"Skärp dig själv, tänk om du snubblar på tunnelbanespåret, då blir jag ju ledsen."

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag läser Jockes blogg. Jag är inte alls stalky. Jag är hälsosamt nyfiken. Jocke ska känna sig privilegierad, typ.
Har man blogg får man skylla sig själv *nod*
 
Jag undrar över sånt ibland. Kompisars kompisar, som man har hört tillräckligt mycket historier om så att det känns som man har rätt så bra koll på vilka de är. Eftersom det är en grej, så lär det ju sannolikt vara en grej att kanske inte alltid precis samma kompisar men i alla fall kompisars kompisar också har hört historier om en och tycker att de har koll på en.
 
Typ om Sara och Jens skulle träffas :o "hej, det är ju du" lite. Läskigt. (Nu har väl inte just de jättebra koll sådär, men Jens säger ibland när jag berättar om "en i min högstadieklass" "är det Sara?" och Sara har de två senaste gångerna jag träffat henne när jag nämnt "min pojkvän" frågat: "är det han den där Jens?".. Så de vet att de finns i alla fall. Det duger för att få vara ett exempel. Sådetså!
 
För det vore ju läskigt (ja jag vet, jag avslutade inte parentesen. Jag gör det väldigt ofta i min dagbok, påbörjar en parentes som sen visar sig ha för mycket med resten av texten att göra att jag aldrig riktigt kan avsluta den. Den borde alltså inte vara en parentes från början, men i dagboken går det inte att edita då jag skriver med bläck så den får vackert sitta där den sitter. Punkt. Och ja, nu är det bara att ta bort den, men fuck that. Jag behöver inte vara gramatiskt korrekt, jag har redan rättat min stavning av privilegierad för er. Nöj!) jag träffade Moa och en kompis (som jag hade träffat förr men inte kom ihåg :S alltid lika kul den grejen. Händer inte mig så ofta dock. Oftare tvärt om) till henne vid Liljeholmen förra sommaren. "Det är du som ska till Ghana! :D utbrast hon och jag bara "wääääh!! :'(" för jag är van vid att ingen vet vem jag är fast att jag vet vilka de är. Och jag antar att det gäller även när jag egentligen inte vet. Tillexempel om jag ser gamla gamla klasskamrater på tunnelbanan så antar jag att de nog inte känner igen mig. Fast jag känner ju igen dem och ska man tro Jens så har jag ju sett identisk ut sen jag var tolv så de lär helt klart känna igen mig :o
Eller Hannes som jag har sett på bussen till skolan ibland på morgonen som brukar titta på mig som om han inte kan placera mig, för liksom vi har aldrig liksom "träffats" egentligen. Jag har stått brevid ibland när han har träffat på Julle typ. Så varför skulle han minnas mig. Men jag minns ju honom..
 
Eller Jocke då. För mig är det på något vis helt självklart att jag vet mer om honom än han vet om mig. Fast varför då egentligen? Okej för att jag är stalkig hälsosamt nyfiken nog att läsa hans blogg men det gjorde jag ju först nyss. Fast det är inte sant, jag har nog kikat på den lite sporadiskt sen i alla fall i slutet av trean. Jag har haft torka på bloggar sen Sigge och Emelie blev ihop (hur det egentligen gör någon skillnad vet jag inte för jag läser ju liksom Emelies blogg nu istället) så jag har lite kastat mig över allt jag fått tag i. Sen uppdaterar Jocke sin blogg typ en gång per sekel om man har tur så den är inget vidare att "följa" men det betyder inte att man inte hamnar där ibland ändå för att man är en person som tänker "kanske kanske :D" och Jocke är allmänt cool och ..relaterbar, är ett jättebra ord, och skriver sånt som man kan ha glädje av utan att känna honom. Sen är det ju faktiskt ingen omöjlighet att Jocke skulle kunna hitta min blogg heller..
 
 
Conclusion (jag har börjat med sådana, aspedagogiskt. Shut up): jag blir nervös när jag inser att folk kan veta mer om mig än jag tror...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0