliga nyheter. Drama queen.. Men sen brukar jag oftast blir lite mer realistisk.. "säkert 'bara' någon som har skadat sig eller så.." och oftast är det inte ens så illa (ibland får mamma den där doom-rösten när hon har råkat färga mina kläder i tvätten.. inte så mycket till dålig nyhet om man jämför). Så nu blev jag ändå rätt chockad när det faktiskt var någon som hade dött...
När Farmor dog så var det ändå lite väntat, hon hade vart dålig länge och på sista tiden jättedålig, man visste att hon skulle dö. Så när "något tråkigt har hänt" kom den gången så visste man vad det gällde.

Jag tänker så mycket på "om folk dog" att någonstans känns det som att jag är så beredd på det, att när det händer så kan jag inte reagera spontant och genuint. På något sätt blir det lite "jaha, där kom det.. hur var det nu jag hade kommit fram till att jag skulle reagera?"
Inte som att folk dör till höger och vänster om mig. Farmor var egentligen första personen som jag kände som dog. Jag vet inte....
Och att sånt här händer triggar ju ännu mer att jag börjar tänka på "om folk dog".. för oftast kan jag avfärda såna tankar med att det oftast inte händer så plötsligt. Oftast är man sjuk först och jag känner ingen som är sjuk så risken att någon skulle ringa och säga att någon vän till mig hade dött är så liten. Men sen finns det ju en chans...
Jag vet inte om det hjälper att vara beredd.. att det blir lättare att hantera när det väl händer något då. Så borde det ju vara. Eller om jag bara kommer känna mig jättehemsk för att jag typ redan sörjt klart alla jag känner och inte har någon spontan jätteledsenhet kvar att leverera... aja..



Jag har inte träffat henne ordentligt på hur länge som helst. min kusin altså.. Hon har vart först allmänt bara.. inte där, när det har varit släkt-tjohejs..
ungefär som jag har lust att vara men inte riktigt kan med för vafan.. lite får man offra sig för att det är trevligt när alla är med..
Sen fick vi reda på att hon hade mått dåligt, och mådde dåligt. Det var väl kanske ett år sen och sen dess har hon typ bott på något hem-ish där man får ta hand om hästar...
Det hade vart lite knas med det också.. jag har inte koll riktigt. Men nu hade hon varit hemma i helgen medans hennes mamma och pappa var här och hälsade på.. och sen när de kom hem så hade hon tagit livet av sig.

Jag hade velat prata med henne... undra varför.. för jag förstår inte :(
Antagligen hade jag inte förstått ändå.
Ibland tänker jag att jag måste vara den värsta personen att prata med när man är riktigt depp.. för jag förstår inte. Jag försöker förstå, så mycket cred kan jag ge mig själv.
Men ordentlig depp.. att ta livet av sig, det är så fruktansvärt beond me. Livet är the shit liksom :o