Vår granne kom förbi igår. "Är din bror hemma?" och sen innan jag hann svara: "Eller du kanske kan hjälpa mig med micron?"

Jag har hjälpt henne med micron förut när hon har råkat komma åt knappen som ställer om klockan och behöver ha det fixat. Och det var det som var kruxet den här gången också. Hon är gammal så det är ju inte så konstigt om hon inte minns vem det var som hjälpte henne med micron för ett halvår sedan.

Men det märks att hon är från en generation som tror att tjejer inte riktigt klarar av saker. Den generationen som gör att folk tror att sverige är mindre jämnställt än vad det faktiskt är för att gubbar från just den generationen (okej kanske lite yngre, men ish) fortfarande sitter på VD-platser där de syns och hörs och har inflytande något förbannat.

För sist jag hjälpte henne med micron så frågade hon efter pappa när hon kom. "Är din pappa hemma? Jag har problem med micron" "Nej han är på jobbet" sa jag "men jag kan kolla på micron" och så fick jag insistera en stund för hon tyckte att nej men jag kan vänta tills din pappa kommer. Samma sak när hon har haft problem med brandvarnaren. Och det är ju ingen poäng att försöka få henne att förstå att det var jag som hjälpte henne med micron förra gången också, att jag också kan kunna sånt främst för att micron är en vanlig maskin för mig som har funnits där hela mitt liv.. men också att jag hade haft möjlighet att kunna om micron även om den var exotisk för att det inte är förbehållet pojkar att jobba med makapärer längre. För även om jag skulle kunna förklara det så att hon skulle förstå så skulle hon ha glömt det nästa gång vi ses. Och det skulle kännas jobbigt att veta att hon har gjort, så då låtsas jag hellre som att hon inte har glömt.. för min egen skull.

 

Jag kan inte hantera ålderdom. Visst, de flesta tycker det är lite jobbigt runt gamla människor, när det verkligen börjar märkas på hela dem att de kommer att dö. Men det är fan inte sunt hur mycket det skrämmer en egentligen.