Den där känslan när någonting är helt jävla underbart och man bara känner att man måste berätta för alla i hela världen hur underbart det är. Och som gör en rastlös, och kliar tills att man får berätta om det. Sen fortsätter det att vara rastlöst och kliigt tills man glömmer bort det där helt jävla underbara för stunden. Och så kommer det tillbaka när man kommer att tänka på det igen.

Den känslan som får mig att vilja tatuera in ett Hallon i munnen. För det känns som att då slutar det klia.
Det skulle det antagligen inte alls göra. Men lilksom.. ett Hallon! I munnen!
"varför?" undrar folk.
Och då får jag berätta att universum smakar Hallon! Och vara sådär härligt entusiastisk som är jävligt mysigt att vara, även fast det kliar. "Är det inte fantastiskt!?!" det tycker dem inte, men det gör inget!

Å det är mycket svårare att blogga om saker som ger en den känslan, än vad det är att blogga om saker som gör en irriterad eller bara måttligt på bra humör. För man liksom vet inte sådär "sätta fingret på skiten"-igt riktigt var det är som gör det så mycket mer underbart än andra tuffa saker.
Det är som en förälskelse, en besatthet man inte nödvändigtvis kan förklara.

En av sakerna som får mig sådär kliigt upprymd är just skillnaden mellan Kärlek och Förälskelse som jag läste om i papperet om "kärlekens kemi" som vi fick av Daina. Så himla bra och fint och "jaa!! :D:D <3<3 ^^ wiiii!!!"
Och snygga matematiska bevis. Typ det för Phytagoras sats som vihart gjorde en video om och som jag doodlade lite hela tiden på matten i ettan :P
Och Hallon!
Nåt mer kommer jag inte på :o